Detta är det sändningstal min kollega Martin och jag förberedde och höll för de konfirmerade ungdomarna idag. Första gången någon av oss gör en sk dialogpredikan. Roligt!

Tema: Att växa i tro

Bibeltexter:

• Jes 57:15-16
• Gal 5:13-18
• Joh 17:9-17

Sändningstal

Martin beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er den här kyrkan helt tom.
Vikväggarna är stängda så det går inte att se in i samlingssalen. Det är början av september och det sitter ett tiotal ungdomar som knappt varit här i kyrkan förut där någonstans bredvid orgeln. Dessutom är det kanske 8 ledare, 3 anställda, 3 gymnasister och 3 fjolårskonfirmander som nu velat vara faddrar. Vi försöker hälsa och verka trevliga.
Ett första drag vi har är att göra nått vi kan rätt bra i kyrkan. Vi sjunger några sånger ur Ung psalm, ni har själva fått göra det idag och en del av sångerna är rätt bra. Denna torsdag i september är det långt till
Eurovision, både i tid, avstånd och stämning. Det är rätt tyst, rätt trevande och rätt dämpat. Tre sånger hinner vi ”riva” av, fika, några lekar, titta på lite bilder och prata om vad vi egentligen håller på med i kyrkan.
Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det mest var jag och de andra ledarna som höll låda. Visst måste man ha en del fantasi för att föreställa sig detta en dag som denna?

David beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er att den här kyrkan är helt tom.
Eftersom alla konfirmanderna och ledarna är på Åland för konfirmandläger. Vi firade mässa, gdllade korv och drack Sima, ni bastade och vi spelade volleyboll, kubb och den nya kubb-varianten, kasta ned kubbträet som fastnat i det höga trädet med ett annat kubbträ.
Det är högljutt, man tar för sig och busar med varandra. Vi sjunger tre sånger innan vi fikar, leker lite lekar och pratar om hur er
predikan ska vara på konfirmationen. Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det var mest ni och de andra
konfirmanderna som höll låda. Det är inte så svårt att föreställa sig den frimodigheten en dag som denna?

Martin: Ofri

Ni Iäste ur Galaterbrevet att vi är kallade till frihet. Då måste ju Paulus mena att vi till att börja med är ofria, slavar eller fångna. Ni konfirmander var ju inte inlåsta eller utsatta för trafficking när vi sågs första gången. Ändå har nånting uppenbarligen hänt med er konfirmander under det här Iäsåret om man jämför min och Davids beskrivning av er. Vi skulle kunna beskriva det med ord som ofria och fria.
Att det var så där tyst och dämpat och försiktigt i början hade säkert med olika saker och göra. Men en av sakerna kan vara den där osäkerheten ni hade och som vi ledare också hade inför den första träffen.
Vilka är det som ska komma. Hur ska gruppen bli i år? Kommer jag att trivas? Men
också den djupare frågan: Vem är jag egentligen? Eller hur vill jag vara? Profeten Jesaja, som Amanda(?) Iäste ur, skrev att den försagde, den tysta och försiktiga skulle få mod och den modlöse skulle få kraft. Men i början kanske det till och med var svårt att först vad modet och kraften skulle användas till. Det var och är ju första och sista gången ni var konfirmander i den här gruppen. Ni kunde inte lita på någon erfarenhet eller rutin. Vi ledare har ju i och för sig viss rutin, men vi hade aldrig träffat den här gruppen. Osäkerheten i allt det nya gjorde oss alla rädda och till och med ofria i början.

David: Fri

Kontrasten mellan våra berättelser beror ju just på den här skillnaden i tid Det finns en dubbelhet med att vara ny i en grupp, för samtidigt som man kan känna sig rädd och osäker så får man också en ny chans att vara sig själv, kanske känner man sig fri.
Kanske har ni upptäckt under
konfirmandåret och på Iägret att ni kunde vara er själva, lite mer än vad ni kan på andra ställen, i alla fall på vissa sätt? På Iägret sa jag det i en av mässorna att det här med lekarna, skojandet och tramsandet som vi också gör handlar om att ha roligt tillsammans för att få känna av lite hur det är att leva med Gud. Men det handlar inte bara om det, det handlar också om er, att ni ska få känna er fria, att ni ska få känna att ni får ta plats, som de ni är.
För det kristna livet, är ett liv i frihet, en frihet som inte alltid är så lätt att leva i, men en frihet som vi får öva på. Att vi ber Gud om förlåtelse i början av våra gudstjänster handlar just om den här friheten. I kyrkan får vi vara som vi är, det är inte krav på att klä sig på ett visst sätt eller vara en viss typ av person, därför att inför Gud är vi alla lika.

Martin: Processen

Det är en process det här att vara med i en konfirmandgrupp och bli konfirmerad. Det är process detta med att gå från att vara ofri till att bli fri. Allt detta sker i ett sammanhang.
Det är jag som individ, men det är också vi som grupp. Det är jag som enskild kristen och det är vi som kyrka.
Ibland hade det varit skönt om jag bara behövde bli fri på egen hand. Jag hade kunnat göra vad jag vill, säga vad jag vill, ha vilka åsikter jag vill. Så är det inte med friheten. Friheten kan bara vinnas i relation.
Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Min frihet kan aldrig vara på bekostnad av någon annans frihet. Då blir inte relationen jämlik, då utnyttjar vi varandra.
Några av dem som började i
konfirmandgruppen i höstas hoppade av under året, några av er som sitter här idag hoppade på. De som hoppade av hade olika skäl till detta. Kanske kände de att de inte kunde komma in eller komma till sin rätt i den här gruppen. Kanske förstod de inte vad vi pratade om, kanske höll de inte med om det hela året handlade om. Kanske var det så mycket annat i livet som krävde sin koncentration. Men det kan också ha varit så att friheten blev för jobbig. Ibland är det
nämligen lättare att göra som man alltid har gjort, det kan också vara lättare att leva i ofriheten. Då behöver man ju nämligen inte tänka själv, inte göra så många val och man behöver inte ta ansvar. Processen från ofrihet till frihet kan vara jättejobbig.
Ni som sitter här idag har valt att komma hit.
Ni konfirmander hade kunnat hoppa av som några av era kompisar. Ni föräldrar och släktingar hade kunnat stanna hemma.
Kanske är det några barn som blivit hittvingade av sina föräldrar, men ofta vill ändå barn vara tillsammans med sina föräldrar. Ni är här frivilligt, även om ni måste gå upp lite för tidigt. Ni konfirmander har fått säga ert ja till vår kristna tro och Gud har uttryckt sitt ja till er genom bön och handpåläggning. Johannes skrev i sitt evangelium att Jesus säger till Gud Fadern: ”Jag ber för dem…eftersom de är dina”. I hela den hår individuella och kollektiva processen mot frihet tillhör vi hela tiden Gud. Inte att vi är fångade, ägda eller bundna till Gud på ett osunt sätt. Vi är Guds på samma sätt som vi alla är barn till våra
föräldrar. Mina barn är mina, men de är ändå egna individer som gör egna val, tyvärr eller tack och lov gör de ofta val som jag inte skulle ha gjort.
Vi är Guds en gång för alla genom att vi blivit döpta in i Jesus Kristus, han som dött och uppstått. Samtidigt skriver Johannes: Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Alltså är det inte riktigt färdigt ändå.
Helgandet är en process. Under ett läsår har ni fått vara konfirmander och fått se något av vad den kristna tron handlar om. Men processen fortsätter. Sanningen och Ordet som leder oss i den här processen är bibeln, men framförallt Jesus. Jesus är en person som dött och uppstått och lever och som vi kan ha en relation till. Och som ni alla vet så är varje relation en process, relationerna förändras hela tiden.
Att vara kristen handlar om en process från att vara ofri till att bli fri. Den här processen till frihet sker alltid i relation till andra människor och till Jesus Kristus. Johannes säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
Detta är vår bön för er alla idag, men särskilt för er konfirmander: att ni ska bli fria och att ni ska få denna gudomliga glädje.

I torsdagens mässa predikade jag utifrån söndagens GT-text, tre frågor var grunden för predikan. Dessa frågor är bra att fundera på och därför blev det lite långt för en kvällsmässa (20 minuter kanske), men att läsa går ju fortare 🙂

Text GT 2 Mos 13:17-22

När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.

Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: ”Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån.”

De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

Predikotankar

På ungdomsgruppens Facebook-grupp så lade jag upp frågorna för att se vad ni ungdomar tyckte och tänkte kring dessa frågor. Men det blev ett missförstånd och många av er trodde att vi skulle ha dem som diskussionsfrågor efter gudstjänsten på själva ungdomsgruppen. Så var det inte, men vi kan ju alltid diskutera dem vidare ändå, efteråt.

Kan man följa Bibeln?

När vi tänker kring Gud och tron kan vi göra det på olika sätt, men jag tänkte börja med att ta upp två fällor som man kan falla i.

Vem är Gud för dig?-fällan

Att ställa frågan ”vem är Gud för dig?” Är ett utmärkt sätt att föra ett samtal om Gud på. Men om vi skulle ta fasta på det sättet att resonera och forma vår relation till Gud och bild av honom utifrån den, så blir det problem.

För då blir ju Gud en avbild av dig själv, för du har ju rätt och naturligtvis har Gud rätt, alltså håller han med dig. Och håller Gud med dig, håller han då inte med alla andra också? Det blir en rätt märkligt Gud som håller med den som han talat sist med, eller alla samtidigt.

Samtidigt är vi vana i vår tid vid att få bestämma, kanske inte allt, men mycket själva och särskilt när det gäller vad vi tror på. Och det är ju klokt att använda förnuftet och förmågan att kritiskt granska. Vilket för oss in på nästa fälla.

Så har vi alltid gjort, så har vi aldrig gjort-fällan

Ibland faller vi dit i den här fällan, också i kyrkan. Det går inte att sluta med något, för så har vi alltid gjort. Och det går inte heller att börja med något för det har vi aldrig gjort förut. Sentimentet är att aldrig förändra och att enbart konservera det som varit, för att det varit så.

Och jag tror att det är i den här fällan vi många gånger kanske är rädda för att gå i, när vi funderar över Bibeln och om vi kan följa den. Bara på den korta tid jag varit med här i pastoratet så har jag varit med i flera olika samtal där den här typen av frågor har kommit upp.

Så hur kan jag då förhålla mig?

Josefs ben undviker bägge fällorna

Josef hade ju avtvingat ett löfte från folket inför sin egen död, att de skulle ta med hans ben den dagen Gud ”tog sig an” dem. Förutom att det kan kännas lite läbbigt att kånka runt på resterna av en människokropp (i en låda) så kan det tyckas vara ett märkligt exempel.

MenJosefs ben är ett exempel på hur det fungerar med Bibeln. För när folket blickade bakåt mot löftet de gett honom så innehöll det även deras egen framtid. De bar inte bara med sig Josefs ben på grund av ett löfte till en sentimental gammal gubbe, utan de bar med sig hans ben hem till det land som var deras. Och det var alltså om deras egen framtid, detta handlade.

Så är det också med Bibeln.

När vi läser i Bibeln får vi reda på vem Jesus är, att han är Gud och samtidigt Guds Son. Att han har visat oss hur vi ska leva och offrat sig för vår synds skull. Han ger oss en väg till himmelen, ett hopp inför evigheten. Vi blickar alltså bakåt mot denna gamla bok, eller snarare dessa gamla böcker, för att få reda på det som handlar om vår egen framtid och om våra egna liv. Det angår dig!

Sen finns det saker som sker och värderingar som det skrivs om i Bibeln som inte alltid är så lätta att ta till sig av för många av oss idag. Men då får vi låta oss utmanas av det för reflektion, samtal och bön. Det finns mycket vi inte förstår och det finns mycket vi kan komma att förstå.

Hur leder Gud mig?

Det vore ju vansinnigt praktiskt att få bli ledd så som israeliterna blev ledda genom öknen, av en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Tänkt att inte behöva tänka på var man ska gå, utan det är bara att följa molnpelaren för att hitta till ICA så du kan handla fredagsmysgodiset!

Men livet är komplicerat och det är svårt för oss att se att det skulle kunna vara som för dem.

Men även för israeliternas del så var det kanske mer komplicerat än vi först anar. Det står ju att Gud tänkte att de kunde ränna tillbaka till Egypten igen om de gick raka vägen till det utlovade landet, så han tog med dem på en omväg. Nu kan vi ju ana och kanske tänka oss att det fanns folk med på resan som ändå hade ett hum om var de var på väg. Och de måste ju ha kliat sig i huvudet och undrat: ”Vi följer ju Guds vilja för var vi ska vandra och ändå går vi inte till det målet som vi ska till!” Och här tror jag att vi kan identifiera oss även som moderna människor.

Gud kan leda åt ”fel” håll

Gud ledde alltså israeliterna åt ”fel” håll när han inte ledde dem den kortaste till det förlovade landet. På samma sätt kan det bli i våra liv, tror jag, att vi följer Guds väg och försöker leva rätt och ändå bär det av åt fel håll, inte alls mot det mål dit vi skulle! Och då kan olika frågor väckas i oss, t.ex.:

Vad är det för fel jag gör, eftersom vi går åt fel håll? Är det en synd jag håller på med eller vad handlar det om? Är jag trög? Försöker Gud säga var jag ska gå och vad jag ska göra men jag lyssnar inte? Trots att jag söker Guds vilja, ber, läser Bibeln och samtalar med andra och ändå bär det av åt fel håll. Vad är detta om?

Slutligen kan också frågan dyka upp, finns ens Gud eller har jag hittat på allt det här själv? Det går ju inte ihop!

Alla de här frågorna är ju naturliga som följdfrågor på det israeliterna är med om när de vandrar efter Guds vilja (moln- och eldpelarna) och på samma gång är de naturliga att ställa för oss i vår vandring med Gud.

För israeliternas handlade det inte om en synd de gjorde utan om att Gud ville leda till det nya landet, men han var tvungen att göra det på ett annat sätt än det som till synes var enklast, för folket var inte redo. Exakt hur det är din och min livssituation när vi känner att vi går åt fel håll fast vi följer det vi trodde var Guds vilja kan jag inte säga. Men en orsak kan vara just att vi inte är redo än. Det finns andra orsaker också till att vi inte kommer dit vi ska på det snabbaste sättet eller så som vi (med rätta) förväntat oss att det ska gå till.

Det vi kan se är att Gud till slut leder dem rätt, dit de ska och ger dem vad de behöver på färden. Och så är det också för vår del, Gud leder oss rätt i slutändan och vi får det vi behöver på färden.

För vår del handlar det ju om att vi har fått Jesus och förebild och vi får hans nåd (förlåtelsen för våra synder). Vilket gör att vi hör till Gud och får leva tillsammans med Gud här på jorden och sen i himmelriket.

Förutom att vi får det av Gud så har vi också en Gud som vill höra våra böner och han vill hjälpa oss i våra liv. Exakt och konkret vad vi kan få är svårt att säga men att vi får svar på våra böner kan vi lita på.

I slutändan står vi inför frågan, är den här Guden, som blivit en av oss och delat våra villkor och som av kärlek har offrat sitt liv för att vi ska få en upprättad relation till Gud, att lita på?

Kan det vara farligt eller svårt att följa Gud?

För 3-4 år sedan gick jag till Webhallen inne i Uppsala för jag skulle köpa World of Warcaft. Killen, var jobb det var att sälja spel och elektronik, börjar med att varna mig för att köpa spelet. Han tog naturligtvis fram det åt mig men det var med tveksamhet han räckte det till mig, han och en del kompisar hade nämligen spenderat flera år av sina liv med att spela detta spel. Så långt inget fel, men de hade gjort det alldeles för mycket. Det hade blivit ett beroende och de hade försummat annat i livet som varit viktigt för dem, därför tyckte han att det var på sin plats att varna mig för den risk som spelet innebar. Jag tackade för varningen, betalade för spelet och gick hem.

Att spela spel, på dator eller bräda (eller annorstädes) är inget fel i sig, men att göra det så mycket att man försummar annat i livet då har det blivit ett missbruk. Vi kan missbruka allt möjligt i våra liv, allt från droger (som vi självklart associerar till) till socker, spel, tv, relationer och så vidare.

Israels folk var inte spelberoende av World of Warcraft, men de var beroende av Egypten. Det kan vara svårt för oss att tänka eftersom vi har sett Prinsen av Egypten och vi vet ju hur hemskt det var för dem och att befrielsen genom Mose var det bästa som hänt dem.

Men det står i Bibeltexten att ”Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten”, anledningen till det var det osunda beroende folket hade av stormakten. Man var visserligen förtryckta av Egypten, men det var alla andra också. Alltså, de blev också skyddade av Egypten mot andra förtryckare samtidigt som de själva blev förtryckta. Och det kan bli en slags bakvänd trygghet som gör att man stannar kvar i en dålig relation. Du har hellre djävulen du känner än den djävul du inte mött än, som det heter på engelska ”The devil you know…”.

De fick också en ordning att leva efter av Egypten, visserligen låg de långt nere i samhället, men det fanns en samhällsordning att leva efter och det är något vi alla behöver. Det var ordning och reda och för de flesta gick det att leva, även om omständigheterna var svåra.

De fick mat av Egypten, det fanns ett drag av omhändertagande i relationen trots att den var allt annat än jämlik eller god i övrigt och därför kunde folket också längta tillbaka till grytorna i Egypten, eftersom de inte enbart hade negativa minnen.

Har du längtat tillbaka till något som inte varit bra?

Det är lätt att associera till en nära relation där mannen misshandlar kvinnan och hon ändå stannar kvar. Enligt allt förnuft borde hon lämna, men det är inte så lätt för det finns ett beroende under, en lojalitet som är svår för henne att bryta – annars hade hon lämnat för länge sen. På samma sätt fanns det en lojalitet från Israels folk gentemot Egypten, som det var svårt att bryta, trots att de misshandlats och plågats under många år.

Men det handlar inte enbart om den typen av fysisk och psykisk misshandel utan kan även handla om relationer som är dåliga för oss på andra sätt. Du kanske hellre är ihop med en person som du inte borde vara med därför att du får ändå ut något i relationen. Eller är ”kompis” med någon fast den utnyttjar dig, men det finns ändå något i relationen du får. Trots att du borde bryta med den.

Men Gud har en plan, nämligen att bryta det beronde folket har till Egypten och byta ut deras beroende av stormakten till ett beroende och en tillit till Honom själv. Därför leder Gud dem på en omväg för att de så småningom ska gå genom havet och Gud visar folket att även Egyptens överlägsna militär kan krossas av Guds hand. De får mat från himlen i öknen och de får vatten från klippan. Gud förser folket och bryter bit för bit folkets beroende och längtan till Egypten.

På samma sätt är det för oss i relation till synden, Gud vill hjälpa oss att bit för bit bryta syndens makt i våra liv och lämna beroenden, missbruk, dåliga vanor och beteenden vid korset för att leva gott. För att leva på det sätt Gud tänkt för oss, så vi får växa som människor och allt mer bli hela och därmed också hjälpa våra medmänniskor att växa.

Gud vill hjälpa dig att bryta med dåliga relationer du inte borde ha kvar, lämna beroenden och missbruk, av sådant som kanske är bra i normala doser, men som du missbrukar. Gud vill förlåta dig din synd så du kan försöka växa som person och arbeta på din karaktär så att du blir allt mer Kristuslik.

Efter att i lördags ha lagt ut en teaser om vad predikan skulle handla, kan jag ju inte lämna dem av er i luften som inte hade möjlighet att komma till varken S:ta Birgittakyrkan kl 10 eller till Husby-Långhundra kl 12.

Det händer att jag lägger ut predikningar på bloggen (ganska ofta senaste tiden), de är sällan ord för ord vad jag sagt eftersom de inte förbereds som manus. Därför är detta ungefär vad jag sa i söndags.

---

Igår var det final i Eurovision Song Contest. För en del av er som är här idag var det kanske en lättnad att det äntligen är över och ni slipper höra mer om detta på ett år. Så kommer ni hit till kyrkan och det första prästen gör i predikan är att börja prata om eländet. Och det är så att jag tycker väldigt mycket om Eurovision och därför kommer min predikan helt att utgå från den, och så kommer jag att säga något om evangeliet också.

Eurovision lyfter artisten och artisten lyfter Eurovision

Det är egentligen rätt uppenbart att det är så, men jag tänkte ändå nämna något kort om det. Eurovison har sänts längre, sedan femtiotalet. Det är en enorm produktion med över 100 miljoner tittare. Ditt framträdande som artist i det sammanhanget (om du gör bra ifrån dig) ger dig en plattform att verka som artist inför framtiden. På samma sätt är det också åt andra hållet, artisterna lyfter Eurovision. Ett bra framträdande ger Eurovision credd och leder till att folk vill följa det, eftersom det finns bra deltagare, man vill ju också bli representerad av en duktig artist. Även ett dåligt framträdande lyfter Eurovison eftersom det gör att tävlingen blir än mer omdiskuterad och åsiktsmaskinerna rullar med hög fart. Det säkerställer Eurovisions relevans i media och därmed att tävligen kommer återkomma under lång tid framöver.

Och på samma sätt är det mellan Jesus och Gud i dagens evangelium.

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.

Det är inte mindre än 5 gånger ordet ”förhärliga” nämns på bara ett par meningar. Förutom det så skiftar det också i tempus, inte helt lätt att förstå alla gånger. Men så är det ju också lite typiskt Johannes att skriva lite svårare.

Människosonen har redan förhärligats står det, det knyter an till att Jesus redan har påbörjat sitt frälsningsverk genom måltiden där nattvarden instiftats och lärjungarnas fötter tvättats, som sedan fortsätter med att Jesus ber i Getsemane, blir förråd, tillfångatagen, falskt anklagad, hånad, pryglad, dömd till döden, bär sitt eget kors, blir uppspikad på korset och lider och dör för våra synders skull. Det kan verka motsägelsefullt att det skulle vara ett förhärligande, men det är precis vad det är eftersom Jesus gör detta av kärlek till världen, till oss människor. Han vill rädda oss och visar sin ofattbara kärlek och ödmjukhet genom detta.

Det står att ”Gud har förhärligats i honom”, hur har det gått till? Jo, genom att Jesus gör detta så visar han vem Gud är: [”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”]Därför förhärligas Gud (Fadern) genom vad Jesus (Sonen) gör. Jesus (Sonen) lyfter Gud (Fadern) precis som Eurovision och artisterna lyfter varandra.

Sen står det ”är nu Gud förhärligad i honom”, vilket vi precis konstaterade, sen står det ”skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Alltså Gud ska svara på vad Jesus har gjort genom att förhärliga honom, men det har inte redan skett utan det kommer att ske, snart. Det syftar på att Gud (Fadern) kommer att svara på vad Jesus (Sonen) gör på korset genom att uppväcka honom från de döda och upphöja honom till sin högra sida. Gud (Fadern) lyfter Jesus (Sonen) precis som artisterna och Eurovision lyfter varandra.

Har du sett Eurovision, har du hört falsksång

Det är ingen tvekan om den saken, i alla fall inte under de 15 – 20 år som jag har minne av att följa tävlingen. Jag minns när DJ Bobo var med för några år sedan, han är en känd artist från 90-talet och har säkert flera hundra liveshower med sig i bagaget. Han var lite av en favorit i vårt hushåll inför tävlingen och han hörde till de favorittippade det året.

Väl på scenen i Helsingfors så tar han inte en enda ton rätt, det blir falsksång rakt igenom. Hans fru var också med på scenen, eftersom hon sjunger kör och vers i sången, och jag minns hur man anade en spänd min hos henne när han sjunger. Hon tar alla toner rätt och sätter sin del väl. Man kan bara ana hur stämningen blev på hotellrummet efter föreställningen när favorittippade Schweiz åkt ur tävlingen. Vissa, som hustrun, klarar av trycket och gör sången som de tänkt sig medan andra, som Bobo, inte klarar av trycket och sången bryter samman.

Jag tror det är rätt naturligt med världens största sångtävling att inte alla klarar av att sjunga rent i det läget. För även om du har ett bra produktionsteam runt dig, bra coach och bra körare, dansare och Bobos fall partner med dig på scenen. Så är det till slut du, din röst och mikrofonen som gäller. Och förstås förväntingarna från ditt hemland som du representerar och så de där 100 miljonerna tittare också.

På samma sätt är det evangeliet idag, en enorm press. Jesus säger: ”Dit jag går kan ni inte komma.” Vad menar med det? Jo, nu är stunden inne för Jesus att stiga upp på scenen för frälsningen och dit kan ingen annan följa med. Petrus är snar att säga emot, direkt efter evangelietexten gör han precis det, för han vill följa med. Men Jesus förutsäger det som vi vet ska hända, nämligen att innan tuppen har galt kommer Petrus att ha förnekat Jesus inte mindre än tre gånger. Petrus pallar inte trycket utan sjunger falskt. Anledningen till detta är densamma som att ingen av oss kan följa med Jesus upp på korset för att offra oss tillsammans med honom, synden.

Eftersom vi har syndat har vi skilt oss från Gud och vi kan inte förtjäna eller prestera oss till en relation till Gud. Synden är i vägen och vi kan inte röja undan den, den är också anledningen till att vi inte kan följa med upp på korset. Jesus är det syndfria och felfria påskalammet som offras för världens skull, så vi kan få förlåtelse. Det är alltså inte intressant med vad du kan eller inte kan, eller vad du just nu känner eller inte känner. Det enda som spelar roll för din relation till Gud, är vad Jesus har gjort för dig. Inget annat.

Och när Jesus stiger upp på scenen för försoningsverket så blir det ingen falsksång, utan han håller hela vägen genom.

Det är ofta ytliga texter

Har du sett Eurovision har du hört ytliga texter fulla med klichéer, så är det ju inte bara i just Eurovision utan med mycket popmusik över huvud taget. Denna mängd med ytlighet och rent ut sagt skräp gör att det kan bli svårt att ta in de texter som faktiskt inte är ytliga eller kliché-iga trots att de också nämner ord som kärlek. De kräver nämligen mer än en genomlyssning och är därför lätta att förbise i detta brus av melodier.

Så är det också med dagens evangelium, det är lätt att förbise vad som faktiskt står:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Det vi lättast tar med oss och kommer ihåg av detta är helt enkelt ”älska varandra” och sen nöjer vi oss med det. Jesus har redan sagt åt oss att älska vår nästa så det känns inte som någon nyhet och så missar vi innebörden, precis som vi kan missa de djupa sångtexterna.

Jesus är naturligtivs vår förebild i att älska, han som offrade sig själv för oss. Han visar oss också genom sin relation till Fadern hur vi ska älska och lyfta varandra. Han bekräftar och pekar på Guds (Faderns) kärlek till världen genom sitt eget liv och sina handlingar. Vi är kallade att göra på samma sätt i relation till varandra men framför allt för att ”alla skall förstå att ni är mina lärjungar”.

För världens skull

Vi som kristna visar världen att vi hör till Jesus genom att älska varandra. Det är ett särskilt bud riktat till oss kristna, något som är viktigt. Därför blir det också viktigt att ställa oss själva frågan, hur går det?

Hur klarar vi av att älska varandra i församlingen? Ger vi andra människor utrymme att få vara sig själva, får de plats att dela sina liv med oss. Får de berätta om sina svårigheter, möta någon som gläds med dem när det är bra? Blir de bekräftade, älskade och utmanade utifrån var de befinner sig? Vad kan du göra för att ge dina medkristna den plats och det utrymme de ska få ha? Kan du hjälpa dem på något sätt?

Ger du andra möjligheten att på samma sätt få älska och hjälpa dig? Det är inte bara din uppgift att bry dig om andra utan också att ge andra chansen att bry sig om dig, att själva få växa som kristna. Det sker bara om vi vågar vara ärliga med oss själva, de vi är och inte bara lyfta fram det lätta och trevliga utan också dela det svåra och tunga med varandra. Kanske är det du som behöver hjälp?

Samma frågor gäller förstås även i kyrkan som den större gemenskapen, hur klarar vi av att älska varandra trots att vi inte alltid håller med varandra i sakfrågor? Förmår vi respektera och ge varandra utrymme trots olika åsikter, eller demoniserar vi och förföljer de vi ”inte gillar”?

För din egen skull

Men i Bibeltexten står det inte ”för världens skull” eller liknande utan det står ”alla skall förstå…”, i alla andra är det en som inte inkluderas, nämligen du själv.

Det är ju så att för att även du själv ska förstå att du hör till Jesus behöver du älska dina medkristna.

Vi får ju, som jag nämnt tidigare, nåden och förlåtelsen gratis av Gud. Relationen till Honom hänger inte på oss och bygger inte på våra prestationer, men vi har det i oss att vi vill ge tillbaka. Bland annat därför tror jag att vi kan hamna i läget att vi ändå försöker behaga Gud med våra välgärningar för att förtjäna hans kärlek. Och ibland går det bra (tycker vi), vi lyckas väl med att älska vår medmänniska och göra det som är rätt. Och då känns det ju bra att hänga upp tron (i alla fall delvis) på mina egna prestationer. Men så känns det ju inte alltid, tvärtom tenderar det att slå över åt andra hållet i längden. Nämligen att eftersom jag är en så dålig kristen så förtjänar jag inte att höra till Gud. Är jag ens kristen? Och så tappar vi bort att anledningen till att vi är kristna enbart beror på att Gud redan har utvalt oss och dött för våra synder, saker som inte har med våra prestationer att göra. Jag tror som sagt, att det delvis kan bero på den positiva viljan att ge något tillbaka till den som gett oss själva så mycket.

Därför får vi låta våra god gärningar och vår kärlek till nästan så väl som vår medkristna bli ett tack, en lovsång till Gud i stället för något som förtjänar oss något hos Gud. Och vi behöver ge uttryck för det där tack:et för vår egen skull, för att vi ska förstå att vi faktiskt värderar tron och relationen till Gud.

Det är inte alltid så att vi orkar eller har möjlighet att göra något för våra medkristna syster eller bror, och då är det så. Frälsningen hänger som sagt inte på våra gärningar.

Men för vår egen skull är det bra och stärkande att säga, tänka och göra kärleksfulla handlingar i relation till våra medkristna. Det är ju inte bara en ”bra sak” utan ett bud från vår herre Jesus själv, att älska varandra.

Så låt oss ta det som en uppmuntran att tacka och lovsjunga Gud för den nåd och kärlek vi får genom att älska våra kristna syskon!