“Millions of people today think and speak essentially like Thomas, and assume that this is the only correct approach worthy of any thinking person. “Unless I see, I will not believe…” In our contemporary speech isn’t this the “scientific approach?” But Christ says: “Blessed are those who have not seen and yet believe.” This means that there is, and was, another approach, another standard, another possibility. True, others may say, but that approach is naпve and not rational; it’s unscientific; it’s for people who are backward; and since I’m a person of the modern world, “Unless I see, I will not believe.”
Har första lediga helgen sen jag började i Knivsta. Så jag tog ledig fredag också med tanke på förestående läger.
Vi åkte ut till en naturskön plats utanför Uppsala och eldade (senare grillade) och hade trevligt tillsammans med varandra.
Den här dagen har ju inte heller varit tokig rent vädermässigt. Sol och lagom med vind för att hålla undan lite pollen.
Samtidigt blev det en del sammanbrott, särskilt från den yngsta som inte fått sova tillräckligt på sina sovtider. Eller fått och fått, men hon lät helt enkelt bli. Så både fikastunden och matstunden handlade om hennes ilska över att inte ha sovit tillräckligt och att hon minsann inte tänkte göra det nu heller.
Två reflektioner:
1) När tiden går och år läggs efter år är det ändå sådana här dagar jag kommer längta tillbaka till. Barnskrik och ständiga småkonflikter är obetydliga i jämförelse med att få vara tillsammans med varandra.
2) Barn är bra på att hjälpa sina föräldrar att upptäcka sina svagheter och att hjälpa dem i att växa i tålamod och ödmjukhet.
Jag delar, inte bara för att det är lätt gjort tjugo i tolv på kvällen, utan för att jag själv tycker det är intressant att se hur andra sorterar och prioriterar. Hur ser din första skärm ut?
Vi lever i helgens glädje hela veckan och jag kommer att utgå från evangeliet som lästes i måndags, Annandag påsk.
På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)
Jag kommer att stanna vid en vers, nämligen vers 20:
Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Förnuftet och det fysiska
Sedan visade han dem sina händer och sin sida.
Det är ju inte på något sätt konstigt att lärjugarna blev rädda när Jesus från ingenstans dök upp mitt ibland dem. De hade ju låst in sig och ingen hade ju försökt bryta sig in, helt plötsligt står deras älskade mästare mitt ibland dem. Han som de själva såg dö. Även om graven var tom var detta nog inte en tanke som de tänkt.
Det är också det här otroligt fysiska som på så många sätt är provocerande.
I den judiska föreställningsvärlden fanns inte den om att någon skulle dö och komma tillbaka igen på detta sätt. Visserligen hade de ju sett Jesus uppväcka Lasaros, men nu var det ju Jesus själv som dött. Och till på köpet utgav han sig för att vara Gud och dö för våra synders skull.
Det är provocerande därför att det stack ut mot den grekiska samtidens skiljande på kropp och själ där kroppen var något lägre, mindre fint. Det hade varit mer tilltalande i samtiden med en slags andlig uppståndelse, en sådan som vissa vill teoretisera om än idag, att Jesus inte skulle uppstått fysiskt.
Det är provocerande därför att det är en väl underbyggd historisk händelse. Hade beskrivningen gällt vad som helst annat än något övernaturligt hade det setts som kanske den antika historiens mest självklara faktum. Därför att textstödet är så otroligt bra, det finns flera vittnesmål nedskrivna, de är inte helt överens om detaljerna men i det stora hela är de det. Det finns en stark tradition när det gäller avskrifter så vi har god och säker kunskap om att evangelierna inte har skrivits om längs med vägen och de är inte heller särskilt smickrande mot dem som verkligen kunde ändrat i berättelsen – nämligen lärjungarna.
För oss som kristna är detta en god grund att stå på rent historiskt, det finns så bra belägg som man kan kräva helt enkelt.
Den egna upplevelsen och det profetiska
Lärjungarna blev glada
Naturligtvis blev lärjungarna glada när de fick möta Jesus igen. Men det handlade om mer än så, eftersom han i avskedstalet berättat om detta för dem. Att de skulle bli ledsna eftersom han skulle dö men sedan bli glada när han kom till dem efteråt. Nu händer det.
Gud är en pålitlig Gud som gör det han säger att han ska göra. Lärjungarna har fått se det under de år de följt Jesus att han uppfyllt det han sagt och profetior från gamla testamentet. Nu uppfyllde han även detta att han skulle uppstå igen. Insikten om vad detta innebär börjar sakta rinna in i dem.
Precis som lärjungarna blev glada och uppfyllda när de mötte Jesus igen, så är det så för oss också. Vår upplevelse av Gud skiftar och vi kan få den på olika sätt.
Kanske minns du när du blev döpt? Kanske konfirmationen? Eller någon gång du tagit emot nattvarden och fått ett starkt möte med Gud? Eller när du bett, läst Bibeln eller gått i kyrkan? Sjungit? Eller när du fått förbön av någon annan? Kanske tilltal någon annan har fått och gett till dig?
Gud möter oss på så många sätt och det kan naturligtvis vara tufft att inse att det finns saker i livet som du behöver ändra på, om det är något sådant som påpekas. Men vi kan också få förlåtelse, helande och inre läkedom i våra av Gud.
För min egen del är nog förlåtelsemomentet det som starkast och mest konsekvent funnits med mig genom åren. Den påtagliga upplevelsen av att bli fri från skuld jag bär på, är för mig personligen en av de mest konsekventa andliga upplevelserna. Den kommer inte alltid, naturligtvis och jag får även möta Gud på annat sätt. För er kanske det finns annat som står som den tydliga kärnan där du oftast får en egen upplevelse av Gud.
Det är viktigt att låta upplevelsen finnas med i det kristna livet, även om det inte är den som är allenarådande.
Bekännelsen
när de såg Herren.
När de såg Herren, det är en bekännelse i detta. Den urkristna bekännelsen att Jesus är Herre handlar om just detta. Jesus Kristus har uppstått från de döda och är därmed Herren över alla levande och alla döda. Han är Gud.
Lärjungarna hade den påtagliga upplevelsen av att få möta Jesus och de hade kunskap, ett slags ramverk för att förstå det här mötet på. De visste om vem Jesus var för han hade berättat för dem och när han uppstått och de mötte honom igen kunde de förstå vad som skett på grund av vad de tidigare hade hört.
Så är det även för oss i våra liv, vi får förstå, tolka och uppleva våra liv i hur Gud rör vid dem både genom direkta möten med Honom men också genom de indirekta genom det ramverk av kunskap och förståelse vi har från Bibeln och den kristna tron.
Det är en tro att lita på, eftersom vi har en Gud att lita på.
Jesus är inte någon påhittad karaktär och därför blir han, till skillnad från Yoda, betydligt mer flitigt avbildad i kyrkokonsten. Den här bilden kommer ur ”The Smithfield Decretals” och är från 1300-talet. Läs mer här.
Knappast, men min användning av dem har vid något tillfälle fått funka som hjälp vis brist på tid eller inspiration. Så inte igår dock, den texten kom så lägligt till pass i en diskussion på Facebook.
Påsken och hela den kristna tron hänger på att Jesus uppstod från de döda. Att han som påstod sig vara både människa och Gud var det. Den kristna tron har i sin kärna ett historiskt skeende och inte filosofi eller något annat.
Det betyder inte att filosofi är viktigt, men den kristna tron grundar sig på bekännelsen att ”Jesus Kristus är uppstånden!” För det backar upp allt han gjort och sagt, eftersom man inte kan uppstå från de döda. Men man kan inte en massa annat heller. Tex att hävda att man är Gud, kan förlåta synder, hela sjukdomar och till och med uppväcka från de döda.
Då är man antingen fel ute eller så har man rätt. Uppstod Jesus från de döda så stämmer allt det där.
Det är därför vi tex ytterst inte kan förklara hur nattvarden blir Jesus kropp och blod. Men vi tror det eftersom Jesus sa det. Alltså, historiska händelser som ligger till grund för mycket av kristen tro.
Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de — så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro. Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. (Första Korinthierbrevet 15:3-20 B2000)
Missade att blogga i onsdags. Det berodde på mitt beslut att blogga på kvällen innan jag somnar. I onsdags somnade jag innan jag bloggade.
Idag är det Långfredag, den dag då vi kristna firar att Jesus dog för våra synder, så vi kan försonas med Gud.
Det är en dubbelhet i dagen, en slags spänning. Jag hade länge svårt att förstå varför jag skulle vara ledsen eller så på den här dagen. Alla andra dafar är ju annars budskapet just evangeliet om att Jesus har dött för våra synder. Men dagen det skedde är inte bara positiv. WTF?
Men när jag blev vuxen (ja, det tog så lång tid innan jag insåg detta) så fattade jag till slut att det sorgesamma med Långfredagen är att det behövde ske. Att världen är så ond, att det sker så mycket dåligt och jag att jag är en del av det. Det andra sorgesamma med det är just Jesus lidande, att han led.
Men det är samtidigt som engelsmännen säger ”Good Friday”. God fredagskväll!
Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.
Inledning (ICA)
Är det några av er som sett ICAs reklamfilm om påsken i år?
De har dragit in den igen nu, så om du inte redan sett den är det kört. Och om man får tro många så har du inte missat något. Den går i korthet ut på att en av karaktärerna citerar Jesus instiftelseord över nattvarden och blir avbruten av en annan karaktär som tolkar det hela så bokstavligt att hon tror att han som säger orden talar om sig själv. Säger något om håriga kroppar och tycker han ska smaka på något annat. Roligt tycker vissa, kränkande tycker andra.
För egen del blev jag också, får jag erkänna, illa berörd när jag såg den på TV. Nattvarden är ju helig för mig, så när någon citerar de orden i ett sådant sammanhang och det sedan skämtas bort så blir jag känslomässigt illa berörd. Kränkt är fel ord, men jag gillar det inte.
Jag passade på att nämna det hela på Facebook och bjuda in till vår mässa här i kväll så man får uppleva ”originalet” i stället.
Hur som helst, nattvarden är något alldeles speciellt och jag tror att om ICAs reklambyrå tagit sig tiden att sätta sig mer noggrant in i saken så skulle de kanske gjort reklamen lite annorlunda.
Nattvarden är ju vårt förbunds måltid, det knyter oss samman på ett alldeles särskilt sätt med Kristus själv.
Och jag tänkte vi skulle titta lite närmare på detta som är så speciellt tillsammans. Finns det anledning att bli upprörd över ICA-reklamen?
Den israelitiska bakgrunden till nattvarden
Den påskmåltid som Jesus och lärjungarna går till Jerusalem för att fira är inte den kristna påsken, för den har inte skett än och lärjungarna vet inte vad som ska hända. Utan de har ordnat med denna lokal de ska vara i, den övre salen. De har förberett med påskalamm som grillats i templet, ett felfritt lamm. De förberett och dukat för den högtid som dels kallas för påsk, eller pesach och dels för det osyrade brödets högtid. Det är den högtid som man firar för att man blev befriad ur slaveriet i Egypten och den firas som en följd av det förbund man ingick med Gud.
Så när Jesus instiftar nattvarden gör han det ”ovanpå” den judiska och det är mycket symbolik och kopplingar däremellan.
Det finns så mycket att prata om och vi hinner så lite, så jag kommer avgränsa mig till att prata lite utifrån brödet och vinet i som finns i nattvarden.
Brödet
Brödet symboliserar Guds plötsliga handlande
Gud har initiativet och folket vet inte när denna befrielse ska ske, den sker enligt Guds egen tidtabell. De får veta att de inte hinner jäsa något bröd, utan de får baka det platt i stället. De ska vara redo att resa på en gång, de äter med reskläderna på och vandringsstaven redo.
Detta är en symbol även för oss, med det platt brödet i nattvarden. Guds plötsliga handlande som sker utanför våra ramar och tidtabeller är ett uttryck för hur Guds frälsande nåd drabbar oss hur och när han vill. Guds frälsning är inget vi förtjänar, i samma stund du har en längtan efter Gud i ditt hjärta, en önskan om att det kanske skulle kunna vara sant, så har du fått trons frö sått hos dig. En gåva från Gud själv, något som sker helt utanför våra förväntningar och tidtabeller. Gud agerar och vi får följa.
Brödet symboliserar syndfrihet
Surdegen man använde för att jäsa med, är i någon mån gammal deg. Det är deg som fått surna och bli gammal. Det är en bild för synden, Jesus använder den själv och varnar för den. Det kraftfulla med surdeg är att det bara behövs lite grann för att hela degen ska påverkas av den. Vilket är bra i brödbak, men mindre bra när det gäller synden i våra liv. Men så är det, synden påverkar hela våra liv, hela vår Gudsrelation är förstörd på grund av synden.
Detta förbund man slöt med Herren var något nytt, då skulle det gamla ut, så man skulle samla ihop all surdeg som fanns i hushållet och på morgonen innan man firade påsken skulle man bränna den. Vilket infaller vid samma tidpunkt som Jesus korsfästelse på långfredagen. Jesus blev gjord till synd och led för vår skull.
När Jesus identifierar brödet med sin kropp så kopplar han just till sitt eget perfekta offer, att han är helt fri från synd, helt ren och fläckfri. Därför är våra nattvardsbröd också platta, för Jesus offer är utan surdeg, utan synd. Och när vi äter det brödet tar vi emot Kristi kropp, alltså hans felfria offer blir en del av oss, av våra kroppar.
**Brödet är ett sätt att minnas befrielsen***
När man i den judiska påskmåltiden äter av brödet minns man kollektivt hur man som folk blev befriade ur Egypten, med hast. Det är befrielsen som står i fokus, inte slaveriet man blev befriad ur. På samma sätt är det för oss. Vi får nåd och förlåtelse i nattvarden och vi minns den befrielse vi fått när vi fick trons gåva – alltså dopet. Nattvarden är alltså en måltid vi firar när vi redan ingått förbundet, därför väntar vi med nattvard till vi är döpta.
Vinet
Vad gäller vinet så tänkte jag också nämna tre saker:
Påskalammets blods beskydd
Israeliterna fick ju slakta ett felfritt och perfekt lamm, som de sedan rostade för att äta. Men de skulle stryka dess blod på dörrposterna. Detta för att Guds ängel skulle gå förbi deras hem och bara drabba de egyptiska hemmen, där ängeln tog den förstfödde sonens liv. Påskalammets blod beskyddade alltså israeliterna.
Så är det också för oss, Jesus offer på korset skyddar oss från döden. Hans offer är perfekt och vi får ta del av hans blod och blir därmed skyddade från döden. Jesus offer kan kopplas just till den förstfödde sonen, Jesus är ju Gud Faderns enfödde Son och hans offer blir i vårt ställe.
Förbundsblodet, håller oss samman med Gud
I 2 Mos kan vi läsa om hur Gud tillfrågar folket om de vill ingå ett förbund med honom. Folket svarar med en mun, står det, att ja det vill de. Då bygger man ett altare som man offrar på. Hälften av blodet stänker Mose på altaret och hälften av blodet över folket.
Ganska äckligt att få blodet stänkt över sig, men det sker för att knyta samman förbundet mellan Gud och folket. Blod är i regel ganska upprörande för oss att se, det beror, tror jag, på att det är liksom förutsättningen för våra liv att vi har blod. Så när det vi ser blod är det en signal på att livet hotas. Men jag tror just att symboliken här handlar om blodet som en symbol för liv. Att folkets liv knyts samman med Guds.
Så är det för oss också, det nya förbundet Jesus instiftar sker också genom blod, hans blod när han offrar sig på korset för vår skull. Vi får genom hans blod bli sammanfogade med Gud, vi blir Guds barn och hålls samman med honom.
Förbundet levs ut framåt
Förbundet som blodet beseglar levs ut i nuet med sikte på framtiden. Så var det för det israelitiska folket då när de ingick det och så är det för oss nu när vi som kristna ska leva våra liv. Vi får leva i det nya förbundet som skyddar oss från döden och i gemenskap med Gud.
Vårt hopp står till framtiden, till den dag då vi får gå hem till Herren och den dag då han skapar nya himler och en ny jord där rättfärdighet bor.
Slutligen några ord till om Jesus
Det som gör allt detta till så mycket mer än symboler och bara ord är det Jesus säger om nattvarden. Han säger att det är hans kropp och hans blod. Inte bara symboler, utan att de faktiskt är det. Och det är vad som gör nattvarden till sakrament, att vi litar på att när Jesus säger att det är hans kropp och hans blod så är det så. Brödet och vinet blir inte bara symboler eller saker som ska påminna oss om något som skett, utan det knyter oss bokstavligt ihop med det som skett. Jesus verkliga närvaro i nattvarden gör att när vi tar emot den så renas vi genom hans offer från vår synd och vår gemenskap med Gud förnyas. Detta är något att lita på.
Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. (1 Kor 5:6-8)
En kraftfull text om kopplingen mellan nattvarden, det nya förbundet och våra liv.
Surdegen är i det här fallet den gamla människan (gamle Adam som finns inom oss och som gör uppror mot Gud).
“Ni är ju osyrade för…” det är inte i egen kraft vi blivit osyrade utan genom att Jesus är vårt påskalamm som slaktats.
Påskalammet syftar just på de felfria lammet som israeliterna fick välja ut för varje hushåll för att sedan offra det och måla med dess blod på dörrkarmarna så dödens ängel skulle gå förbi deras hem den ödesdigra natten.
Det är därför vi firar med osyrat bröd i nattvarden, eftersom Jesus gjorde det och han är vårt påskalamm som offrat sig för oss.
Till skillnad från ICA:s reklam så tror vi i Svenska kyrkan att brödet och vinet inte enbart är symboler utan faktiskt blir Kristi kropp och blod. På riktigt. Det gör vi eftersom Jesus sa att det är så.
Jag har börjat skriva ned mina predikningar i efterhand för att publicera här på bloggen. Men det är just det, vad jag skrivit ned utifrån de punkter jag haft i åtanke när jag predikar. På gott och ont.
Episteltexten (Rom 5:1-5)
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.
Evangelietexten (Luk 19:28-40)
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Har du varit på bröllop någon gång?
Oavsett om du har det eller inte kanske du har sett något bröllop på TV, eller i alla fall klipp ur bröllop. Innan det drar igång så är alla lite pirriga inne i kyrkan. Brudparet står på andra sidan porten i vapenhuset, de är dödsnervösa (i regel) och förhoppningsvis har de fått något i sig, åtmintone vatten, så de inte riskerar att svimma av ansträngningen. Sedan sätter klockorna igång och sen musiken. Portarna öppnas och de går in, hand i hand, församlingen vänder sig mot dem och tittar på hur fina de är, ler och är glada.
Jesus intåg i Jerusalem kan liknas lite vid intåget till ett bröllop, ett kungabröllop. Jesus är ju kung, till och med kungarnas kung, och det var festligt med intåget i Jerusalem. Folket lade ut sina mantlar och bildade en ”röd matta” för Jesus. Han red på en åsna, precis som kung David gjort en gång i tiden, för att kunna möta sina landsmän öga mot öga och vara deras ledare, inte bara en herre från ovan. Jesus gör samma sak, men då både med motivet att möta folk men också för att anspela på David och uppfylla en profetia (Sak. 9). Folk ropar Hosianna runt honom och man hyllar honom som den kung han är. Det är ett bröllop för att han ska gifta sig med sin brud (kyrkan är Kristi brud, inte någon person. För att lära mer om kyrkan som Kristi brud se t.ex. Ef 5). Jesus blir ”ett kött” med den troendes själ och genom denna förening så sker det saliga bytet. Vi får överlämna vår synd och skuld till honom och han ger oss förlåtelse och rättfärdighet i utbyte. Men samtidigt som detta är ett bröllop så måste det sluta (eller snarare börja) med något annat. Jesus har alla glada människor runt sig, samtidigt tror jag att han också har en växande ångest inom sig inför det som ska komma. Han blir firad och har skäl att vara glad över det och samtidigt ser han kanske korset hägra över Jerusalem medan han rider in. Förhoppningsvis tänkte inte/tänker inte ni på döden när ni gifter er/gifte er…
Men för Jesus finns den där spänningen, han firas rättmätigt i nuet, men snart finns det svårigheter, lidande och till med död i framtiden för honom. Och jag tror det på samma sätt kan finnas spänningar i våra egna liv. Det finns mycket runt om oss som är glatt, positivt och bra. Sådant som det är värt att fira, det kanske går bra med jobbet, familjen, intresset eller vad det nu är. Saker som syns utåt och som vi i regel också delar med andra. Men samtidit kan det finnas annat i våra liv, som inte är lika glatt. Samtidigt. Det kan vara svårigheter och lidanden av olika slag som vi möter eller ska möta, men som inte syns lika väl utåt.
Aposteln Paulus fick vara med om det mesta i sitt liv. Han börjar ju sin karriär (som vi får ta del av den) som en som förföljer och medverkar till att kristna blir dödade. Sedan blir han omvänd på vägen till Damaskus, den ångesten kan inte ha varit rolig att ta itu med (”jag är medskyldig till att människor fått dö oskyldigt, för sin tro på Jesus”). Sedan blir han själv förföljd som kristen, han får firas i korg från stadsmuren för att undkomma sina banemän, han blir jagad, slagen och hånad. Och så småningom fängslad och till sist dödad. När han skriver som han gör i episteltexten kan man knappt tänka sig att det är en man som är med om sådana saker. Och vi ska titta närmare på episteltexten tillsammans, andra halvan av den som är ett slags andligt program.
Där står det att lidandet skapar uthållighet och att uthålligheten skapar fasthet och slutligen att fastheten skapar hopp. Vi börjar med första punkten.
Att lidandet skapar uthållighet
När vi blir vänner med en ny person, blir tillsammans med en som är vi är kära i eller till exempel börjar träna något som vi inte gjort förut. Så är det när lidandet kommer, som vi prövas i vårt val. Kommer jag kunna hålla ut i idrotten? Kommer jag att kunna hålla ut i min kristna tro? Är den här relationen (oavsett vilken sort) värd att satsa på?
Och det är när vi går genom svårigheter och lidanden som vi märker vad vi tycker det är värt att satsa på, men frågan ställs också till oss om vad vi själva vill?
Vi blir också avslöjade, åtminstone inför oss själva, med sådant vi kanske inte vill se hos oss själva. Helt plötsligt dyker avundsjuka upp, eller snålhet, flyktbeteenden, aggression, frustration, otålighet eller annat.
Och det är när vi möter dessa svårigheter som vi mogna och blir uthålliga, vi klarar av att hålla ut.
Men kanske är det så för dig att du inte bara märkt att du håller ut i en del i ditt liv, kanske har du också tänkt på (eller till och med associerade främst till det när du läste vad jag skrivit ovan) alla de gånger du inte har hållit ut. Att du inte förmår att satsa som du borde. Det kan handla om de stora frågorna, om relationer och andra engagemang. Men det kan också vara på ett litet sätt, i de små sakerna, att du inte förmår att göra som du borde eller tänka och känna rätt.
Det är inte svårigheten som skapar det där sakerna hos oss, utan det finns redan i oss men nu syns det. Nu kan vi inte hålla inne med det längre.
Och det för oss över på:
Att uthålligheten skapar fasthet
För när vi står i den kampen och måste möta oss själva och det vi bär med oss, så förändras vi. Sakta men säkert växer vi som människor, om vi tar kampen. Tar vi kampen mot ilskan, otålighten, snålheten eller vad det nu är som dyker upp så förändras vi som människor och vi blir mer fasta. För beslutet att hålla med en annan människa, eller målet som du kämpar för att uppnå kom precis ett steg närmare.
Du har betalat något för det som är värdefullt för dig och du blir därmed fastare i din kamp, i ditt arbete.
Så är det också med den kristna tron, inte bara med relationer och andra intressen. När vår tro prövas, när saker inte är lätta för oss och vi kanske ställer oss frågan om vi verkligen kan hålla ut i tro eller om vi kan bli förlåtna. Så mognar vi och förändras genom den kampen. Många gånger är den svår, men över tid leder den i stället till större fasthet och trygghet i vilka vi är och att vi tillhör Gud.
I viss mån kan man säga, utan prövningar vet du verkligen vem du älskar då?
Något som blivit aktualiserat för mig om och om igen sedan jag blev vuxen är detta att det finns nästan inget riktigt värdefullt i mitt liv som jag inte på något sätt fått betala för. Det kostar på att bygga en bra relation, därför det kräver ödmjukande av det egna egot. Det kostar på att ha barn, därför det kräver att blir slav under hård mästare, som visserligen är en underbar liten varelse. Det kostar på att göra det som är rätt, därför alla vill inte göra det och många kommer kritisera dig. Och så vidare.
Och sen finns alla de där tillfällena då vi inte alls klarar av att göra rätt, då det snarare är besvikelse på besvikelse som sker och någon uthållighet inte syns till alls. I stället blir känslan att ångesten växer, jag klarar inte av att läsa Bibeln som jag ville, jag förmår inte att gå i kyrkan som jag tänkt, jag orkar inte tro som jag önskar och så vidare.
Och att fastheten skapar hopp
Och nu kommer vi in i det sista steget i Paulus andliga program, nämligen det att fastheten leder över i hoppet. För trons del är det så, men också i andra avseenden i livet.
När man går in i något nytt, ett nytt arbete, en ny relation eller något annat kan det vara överväldigande med allt och man undrar hur man ska kunna klara av det hela. Men efter hand som man håller ut i de svårigheter och utmaningar man möter så kommer fastheten, erfarenheten och man blir en tydligare person lär känna sig själv mer och samtidigt börjar man få hoppet, att det här kanske kan gå. Att jag kanske kommer att klara det, fast jag tvivlade på saken tidigare.
Så är det också med tron, när vi får lida för tron, när vi går genom svårigheter i våra liv oavsett om de kommer utifrån eller inifrån så leder de till fasthet som sedan leder till hoppet. Jag kommer över även detta hinder! Detta kan ju gå! Gud förlät även denna synd! Gud var med mig även genom denna svåra tid! Och så får vårt hopp växa.
Men det kan också vara så att vi känner ännu mer ångest när vi läser om detta, att det finns saker i våra liv som inte alls övervunnits och gett oss uthållighet, det har inte gått vidare till fasthet eller hopp utan tvärtom har synden (eller vad det är) bitit sig fast och vi demoraliseras och känner större och större hopplöshet.
Och då är det så fint, att det står som det gör i slutet av episteln: ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” Det är ett hopp som inte handlar om oss själva, utan om något Gud har gjort i våra liv.
För Jesus kommer genomgå lidandet och han är uthållig, hela vägen genom skenrättegång, hån, törnekrona så väl som 39 piskrapp, så väl som att bära på ett kors som han faller under (ajaj, bröstkorgen) och under det att han spikas upp.
Jesus håller inte bara ut, han är fast i sin person också, han förlåter soldaterna (för de vet inte vad de gör) och han lider för våra synders skull till det är ”fullbordat”.
Och Jesus fasthet skapar hopp, för oss. Just för att han kunde vara uthållig och fast hela vägen så får vi ett hopp för våra livs skull. Vi får förlåtelse och rättfärdighet i det saliga byte som sker i våra liv när vi hör till Jesus och han är vår Herre. Vilket för oss tillbaka till intåget igen.
Vi vet, precis som Jesus, vad det är som väntar i Jerusalem. Vi får också känna de där dubbla känslorna. Glädjen över vem Jesus är (vår Gud och Herre) och samtidigt sorgen över att han ska behöva lida och dö för vår skull, att det behövde vara nödvändigt.
Jag tror att vi kan få ut mer av påskens firande och stärkas i vår tro genom att gå in för att följa händelserna under stilla veckan så nära vi förmår. För det finns tröst i att se hur uthållig och fast Jesus var i sitt verk, hur han förmådde det som ingen annan förmår. Och att din synd ryms i hans försoningsverk även idag, även det som du gör i morgon och allt det som i slutändan kommer vara summan av ditt liv. Allt ryms och allt förlåts, Guds kärlek och nåd flödar över och du kan känna dig fri att hylla din konung som ödmjukt kommer ridandes på en åsna.
Den ursprungliga planen var att lägga upp dagens predikan (mer eller mindre) men så blir det inte. Istället blir det en listning av mina nya appar som är lite av favoriter just nu.
Scanbot är en app för att fotografera av sidor/papper för att snabbt skapa pdf:er av dem och om man vill automatiskt ladda upp dem på tex Dropbox.
En finfin finess är att den har automatisk kantigenkänning och kan därför själv räta upp fotot direkt. Mycket smidig app!
Kyrkoåret
Kyrkoåret-appen bidrar inte med något du inte kan hitta på andra ställen. Däremot är den unik i att den erbjuder vad den gör i en app (alltså, du har den med dig överallt i din mobil). Information om alla kyrkoårets dagar, dagens bön, psalmförslag, Bibeltexter och anmärkningar som gäller just för dagen. Allt på ett ställe, smidigt förpackat!
Waze
Waze är en trafikapp jag just börjat använda. Där hjälper man varandra att tex varna om det blivit stopp på en väg eller är kraftig trafik. Intressant och har ett fint gränssnitt!
Vesper
Vesper är en app för att göra anteckningar. Den är vacker stilren och smart. Synk är på gång men inte klar än. Däremot är appen extremt bra för alla anteckningar som inte behöver synkas.
också en ledtråd till morgondagens predikan jag kommer hålla. På helgmålsbönen idag nämnde prästen några av de vanliga motiven man kan ta upp på Palmsöndagen. Mitt var inte med, tecken på originalitet eller ansträngd association? 🙂
Låt mig presentera morgondagens epistel:
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:1-5)
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: »Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.« Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: » Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!« När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: »Vem är han?« Och folket svarade: »Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.« (Matt 21:1-11)
På vägen till Jerusalem passerade de alltså Betania och Betfage. Betania betyder lydnadens hus och Betfage betyder käkbenshuset. Det senare kopplar till gamla testamentet och att käkbenet var en symbol för predikandet av Guds lag.
Jesus passerar alltså lydnaden och predikan på vägen in till Jerusalem. Ger lite av grundtonen för det som ska prägla de kommande dagarna för Jesus. Predikan i Jerusalem medan de slutliga planerna inför hans tillfångatagande och dödsdom förbereds. En dom och ett öde han redan på vägen in till Jerusalem är förberedd på (men ingen av lärjungarna) och som han möter med ödmjukhet.
Jesus predikade genom ord och gärningar hur vi ska leva och i ödmjukhet offrar han sitt eget liv för att kunna rädda våra genom sin försoningsdöd på korset.
