Idag ledde jag mitt sista ungdomskollegium i Vaksala församling. Eftersom jag snart går på semester ett par dagar innan jag börjar min nya tjänst i Knivsta pastorat 1 april (jag tänkte börja som ett skämt). Eftersom jag på eget initiativ sökt mig till Knivsta och inte från Vaksala, så har jag också privilegiet att få känna lite sorg när det nu börjar bli dags att lämna.

Jag har bidragit med vad jag kan i planeringen för det som ligger framför, men som jag ändå inte kommer vara med att utföra. Det är det bekanta, det jag gjort förut med människor jag redan känner i sammanhang som också är bekanta för mig. Sen på eftermiddagen spenderade jag tid ute i Knivsta och mötte min blivande arbetsledare så väl som kollegor i övrigt (men bara några) och det var roligt och spännande. Här var, det för mig, det nya där vi skulle planera ett dagläger som jag skulle delta i. En helt annan situation, men ändå samma på något sätt, bara jag som var “annorlunda” nu när jag är den nye.

För dem handlade mötet mycket om att planera och diskutera innehållet i daglägret och i hög grad var det så även för mig. Men som det är när man är ny på en plats så är det mycket annat som också snurrar i huvudet, hur är dynamiken mellan dem? Vad säger de? Hur reagerar de på vad jag säger? Vad kommer bli min roll i den här gruppen? Sådant man får lära sig är just del av första fasen i gruppdynamiken i IMGD och FIRO, tillhörighetsfasen. När man är ny i en grupp är man naturligt mest intresserad av sin tillhörighet och relationen till de andra. Det var länge sedan jag var ny i ett sådant här för mig viktigt sammanhang (som arbetsplats), så det är verkligen nyttigt men också intressant. Inte minst med tanke på mitt intresse för just ledarskap och gruppdynamik.

Under mina 6 år som präst har jag enbart arbetat i Vaksala församling, aldrig någon annanstans förrän nu. Vilket gör att det är första gången jag kommer med erfarenhet i bagaget i samband med att börja en tjänst. Det är också intressant och det ska bli spännande att få vara den nye som samtidigt ska lära sig hur gången brukar vara och samtidigt bidra med det jag har med mig. Hittills har jag mest varit på andra änden, den som varit förhållandevis “gammal i gården” och den som tagit emot den nye och försökt göra mitt för att den både ska lära sig gången och samtidigt få bidra med sina erfarenheter. Det är med uppriktigt glädje och förväntan jag ser fram emot att får börja i april.

Jag har också lagt märke till att jag kommer behöva påminna mig en del framöver om att “vi” faktiskt är vi i Knivsta pastorat och inte längre “vi” i Vaksala. Blir spännande att se hur lång tid det tar. Men det är som sagt några veckor kvar innan jag börjar; och jag kommer nog att ta den tiden att sörja lite över att lämna mina fina kollegor, kära församlingsbor och fantastiska ungdomar.

Ett litet splitter, förstorat 15 gånger med en Micro Phone Lens

För någon månad sedan tappade min dotter iPad:en ordentligt i gatan så den verkligen sprack ordentligt i skärmen och det blev splitter runt hemknappen. Jag stängde snabbt av den och la undan den. Men idag föresatte jag mig att använda lite av min lediga dag (och som gräsänkling, så jag riskerade bara min egen hälsa med allt glas) att använda det kit jag köpt på eBay med nytt glas och verktyg för att göra bytet med.

Processen att enbart lossa glaset tog ungefär fyra och en halv timme! Anledningen till det var de många sprickorna, när jag lyckats trycka ned verktygen mellan glaset och kanten och lyfte liiite på skärmen så gick det bra till en början, men när jag började lossa vid kanterna där sprickorna fanns, så blev det splitterfest av allt.

Jag hade tagit på plastglasögon (de där man får vid 3D-filmer ni vet, eller får – man får betala 40 spänn för dem! mvh griniga gubben) och det var tur, för splittret sköt mot omgivningen, inklusive mina ögon. Sakta men säkert fick jag loss glasbit efter glasbit (och många splitter) och fick en sorgkantad glasskiva som jag sedan kunde lossa slutligt och plocka av iPad:en.

Ont i ryggen, ont i huvudet av att sitta så hårt fokuserad på en enda sak utan rast i så många timmar så reste jag mig en stund innan jag gjorde resten. Resten gick rätt smärtfritt och sluttiden blev 6 timmar. Hade glaset inte varit så illa ute så hade jag nog klarat det hela på en bra bit under 3 timmar.

Det jag ville komma till med denna berättelse (förutom att få tycka lite synd om mig själv och samtidigt skryta om att jag klarade det) är att det finns saker som verkar lätta på ytan, men som inte är det – kit till trots!

Ett kit för att byta glasskiva på en iPad är inte särskilt dyrt och ingår ofta när man köper skivan. Det är ett par skruvmejslar (totalt 6 skruvar ska lossas och sättas tillbaka sen) ett par gitarrplektrum och en sugpropp med nyckelring på. Och sist med inte minst så finns det pedagogiska sidor på nätet som visar hur man gör och förstås massor med videos på Youtube i ämnet.

Alla dessa saker får det att verka rätt lätt att göra en sådan här sak. Och det kan det också vara, om skärmen är i bättre skick. Men ordet “lätt” är nog felvalt oavsett hur hel skärmen är. Men jag trodde ändå att det var avsevärt lättare än vad det i verkligheten var. De som visar hur det går till på videos (de jag tittade på) var antagligen proffs och kunde göra det hela med förbundna ögon. Jag är inget proffs.

Detta går att överföra på andra aspekter av livet också, saker som verkar lätta (enligt fördomen eller ett lättjefullt intellekt) men som i själva verket kräver betydligt mer arbete och/eller eftertanke.

En sådan sak är detta med tron på Gud. Jag märker att många har väldigt svårt att förstå vad en teolog egentligen pysslar med och faktiskt kan. Som tur är, så är jag ju inte enbart teolog utan också präst och det gör det lite lättare att greppa, för en präst döper, viger och begraver. Och utöver det har gudstjänster av andra slag, konfirmander mm som man kanske känner till.

“Men Gud, det är väl bara att man sitter och tänker lite och så kan jag lika mycket som du?”

Det är en attityd jag ibland möter, naturligtvis låter jag den som tänker så få fortsätta tänka så om den vill, men om den visar öppenhet och börjar samtala så märker den nog snart något annat.

För snart visar det sig för den som samtalar med en teolog (behöver ju inte vara just mig) att det där med Gud är ju ingen ny grej och framför allt inte någon lätt sak. Människor har tänkt och bett i millenia och de har argumenterat, kättarförklarat, helgonförklarat, diskuterat, disputerat, sorterat, analyserat och så vidare. Naturligtvis finns det hur mycket som helst att ösa ur när man börjar fundera på livets mening; hur hänger jag ihop med allt? Finns det någon sanning? Vem är Gud? Kan man ha en relation till Gud och hur i så fall?

Sådana frågor är inte nya och som teolog kan jag (vi) hjälpa till i samtalet och ofta kan vi mer än de vi möter och kan därför bidra med nya perspektiv.

Och precis som inom alla andra kunskapsområden så är vi olika bra på olika saker och har inte fullständig kompetens inom alla aspekter av de teologiska frågorna. Men förhoppningsvis kan vi hjälpa dig ett steg på vägen i dina tankar och i din relation med Gud.

Bilden är plockad genom skärmdump från Livets Ord Play.

Jag har nu sett och lyssnat genom hela Ulf Ekmans predikan som han höll på Livets Ord idag, det finns på Livets Ord Play-kanal.

Vad säger man om dagens stora kyrkonyhet? För egen del var jag tvungen att kolla datumet för att försäkra mig om att det inte blivit första april väldigt plötsligt. När jag sedan såg artikeln från Världen idag (som ju har nära kopplingar till församlingen Livets Ord) så förstod jag att det inte var något skämt.

Ulf Ekman har en spännande historia, nu har jag inte läst hans böcker men som jag förstod det var han från början en motståndare till kristen tro. Sen blev han kristen och studerade till präst i Svenska kyrkan, vilket han också arbetade som under en tid. Sedan gick han Bibelskola i USA och kom hem och startade Livets Ord Bibelskola och församlingen Livets Ord. Och nu 30 år senare blir han katolik.

Ej kristen -> Lutheran -> Karismatiker -> Katolik

Det är onekligen en innehållsrik resa som han genomgått. Och jag ställer mig inte till doms över den eller snarare över honom och Birgitta. Tvärtom lyckönskar jag dem och önskar dem Guds välsignelse, precis som jag gjort till lutherska trossyskon som simmat över Tibern.

För mig som lutheran är det dock naturligtvis med viss förvåning jag ser förändringen, eftersom det i den lutherska identiteten ligger just en katolsk natur. Det är inget märkligt för en lutheran att kalla sig evangelisk katolik, eftersom katolsk betyder allmännerlig – precis som Kristi Kyrka är allmännerlig.

Flera av sakerna Ulf nämnde i sin predikan om styrkor hos den katolska kyrkan är sådana saker jag finner som styrkor i Svenska kyrkan (som han gång prästvigdes för). Till exempel sakramenten som en objektiv grund att vila på.

Men i stället för att skriva så mycket mer om deras konversion så vill jag påminna om de sju märken som Martin Luther talade om att den sanna kyrkan har:

1. Ordets sanna förkunnelse.
2. Dopets rätta firande.
3. Nattvardens rätta firande.
4. Användingen av löse- och bindenycklarna.
5. Prästvigning.
6. Bön och lovsång.
7. De kristnas kors (alltså lidande och martyrium).

God kväll!

Vi vet ju alla inom oss att Ace Wilder borde vunnit kvällens final av Melodifestivalen och att det var robotar som ringde fram Sanna! 🙂

Men första gången jag hörde Aces låt ogillade jag den och det tog ett tag innan jag kunde uppskatta den. Budskapet att inte göra något men tjäna pengar ändå, kändes så tokigt.

Den tar upp två saker jag uppfattar är tankar i vår tidsanda. Dels tanken att man är lycklig när man slipper ansvar som arbete och dels att man bör/ska/drömma om att tjäna mycket pengar.

Att pengar inte gör en lycklig är en sanning som vi inte behöver lägga mycket tid på att bevisa. Det är ju vara att titta på alla miserabla rika som har olika destruktiva mönster trots pengarna.

Det är punkten om arbete jag tänkte kommentera lite mer.

I min ungdom var jag ingen arbetsmyra direkt. Van vid att klara skolan tillräckligt bra utan att anstränga mig gick jag in i universitetsstudierna med samma attityd och hade jag inte förändrats under tiden hade jag väl fortsatt så.

Det finns en slags tillfredsställelse i att klara en kurs eller uppgift med avsevärt mindre insats än andra och det blir också en stolthet att man klarar uppgiften, precis som när man lagt ned mer arbete.

Men jag bar (nästan) ständigt känslan av att jag gjorde ju inte så gott jag kunde. Det var frustrerande, samtidigt som jag kunde försvara mig med tanken att tänkt bara vad jag skulle kunnat åstadkomma om jag ansträngt mig! Och så slapp jag anstränga mig och känna en stolthet över en ansträngning jag aldrig gjort (hängde ni med där?).

Jag var naturligtvis inte en konsekvent latmask utan kunde mycket göra saker med stort engagemang och slutföra, men det var ofta mer undantag än regel. Och ett slags inre missnöje fanns där som grodde.

Så småningom förändrades jag och ju mer jag strävade efter att bli en person som inte bara gjorde saker med minsta ansträngning så började jag mer och mer anstränga mig för att göra saker bra istället. Och en slags inte tillfredsställelse började visa sig och växa. Det är roligt att arbeta! Det är givande att anstränga sig och fullfölja!

Det finns en inre drivkraft i oss människor (tror jag) att göra nytta. Att vilja göra skillnad. Den drivkraften behöver odlas och få växa på rätt sätt. Man ändrar inte världen genom att trycka “gilla” på mobilen när man hänger i soffan, man ändrar världen genom hårt arbete. Ace Wilders låt kom inte till utan ansträngning, hennes nummer producerades inte på en kvart och hon lärde sig inte sjunga genom att bara önska att hon kunde det.

Allt som är värt något, kostar.

Till det kommer, tror jag, att drivkraften att göra nytta kommer från Gud. Det är Guds kallelse i våra liv att göra gott, att ge lov och tack tilllbaka till honom för vad han (alldeles gratis) gett oss genom Jesus offer. När du arbetar, när du anstränger dig så är det en lovsång till Gud, ett uttryck för att du hyllar din Skapare genom att förvalta det skapade.

Dåren bryr sig inte om insikt, han vill bara lufta egna åsikter. (Ordspråksboken 18:2)

Det kan tyckas motsägelsefullt att använda ett sånt här ordspråk i en blogg som deltar i bloggutmaningen #blogg100 (att blogga varje dag i 100 dagar from 1 mars).

Men jag tror inte att det betyder att man måste vara tyst, för att följa rådet. Därmed inte sagt att tystnad har sin plats. Och framför allt att vår tid är en tid som gör oss väldigt upptagna av oss själva.

Samtidigt är frågan, hur blir man vis om man inte stöter och blöter sina tankar?

Jag tänker att det hela beror på hur man gör det, för man ut sina tankar som eviga sanningar (åtminstone för mig) och inte tål att bli emotsagd. Ja, då händer inte mycket. Men om ödmjukheten att ta in andras svar finns, så blir man visare även de gånger som invändningen man fick var felaktig.

Därför vill jag passa på att uppmuntra er kära läsare att inte tjuvhålla på era övertygelser utan stöt och blöt dem i olika sammanhang och låt den sida du inte är överens med komma till tals, så du mognar och blir skarpare.

Jag gillar att programmera, det är en hobby jag haft sen 12-årsåldern. En gång i tiden närde jag en dröm om att syssla med det på heltid. Men så blev det inte, eftersom jag blev präst i stället. Däremot programmerar jag ibland bara för att det är kul (Python!).

Programmering innebär ett väldigt speciellt sätt att uttrycka sig på, för den man talar med är ingen människa utan en “dum maskin” som tar allt man skriver bokstavligt.

Vi människor kan ju associera när någon annan talar eller när vi lseär. Antagligen såg du stavfelet i förra meningen men kunde ändå förstå att det skulle stått “läser”, det gör inte datorn.

För att få resultatet man vill ha av programmet måste man vara entydig i sina kommandon, annars vet man inte vad som händer. Så är det inte med oss människor, vi funkar mycket intelligentare än så.

Problemet är dock att vi på grund av just detta så lätt missförstår varandra. Vi tror vi kommunicerar tillräckligt tydligt, vilket stämmer för det mesta men inte alltid.

Dubbeltydigheter och brist på information sätter igång fantasin hos den andre och missförståndet är ett faktum. Eller vi lägger förväntningar mellan raderna som skapar ett tryck hos vår nästa att göra något visst, utan att vi säger det rakt ut. Men nästa gång kanske vår nästa tror att det är tal mellan raderna på gång, men så är det inte det; missförstånd.

Lösningen är knappast att bli som datorerna och tolka allt bokstavligt, men däremot kan det finnas en poäng med att försöka bli mer tydlig i kommunikationen, tänker jag.

Om vår medmänniska är värd att talas med är den också värd en genomtänkt tanke, en ansträngning att i alla fall försöka kommunicera på det sätt som den lättast tar emot på.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort.

PS För titeln på inlägget, kolla Johan Glans “World tour of Skåne” DS

Idag är det askonsdagen och i kyrkor runt om i landet har det firats askondagsmässor där man kunnat fått ett korstecken tecknat i pannan med aska under tiden som prästen säger: “Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Eller liknande.

Varför gör vi detta?

Jo, som inledning till fastan så klart, som varar i 40 dagar, alltså fram till påsk. För det var så länge Jesus fastade (och så många år det israelitiska folket vandrade i öknen och så många veckor en graviditet brukar vara).

Men ska vi räkna efter nu så är det ju faktiskt 46 dagar till påskdagen! Detta beror på att söndagar inte är fastedagar utan alla söndagar är små påskdagar när vi firar Jesus uppståndelse. Så det är vardagarna och lördagarna som är fastedagarna.

Men varför vi gör det är jag inte helt klar med än. Den primära anledningen är för att vi ska förbereda oss inför påskens skeende genom att ägna mer tid åt Gud och att leva i bot och bättring i våra liv.

Det är på grund av vår synd som påsken behövde ske, som Jesus offer var nödvändigt. Vår synd är problemet och något vi bör sörja och arbeta emot. Därför har fastetiden en ganska krass karaktär i kyrkan, det handlar om att bli bättre människor och allt som är värt något (på riktigt) kostar (utom Guds förlåtelse för den är gratis).

Olika saker

Man kan fasta från olika saker, inte enbart mat som många nog tänker på. Tex kan man fasta från beteendemönster som shopping eller sociala medier, man kan också fasta från godsaker eller kött. Alternativen är många och motiven till fastan lite olika.

Jag har ibland funderat på vad att avstå från ett tv-program eller Facebook eller godis egentligen har med Gud att göra, särskilt när många (också jag) inte verkar be mer för det. Men utifrån ett lutherskt perspektiv känns det egentligen inte alls konstigt.

Som människor har vi kallelser i våra liv. Du har antagligen viktiga relationer i ditt liv som innebär att du har specifika roller, du kanske är son/dotter, syster/bror, pappa/mamma, fru/man, partner/sambo osv. Du kanske har arbete eller studerar eller är pensionär. Du är antagligen en vän till andra, du påverkar i din omgivning.

Utifrån dessa kallelser i ditt liv, har du fått som uppgift av Gud att leva rättfärdigt i relation till andra människor. I dina relationer får du ge uttryck för den kärlek som Gud ger till dig. Och du får försöka leva och göra det rätta som ett tack till Gud för hans kärlek och nåd till dig.

Därför är fastan viktig och därför kan den också se ganska olika ut beroende på vem man är och vilket år det är.

Däremot mår vi gott av att spendera mer tid med Gud, så jag vill gärna uppmuntra dig till det. För om inte annat kanske Gud kan peka på saker i ditt liv, relationer eller beteenden, som du skulle behöva lägga extra krut på och som du inte tänkt på eller sett själv.

Så: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.

Idag var det planeringsdag för hela slanten. Man kan fundera varför jag som snart slutar ska vara med och planera för framtiden. Men det har sin grund i en oturlig kombination av sjukskrivning och föräldraledigheter. Därför är jag med gör att bidra med den stabilitet jag kan i ett för tillfället ostabilt läge (som dock väntas bli betydligt bättre inför nästa termin).

Hur som helst, dagen förflöt på ett bra sätt. Men så kom vi till middagen och kvällsunderhållningen. Något som i regel brukar vara riktigt kul. Men inte ikväll.

Jag ska inte nämna vem det var, men en ganska känd person som sjunger och skämtar kom. Han var glad och käck och bombade föreställningen fullständigt. Vi (personalen i Vaksala församling) är en rätt lättflörtad skara när det gäller skämt, även skämt om kyrka och tro. Det har vi sett bevis på förr, men oj vad snett det gick ikväll.

Han drog skämt om det märkliga med att ha ett avrättningsredskap om halsen (kunde lika gärna vara en giljotin), om han växt upp i (fri)-kyrkan men sen fått perspektiv på det där med att ha låtsaskompis, att vi hänger lik på väggarna (krucifix) och att efter hand som vetenskapen förklarar mer så finns mindre plats för Gud (*“God of the gaps”*, kanske inte typisk svenskkyrklig teologi). Såna skämt är typ kul om man är helt oinsatt och ointresserad av tro, inget för oss med andra ord. Att vara smart och vass i sin humor är välkommet, men det här var bara okunnigt och dumt.

Det enda roliga skämtet han drog (med religiösa inslag), var den gamla klassikern om prosten som fick fyra söner och gav dem namnen: Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Men det är ett skämt vi alla dragit och hört förr, om vi säger så.

Går det att reklamera en sådan föreställning och få pengarna tillbaka? 🙂

Vi har nyligen fått förre möten på min arbetsplats, det har under lång tid varit en sak många längtat efter. Nu när det skedde har jag kunnat ana paniken bakom ögonen när vi konstaterat hur mycket färre möten det blir. Detta trots att man längtat efter det.

Jag tänker att mycket av det handlar om att vi alla vant oss vid de många mötena och därför är vana vid att kunna lyfta saker på ett sätt och ha en dynamik som inte längre går att ha.

Om det är till det bättre får tiden utvisa, jag tror det är det och att man helt enkelt behöver vänja sig vid de nya förutsättningarna och avhandla fler saker över mail, samt vara än bättre förberedda inför möten och försöka hålla sig aningen mer kortfattade i diskussionerna. Men det kommer ta tid att vänja om sig, hela möteskulturen är ju inkörd sedan länge.

Det för mig in på en annan tanke, denna att ta konsekvenserna av vad man anser, fullt ut. Jag gör ibland tanke-experiment för att utmana mig själv att bli mer konsekvent och genomtänkt. Ett sådant är att försöka hålla kraven och förväntningarna på mig i nivå med vad jag kräver av andra.

I vissa fall väljer jag att inte agera efter det. Igår skrev jag om bilkörning och om hur många jag märkt inte följer reglerna i trafiken. Det är ju inget att ta efter och att hålla på sin rätt leder ju bara till olyckor. Där handlar det om att hålla en högre standard för sig själv och som en kompis uttryckte det “förutsätt att alla andra i trafiken är idioter så kommer det gå bra.”

Men när vi möter människor i andra sammanhang kanske vi vill bli bemötta med förståelse och empati. Och det vill nog andra med. Men har vi tid med det? Att vi behöver der själva är ju en sak men att ge det till andra kan ju vara svårare, jag har ju så mycket att göra och just idag är det ju detta; och så har jag ju så mycket att tänka på i mitt eget liv hur skulle jag orka ta in någon annans problem också?

Men om vi tänker konsekvenserna hela vägen, så inser vi ju att så är det ju för “alla” andra också.

Tre tankar jag tänkt idag som bildar en syntes:

• Usla bilförare
• Robotarna förändrade industrin
• Varför vi (jag) egentligen byter smartphone

Usla bilförare

Jag har haft körkort i nästan en vecka nu och kan bara konstatera efter dagens körning; vad många som kör uselt! Är det svårt att hitta till blinkers-spaken? Är man per definition alltid stressad när man kör bil? Är man alltid viktigare än medtrafikanterna?

Nej, nej och nej är ju svaren, naturligtvis och ändå beter många sig inte så. Varför?

Robotarna förändrade industrin

Min svärfar berättade idag om förändringen i industrin (som han är verksam i) som skedde när robotarna kom. Tex hade man tidigare en särskild gripkloskonstruktion för att flytta en del från ett ställe till ett annat. Men sen kom roboten och det blev billigare. Varför då?

Jo, för att roboten var inte så specialiserad i sin konstruktion utan kunde programmeras för sin uppgift. Därför kunde samma robotmodell byggas och användas på andra ställen i företaget och för den delen överallt i industrin. Det unika var inte längre hela konstruktionen utan (i princip) mjukvaran! Mjukvaran var både lättare och billigare att anpassa och ändra. Marknaden för robotarna var enorm till skillnad från gripklorna och därför blev robotarna så billiga, för de kunde säljas med lägre marginal. Mjukvaran gör hela skillnaden!

Varför vi (jag) egentligen byter smartphone

Min iPhone är utmärkt. För 1,5 år sen när den var den nyaste modellen och jag köpte den, så var den blixtsnabb, hade bra batteritid och senaste mjukvaran.

Idag har jag fortfarande senaste mjukvaran (för det är en iPhone, har jag redan sagt det? Ok.) men däremot är batteritiden betydligt sämre för telefonen är väl använd. Likaså är den inte blixtsnabb längre för nyare mjukvara kräver mer och telefonen får svårare att hänga med i allt. Hårdvaran åldras helt enkelt, dels genom försämring i batteriprestanda men också i förmågan att köra nyare system och appar.

Syntes

Precis som hårdvaran i våra mobiler åldras och så småningom lägger av, så gäller det med våra kroppar också; vi blir äldre, kroppen fungerar sämre och en dag dör vi.

Men vi är inte enbart våra materiella lekamen, utan också själsliga varelser med rika inre liv. För många av oss skulle nog inte främst definiera oss som kroppar utan som personer, med en viss tonvikt på att vad som gör oss till personer inte främst är våra kroppar utan våra själar. Mjukvara är allt!

Utifrån detta, vad bör vi göra med mjukvaran i vår hårdvara som åldras?

Effektivisera, eller hur? Ta bort sånt som är oviktigt, skapa rutiner av sådant som är viktigt så vi sparar energi till det som kräver vår särskilda koncentration.

Men kanske framför allt, inte glömma det yttersta hoppet för våra långsamt sämre fungerande kroppar, att Jesus brutit dödens bojor och ger oss en väg hem till Gud; genom död till liv. Ett evigt hopp och ett liv här fyllt av mening.

Jag fick idag på förmiddagen beskedet att en några veckor gammal pojke, jag ingått i en bönekedja för, avled efter ett kort liv i kamp. På eftermiddagen döpte jag två friska barn som var några månader gamla.

Efter en begravning tidigare berättade en mamma om hur hennes barn blivit några veckor gammal men nu har ett lillasyskon som är några månader.

Berättelser och delar av livet som inte alltid får plats när vi möts i sociala sammanhang av olika slag. Men lika fullt en del av hur livet blir för många av oss.

Det är jobbigt att lyssna när en vän förlorat sitt barn, men att finnas där för någon annan och få förtroendet att vara någon de kan vända sig till är stort. Ta det gärna.

För min del är det ett privilegium att få möta dem som står i stor lycka så väl som i stor sorg. Det hjälper mig som präst också att hålla fokus på vad som är viktigt i livet och vad som kanske inte behöver få så stor plats.

Och inte minst pekar allt detta på behovet av korset och det evighetshopp som vi får av Jesus.

I söndags predikade jag i Vaksala kyrka över evangelietexten (extended version). Jag började från Matt 19:16ff och fick då med den rike mannens möte med Jesus. Och det mötet skrev jag lite om för er.

Då kom en man fram till honom och frågade: “Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: “Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – “Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: “Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Då sade den unge mannen: “Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Jesus svarade: “Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.
Men Jesus sade till sina lärjungar: “Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” När lärjungarna hörde det blev de bestörta och sade: “Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Ända sedan min ungdom har den här texten varit lite besvärande. Jag har läst den, blivit besvärad av tanken att behöva sälja allt jag äger för att få följa Jesus, och sen fortsatt läsa vidare. Men denna gång högg texten tag i mig på ett annat sätt än tidigare, låt oss gå genom den tillsammans!

Tidigare när jag läst om mannen så har jag tänkt att det är först på slutet som samtalet spårar ur och mannen blir besvärad och går därifrån. Men samtalet (som jag tror mannen tänkte sig det) tappar ju kursen på en gång!

Mannen frågar: “vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?”
Jesus svarar: “Det finns bara en som är god.”

Redan här kan vi ana att mannen inte kommer att få någon bekräftelse från Jesus på att han redan gör allt som han ska, eller att det räcker med någon mindre korrigering ens. Tänk dig att du är mannen som får det svaret från Jesus, visst skulle du också bli lite obekväm? Det skulle definitivt jag bli!

Men samtalet är inte slut där, Jesus inbjuder till fortsatt samtal när han säger åt mannen att hålla buden; men mannen frågar vilka bud Jesus menar och får följande till svar:

Budord	Jesus säger	Mannen håller?
5	Du skall inte dräpa	Ja!
6	Du skall inte begå äktenskapsbrott	Check!
7	Du skall inte stjäla	Yes!
8	Du skall inte vittna falskt	Kyllä!
4	Visa aktning för din far och din mor	You bet!
9 + 10	Du skall älska din nästa som dig själv	Naturligtvis!

Han är ju riktigt hyvens den där killen! Jesus säger inte ens emot honom om att han håller dem (kanske väljer han helt enkelt att inte gå in på det där med att om vi ens tänker fel så är det samma sak som att göra fel – i relation till Gud).

Men visst är det intressant! Mannen klarar av att hålla buden 4 – 10, men varför var det just de buden Jesus gav honom att svara på?

Om vi kommer ihåg vår konfirmationsundervisning, så finns det en uppdelning mellan buden 1 – 3 och 4 – 10. Anledningen till det är att de första tre buden handlar om relationen mellan människa – Gud, medan de 7 senare buden handlar om relationen människa – människa.

Mannen klarar alltså av att hålla buden i relation till sina medmänniskor och är i den bemärkelsen rättfärdig genom sina gärningar. Det vet mannen redan om också, så han frågar den ödesdigra frågan “vad är det som fattas?”

Och då säger Jesus: “gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

BAM

Mannen går därifrån, vi känner oss lite fundersamma och beklämda; var det det här evangeliet handlade om? Att göra något för att få vara med Gud?

Jesus (som fått upp ångan och har allas uppmärksamhet) säger: “sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Lärjungarna har (för ovanlighetens skull) fattat galoppen på en gång, trots att de lämnat allt (vilket Petrus påpekar i samband med sin fråga senare) känner de sig också träffade! De säger ju: “Vem kan då bli räddad?”

Paus.

Vad hände? Varför säger Jesus detta om att sälja allt efter att han sagt åt mannen att följa de sju buden om mänskliga relationer? Var det också budordsrelaterat på något sätt?

As it happens… så verkar det vara just det! Och mannens reaktion bekräftar saken. Jesus ger mannen det praktiska följden av vad det för honom skulle innebära att följa första budet fullt ut. Alltså, för att hålla första budet (du skall inga andra gudar ha jämte mig) behöver mannen avsäga sig den gud han har i sitt liv utöver Gud, nämligen pengarna.

Jag skulle gärna fått chansen att åka tillbaka i tiden och få träffa Jesus rent fysiskt (en dag i framtiden, kommer jag ju det på riktigt!) men jag skulle samtidigt vara väldigt nervös. För Jesus gör ju det här gång på gång, han ser rakt in i själen på den han möter. Och de som har något att förlora, de som inte redan vet att de behöver hans räddning, får med kirurgisk precision veta vad som står fel till i deras liv. Jesus såg rakt in i mannens själ och såg att hans kärlek till pengar var så stark att den hade blivit en avgud i hans liv. Han lade sin tillit till sina pengar i stället för att lägga den hos Gud. Och Jesus drog ut den praktiska konsekvensen av att leva efter budordet, mannen blev så träffad av Jesus ord att han inte ens förmådde bli förvånad eller stanna kvar för att fråga mer, utan han gick genast skamset bort.

Men, Jesus är inte klar:

“För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Alltså, i varandras ögon kan vi uppfylla lagen, men inte i Guds ögon. Som Paulus skriver:

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Romarbrevet 3:21–23

Jesus (Gud) kan med andra ord klämma kamelen genom nålsögat, vad han gjort är mycket större än så; han har offrat sig på korset och tagit på sig vår skuld så vi kan få förlåtelse för våra synder.

Vi kan alltså inte genom våra egna handlingar få det rätt ställt med Gud, det är bara Gud som kan ordna den saken åt oss. Det är inte ens så att vi hjälper till i processen att bli rättfärdiggjorda, det är helt och hållet Guds verk. Dina egna handlingar spelar ingen som helst roll i rättfärdiggörelsen, de är helt ointressanta, allt handlar om Jesus på korset och inget om vad du kan eller inte kan.

Befrielsen vi får genom att leva i detta är oerhörd. Jesus ser rakt in i ditt hjärta (precis som med den rike mannen) och ser vad som står fel till, han hjälper dig att se det, så du kan omvända dig och be om förlåtelse för din synd. När du gör det ger han dig förlåtelse och du blir upprättad och rättfärdiggjord i din Gudsrelation. Och detta oavsett vad du har gjort för fel, din synd kan aldrig övergå Guds förmåga att förlåta dig. Det kan kännas så, som att det är omöjligt att bli förlåten för att just du har gjort något som det inte går att bli förlåten för. Men så är det inte, och om vi verkligen tror att Gud är allsmäktig och den han säger att han är, så är hans förlåtelse alltid större än våra synder.

“Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar.” – Martin Luther

Det finns en missuppfattning om luthersk förkunnelse av lag och evangelium som lyder något i stil med: Det spelar ingen roll hur du lever, du kan ju alltid be om förlåtelse och du kan ändå inte förtjäna den; så lev som du vill!

Men riktigt så är det inte, lagen (buden) är Guds vilja om hur vi ska leva våra liv. De dömer oss mycket riktigt när vi inte förmår leva efter dem, men de är också en guide för vad vi ska sträva efter (i ödmjukhet). För en kristen som lever sitt liv som rättfärdiggjord av nåd frigörs vilja och handlingskraft att göra gott för att det är gott. Inte för att det vi gör är gott rakt igenom, men vi kan och ska sträva efter att leva ett liv i rättfärdighet, i relation till våra medmänniskor.

Sammanfattning

• Du kan inte göra något själv för att få evigt liv.
• Bara Jesus kan ge dig den gåvan.
• Gud vill att du ska leva ditt liv enligt hans vilja (se buden).

Avslutning

För mig fick den här Bibeltexten ett annat djup, den pekar inte alls på sk handlingslära utan tvärtom pekar den rakt på Kristus själv och hans verk på korset. Den är också en hjälp för mig att tänka på: Finns det något i mitt liv jag skulle behöva “sälja och ge bort” för att kunna följa Jesus mer helt?

När folk såg på spelade han vansinnig, och när de tog hand om honom var han som förryckt, bankade på dörrarna i stadsporten och dreglade i skägget. (1 Sam 21:13).

Bra trick om man inte vill bli tagen som ett hot för makten. Kom ihåg det inför det tätnande kontrollen i samhället, dregla i skägget!

Den konkreta applikationen v detta Bibelord torde alltså vara att män bör odla skägg och kvinnor (likt de i ”Life of
Brian”) bör inköpa och pryda sig med lösskägg. Då undkommer vi lättare NSA och FRA. 😉

”Han” i texten är min namne, kung David, som gör detta när han blir rädd att kungen i staden Gat ska se honom som ett hot för han har nämligen ett rykte om sig redan då (innan han är kung).

Vi behöver inte tycka lika för att tycka om varandra. Det är ett enkelt påstående som verkar vara väldigt svårt för en del svenskar. I Svenska kyrkan är det just nu något som verkar vara väldigt svårt att förstå. Kritik mot oklar teologi kring ärkebiskopsvalet anklagas för att handla om rasism och islamofobi. Att den önskan om tydlighet om Jesus som givits uttryck för på nätet skulle stå i motsats till en god dialog med just muslimer. Det är naturligtvis humbug. Tanken att vi ska kunna tycka olika och ändå kunna existera tillsammans är själva essensen av vad tolerans handlar om. Det är inte svårare än att skilja på sak och person. Låt oss inte präglas av rädsla utan av glädjen över vår uppståndne Frälsare och låt oss älska våra medmänniskor oavsett deras åsikter!

Vad gäller teologi och att vi alla tror på samma Gud, så vill jag här förmedla ett längre citat om invändningar mot enheten i Treenigheten från Fancis Piepers första bok i serien Christian Dogmatics, sidangivelse kan jag inte, citatet finns 67% in i boken i Kindle-appen.

Objections to the Unity of the Godhead

The First Objection: In His sacerdotal prayer, Christ addresses the Father as “the only
true God” (John 17:3) and
thereby disclaims essential equality with the Father (ho moousia). Answer: The fact is
that Christ very emphatically claims nothing less than this essential equality. In John 10:30
3) He
declares in unmistakable words
that there is absolute unity of essence between Him and the
Father. Any other interpretation of these words is out of the
question, because Christ makes
this statement to prove that it is as impossible to pluck the sheep out of His hand as out of the
Father's. But if Christ claims unity of essence with the Father, why does He demand in John 17:3 that men must know not only the Father, but that in
distinction from, and in addition
to, the Father they must also
know the Son? The answer is
found in the immediate context. First (in v. 2), Christ claims unity of essence with the Father
by ascribing to Himself the
divine work of giving eternal life.
Second, the real scope of John 17
is to answer the practical
question how men can come to
the saving knowledge of the one
true God. And Christ answers
this question when He says: “I
have glorified Thee on earth” (v.
4); “I have manifested Thy name unto men” (v. 6); “I have given
them Thy Word” (v. 14). In other words, the “only true God” is revealed only in the incarnate
Son of God, whom the Father
has sent (v. 4). Christ is the only way by which men can come to
the Father (John 14:6-11). Accordingly, it is not sufficient
for salvation to know the Father,
but men must also know the Son
if they would be saved. Luthardt
is essentially correct when he says: “Men can find life only in
God, who has revealed Himself as the God of our salvation only
in Christ. Hence He is not the only true God to the exclusion of
Jesus Christ, as Arians,
Socinians, and Rationalists
teach"21 In a masterful way
Luther shows that the Arians
pervert Christ's words (John 17:3) "as though Christ excluded
Himself and ascribed the deity only to the Father.” The Arians
press the word “only,” superficially look at the text, and ignore the context entirely. They refuse
to see that Christ “makes our salvation dependent on knowing
both the Father and the Son and makes of the two one knowledge.” Luther continues: “These words [John 17:3] are most
powerfully directed against the
Arians and all heretics, Jews, and unchristians, who claim to
believe, and pride themselves on
believing, in only one God, who made heaven and earth, and on account of that article condemn us Christians as people setting up another God. For He [Christ] means to indicate that they do not know the right, true God,
though they think so and boast of it; for they do not discover Him as the one He is, nor do
they know how they must learn
to know Him, namely, that He is
this one true God who has sent
Jesus Christ. Which amounts to saying: Whoever wants to
discover the one true God, he must seek Him alone in the Lord
Christ, for there is in truth no other God but the One who sent
Christ. Now, whoever has not
Christ, must also miss the right,
true God, even though he knows and believes that there is but one true God. For he does not
believe in Him who has sent
Christ and through Him gives eternal life. Therefore the
important word is Thee' ("that
they might know Thee, the only true God”). Which Thee'? Thee who hast sent Jesus Christ. As
though He said: The Jews and others also have only one God, as they think; but Thee, who alone art the true God, they do not know, because they do not
know Christ sent by Thee, and in
the meantime imagine a god according to their own thoughts, who is in truth no god, but pure nothing. Hence you see that
Christ does not use the little word 'only' to separate Himself
from God according to the divine essence (since this is amply
prevented through the other words), but rather to show the
intimate union between the
Father and Himself against those who seek God outside of
Christ.“ (St. L. VIII:759ff.) In the eleventh sermon on the Gospel of John (St. L. VII: 1702 ff.)
Luther calls the knowledge of
God which does not know Christ "a knowledge of the wrong side of God,” a knowledge in which
God does not show His real face
to man, but “turns His back to man.” The knowledge of God outside Christ leads man no
farther than to the knowledge of
the Law of Moses, which shows us that God will give eternal life
to those who keep the Law, while He will condemn those who transgress it. But that is not
the true and complete picture of
God, for God has not sent His Son into the world to condemn
the world, but to save it (John
3:17; l Tim. 1:15). “Therefore;” says Luther, “face about, and see what the true countenance of
God is.” The true face of God is
He whom God has sent into the world, Jesus Christ. He is the “Angel of His presence” (Is. i6o(1)no
Cor. 4:6). On the face of Jesus is emblazoned the gracious truth
that God does not desire to condemn one sinner, but to save all sinners for Christ's sake. The
inscription on Christ's face reads: “God so loved the world
that He gave His only-begotten
Son,” etc. (John 3:16), and the
Father directs all mankind to look upon this face of Jesus
Christ (Matt. 17:5). Whoever has a different God cannot have the “one true God.” He has painted a
god according to his own fancy;
his god is a caricature, a nonentity, an idol. Hence St. John's earnest warning: “Little children,
keep yourselves from idols” (l
John 5:21), for, as he said in the
preceding verse, the Christian
knowledge of God consists in
this, that “we know that the Son of God is come and hath given us an understanding that we may know Him that is true, and we are in Him that is true, even
in His Son, Jesus Christ. This is
the true God and eternal Life.”
These words state as expressly as do the words in John 17:3,
that there is no knowledge of the
true God outside the incarnate
Son of God. The only difference
between the two statements is
that the implied homoousia of
John 17:3 is here stated expressi's verbis. “This [the Son, Jesus
Christ] is the true God.” 22

Jag har nu sett tre av fyra hearingar inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan. Hittills har alla uttryckt att de inte tror på helvetet, eller i alla fall inte att någon kommer att komma dit. Alla kommer att komma till himlen.

Det är en intressant ståndpunkt, dels är den inte klassiskt luthersk, dels är det inget självklart att ta den ståndpunkten som kristen. Men det är ändå den alla har.

Något som står i kontrast till detta ställningstagande är det ställningstagande vi alla gjort (tror jag) de senaste dagarna då vi hört om och upprörts av att de sex pojkarna som våldtog en flicka alla blev frikända. Trots att de våldtog henne i tur och ordning. Hon hade gjort motstånd, men de hade låst lägenheten och det hemska som inte får ske, skedde. Vi är kollektivt och rättfärdigt arga över att rättsväsendet inte klarade av att stå upp för flickan som råkat så illa ut. Inte nog med skamkänslor och illamående över vad man blivit utsatt för utan nu också en OK-stämpel över vad pojkarna gjort från samhällets sida. Vi är nog många som önskat henne att hon åtminstone fick se att “vi”, samhället i en vidare bemärkelse än rättssalen, står på hennes sida. I den mån det kan vara till någon form av tröst alls.

Vi vill att offret ska få upprättelse, att det som är ont ska bestraffas eller i alla fall markeras mot och att det goda ska få råda. Inte sant?

Ändå förbjuder vi, med lätthet, Gud från att göra samma sak. Samma (delvis) människor blir sedan arga över tanken på att Gud kanske också vill skipa rätt, Gud vill kanske också sätta det onda på plats och inte låta det onda råda. Nu känner vi till fallet med den här flickan för vi läste om det i nyheterna och det skedde i Sverige. Men vad händer med alla kvinnor i världshistorien som blivit våldtagna, förnedrade och mördade i krig och våldsamheter stammar och länder emellan? Vem står upp för dem? Vad händer med alla barn som blivit utsatta för saker som vi inte förmår beskriva eller tänka? Vem står upp på deras sida? Vad händer med alla män som förnedrats och stympats på en annans order? Vem står upp för dem?

Får Gud vara den personen?

Jag tror och hoppas att Gud är den personen, som både älskar oss alla väl, men som också gråter och är arg över orättvisorna och sedan ställer dem till rätta. Till slut.

Hur går tanken där, hos våra #äbval-kandidater?