Där har man något att sikta mot… 🙂

Om du är en kyrklig läsare av denna blogg har du säkert redan hört talas om Uppdrag Gransknings (UG) kommande inslag om svenskkyrkliga präster som blivit hemligt filmade under bikt och sedan konfronterade över sina svar. Det hela handlar om att någon ur UG kommer med hemlig kamera och berättar att han vill bli ”fri” från sin homosexuella läggning, sedan pågår ett samtal som spelas in med hemlig kamera. En tid senare kommer reportern med kamera (öppet) och konfronterar prästen med frågor kring samtalet.

Arbetssättet har vi sett så många gånger förut, så vi kanske inte reagerar denna gång över det, men det finns två saker som är viktiga att notera här.

1) Bikthemligheten som finns mellan präst och konfident är så sträng att prästen inte ens får prata om samtalet efteråt, inte ens om samtalet visade sig vara fejkat. Det betyder att prästerna alltså inte ens får svara på reporterns frågor, för då bryter de mot sina vigningslöften. Bikthemlighten är lagstadgad på så vis att man inte får kalla en präst som vittne i en rättegång för vad som kan ha sagts till denne i biktens rum (i detta inkluderas själavårdande samtal).
2) Man urholkar alltså bikthemligheten genom att skapa osäkerhet för präster om samtalet kan komma att spelas in, vilket hämmar prästen att engagera sig i konfidenten på det sätt den behöver. Alltså, i slutändan skadar detta framför allt de människor som söker hjälp, de mest utsatta.

Framför allt är allt detta konspiratoriskt, sensationalistiskt och rimligen oinsatt.

Konspiratoriskt därför att man tror att man ska kunna avslöja hat mot homosexuella. Nog finns det hat mot homosexuella inom Svenska kyrkan, men troligheten att någon av prästerna skulle hysa hat är mycket låg. Man visar helt enkelt hur oinsatt man är när man tolkar prästers ovilja att viga samkönade par som hat. Det handlar om teologi och äktenskapssyn, berende på vilket synsätt man har kan man t.ex. hysa åsikten att samkönade par är moraliskt okej men att det inte går att viga i en kyrklig vigsel (jag har sett den typen av ställningstaganden i samband med att frågan debatterades inför 2009 års kyrkomöte). Oavsett vad man må tycka om teologi som inte stödjer samkönade äktenskap så är det ohederligt och felaktigt att påstå att det handlar om homofobi.

Sensationalistiskt eftersom man vill framställa UG som sanningsgrävarna, något som det krävs en dold kamera för att uppnå. I själva verket har man utgått från den sk. Kalin-listan, en lista där präster själva skrev under i protest mot beslutet för kyrklig vigsel av samkönade par. Det innebär alltså att alla prästerna man ger sig på redan offentligt visat vad man tycker! Vill man veta mer om vad de tycker och hur de ställer sig, så är det väl bara att fråga?!

Och oinsatt för jag anar att UG-redaktionen antagligen inte känner till detta, de kan säkert på riktigt tro att de är på väg att gräva upp något som ingen annan kan komma åt.

Och må vara att SVT inte klarar av ha större religiös kompetens än så, men var är kyrkans biskopar i detta? Varför håller man tyst? Klarar man inte av att stå upp för bikthemligheten? Eller handlar det om (som andra också antytt) att eftersom reportaget handlar om kyrkans behandlande av homosexuella så vågar man inte säga något om bikten, för att man är rädd att uppfattas ha samma åsikt som prästerna som hoppats på?

Relevanta länkar:

• Dagen: Biskop kritisk mot metoden
• Dagen: SVT lurade präster under själavårdssamtal
• Jacob Sunnliden: Öppet brev till @granskning #bikt #blogg100
• Jacob Sunnliden: Uppdrag granskning borde skämmas! @granskning # svenskakyrkan #blogg100
• Kyrkliga ting: Var är våra biskopar…?
• Evangelium Bloggar: Mörka medietankar

Francis Pieper (Christian Dogmatics) har ordet:

Scripture teaches 1) that God works the good acts unbelievers do as citizens (iustitia civilis), according to His general government of the world, through their conscience. Rom. 2:14: The Gentiles, who do not have God's [written] Law, do by nature the things contained in the Law. This civil righteousness is of great value in the kingdoms of this world; it is the foundation of the well-being of the community and the State (1 Tim. 2:1-2; Rom. 13:1-4). (See the section “The Good Works of the Heathen,” under “Sanctification,” Vol. III.) 2) The spiritually good actions (iustitia spiritualis) God works in the Kingdom of Grace, that is, by the special operation of the Holy Ghost in the Word. This concurrence of God is found only in the believers, and in them God creates not only the ability to perform the good (potentiam agendO, but also the act itself (ipsum agendi actum). Phil. 2:13: “It is God which worketh in yon both to will and to do.” According to 2 Cor. 3:5 God produces also the [the thinking] needed for the proper performance of the ministry. We learn from Rom. 8:13 that the actual mortifcation of the deeds of the body takes place through the Spirit of God.

Det blir inget riktigt blogginlägg idag (rent tekniskt räknas ju detta som ett).

Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga: »Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.« Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas. (Jesaja 40:27-31 B2000)

Det är har gått lite lång tid nu för att jag ska kunna skriva ned ungefär vad jag sade i söndags när jag avskedspredikade i Vaksala kyrka. Så jag kommer helt lösryckt ta upp det lite på en höft nu. Efter att vi tittat på evangelietexten:

Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.« Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.« Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. (Joh 6:48-59)

För det första hotade jag med att säga allt jag inte fått sagt på mina 6 år i Vaksala. Det är naturligtvis mycket, talträngd som jag är och de många talsituationerna, jag haft, till trots.

Som barn fick jag ta emot nattvarden för första gången. Jag var ungefär 4-5 år gammal, det är svårt att veta exakt när och mina föräldrar mindes inte när jag frågade dem. Men det var rätt nytt med att ta emot nattvard som barn då, för det var 1986 man bestämde att det räckte med att vara döpt för att få ta emot nattvarden. Tidigare behövde man även vara konfirmerad, så där går en tydlig vattendelare mellan generationerna. Innan jag fick ta emot nattvarden ville mina föräldrar försäkra sig om att jag förstod vad det handlade om, jag minns att jag sa något om att det var Jesus man fick ta emot i nattvarden. Det hade mina föräldrar inget att invända emot så nattvard blev det.

På viss sätt tror jag att jag kanske förstod vad nattvarden var för något bättre som barn än idag. Inte för att jag var mer intellektuellt utvecklad som barn, utan just på grund av att jag inte var det. Barnen är förebilder för oss i tron just genom att de är experter på tillit. Barnets tillit är något alldeles särskilt och något som vi tappar och som förstörs efterhand som vi växer upp, vi blir allt mer misstänksamma av oss. Många gånger är det naturligtvis påkallat, men det kan också slå fel både mot personer vi håller av och inte minst Gud själv. Därför behöver vi diskutera och läsa för att få mer kunskap om vad vi tror på (vilket det inte är något fel med, så klart).

Vad är nattvarden?

Jag tänkte ta upp tre punkter om nattvarden.

Sakrament

Nattvarden är ett av den lutherska kyrkans två sakrament. Definitionen på ett sakrament i den lutherska kyrkan är att det är ett nådemedel där löfte knutits till brukande av element. De två sakramenten är dopet och nattvarden. I dopet finns elementet vatten och till det är Jesus löfte knutet från dopbefallningen ”gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn och lär dem alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (citerat ur minnet, så ”punkteringen” kanske är fel).

Det är alltså inget hokus pokus som pågår, utan Gud har själv gett löften som är knutna till element och när vi brukar dem som han menar, så dyker han upp och gör det han lovat också. Sen är det onekligen lite ironiskt med hokus pokus faktiskt, eftersom det uttrycket kan komma från den latinska mässans instiftelseord där prästen säger ”hoc est corpus”, alltså ”detta är min kropp”.

Det andra sakramentet är ju som sagt nattvarden, där elementen är brödet och vinet och löftesorden är Jesus instiftande av nattvarden.

Realpresens

I den lutherska kyrkan tror att det blir som Jesus säger, han säger nämligen ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod”, därför tror vi likt katoliker, ortodoxa, anglikaner mfl att det Jesus säger är sant och att det därför blir Kristi kropp och blod. Och det är realpresensen, alltså real prescence riktig närvaro. Och detta är viktigt, men jag återkommer till det.

Sakramental enhet

Men hur går detta till, hur kan elementen (brödet och vinet) samtidigt vara bröd och vin och samtidigt ha Jesus kropp och blod i sig?

Bra fråga, hur det går till är helt klart ett mysterium, det förklaras inte närmare. Däremot är det Jesus själv som säger det och därför är det något att lita på. Som hjälp i att tänka kring det kan man tänka på att Jesus samtidigt är 100% människa och 100% Gud. Eller att vi människor är både själ och kropp.

Eller som Martin Luther exemplifierade med, stoppar man ett järn i smedjeelden så kommer järnet att fortsätta vara ett järn men samtidigt kommer det att ”brinna”. Det lyser av glöden och det är mycket hett och kan tända eld på saker. Det behåller vad det var men är samtidigt något mer.

Detta är sakramental enhet, att elementen samtidigt är bröd och vin och samtidigt är de Kristi kropp och blod.

Vad får jag i nattvarden?

I söndags tog jag upp tre saker som vi får i nattvarden.

Gemenskap med Jesus

När vi tar emot nattvarden får vi ta emot syndernas förlåtelse, alltså Guds nåd. Det är som Jesus säger i evangeliet, vi får det eviga livet när vi tar emot Jesus. I dopet identifieras med Jesus och dör och uppstår med honom, i nattvarden bekräftas vår samhörighet med Jesus genom att vi tar emot honom i brödet och vinet.

Vi får ta emot nattvardsgåvorna, vi tar dem inte själva. Det är en viktig symbolik i det, för precis så är det med nåden också. Gud ger den till dig som en gåva, det är inte något du förtjänar eller kan ta för dig av själv utan det är något du blir given som en gåva, precis som brödet och vinet. Något att tänka vid nästa mässa.

Och så handlar det inte om dig. Hela våra liv handlar hela tiden om oss och hela vårt samhälle handlar hela tiden om oss och om hur vi ska leva våra liv för att bli framgångsrika, vackra och rika. Men nattvarden är en påminnelse om att det inte handlar om oss, alls. Det är Gud som skapat oss och det är Gud som räddar oss från både vår egen och världens ondska och det är Gud som gett dig en kallelse i ditt liv. Allt handlar om Gud, i slutändan och i nattvarden får vi påminnas om det när vi räcks nådens gåva gratis.

Vår tro stärks

En gång för ett antal år sen berättade en präst för mig (och andra, så det var ingen hemlis) att han just kommit ur en period på 7 år då han inte känt något av Gud. I sju år hade han inte upplevt Guds tilltal eller närvaro i sitt liv. Det hade varit öken, eller som vissa kallar det; själens dunkla natt. När vi träffades var han väldigt uppåt eftersom han nyligen kommit ur den här perioden. Jag frågade honom vad som höll honom uppe och han berättade att en av de allra viktigaste stöttepelarna under den här perioden hade varit nattvarden. För nattvarden handlar inte om honom, utan om Jesus. Eftersom Jesus lovat att han är närvarande i nattvarden så kunde den här prästen lita på det även fast han själv inte kände något.

Och detta understryker vikten av sakramenten, för de handlar inte om våra känslor utan om Guds nåd i konkreta medel som vi kan se och ta på. När du kämpar i din tro mot synd, tvivel eller andra svårigheter kan det under perioder lätt vara så att du känner dig långt från Gud. Det kan till och med vara så för det mesta. Då är det en stor tröst att veta att oavsett vad du känner så kan du alltid lita på att du får ta emot Jesus själv i nattvarden. Han har knutit löften till brödet du tar emot i handen och vinet du doppar brödet i eller dricker av. Han har sagt att han själv är närvarande i dem (realpresens) och när du äter brödet och dricker vinet är det Jesus du samtidigt tar emot (sakramental enhet).

För min egen del har nattvarden haft en enorm betydelse, just eftersom den inte handlar om omständigheter. Under min uppväxt var det så att jag under ett antal år följde med till en kyrka på landsbygden där pappa arbetade som präst. Dessa år var lite av en öken för mig personligen, eftersom det inte fanns någon i min egen ålder att umgås med. Kyrktanter är underbara och jag uppskattade dem, men jag saknade kamrater som jag delade tron med och som jag kunde ha roligt tillsammans med. I perioder var det inte ordinarie musiker utan pensionerade förmågor som tyvärr inte riktigt orkade längre, vilket gjorde psalmsången till en plåga. Jag minns en kantor särskilt, för han behövde spela väldigt sakta för att spela rätt, vilket gjorde att jag blev väldigt anfådd av att sjunga psalmer då luften i lungorna inte räckte till särskilt många noter… Det var också under den här perioden svårt för mig att lyssna på min pappas predikningar. Framför allt berodde det på att han var min pappa och jag hade svårt att separera rollerna (det gick över senare). Men så fanns mässan, det där momentet i gudstjänsten när mitt möte med Gud inte handlade om andra människor utan om Jesus eget löfte och de fysiska ting som brödet och vinet var (och är). Fantastiskt!

Jag skulle kunna berätta fler exempel, men jag släpper där.

Enhet med kyrkan

Slutligen vill jag bara nämna att vi genom nattvarden påminns om den stora kristna gemenskap som vi tillhör. Vi hör samman med alla andra som firar nattvard (och är kristna) i hela världen både i vår egen tid och genom alla tider.

Vi är här som vanliga människor, som syndare och rättfärdiga samtidigt. Vi har allt möjligt att stå i men samtidigt är vi kallade till något stort. Vi är kallade som Guds folk och att bygga en gemenskap med varandra för att kunna stötta, älska, ta hand om och få höra hemma som Guds familj.

Allt detta handlar nattvarden om, och det finns naturligtvis fler perspektiv man kan ta upp. Men man kan också påminna sig om den insikten jag hade som barn, nämligen att alltihop handlar om Jesus. Det är Jesus i nattvarden och det är Jesus vi får när vi tar emot nattvarden. Det räcker gott, det med.

Finns saker ett skriva om, men inte tid. Idag visade min nye kollega Martin detta klipp, hysteriskt roligt!

Johan Glans om att introducera påskfirande i modern tid.

Nog var jag förberedd på att bli trött under mina första dagar i Knivsta. Men jag hade visst tagit fel på hur trött.

Påtagligt är hur förmågan att sortera information är sämre nu i början. Vad är viktigt och vad angår mig? Är frågor som jag inte kan svara på med samma självklarhet idag som om ett par månader eller ett år.

Jag känner ingen bra sen förut och de allra flesta har jag som mest hälsat på när jag hälsade på för några veckor sen.

Förutom att det känns bra och är roligt så är det intressant att (som jag nämnt tidigare) vara den nye, den som inte redan har sin färdiga roll och plats. Och grupp-processen för mig som ny är intressant. Bra saker att ta till sig och komma ihåg när nästa nya person börjar 🙂

God kväll!

April, april!

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.

jak 1:12

Tänkte skriva ner något utifrån predikan jag höll idag, men kvällen blev sen då Hungerspelen tog över. Sett hela första filmen och nu halva andra. Bra grejor.

Vad gäller dagen i övrigt blev jag avtackad, så jag blev rörd. Mer än så kan man inte begära, jag hade inte ens hoppats på något alls. Inte för att jag skulle gjort mig ovänner, men oredan har varit stor ett tag nu när sjukskrivningar, föräldraledigheter, ny personal och nu då att jag slutar mixas i samma vårtermin. Bra folk är det dock, så jag räds inte lämna Vaksala. Ungdomarna och församlingsborna har fått bra nytt folk och har kvar den fina personalen sen innan. Blir spännande att följa i framtiden, om än med en församling emellan (Danmark-Funbo ligger mellan Vaksala och Knivsta pastorat). Men som sagt, jag hade på grund av ovan nämnda skäl inte riktigt vågat tro att det skulle bli något.

Det är sorgligt att lämna dem man tycker om och att säga hejdå. Men samtidigt ser jag fram emot och längtar efter att få börja i Knivsta. Det känns som lång tid med de tre månaderna sedan man från Knivsta gav uttryck för sin intention att anställa mig (förutsatt att domkapitlet sagt sitt ja). Men nu är det dags på tisdag. Som ett aprilskämt, nästan. För jag kommer ju även 2 april, osv…

Blir också nyttigt att få vara helt ny igen. Har bara varit det en gång som präst och då var jag ju helt ny i ämbetet också. Nu har det gått 6 år och jag bär betydligt fler erfarenheter med mig.

Hejdå Vaksala! Hej Knivsta!

Svensk psalm 689:

Jag är livets bröd.
Jag är livets bröd.
Den som kommer till mig
skall aldrig hungra.
Jag är livets bröd.
Jag är levande vatten.
Jag är levande vatten.
Den som tror på mig
skall aldrig törsta.
Jag är levande vatten.

Joh 6:35 och Anders Gerdmar

Snart har jag haft två veckors semester, det beror ju på byte av arbetsplats att det blir så i år. Det var inte mycket planerat för dessa veckor, för i januari när insikten trillade ned att detta skulle ske, kändes det långt borta – ett helt körkort bort. Och jag visste ju inte om dessa veckor skulle präglas av en sista-minuten stress att klara uppkörningen. Så blev det inte, istället har vi spenderat tiden med att turas om att vara sjuka. Första veckan var det jag och ett av barnen. Andra veckan blev det hustrun och delvis det andra barnet.

Så kan livet också vara men det var fått till följd att jag inte haft den tid till att läsa som jag hoppats och har därmed inte kunnat skriva inlägg här som jag önskat. Den tid vi orkat göra saker på (rätt mycket ändå) har mest handlat om att vara tillsammans.

Och det blir ju så när man är förälder, att man väljer bort mycket annat och inte minst många andra. Det är ett jobbigt val, många gånger tycker jag. Inte för att jag skulle önska att vara mindre med mina barn (även när de är sjuka) utan för att jag också vill träffa mina vänner och hinna annat. Men det är ju dealen som förälder liksom, särskilt i småbarnsåren.

Och hur föräldrar du möter än suckar så är det värt det. Man blir arg, glad, ledsen, trött, självömkande, osjälvisk med mera och barnen/t är det bästa man tillsammans med sin partner. Som förälder är man älskad och behövd under en mycket speciell och viktig tid i sina barns liv. En tid som aldrig kommer igen och ett naket behov de växer ifrån. Det är en unik uppgift eftersom varje barn är unikt och behöver just sina föräldrar.

Så det är absolut inget jag ångrar och det återspeglar sig i mina val. Men jag önskar att jag kunde göra mer här på bloggen och i andra sammanhang också.

Patrik skriver så bra om artikeln och uppmärksamheten kring Kinna:

Ingen tror väl att sådana här mediala och uppenbart opinionsbildande insatser blir till av sig själva?

Allt detta kokar ned till hur Svenska kyrkan styrs. Hon styrs med sekulär politik för ögonen, inte med teologisk insikt. Det gör mig illa att resultatet är kärlekslös förföljelse av medkristna och ständiga karikatyrer av deras personer och övertygelser.

Kan vi inte komma överens om att skrota inblandningen av partipolitiska grupper?