Jag gillar att arbeta intensivt, att få saker gjorda och att lära mig nytt. Men det får till följd att jag, precis som många andra, är rätt trött många kvällar.
Vi är stor-konsumenter av tv-serier i mitt hushåll. Det är ingen hemlighet, när jag och Mattias Thurfjell drev vår podradio Teoknologi listade vi tv-serier vi gillade och mängden vi gick genom var rätt omfattande. Och det var ändå inte alla och det har tillkommit fler sen.
I omgångar spelar jag också dataspel. Visserligen ligger de omgångarna rätt långt ifrån varandra, ett år eller så kanske i snitt.
Av liknande karaktär på förströelse tillkommer en del av min konsumtion av sociala media samt bloggläsande. Likaså i viss lång bokläsning. Men de senare är svårare att kategorisera som ren förströelse då de ofta också innehåller utveckling för mig, kunskapsmässigt eller språkligt.
Hur mycket bör man låta ren förströelse uppta ens uppmärksamhet?
Jag tycker det är en svår fråga att svara på. I vissa lägen har jag betraktat all förströelse som onödig och mer eller mindre dålig. Att jag borde göra något annat än jag gjorde. I andra tider har jag sett det nästan tvärtom, livet innehåller så mycket allvar och jag gör så mycket ändå i arbetet så väl som hemmet, varför inte förströ sig den tid som finns kvar?
Jag testade den senare principen ganska mycket under längre tid men fann den otillfredsställande. Naturligtvis är det rätt tänkt när jag är helt tömd och en stund där innan (var gränsen går är svårt att säga), men inte alltid eller ens kanske för det mesta. När jag lever så känner jag mig onyttig, lat och fördummad.
Liknande effekt får det om jag drar igång/jobbar med diverse sidoprojekt som i slutändan inte gagnar mig eller någon annan. Vissa av mina projekt i programmering tex har varit sådana. Jag känner att jag slösar tid jag hellre skulle lagt på familjen eller tv-serier tillsammans för där har vi ju i alla fall den gemensamma sociala dimensionen. Datorskärmens bleka sken är ofta rätt ensamt till sin karaktär.
Just nu försöker jag pressa mig att läsa lite extra. Klämma in det när jag kan och emellanåt lägga ganska mycket tid på det. Det har under de senaste månaderna fått till effekt att jag känt mig påtagligt mer balanserad.
Att det varit möjligt kan bero på att jag var föräldraledig och sen när jag kommit tillbaka i arbete fått ett ovanligt lätt tryck. Så själva livssituationen sen 9 månader har gett mig andra möjligheter än tidigare.
Passageriter är sådana riter som är knutna till speciell övergångar i livet. De kyrkliga handlingarna dop, vigsel och begravning brukar pekas ut som just kyrkliga passageriter. För blev man vuxen iom konfirmationen, då var den viktigare som rit än idag.
För min egen del har jag ganska nyligen genomgått en helt annan sorts passagerit, nämligen att jag skaffade körkort. Och i helgen som var, en bil.
Jag har inte riktigt fattat omfattningen på detta men mängden gratulationer i sociala medier var ganska omfattande, framför allt till körkortet men också en del i samband med bilen.
En hel del hälsningar kretsade kring vuxenblivandet i att ha körkort. Något jag finner ironiskt då jag är en sedan 8,5 år gift man som också är småbarnspappa. Jag kan lista fler saker men poängen är att jag nog har tillräckligt med vuxenpoäng för att räknas som en stor pojke, ändå.
Fast tydligen fattades körkortet, förstår jag nu. Det är en del av vuxenblivandet, en del jag missat fram till för en månad sen.
Det är en tydlig passagerit, man förändras i och med att man genomgått den. Inte i sina egna ögon, men helt klart i andras. Naturligtvis är en hel del sagt med glimten i ögat, men det är hur som helst intressant vad det är som sägs med denna glimt. Just anspelningarna på vuxenblivandet.
Jag har nog inte riktigt reflekterat så djupt kring sådana här riters betydelse i en bredare bemärkelse tidigare. De kyrkliga handlingarna har för mig en andlig och teologisk dimension som tar över tankarna. Vid dop är fokus för mig vad Gud gör i dopet med barnet, inte att själva födseln och barnets existens bekräftas som “på riktigt” osv iom dopet. Men nu börjar jag allt mer förstå alla föräldrar jag möter som inte riktigt förmår sätta ord på någon egen tro men vill döpa för att det är tradition och det känns rätt och på riktigt.
För min del krävdes en sekulär sådan rit för att jag skulle (på allvar) börja förstå ritens betydelse, som sådan. Inte bara som den teoretiska kunskapen jag fick under utbildningen.
Ännu ett steg är taget i att avsluta min tjänst i Vaksala, genom en traditionsenlig middag med de som vill och kan komma med. Trevligt och roligt att få träffa kollegor på det sättet. Och gratis mat är jag ju aldrig för fin för 😉
Jag har gjort reflektionen att avslutningssamtalet med herden var väldigt bra för processen att släppa taget om “det gamla”. Ska bli spännande att se om denna kväll på liknande sätt gör sitt i processen att gå vidare.
Nästa och sista anhalt i att avsluta är söndagens högmässa i Vaksala då jag avskedspredikar (celebrerar och naturligtvis sjunger jag litanian). Välkomna kl 11 till Vaksala kyrka på söndag!
Idag stötte jag på en artikel på Dagen som heter “Nattvarden borde förena oss” och jag kan inte säga att jag har något att invända mot den önskan, som pingstpastor Hultman framför.
Det jag reagerade på och tyckte var lustigt var med den självklarhet han skrev:
Så har det blivit eftersom några kyrkor lägger en större tyngdpunkt på den kyrkliga traditionen och andra en större tyngdpunkt på vad Bibeln säger.
Visserligen säger han sedan: “Jag delar inte nattvardssyn med Svenska kyrkan heller”, men vad det innebär vet jag inte riktigt. Anser Sven-Gunnar att vi i Svenska kyrkan håller på traditionen över Bibeln eller Bibeln över traditionen i denna fråga?
Naturligtvis är det inte hans avsikt att framför allt lyfta den saken i artikeln utan att ifrågasätta varför katolikerna inte delar nattvardsbord med oss protestanter.
Därför tänkte jag lyfta två saker, varför jag tycker det kan vara nog så respektabelt att inte med självklarhet dela nattvardsbord och dels hur en luthersk syn på nattvarden kan se ut.
Helt OK att inte dela nattvardsbord
Inför min egen prästvigning hamnade jag i diskussion med blivande kollegor om just detta. Jag hade för egen del tidigare deltagit i nattvard i sammanhang som inte delade teologi med mig, men då blev frågan lyft på ett annat sätt. Borde jag ens göra det?
Som lutheran tror jag ju att när Jesus säger att det är hans kropp och blod, så är det helt enkelt det. Enkel och rak tolkning av vad Jesus själv säger. I mer reformert präglade cirklar (övriga samfund i stort sett) ser man nattvarden som något annat, mer symboliskt (Zwinglianskt) eller man tänker till och med att vi möter Kristus i himlen under kommunionen (Kalvinskt).
Därför kan jag ställa mig frågan, respekterar jag verkligen mina medkristna om jag tar emot nattvarden i deras sammanhang? Jag menar ju att något händer i den som de inte tror. Och händer det verkligen vid deras firande, om de själva inte tror på löftet?
Invändningen jag fick då, var att jag tror för lite om Gud, att det visst var så att nattvarden var fullt ut giltig även där. Och visst är det ju så, att Gud är större än oss och inte begränsas av oss. Men föreställningen som kommuncieras och som jag ju deltar under där, är ju något annat än vad jag tror sker. Konflikten finns fortfarande.
Nattvard i luthersk tradition
Nattvarden är ett av de två sakramenten i den lutherska kyrkan. Sakramenten är de saker som Jesus befallt oss att göra och knutit löftesord till fysiska element (det är därför bikten bara nästan kvalar in). I dopet är det vattnet tillsammans med att det sker i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. I nattvarden är elementen brödet oh vinet, löftesorden är instiftelseorden som kommer från Jesus själv (även de).
Vi tror att vi helt enkelt tar emot Jesus själv i nattvardens bröd och vin, eftersom han själv säger att det är så.
En vanlig invändning är: men tror ni lutheraner då att Jesus är en grind?
Men det är att göra det lätt för sig, för Jesus säger också att han är vägen, sanningen och livet. Alla de tre sakerna tror vi på bokstavligt oavsett syn på nattvarden. Och en liknelse är något annat än stunden när han instiftar det nya förbundet.
I nattvarden får vi ta emot syndernas förlåtelse, det är ett rent evangelium vi tar emot. Det är lika lite magiskt som dopet är, eftersom det hela bygger på Jesus löfte i kombination med elementen.
Några korta tankar utifrån en debattartikel jag tycker har ett gott syfte. Samtidigt är jag lite delad inför gemensamt nattvardsfirande när man inte delar teologin.
”Andra skulle nog ha svårt att förstå vad vi kan prata om på kvällarna,” var en tanke som slog oss i kväll. Och delvis kanske den kan stämma, men andra är en bred grupp, alldeles för bred för att man ska kunna säga något bestämt. Så vi lät bli.
En aspekt av kvällens samtal handlade om tiggarna vi ser på stan, vi har pratat om dem förut och deras situation och om att vi bryr oss och därför vill lägga en slant när vi har möjlighet. Vi pratade också om gränsen mellan oss själva och andra, hur mycket borde man bry sig? Hur mycket borde man göra eller inte?
En annan sak som dök upp var det här med mognad hos människan. När bottnar vi i oss själva, när blir vi på riktigt?
Inga lätta saker att lösa. Enkla och simpla svar finns inte. Jag tänkte dock dela några av mina egna tankar utifrån ämnena i kvällens samtal.
I mötet med andra människor avslöjar vi oss själva hela tiden, tänker jag. Vi agerar utifrån impuls, tanke och känsla. Ibland väldigt välgrundat i den person vi är och inte så sällan också utifrån ett slags försvarsmönster som vi lärt oss, för att hantera tillvaron och inte minst oss själva.
Det är kanske inte så lätt för utomstående att veta riktigt vad våra beteenden egentligen säger om oss, men inför oss själva kan vi upptäcka en rikedom av saker att bearbeta och fundera över. Så här i fastetider tycker jag förstås det är extra intressant just därför.
Vad händer med dig när du möter en tiggare på stan?
För min egen del finns en känsla av besvär. Det är inte bekvämt att se dem. Jag ogillar dem inte, har inget emot dem personligen men det finns något inom mig som gör mig obekväm. Och genom mitt agerande avslöjar jag detta.
Det skiftar till exempel om jag hälsar eller inte, ibland hälsar jag inte därför att jag är mitt inne i något annat. Jag behöver inte heller hälsa, lika lite på dem som på andra. Samtidigt tycker jag det finns en poäng med att visa att jag ser dem.
Genom att hälsa erkänner jag dem deras rätt att vara på gatan lika mycket som alla andra. Ibland när jag inte hälsar kan det bero på att jag är obekväm inför dem. Jag har det ju så bra, de har det helt klart inte lika bra. Vi står inför faktumet att det är väldigt stor skillnad oss emellan. Det går inte att dölja, inte att låtsas och bara prata bort.
Och de låtsas verkligen inte, tvärtom eftersom deras sysselsättning handlar om att uppmärksamma den skillnaden, för att kanske få hjälp att täcka egna och närståendes behov.
Ett skäl att titta bort kan vara att man inte vill ge dem falska förhoppningar om att få pengar när de bara får en hälsning. Och så kan det naturligtvis vara, men det kan ju lika gärna handla om en själv. Inte sant? Att det är vi som inte vill hälsa för vår egen skull, inte deras.
Det går också att falla tillbaka på rationalisering, det är ju ligor (myt iofs) eller att EU inte lyckats få pengarna att landa rätt utan de har istället fastnat i den lokala korruptionen. Och så sysselsätter vi tanken i stället för att låta oss känna obehaget inför den andres lidande.
En annan taktik kan handla om att bli arg på dem, varför tigger de? Vi ska inte ha tiggare i Sverige, det borde förbjudas! De stör mig, jag har viktiga saker att göra i mitt viktiga arbete som en skattebetalande viktig samhällsmedborgare.
Ytterliggare en taktik kan handla om att känslomässigt engagera sig hårt för dem, så att man får ”rätten” att se ner på alla andra som inte gör samma stora insats för dem; eller kanske gör man det för att få känna sig speciell för dem.
Våra olika taktiker att hantera de där svårigheterna i livet, även de som är förhållandevis små, säger så mycket om oss själva. De ger antagligen ledtrådar till hur vi hanterar annat också.
Är jag van vid att spinna igång hjärnan för att undvika att känna? Går jag på den starka impulsen och reagerar och undviker känsla? Känner jag i stället för att tänka eller gå på impulsen om vad som är rätt?
Personligen tror jag att tanke, känsla och impuls alla är Gudagivna och att den personliga mognaden inte handlar om att förtrycka någon av de andra till förmån för en sak; utan om att bli balanserad och kunna balansera mellan dessa sätt att hantera tillvaron på.
Och kanske lägga en slant i pappersmuggen, som hon plockade upp ur papperskorgen tidigare.
Tanken är ju att hålla igång i 100 dagar med att blogga varje dag. Då går det ju inte för sig att enbart blogga om teologi och predikningar. Dags för att lista de TV-serier jag gillar för stunden.
Vissa går att se på svensk TV, andra går att köpa, en del kan man kolla på streamingsajter. Det går också att ladda ned, men det är olagligt och inget jag uppmuntrar till.
The Blacklist
En oerhört bra spionserie som cirkulerar mycket kring FBI-agenten Elizabeth Keen.
Den började i höstas, med James Spader. Han är en väldigt bra skådespelare i kombination med ett bra manus och en bra motspelare i Megan Boone
Marvel’s Agents S.H.I.E.L.D
Action och spioneri
Denna tv-serie är ett sätt för Marvel att knyta samman saker som sker i filmerna (Thor, Captain America, Ironman, Avengers) och samtidigt utöka sitt universa med fokus på S.H.I.E.L.D.
Jag tyckte den var rätt stel och känslolös, men gav den några avsnitt till att bevisa sig på. Om jag minns rätt började jag gilla den på femte avsnittet, eller så. Sedan har den hållit bra klass i story så väl som skådespel.
Supernatural
Action och övernaturligt
Inne på sin nioende säsong och det har blivit klart med att det blir en tionde säsong också.
I en (vår) värld med många olika former av spöken, demoner och änglar försöker bröderna Dean och Sam Winchester att ställa saker till rätta. I början var tv-serien mer av en slags spökjagarhistoria men efter hand har säsongernas fokus flyttats och mer handlat om ”stora” äventyr där världen står på spel.
Det är i en deistiskt präglad tillvaro detta utspelas, vilket jag uppfattar som det vanliga knepet för att skapa manöverutrymme för människor och andra varelser att utöva sin vilja och att göra kampen mellan ont och gott mer jämn och oklar i sin utgång.
Person of Interest
Action och mysterium
Jim Caviezel spelar före detta undercover agent som blir rekryterad av en hemlighetsfull biljonär som vill bekämpa brott. I centrum står ”The Machine” som läcker personnummer för personer vars liv är i fara.
Nu inne på tredje säsongen och de två senare säsongerna präglas allt mer av ”större” berättelser men man håller fortfarande fast vid grundidén om att skydda enskilda individer.
Arrow
Action
Arrow bygger på DC Comics tecknade hjälte ”Green Arrow”. Jag har inte läst den tecknade serien men tycker mycket om tv-serien. Den är välfilmad och manuset är bra, till det kommer duktiga skådespelare.
Oliver Queen är en ung oansvarig playboy som är med på sin fars skepp när det plötsligt sjunker, han är strandad i flera år på en öde (?) ö och tv-serien börjar med att han blir räddad och är en helt annan person.
Elementary
Crime
En Sherlock Holmes tv-serie i dagens New York, med en rehabad Sherlock som vill lämna drogerna bakom sig och arbeta med New Yorks polis för att lösa brott. Joan Watson (en kvinna i denna version) blir hans följeslagare, spelas av Lucy Liu.
Jag trodde inte jag kunde gilla en Sherlock tv-serie i modern tid som inte var just Sherlock (BBC:s fantastiska serie), men jag hade fel. Den här är också briljant, fast på ett helt annat sätt. Detaljer som att det är i NY, Watson är en kvinna och att Sherlocks person är annorlunda gör att det blir en helt annan sak och jag kan gilla bägge.
The Big Bang Theory
Komedi
En komediserie inne på sin sjunde säsong och verkar inte vara på väg att avrunda inom de närmaste åren (IMDB listar 10 säsonger).
Jag tror detta är den bästa humorserie jag sett. Den följer framför allt Sheldon Cooper och Leonard Hofstadter som delar lägenhet med varandra och bägge forskar på universitetet. De är grannar med Penny som har andra prioriteringar i livet, som Leonard blir förälskad i. Och så har vi vännerna Howard och Raj som tillsammans med tidigare nämnda herrar är nördar. De älskar tecknade serier, tv-spel, vetenskap mm.
Grimm
Action, mysterium
Grimm bygger på sagor och vi får följa polisen Nick som upptäcker att han är en Grimm och därför kan se Wesen vilket vanliga människor inte kan. Wesen kan se varandra och lever sitt liv parallellt med det vanliga mänskliga livet i vår värld. Av tradition dödar en Grimm alla Wesen han/hon möter men Nick har andra prioriteringar.
Väldigt bra tv-serie, är tillsammans med Blacklist mina två största favoriter just nu.
2] Dopet är inte blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord.
3] Vilket är detta Guds ord?
4] Det som vår Herre Jesus Kristus säger i Matteus' sista kapitel:
Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
II.
5] Vilken nytta medför dopet?
6] Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.
7] Vilka är dessa Guds ord och löften?
8] De, som vår Herre Jesus Kristus säger i Markus' sista kapitel:
Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.
III.
9] Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
10] Det är inte vatten som gör det, utan Guds ord, som är tillsammans med vattnet, och tron, som tror på dessa Guds ord i vattnet. Ty vatten utan Guds ord är vanligt vatten och inte ett dop, men tillsammans med Guds ord är det ett dop, dvs. ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, som Paulus säger i Titusbrevets tredje kapitel:
På grund av sin barmhärtighet frälste han oss, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, såsom vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på.
IV.
11] Vad betyder detta dop i vatten?
12] Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.
13] Var står det skrivet?
14] Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:
Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.
Utdrag från: Martin Luther & Philipp Melanchoton. ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” iBooks.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrättslagar.
Jag predikade över söndagens evagelium i söndags och tänkte nu passa på att återge något av det som jag då sa (som flera av er vet så predikar jag i regel utan manus och det innebär att något manus aldrig skrivits).
Texten:
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Eftersom det nu är fastetid är det tid att lite extra skåda innåt och se efter vad i våra liv vi behöver förändra, sluta med, börja med och be om förlåtelse för. För min egen del är det nu dags att avrunda min tjänst i Vaksala församling, som jag på bloggen nämnt några gånger, det gör att jag också helt naturligt börjar fundera på de intentioner jag haft under åren jag arbetat där. Vad har jag uppnått? Hur har det blivit och till vilket pris? Vilka intentioner har jag haft i mina ageranden?
Viktiga och naturliga saker att fundera över när man ska lämna ett sammanhang för att gå in i ett annat. Kanske har du funderat liknande någon gång i ditt liv eller kommer göra framöver?
Hur som helst tänkte jag att vi skulle fokusera lite på intentionerna hos de som är med i evangelietexten. Och jag medger på förhand att vi inte med säkerhet kan veta deras exakta intentioner, men vi kan utifrån allmän kunskap om hur människor är spekulera lite och se vad vi kan lära oss utifrån det.
Lärjungarna grälade på henne
Det står inte rakt ut att det var lärjungarna utan omtalas att det var några som gjorde det. Men med tanke på att de var hemma hos Simon den spetälske och lärjungarna alltid var med Jesus så fyllde de tolv nog rätt många platser i hans ”matsal”.
Vill man ta deras parti kan man helt enkelt fokusera på det faktum som oljan för 300 denarer innebär, att det är en fullständigt svindyr gåva. Jag läste att en dagslön var ungefär 1 denar. Så 300 denarer… ja, 10 månadslöner! Inte konstigt de reagerar, de som gett upp allt och följer Jesus och engagerar sig fullt ut i andra människor, klart de reagerar på en sådan sak!
Men jag misstänker att det finns andra motiv med också. Avundsjuka tror jag att lärjungarna kan ha känt mot Maria (vi vet att det är Maria utifrån andra evangelier). Att Maria, Marta och Lasaros (tre syskon) var goda vänner med Jesus känner vi ju till och de var det utan att följa med Jesus på vägarna och byarna hela tiden. Maria stod Jesus nära utan att ha gett upp allt annat i livet för att följa med. Och nu kommer hon med den här oljan och smörjer Jesus, i dubbel bemärkelse, tror hon att hon kan köpa Jesus vänskap!?
Ett annat motiv av avundsjuka som är tänkbart är just det att lärjungarna ju har gett upp allt för att följa Jesus, Judas har ju hand om den gemensamma kassan. De skulle alltså inte ens om de ville kunna ge samma gåva till Jesus. De lever sina liv på ett sånt sätt att det är helt otänkbart, men Maria kan göra så. Hon har det så pass bra materiellt ställt att hon kan ge denna (materiellt) stora gåva till Jesus.
Och hur är det för oss?
Hur är det för dig? Finns det någon du känner avundsjuka på? Hur kan den personen ha fått den där människan i sitt liv? Jag önskar att det var så för mig i stället, jag är väl lika mycket värd? Känner du dig underställd eller mindre värd för att du har en annan relation än den du är avundsjuk på?
Är du avundsjuk på att din medmänniska har det bättre ställt än du? Har mer pengar än du? Borde det varit du i stället för denne?
Nionde budet:
Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Tionde budet:
Du skall inte ha begär till din nästas hustru, slav eller slavinna, oxe eller åsna, eller något annat som tillhör din nästa.
Läser vi i Stora katekesen ser vi att detta handlar just om avundsjuka och viljan att tillskansa sig det som hör till någon annan. En slags hjärtats stöld.
Judas
Judas är intressant, han nämns inte specifikt i detta stycke av text, men i vers 10 (alltså nästa vers efter evangelietexten) så berättas det hur han går och förråder Jesus för de 30 silvermynten.
Judas hade hand om den gemensamma kassan och det var känt att han nallade ur den för egen del. Vad tänkte han i den här situationen när Maria häller ut 300 denarer över Jesus?
Antagligen var han också upprörd precis som de andra lärjungarna, han kunde ju haft bättre nytta av pengarna, eller ja de hade ju kunnat haft bättre nytta av pengarna och hade ju kunnat distribuera dem till de fattiga.
Judas hade ju valt att följa Jesus eftersom han var Messias, och alla visste ju att Messias skulle kasta ut romarna ur Israel, det var liksom Messias uppgift. Judas, som varit selot, tyckte att det var tydligt att Jesus var Messias med tanke på hur han förkunnade som ingen annan och gjorde underverk. Nu hade han följt Jesus i tre år och kommentarer som den han nyss givit Maria gav honom ingen ro. Det var tydligt att Jesus inte var den han utgivit sig för att vara, han skulle inte kasta ut romarna. Eller… Jesus hade inte varit den som Judas hade utgivit honom för att vara.
Judas hade offrat av sig själv för att följa denna man och riskerade ju själv sitt liv med tanke på vilka mäktiga fiender Jesus hade. Han hade kanske funderat på lämna tidigare redan och skulle han göra det, skulle han säkert kunna få en tolftedel, eller trettondel av kassan så han skulle klara sig. Nu stannade han ju kvar och tog inte ut vad som var hans. Klart det var okej att han tog lite till sig själv emellanåt, det var ju så mycket mindre än vad han hade rätt till!
Och så kan stöld gå till. Genom att göra det som inte är mitt eget, till mitt eget, i alla fall på sätt och vis, så kan jag rättfärdiga att jag sedan tar det. Jag hade ju ändå rätt till det, ungefärligen.
Har du stulit/stjäl du?
Stöld behöver inte enbart handla om det ekonomiska utan även om annat. T.ex. kan mönstret jag beskrev ovan utifrån Judas lika gärna handla om relationer. Personen jag har en relation med visar sig inte vara den som den utgivit sig för att vara och jag vill ha det som jag har rätt till av den personen. Så jag pressar den att ställa upp och säga, lyssna eller göra det jag vill. För det har jag rätt till. Att det var så att jag målade upp en bild eller bestämt mig för hur det är och inte är villig att ta in att den andra inte är som jag bestämt, är jag inte villig att ta in.
Något att fundera på, i våra relationer.
Igen och igen och igen och igen
När vi upptäcker en synd i våra liv som är en del av vårt beteendemönster så kan det räcka med att uppmärksamma att den finns, göra en korrigering av beteende och tankesätt och så kommer vi vidare. Men andra gånger är det inte så lätt, andra gånger får vi kämpa desto hårdare.
Och kampen mot en synd kan ibland te sig mycket svår, ibland även hopplös.
Du kanske upplever att hur hårt du än försöker så lyckas du inte ändra ditt beteende/tankesätt och du känner en växande frustration inom dig. Den kan leda till modlöshet och att du känner dig längre ifrån Gud. Synden blir en så stor del av ditt liv att du känner att du inte längre kanske hör till Gud, kanske du undrar om du verkligen tror på Gud? Du lyckas ju inte bryta med detta. Ibland är det inte ens uppenbart att det är vad som ligger bakom tvivlet på Gud. (Observera dock att jag inte på något sätt menar att alla tvivel handlar om en bakomliggande synd på detta sätt, bara att det kan förekomma. Om det är så är något du bäst kan avgöra själv.)
Anledningen till att du hamnar i det läget att du känner dig längre och längre från Gud och att du kan tvivla på din tro beror på att du tappat fokus på vad som är skälet till att du har en relation med Gud.
När Jesus lider och dör för dina synder och mina (Sv. ps. 135:4), så gör han det för summan av ditt livs synder. Inte bara de du har gjort fram till stunden du ber om förlåtelse.
Din relation med Gud har aldrig handlat om dig, den har alltid handlat om vad Gud har gjort för dig. Det är alltid Kristus på korset och aldrig dina egna handlingar som definierar din Gudsrelation.
Därför är du buren i Guds hand även när det är som mörkast i din själ, även när du känner dig som ensammast och som mest utlämnad.
I vår kamp mot synden kan det hända att vi tappar fokus på korset som det som definierar vår relation till Gud; det blir lätt så när vi får syn på oss själva.
Men skälet för dig att göra vad som är rätt, handlar inte om att en dag sluta behöva förlåtelse för dina synder. Skälet att göra rätt bör vara att du är befriad från tyngden att försöka förtjäna relationen till Gud, och därför i tacksamhet kan försöka göra rätt, för att det är rätt. Inget poängsamlande i himlen, inget ”var duktig flicka/pojke” i Guds ögon. Du är älskad, rakt av. Du är redan ett helgon, försök därför leva som ett.
Maria är en förebild
Maria är (igen) förebilden i evangelietexten, hon förmår göra det ingen annan gör i den här stunden. Hon har helt fokus på Jesus i det som sker och tar emot hans ord. Hon ger 10 månadslöner för att kunna ge sin Herre det som hon tror att han behöver och det som är rätt att göra. Måhända var hon inte beredd på att han skulle säga att det var hans smörjelse inför graven, men hon lät sig bli använd till Guds verk.
Det är lätt att ta hennes (enligt texten) tysta agerande som något passivt, men det är inte hon som är den passiva utan alla de andra som skäller på henne. Hon har i handling visat vad som är viktigt för henne, vem som är viktig för henne. Till skillnad från de arga, som pratar.
Låt oss be Gud om kraften att ta itu med synderna i våra liv, om insikten att vi ändå är burna av Guds nåd i trons kamp och om glädjen i att befriade från oss själva göra det som är rätt för att det är rätt.
Jag vill egentligen skriva något längre om dopet och något längre utifrån dagens predikan, men kraften räcker inte till ikväll.
Pga att jag inte hann, denna min sista vecka i Vaksala, så fick jag gå upp tidigare idag för att slutföra predikan (i regel har jag grundstommen men inte “ordnat” eller pyntat vad jag ska säga), sen var det högmässa med annan serie av liturgisk musik (öva öva), sen kaffe, sen dop, sen ilfart till Salabacke för ledarutbildning. Jag mäktade föra samtal om tro, teologi, kyrka och andra religioner fram till fem. Sen avslutande samtal med pedagogkollegan.
Härligt intensiv dag och rätt talande för mina år i Vaksala (“yngre präster vill ju inte jobba riktigt”, pyttsan). Samtidigt som det inte alltid blivit så här, och inget jag riktigt eftersträvar heller då vilodagen inte blir särdeles vilsam. Men roligt och givande var det och jag är oerhört tacksam för alla fina församlingsbor som så hjärtligt och ärligt delar sina tankar om förkunnelsen.
Och att få ta del av ungdomarnas funderingar om tro är helt fantastiskt samtidigt som man också får inse vilket motstånd de kan få möta.
Jag hade tänkt skriva något mycket mer omfattande idag än vad jag nu kommer att göra (tur eller otur för dig som läsare? Ja, det är svårt att avgöra…). Jag fick nämligen möjlighet att gå på date med min fru själv, vilket inte händer så väldigt ofta längre då vi har två underbara avelser att ta hand om.
Vi såg Need For Speed på Heron City, mest för att det var action och passade vår tidsplan bra. Det var först när vi satt oss i biosalongen och filmen drog igång efter en 11 minuter lång ”sneak peak” av nya Captain America (som vi hellre sett) som vi insåg att det vad en bilfilm vi skulle se. Lite puckat kanske, med tanke på att jag mycket väl vet att det är ett bilspel titeln kommer från; men när vi kollade imdb så kollade vi bara om den fått bra betyg, inget mer! För att vara en bilfilm var den mycket bra, inte minst för att huvudskådisarna gjorde ett bra jobb.
Så bland annat därför blev det inte längre om dop eller dopteologi idag, det blir inte alltid som man tänkt!
Men uppslutningen kring taggen #mittdop har blivit betydligt större än vad jag föreställde mig när jag startade den och i alla fall tre sittande biskopar (Brunne, Jackelén och Nordin – i twittrande ordning) har delat om sina dop.
Nu är inte biskopar allt, många andra har delat och berättelserna är både fina och underhållande.
Min ansats handlade just om detta som är en enande faktor för oss kristna oavsett tradition, att dopet är så viktigt. Men man får inte alltid nå fram med det man vill som man tänkt sig, det har också kommit mindre lyckliga reaktioner på det hela. Samtidigt kan jag tycka att de också bidrar med något i helheten, även om det kanske inte är så stor dopfestkänsla över själva inläggen.
Så eftersom det är fastetid och därför extra aktuellt att ta tillvara på de allvarliga och självkritiska tankarna, visar jag nu tre tweets att fundera och be över:
#mittdop nr 1 som liten. Minns ej, betyder inget
#mittdop nr 2 som tonåring. Påtvingat av, och för att accepteras i, en pingstkyrka. Ångest.
Dopfrekvensen i Svenska kyrkan har precis det senaste året gått under 50% av nyfödda, det är en naturlig följd av avskaffandet av statskyrkan år 2000 och införandet av sann religionsfrihet på 1900-talet; samt sekulariseringen.
En del ser det som något enbart nedslående medan jag själv är mer dubbel i frågan. Inte minst eftersom Svenska kyrkan åtnjutit en särställning i samhället som sakta eroderar bort. Inte mest på grund av kyrkan själv utan på grund av djupa samhälleliga förändringar.
I Svenska kyrkan pågår olika satsningar och experiment med dopinbjudan, dopgudstjänster (drop-in) och sätt att nå ut med dopet på (vuxendop, katekumenat mm). I frikyrkan diskuteras barndopet och troendedopet rätt mycket just nu, då det skett en förskjutning på sina håll där man även i baptistiskt präglade miljöer accepterar och välkomnar medlemmar som är barndöpta.
Syfte
När då dopfrågan aktualiseras på olika sätt, kan det vara nyttigt att påminna sig om att det samtidigt är något vi kristna har gemensamt. Att vi är döpta och att vi döper!
I dopet (i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn) blir vi genom Nåden delaktiga i Jesu död och uppståndelse, vi begraver den gamla människan och iklär oss den nya. Vi får trons gåva och Den Helige Ande och vi blir en del av den världsvida kyrkans gemenskap. Vi får öva oss i att leva som kristna och varje dag leva i våra dop. Det är tillhörighet som är en trygghet utan motsvarighet då vi vilar i Guds egen hand som hans barn och hör till Honom och Hans rike för evigt!
Dela ditt dop!
Därför vill jag uppmuntra er kära läsare (och alla som nås av detta indirekt) att berätta om era dop på Twitter och Facebook!
Det behöver inte vara långt, men får vara så långt du vill. Du kan berätta en mening (eller fler) om det lilla du vet utifrån foton, berättelser, omständigheter osv eller om dina egna minnen när du döptes (om du döptes i en ålder du har minnen från).
Tagga det du skriver med #mittdop så vi andra kan ta del av det oavsett om vi följer/är vänner med varandra. Det funkar med taggar både på Twitter och på Facebook.
Låt oss dela med varandra om våra dop, dagen vi blev upptagna i Kristi kyrka!
Svallvågorna efter parets Ekmans officiella uttalande om sin kommande konversion till Romersk-katolska kyrkan går fortfarande höga verkar det som.
Det har tagit mig någon dag att vänja mig vid tanken, men nu känns det mindre främmande. Det som gjort det svårast för mig att förstå är att han började som präst i Svenska kyrkan (vilket jag ju är!) och sen startar Livets ord för att nu tvärt gå i andra riktningen. Rent teologiskt är det väldigt kraftfulla svängningar.
Personligen känner jag mig väldigt hemma i luthersk mylla, det är inte lockande att konvertera åt varken klassiskt frikyrkligt protestantiskt håll eller åt katolskt dito. Vi lutheraner är ju i något av en mellanposition. Det är naturligt att som lutheran se sig i relation till den historiska kristna kyrkan eftersom vi är en del av den. Vi har aldrig brutit med traditionen, däremot reviderat synen på den, då det blev uppenbart att det tillkommit extra-bibliska läror.
Men jag ska inte gå in på djupare kritik av katolicismen nu, jag har ofta mer problem med protestantisk teologi faktiskt. Ytlig, känsloladdad förkunnelse som handlar om att (gissar jag) skaffa sig frälsningsvisshet genom upplevelser så man vet att man har en frälsningsupplevelse och fortsatta bekräftelser på att man verkligen är räddad. Inte för att all protestantisk teologi är sådan, verkligen inte! Men den finns och jag stöter på den ibland och inte minst dess effekt på folk som sen hittar sitt hem i Svenska kyrkan där man inte bedömer på det viset.
Det handlar ju om Jesus, inte om oss och våra gärningar, varken när vi får tron eller när vi lever i den. Vår uthållighet i tron kommer inte av våra ansträngningar utan av att vi är i Guds hand. Visst kan vi kasta oss ur den, men det kräver ansträngning. Tänk vad många tvivlande själar som skulle få tröst om vi pratade mer om det i stället för att få det att låta som att det är avgörande för en uthållighet i tron hur ofta man läser Bibeln eller dylikt. Naturligtvis behöver vi läsa Bibeln, men gör vi gärningslära avser hela hjälper vi ingen.
Det blev en liten spontan “rant” som det kallas på engelska här. Hoppas ingen tagit illa vid sig! Skriv gärna en kommentar i så fall så ska jag försöka redogöra bättre eller be om ursäkt.
För några dagar sedan (på Askonsdagen) skrev jag om fastan utifrån frågeställningen varför vi fastar i den kristna kyrkan. Idag tänkte jag återkomma till ämnet utifrån mitt eget val av fastemetod.
Jag har uppmärksammat fastan för egen på olika sätt de senaste åren. Det är väldigt olika hur stort allvar jag har haft när jag gått in i den längre tillbaka, men de senaste åren har jag verkligen försökt hålla den.
Ofta har fastan kretsat kring godis för mig, och så har jag försökt undvika att äta godis och kakor eftersom jag är väldigt förtjust i sånt.
Förra året fastade jag från Twitter och Facebook, inte för att jag anser Twitter och Facebooks om onyttiga i sig själva utan att min användning kanske hade blivit det. Vad gällde Facebook kände jag inte av något alls faktiskt, det var lätt att avstå (jag var också mindre aktiv där då än t.ex. nu). Däremot kände jag av Twitter oerhört mycket de första dagarna, ja hela första veckan. Det berodde på att jag hade för vana att när det blev någon minut över ta fram telefonen och kolla flödet; kanske skriva något.
Det är dock dubbelt att fasta från Twitter, för som en vän (Martin Garlöv) på Facebook skrev:
“För mig är fastan bestämt förenlig med att umgås med vänner. Så jag fortsätter att använda Facebook även dessa 40 dagar före påsk.”
Och så känner även jag, därför är det inte naturligt för mig att avstå Twitter i år.
Nä, mitt fastelöfte i år blev i stället matrelaterat. Jag har alltid skyggat det lite eftersom jag tänkt att det kanske blir övermäktigt, men i år ville jag testa.
Så mitt löfte i år (och som jag hållit hittills) är att äta kvar till lunch och middag. Jag får lägga i vatten, frukt, sötningsmedel och kryddor i kvargen men inget annat i eller till.
På så vis äter jag dels vegetariskt men avstår också från vanlig mat helt. Det är ett spännande experiment för min del, jag har aldrig ätit så strängt förut.
Nu är det några tillfällen det inte gått att hålla till 100%, då har jag försökt att äta fisk – vilket inneburit sushi hittills. Jag får se upp där, så jag inte köper sushi för egen del. Men i söndags åt jag för lite soppa (vegetarisk och det var söndag alltså fastefri dag i kyrkan) på kvällen så jag köpte sushi på vägen hem för att inte gå in på ICA och köpa “värre” saker. Likaså har jag och ska äta ute med ett par personer och då blir det sushi jag satsar på. Det är helt enkelt för att inte omöjligt ur socialt hänseende.
Hittills har jag klarat det rätt bra, eftersom kvarg (iaf den jag köper) är väldigt mastig och mättande. Så jag inte känt att jag gått hungrig, men samtidigt märker jag att jag avstår från den mängd kalorier jag är van vid att äta. Det kommer nog också bli rätt enformigt i längden, vilket är en anledning att jag redan från början tillåter frukt, sötningsmedel och kryddor i kvargen.
Sötningsmedel kör jag för att avgifta mig från mitt sockerberoende. 🙂