Det är har gått lite lång tid nu för att jag ska kunna skriva ned ungefär vad jag sade i söndags när jag avskedspredikade i Vaksala kyrka. Så jag kommer helt lösryckt ta upp det lite på en höft nu. Efter att vi tittat på evangelietexten:
Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.« Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.« Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum. (Joh 6:48-59)
För det första hotade jag med att säga allt jag inte fått sagt på mina 6 år i Vaksala. Det är naturligtvis mycket, talträngd som jag är och de många talsituationerna, jag haft, till trots.
Som barn fick jag ta emot nattvarden för första gången. Jag var ungefär 4-5 år gammal, det är svårt att veta exakt när och mina föräldrar mindes inte när jag frågade dem. Men det var rätt nytt med att ta emot nattvard som barn då, för det var 1986 man bestämde att det räckte med att vara döpt för att få ta emot nattvarden. Tidigare behövde man även vara konfirmerad, så där går en tydlig vattendelare mellan generationerna. Innan jag fick ta emot nattvarden ville mina föräldrar försäkra sig om att jag förstod vad det handlade om, jag minns att jag sa något om att det var Jesus man fick ta emot i nattvarden. Det hade mina föräldrar inget att invända emot så nattvard blev det.
På viss sätt tror jag att jag kanske förstod vad nattvarden var för något bättre som barn än idag. Inte för att jag var mer intellektuellt utvecklad som barn, utan just på grund av att jag inte var det. Barnen är förebilder för oss i tron just genom att de är experter på tillit. Barnets tillit är något alldeles särskilt och något som vi tappar och som förstörs efterhand som vi växer upp, vi blir allt mer misstänksamma av oss. Många gånger är det naturligtvis påkallat, men det kan också slå fel både mot personer vi håller av och inte minst Gud själv. Därför behöver vi diskutera och läsa för att få mer kunskap om vad vi tror på (vilket det inte är något fel med, så klart).
Vad är nattvarden?
Jag tänkte ta upp tre punkter om nattvarden.
Sakrament
Nattvarden är ett av den lutherska kyrkans två sakrament. Definitionen på ett sakrament i den lutherska kyrkan är att det är ett nådemedel där löfte knutits till brukande av element. De två sakramenten är dopet och nattvarden. I dopet finns elementet vatten och till det är Jesus löfte knutet från dopbefallningen ”gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn och lär dem alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (citerat ur minnet, så ”punkteringen” kanske är fel).
Det är alltså inget hokus pokus som pågår, utan Gud har själv gett löften som är knutna till element och när vi brukar dem som han menar, så dyker han upp och gör det han lovat också. Sen är det onekligen lite ironiskt med hokus pokus faktiskt, eftersom det uttrycket kan komma från den latinska mässans instiftelseord där prästen säger ”hoc est corpus”, alltså ”detta är min kropp”.
Det andra sakramentet är ju som sagt nattvarden, där elementen är brödet och vinet och löftesorden är Jesus instiftande av nattvarden.
Realpresens
I den lutherska kyrkan tror att det blir som Jesus säger, han säger nämligen ”detta är min kropp” och ”detta är mitt blod”, därför tror vi likt katoliker, ortodoxa, anglikaner mfl att det Jesus säger är sant och att det därför blir Kristi kropp och blod. Och det är realpresensen, alltså real prescence riktig närvaro. Och detta är viktigt, men jag återkommer till det.
Sakramental enhet
Men hur går detta till, hur kan elementen (brödet och vinet) samtidigt vara bröd och vin och samtidigt ha Jesus kropp och blod i sig?
Bra fråga, hur det går till är helt klart ett mysterium, det förklaras inte närmare. Däremot är det Jesus själv som säger det och därför är det något att lita på. Som hjälp i att tänka kring det kan man tänka på att Jesus samtidigt är 100% människa och 100% Gud. Eller att vi människor är både själ och kropp.
Eller som Martin Luther exemplifierade med, stoppar man ett järn i smedjeelden så kommer järnet att fortsätta vara ett järn men samtidigt kommer det att ”brinna”. Det lyser av glöden och det är mycket hett och kan tända eld på saker. Det behåller vad det var men är samtidigt något mer.
Detta är sakramental enhet, att elementen samtidigt är bröd och vin och samtidigt är de Kristi kropp och blod.
Vad får jag i nattvarden?
I söndags tog jag upp tre saker som vi får i nattvarden.
Gemenskap med Jesus
När vi tar emot nattvarden får vi ta emot syndernas förlåtelse, alltså Guds nåd. Det är som Jesus säger i evangeliet, vi får det eviga livet när vi tar emot Jesus. I dopet identifieras med Jesus och dör och uppstår med honom, i nattvarden bekräftas vår samhörighet med Jesus genom att vi tar emot honom i brödet och vinet.
Vi får ta emot nattvardsgåvorna, vi tar dem inte själva. Det är en viktig symbolik i det, för precis så är det med nåden också. Gud ger den till dig som en gåva, det är inte något du förtjänar eller kan ta för dig av själv utan det är något du blir given som en gåva, precis som brödet och vinet. Något att tänka vid nästa mässa.
Och så handlar det inte om dig. Hela våra liv handlar hela tiden om oss och hela vårt samhälle handlar hela tiden om oss och om hur vi ska leva våra liv för att bli framgångsrika, vackra och rika. Men nattvarden är en påminnelse om att det inte handlar om oss, alls. Det är Gud som skapat oss och det är Gud som räddar oss från både vår egen och världens ondska och det är Gud som gett dig en kallelse i ditt liv. Allt handlar om Gud, i slutändan och i nattvarden får vi påminnas om det när vi räcks nådens gåva gratis.
Vår tro stärks
En gång för ett antal år sen berättade en präst för mig (och andra, så det var ingen hemlis) att han just kommit ur en period på 7 år då han inte känt något av Gud. I sju år hade han inte upplevt Guds tilltal eller närvaro i sitt liv. Det hade varit öken, eller som vissa kallar det; själens dunkla natt. När vi träffades var han väldigt uppåt eftersom han nyligen kommit ur den här perioden. Jag frågade honom vad som höll honom uppe och han berättade att en av de allra viktigaste stöttepelarna under den här perioden hade varit nattvarden. För nattvarden handlar inte om honom, utan om Jesus. Eftersom Jesus lovat att han är närvarande i nattvarden så kunde den här prästen lita på det även fast han själv inte kände något.
Och detta understryker vikten av sakramenten, för de handlar inte om våra känslor utan om Guds nåd i konkreta medel som vi kan se och ta på. När du kämpar i din tro mot synd, tvivel eller andra svårigheter kan det under perioder lätt vara så att du känner dig långt från Gud. Det kan till och med vara så för det mesta. Då är det en stor tröst att veta att oavsett vad du känner så kan du alltid lita på att du får ta emot Jesus själv i nattvarden. Han har knutit löften till brödet du tar emot i handen och vinet du doppar brödet i eller dricker av. Han har sagt att han själv är närvarande i dem (realpresens) och när du äter brödet och dricker vinet är det Jesus du samtidigt tar emot (sakramental enhet).
För min egen del har nattvarden haft en enorm betydelse, just eftersom den inte handlar om omständigheter. Under min uppväxt var det så att jag under ett antal år följde med till en kyrka på landsbygden där pappa arbetade som präst. Dessa år var lite av en öken för mig personligen, eftersom det inte fanns någon i min egen ålder att umgås med. Kyrktanter är underbara och jag uppskattade dem, men jag saknade kamrater som jag delade tron med och som jag kunde ha roligt tillsammans med. I perioder var det inte ordinarie musiker utan pensionerade förmågor som tyvärr inte riktigt orkade längre, vilket gjorde psalmsången till en plåga. Jag minns en kantor särskilt, för han behövde spela väldigt sakta för att spela rätt, vilket gjorde att jag blev väldigt anfådd av att sjunga psalmer då luften i lungorna inte räckte till särskilt många noter… Det var också under den här perioden svårt för mig att lyssna på min pappas predikningar. Framför allt berodde det på att han var min pappa och jag hade svårt att separera rollerna (det gick över senare). Men så fanns mässan, det där momentet i gudstjänsten när mitt möte med Gud inte handlade om andra människor utan om Jesus eget löfte och de fysiska ting som brödet och vinet var (och är). Fantastiskt!
Jag skulle kunna berätta fler exempel, men jag släpper där.
Enhet med kyrkan
Slutligen vill jag bara nämna att vi genom nattvarden påminns om den stora kristna gemenskap som vi tillhör. Vi hör samman med alla andra som firar nattvard (och är kristna) i hela världen både i vår egen tid och genom alla tider.
Vi är här som vanliga människor, som syndare och rättfärdiga samtidigt. Vi har allt möjligt att stå i men samtidigt är vi kallade till något stort. Vi är kallade som Guds folk och att bygga en gemenskap med varandra för att kunna stötta, älska, ta hand om och få höra hemma som Guds familj.
Allt detta handlar nattvarden om, och det finns naturligtvis fler perspektiv man kan ta upp. Men man kan också påminna sig om den insikten jag hade som barn, nämligen att alltihop handlar om Jesus. Det är Jesus i nattvarden och det är Jesus vi får när vi tar emot nattvarden. Det räcker gott, det med.