Jag har nu sett tre av fyra hearingar inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan. Hittills har alla uttryckt att de inte tror på helvetet, eller i alla fall inte att någon kommer att komma dit. Alla kommer att komma till himlen.
Det är en intressant ståndpunkt, dels är den inte klassiskt luthersk, dels är det inget självklart att ta den ståndpunkten som kristen. Men det är ändå den alla har.
Något som står i kontrast till detta ställningstagande är det ställningstagande vi alla gjort (tror jag) de senaste dagarna då vi hört om och upprörts av att de sex pojkarna som våldtog en flicka alla blev frikända. Trots att de våldtog henne i tur och ordning. Hon hade gjort motstånd, men de hade låst lägenheten och det hemska som inte får ske, skedde. Vi är kollektivt och rättfärdigt arga över att rättsväsendet inte klarade av att stå upp för flickan som råkat så illa ut. Inte nog med skamkänslor och illamående över vad man blivit utsatt för utan nu också en OK-stämpel över vad pojkarna gjort från samhällets sida. Vi är nog många som önskat henne att hon åtminstone fick se att “vi”, samhället i en vidare bemärkelse än rättssalen, står på hennes sida. I den mån det kan vara till någon form av tröst alls.
Vi vill att offret ska få upprättelse, att det som är ont ska bestraffas eller i alla fall markeras mot och att det goda ska få råda. Inte sant?
Ändå förbjuder vi, med lätthet, Gud från att göra samma sak. Samma (delvis) människor blir sedan arga över tanken på att Gud kanske också vill skipa rätt, Gud vill kanske också sätta det onda på plats och inte låta det onda råda. Nu känner vi till fallet med den här flickan för vi läste om det i nyheterna och det skedde i Sverige. Men vad händer med alla kvinnor i världshistorien som blivit våldtagna, förnedrade och mördade i krig och våldsamheter stammar och länder emellan? Vem står upp för dem? Vad händer med alla barn som blivit utsatta för saker som vi inte förmår beskriva eller tänka? Vem står upp på deras sida? Vad händer med alla män som förnedrats och stympats på en annans order? Vem står upp för dem?
Får Gud vara den personen?
Jag tror och hoppas att Gud är den personen, som både älskar oss alla väl, men som också gråter och är arg över orättvisorna och sedan ställer dem till rätta. Till slut.
Hur går tanken där, hos våra #äbval-kandidater?
Lämna ett svar