Not: Detta är ett utkast för predikan, inte riktigt samma som jag höll i kyrkan

Predikotext: Luk 2:22-40

Gör som Jesus, bli en del av förbundet med Gud

Maria skulle nu rituellt bli ren och Jesus bars fram för löftesoffret. Jesus har som bebis alltså blivit omskuren redan och nu gjorde man löftesoffret som man gjorde för sin förstfödde son. Han var mycket liten när det hände och kunde precis som alla andra judiska barn inte välja själv. På samma sätt är det med många av er här inne, ni blev framburna till dopet i en gudstjänst ni inte valt själva, utan ni fick dopets gåva ändå. Oavsett om ni fick dopets gåva som små bebisar eller senare, så är många av er just nu konfirmander för att lära er mer om dopet och testa mer av den kristna tron. För en del av er är det nog självklart med Gud och med tron och för andra av er är det inte det, utan kanske er första lite djupare kontakt med kyrkan.

Oavsett hur det är med den saken, så har ni eller så får ni dopets gåva innan konfirmationen.

Omskärelsen är profetian om det som skulle komma sen, dopet. Precis som det brukar vara med sådana här profetior så är de mindre än uppfyllelsen av dem. T.ex. var det ju bara pojkar som omskars. Vilket vi iofs ska vara tacksamma för, men blev inte flickorna en del av folket då? Jo, det blev de ändå. På samma sätt gällde omskärelsen också bara hebreiska pojkar, de som hörde till gudsfolket.

Med dopet är det annorlunda eftersom det är uppfyllandet av profetian, för dopet gäller oavsett kön och nationalitet. Och det får vi också höra i Symeons lovsång, när han säger om Jesus att han är ”frälsningen som du [Gud] har berett åt alla folk”

Gör som Symeon, lär dig känna igen Jesus

Symeon känner igen Jesus i massan av människor som kommer till templet. Han grabbar inte bara tag i någon på måfå, utan går fram till just Maria och Josef och lyfter upp Jesus. Hur kommer det sig?

Det står i texten att Symeon är fylld av helig Ande, på så vis kan han känna igen Jesus när han möter honom i bebisen. Så är det för oss också, det är först när vårt hjärta blivit rört av den Helige Ande som vi kan känna igen Jesus när vi möter honom.

Jesus möter oss på flera sätt, framför allt genom Bibelordet och predikan, Bönen, Nattvarden och i den kristna gemenskapen. Jesus vill att vi ska växa genom dessa sätt att möta honom på. Vi tar ett exempel utifrån dagens evangelietext.

Fattigdom

De två turturduvorna eller unga duvorna var undantaget för de fattiga, vilket Lukas lyfter fram. Jesus, Guds Son, föddes rakt in i ett fattigt hem inte in i rikedom. Hans föräldrar var enkla människor, Josef var snickare vilket inte var ett välbetalt jobb. De bodde i en hålla i en bortglömd del av det romerska imperiet. Långt bort från makt och flärd, eller ens välfärd. I sin gärning hade Jesus ett extra stort hjärta för de fattiga, för de sjuka och för de ur samhället utkastade.

Detta blir en utmanande fråga för oss idag. Hur vänder vi oss till de fattiga i vårt samhälle?

Det är kanske extra svårt för oss svenskar för vi är vana vid att vår välfärd fungerar hyffsat och tar hand om människor. Men så funkar det inte med många av de som tigger i Sverige idag, för de kommer från andra länger inom EU. Helt plötsligt har vi armodet vid ingången till ICA. Det är en kulturkrock för oss, obekvämt. Lika obekvämt kan det ju vara för oss när vi ska lämna en gåva till tiggaren, för då står vi i regel ovanför dem och de sitter ned. Vi har inte bara ett finansiellt överläge utan också ett fysiskt. Vi kommer som priviligerade svenska och böjer oss ned till dem och ger dem en gåva. Helt klart något som sticker emot vår egen självbild som svenskar.

Och hur fattiga måste de vara för att vi ska hjälpa dem? Jag tänker på berättelsen en uteliggare berättade om hur han slutade ha sin varma jacka på sig som han fått av en snäll person, på grund av att det var en Canada Goose och han fick han höra. Han blev utskälld för att han hade mage att stå och sälja ”Situation Stockholm” med en så fin jacka på sig. Var han verkligen uteliggare? Han fick sluta med att ha den varma jackan för att han skulle se rätt ut på ytan. En tankeställare till oss, hur utblottade måste de vara som får en gåva från oss? Måste vi tro att de är på väg att dö om de inte får vår 50-lapp eller är det ok att de har en mobil och en jacka? Var går gränsen? och för vems skulle finns den gränsen, kan vi fråga oss.

Jesus säger ju att det vi gör för en av dessa minsta, det har vi gjort för honom. Så det är verkligen att söka Jesus att älska våra medmänniskor och försöka göra det vi kan för dem. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något.

Gör som Hanna, fullgör ditt uppdrag

Det är något speciellt med Hanna, för hon har vakat troget länge. Det kan tyckas som att hon inte fått något särskilt stort uppdrag egentligen. Hon fick vänta en massa år, för att en dag titta på Jesusbarnet och säga att det verkligen var Jesusbarnet och sedan kunde hon gå och dö i frid. Vad var det stora i detta?

Det stora i detta handlar om att hon fick se Gud själv, i form av en bebis. Gud själv som blev människa för att rädda oss från synden och döden. Det är enorma perspektiv i det som är svåra att förstå. Gud som är så stor, blir så liten att han är en liten bebis. Om det finns någon nyhet värd att instagramma så vore det den nyheten och den bilden.

Att få berätta om Gud som blivit människa för att rädda oss från synden och döden är den största nyheten man kan få berätta för andra, det gällde inte bara för Symeon och Hanna på sin tid, det gäller också för oss idag.

Vi kan se på henne att hon var rätt gammal när hon fick börja berätta om Jesus för andra, vi behöver inte vänta till vi är lika gamla. Men är vi lika gamla eller äldre så kan vi hos henne se att det aldrig är för sent att börja dela med oss av denna enorma nyhet.

Avslut

• Vi får som Jesus låta oss döpas och tas upp i gudsfolket
• Vi får som Symeon öva på att låta Anden visa oss var Jesus finns
• Vi får som Hanna fullfölja vårt uppdrag att dela med oss till andra om Jesus

Denna predikan hölls i S:ta Birgittakyrkan vid högmässan 15 juni kl 10.00.

Joh 11:18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Kan vi tro på sånt här övernaturligt egentligen?

Vi har ju i strikt bemärkelse inte tagit del av något sådant nu, eftersom själva uppväckandet av Lasaros kommer efter dagens evangelietext, men vi vet ju (åtminstone nu) att det är vad som kommer att ske härnäst.

För oss som lever i väst och i inte minst i Sverige så har skepticismen mot sådant en självklar plats i våra liv. När vi hör någon prata om det övernaturliga så blir det rätt naturligt att slå dövörat till eller i alla fall inta en ordentligt skeptiskt position till vad som kommer att sägas.

Ibland upplever jag det lite som så här att å ena sidan har vi vetenskapen och dess företrädare som står på monumenten av forskningens framsteg. Vi har ju internet, mobiler, bilar och kylskåp, allt på grund av den moderna vetenskapen. Och så har vi å andra sidan alla de där som tror på Gud, olika religioner, New Age och troll osv… Tror man så är man inte förnuftig, inte faktabaserad.

Visst har ni stött på den typen av uppställning någon gång?

En ganska vanlig invändning, som jag själv bara stötte på härom veckan sist, är: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på Big Bang.”

Och där har vi liksom spänningen, motsägelsen, framställd i en och samma mening. Men det är inte riktigt så enkelt. Jag tror till exempel att George Lemaitre, som är den som formulerade Big Bang-teoring, riktigt håller med om det påståendet. Han var nämligen själv både fysiker och jesuitmunk (kristen).

Och detta illustrerar ganska väl att det inte behöver vara någon motsägelse mellan vetenskap och tro. Att tänka att Gud har skapat världen men det har skett genom Big Bang verkar inte ha varit något problem för Lemaitre och det behöver inte heller vara något problem för oss.

För att illustrera min poäng tänkte jag ställa en fråga till er: Kan någon av er för oss andra bevisa att alla andra finns och att vi inte bara är en del av din egen fantasi?

Hur vet du, att när du går ur rummet så finns allting kvar fast du inte längre är där? Men, tänker någon då, vi kan göra så att om du går in i det andra rummet och jag stannar här, så ropar vi till varandra och då vet vi ju att den andre finns fast vi inte ser varandra längre. Men riktigt så enkelt är det ju inte, för då kan det ju lika gärna vara så att det där ropet ingick i din fantasi.

Hur vet du, på riktigt, att allt finns och inte bara är en del av din fantasi?

Grejen är att det gör vi inte, men det är rimligt att tänka sig att det finns andra medvetanden än våra egna. Det är rimligt att tänka sig att det vi ser runt om oss faktiskt finns. Men det är inte något vi vet, det är något vi tror.

Och så är det, vi gör rimliga antaganden om vår värld som ligger till grund för det övriga vi gör. Och det är det filosofiska planet, där vi tar ställning till just andras existens och hur saker egentligen är beskaffade. Och ovanpå det gör vi sedan vetenskap i vanlig mening, det är först då det blir meningsfullt att syssla med den.

Därför finns det ingen motsägelse mellan att tro på Gud och på vetenskapen, eftersom tron på Gud är en fråga som filosofi, vad du antar som en del av din världsbild och inte något som du kan mäta med vetenskap, varken med linjal eller elektriska impulser.

Därför är det också så, att om Gud är allsmäktig och god, så kan Gud faktiskt uppväcka en person från de döda. Det är inte på något sätt orimligt med ett sådant underverk, eftersom det inte kommer ”inifrån” systemet, vårt universum, utan från Gud som är dess skapare och inte beroende av det.

Vi återkommer till denna sak längre fram, för Lasaros är fortfarande inte uppväckt från de döda, vi har bara konstaterat att Gud faktiskt kan göra det. Marta å sin sida, vet inget om detta (än), hon springer Jesus till mötes.

Hur Marta känner för stunden kan vi inte veta, men vi kan ju föreställa oss hur det kändes för henne att Jesus inte kommer ”i tid” för att hela hennes bror, så han dog i stället. Vilka känslor bar hon på när hon mötte Jesus där på vägen?

Tydligt är att hon förebrår honom, hon säger ju: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Hennes missnöje är mycket tydligt, men hon är ändå rätt artig i sitt sätt.

Och i detta, att hon uttrycker sina känslor till Jesus, är hon en förebild för oss. En del av oss har lärt oss någonstans längs med vägen att vi inte riktigt kan vara fullt ut ärliga med våra känslor inför Gud. Vi känner ett behov att ställa lite till rätta först, liksom städa undan det värsta, innan vi pratar med Gud. Kanske går vi mentalt fram till spegeln och kammar till håret lite, byter tröja så vi ser lite propra ut innan vi pratar med Gud.

Vi tror liksom inte att relationen med Gud håller för en riktig konfrontation. Och risken är också i förlängningen att den inte gör det, för vi har sedan länge inte fått plats i relationen eftersom den inte är helt sann.

Men problemet är inte att Gud inte tål dina arga känslor, eftersom han har dött för dina synders skull så tål han en och annan avhyvling. Problemet är att du inte känt att du får rum som du är, i relation till Gud.

Den goda nyheten, och som Marta pekar mot, är att du får plats i din relation till Gud. Med de känslor du känner för stunden, även de som är mindre artiga och inte så glada. Det är fullt med folk i Bibeln som har en massa olika känslor i relation till Gud, allt från ilskna och sorgsna, till arga och besvikna. Allt får plats i relationen till Gud.

Det var kanske på vissa sätt lättare för Marta än oss, eftersom hon mötte Jesus fysiskt. Vi kan bara föreställa oss hur det var att möta Jesus ögon, men jag tänker att det bland annat var en blick av kärlek man mötte, men även en blick som såg rakt in i själen. Så Marta visste kanske att det var lika bra att säga som det var, för Jesus ser ändå rakt genom henne.

Samtidigt som Marta är ärlig med sina känslor kommer hon ihåg vem Jesus är för henne. Hon säger ju: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Även här är Marta en förebild för oss, för hon kommer ihåg vem det är hon pratar med. Det är sällan vi gör det när känslorna kommer över oss och vi brister ut i tonarter som följer dem.

Vi säger sällan saker som: ”Du kommer aldrig ihåg att ta ut soporn!!! Men jag älskar dig.” ”Du beter dig alltid på det här sättet!!! Men du är den viktigaste personen i mitt liv.” ”Du gör mig helt vansinnig när du gör så här!!! Men det är för att du är så viktig för mig som jag blir sårad.”

Men Marta lyckas i den här stunden att komma ihåg vem Jesus är för henne, vilket är stort för det gör också att samtalet går att föra vidare. När vi hamnar i arga konflikter med varandra så leder de ingen vart, inte innan vi har lugnat ner oss och kommit ihåg vilka vi är för varandra och därför kan hantera varandra lite varsammare.

Det är dock viktigt att komma ihåg, att varken i relation till Jesus eller till varandra ska vi sätta de här två sakerna mot varandra. Vi måste få känna våra känslor och de måste vi få uttrycka inför varandra. Men vi kan samtidigt vara respektfulla och komma ihåg vem den andra personen är för oss.

Men Lasaros är fortfarande död, vilket var vad Marta påpekade för Jesus.

Jesus berättar att Lasaros ska uppstå igen och Marta svarar att det vet hon! På den yttersta dagen. Det är också en påminnelse till oss om att saker inte alltid behöver vara vad de verkar. I vår tid antas det ofta att när kroppen lägger av, då är det slut, eftersom allt som finns är det som vi kan se (det materiella). Och när det inte längre funkar så stänger maskineriet ned och vi slutar existera.

Men det Marta säger pekar på något annat, något Jesus också går med, men väljer att tala djupare om. För döden har inte sista ordet. Jesus säger att han är ”uppståndelsen och livet” och det är något han utvecklar med den kommande meningen, som vi avslutande ska titta lite närmare på.

Den som tror på mig skall leva om han än dör

Jesus är uppståndelsen och därför kan han säga så där. För även om man dör (den jordiska döden) så skall man leva om man tror på Jesus. För det finns ett liv efter detta. Och Jesus är uppståndelsen eftersom han har besegrat döden när han på korset led för våra synders skull. Han uppstod igen på tredje dagen och har skapat en väg genom död till liv, för oss.

Även om du dör ska du leva.

och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Eftersom Jesus är livet, så är det så att den som då har Jesus i sitt liv, den lever. Och det är inte vilket liv som helst, utan det eviga livet. Så om man har Jesus i sitt liv så har man ett evigt liv och därför dör man inte heller (den eviga döden).

Den jordiska döden blir bara en fas, precis som treårstrots eller puberteten, något man går genom i det eviga liv man har tillsammans med Gud.

Och frågan som jag ställde, om vi kan tro på det övernaturliga, i början av predikan är ju egentligen inte den relevanta frågan. Den relevanta frågan lyder: Är Jesus Messias och Guds Son även i ditt liv?

Bibeltexter:

• 1 Kung 19:9-16
• Apg 1:12-14
• Joh 16:12-15
• Ps 33:18-22

Evangeliet

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Predikan

Har ni lekt viskleken? De flesta har nog gjort det, men för säkerhets skull tänker jag ändå kort förklara hur den går till. Alla deltagare kan sätta sig i en cirkel, det finns en lekledare som bestämmer en mening. Den behöver inte vara särskilt komplicerad, sedan viskar lekledaren meningen till personen bredvid sig. Ingen annan får höra viskningen och lekledaren får bara viska en gång. Sedan gör den som fått meningen viskad till sig, samma sak till nästa person. Så fortsätter man så runt hela cirkeln. När sista personen fått meningen viskad till sig (den som sitter på andra sidan om lekledaren), så berättar den meningen för de övriga. Och varje gång så skrattar alla, eftersom ingen (eller väldigt få) hade hört den mening som nu sagts.

Det är inte så lätt med informationsöverföring alla gånger. Och i viskleken blir det krångligt eftersom det går från en person till en annan, det sker genom viskning vilket gör det lite svårare att uppfatta vad som sägs. Så kanske man inte hör allt som sades så kompenserar ens hjärna för det och ibland blir det rätt, men ibland blir det bara ännu mer fel. Och så sker det några gånger under varvet runt cirkeln, så blir det något helt annat i andra änden.

Det finns mer vuxna varianter på samma sak, till exempel fick jag i tonåren berättat för mig hur en kompis kompis hade varit ute och festat, gått med en tjej till ett hotellrum. Kvällen slutade dock inte som förväntat utan han vaknade, efter att ha blivit drogad, i ett badkar med is. Han tittade ner och såg att han hade ett ärr vid magen. Hans ena njure hade blivit stulen av illegala organhandlare. Det berättades som att det var sant. Men det är en urban legend.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är sant, särskilt inte när det är en kompis kompis som varit med om något eller när informationen har viskats från öra till öra. Den grundläggande frågan om vad som är sant är därför väldigt relevant för oss människor, för det är inte självklart att vi når fram till sanningen.

Många böcker, filmer och dramor handlar om sanningen och bristen på den. Huvudpersonen kanske upptäcker att någon den delar livet med inte är vad den utger sig för att vara. Allt från att den är hemlig agent till att man blivit bedragen och hela relationen är mer eller mindre falsk är vanliga berättelser. Andra gånger är det mer subtila berättelser där frågan om sanning blir mer gråskalig och det är svårt för läsaren, tittaren och publiken att riktigt sortera ut vad som var rätt och fel, sant och falskt. Ibland inser huvudpersonen efter hand som berättelsen utspelar sig att det är denne själv som bedragit sig.

Vi råkar ju också för sådant i våra egna liv, vi upptäcker något nytt hos vår medmänniska, partner, kollega etc eller hos oss själva. Och kanske på grund av detta eller omständigheter kastas vi ned i en relationskris till personen eller kanske en existentiell kris om oss själva.

Vi råkar ut för olika sorters kriser genom våra liv, det finns existentiella kriser som jag nämnde innan som handlar direkt om vår egen existens. Det finns situationskriser som uppkommer genom just situationer vi är med om. Allt från olyckor till svek. Det finns också livskriser som uppkommer just i anslutning till vår egen ålder. Allt från att vi kommer in i puberteten till att vi förlorar vår föräldrageneration och själva blir den äldsta levande generationen i släkten till att vi står inför vår egen förestående död.

Det finns olika sätt att definiera en kris på, jag tog fasta på en definition som jag tycker pekar i rätt riktning:

”Kris är upplevelsen eller erfarenheten av en händelse eller situation som en outhärdlig svårighet som övergår personens nuvarande resurser och anpassningsmekanismer.” – James och Gilliland, 2001

Oavsett vilken sorts kris det handlar om tenderar de att också tangera frågan om sanning; ”Hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Den frågan är aktuell i dagens evangelietext, ur två perspektiv. För det första får vi i episteln höra om hur lärjungarna sitter och trycker i övre salen och ber tillsammans. De har nu varit med om mycket omskakande saker de senaste veckorna. Först blev Jesus tillfångatagen, plågad och dödad. De följde händelserna på lite olika sätt (flykt, svek, stå vid korset etc). Sedan uppstår Jesus och de får träffa honom igen när de är livrädda. Under veckorna som följer får de träffa honom men detta är helt klart en övergångsperiod som sedan slutar med att Jesus tar farväl av dem inför sin himmelsfärd. Nu är de i en mellanperiod, efter att Jesus lämnat dem och innan de har fått Den Helige Ande. De sorterar säkert bland upplevelserna de har haft och det är nog inte helt lätt att känslomässigt förhålla sig till allt som skett. De är ju bara i början av det äventyr som kommer att utspela sig för dem under resten av deras liv.

För det andra har vi de första mottagarna av evangelietexten, de tidiga kristna som fanns runt Johannes och förstås övriga tidiga kristna församlingar. Johannesevangeliet är det yngsta av de fyra evangelierna och kom antingen till i slutet av Johannes långa liv (han var ju den enda av de tolv som inte blev dödad, utan dog naturligt) eller tecknades ned av hans lärjungar. Nu när ögonvittnena dör av, inte bara de tolv utan alla som funnits med rent fysiskt kring Jesus, så riskerar berättelsen att bli hörsägen.

”Det var min kompis kompis som träffade den där specielle mannen i den galileiska landsbygden, han helade folk. På riktigt!”

Ja, det blir som viskleken eller urbana legender ganska snabbt.

Och sanningsfrågan blir aktuell, för de tidiga kristna som nu befann sig några decennier från Jesus jordevandring lika mycket som frågan är aktuell för oss idag som kommer tjugo sekler senare och undrar samma sak.

Den Helige Ande

Jesus förekommer lärjungarna i detta, redan i avskedstalet (som dagens evangelium är hämtat ur) berättar Jesus om hjälparen, sanningens Ande. Det är intressant, för han säger till dem att han inte kan berätta om allt som ska ske, för de ”förmår inte ta emot det nu”. Men däremot utlovar han hjälparen som ska vittna om sanningen för dem och vägleda dem.

Och Den Helige Ande är svaret, till lärjungarna, till de tidiga kristna och till oss när vi ställer oss frågan, ”hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Den Helige Ande vittnar i det yttre

Den Helige Ande är ett trovärdigt vittne om vad som har skett. Den Helige Ande var med under hela Jesus jordeliv, från bebådelsen till himmelsfärden. Den Helige Ande naturligtvis närvarande i Jesus men bevittnade också allt som skedde runt om. Därför är Anden är ett trovärdigt vittne om vad som har skett.

Den Helige Ande har flera verktyg för att vittna:

Bibeln

Bibeln är en produkt av Den Helige Ande. Den Helige Ande har väglett och hjälpt författarna av de olika böckerna att berätta om vad som har skett. Genom Bibeln får vi läsa om och ta del av att Jesus har lidit, dött för våra synders skull och uppstått från de döda och därmed besegrat döden och gett oss en väg till gemenskap med Gud och en väg in till himlen.

Kyrkan

Kyrkan är också ett uttryck av den Helige Ande, bara genom att hon har bestått genom förföljelser, yttre- så väl som inre påfrestningar och i vår tids kraftfulla ifrågasättanden vittnar hon om att det är något mycket större än hon själv som håller samman henne.

Bara genom våra kyrkobyggnader vittnar Anden om de goda nyheterna, de många kyrkorna, som byggts under stor möda och med stor kärlek under många år och med stor hantverksskicklighet vittnar Anden om Jesus verk.

Personer

Människor genom historien och i vår egen tid vittnar om hur mötet med den uppståndne Kristus har förvandlat deras liv. Det kan handla om frihet från droger och andra missbruk eller om frälsning från den inre tomheten i vår materialistiska tid och ytterst om syndernas förlåtelse. Människors liv förvandlas idag genom Andens kraft och vi får möta dessa vittnesbörd i våra kyrkor och ute i samhället.

Den Helige Ande lär ut

Vi önskar ibland att Gud skulle peka med hela handen mitt i stormen vi befinner oss i, vi letar efter de stora svepande tecknen som visar hur vi ska agera och tänka. Och det hör till krisens natur att leta efter det trygga och gärna lite övertydliga som kan leda rätt. Men precis som Elia hade urskiljning att vänta ut stormen och i stället gå ut och möta Gud när han kom i den stilla brisen, så får vi öva oss i att med vishet söka Gud.

Jesus berättade också att Den Helige Ande skulle vägleda till sanningen, det är alltså något mer än att enbart vittna om något som har skett. Det handlar också om att vägledas i den nuvarande situationen. Anden visar oss hur vi ska leva våra liv idag, i en värld som förändras.

Den Helige Ande har flera verktyg för att lära ut:

Bibeln

Framför allt har vi Bibeln, där vi får ta del av och läsa om hur Jesus undervisar oss om hur vi ska leva våra liv. Vi får ta del av apostlarnas ord och den tidiga kyrkans liv och kamp kring just frågan om hur vi ska leva som kristna.

Kyrkan

Genom kyrkans historia har det funnits otaliga människor som brottats med samma eller liknande frågor som vi brottas med. Några av dem finner vi namnen på genom att deras gärning har blivit särskilt ihågkommen. Genom helgonens och våra kristna systrars och bröders liv kan vi få ta del av hur andra har brottats med samma frågor och situationer som vi.

Personer

Och vi får genom gudstjänstens predikan och i mötet med andra kristna gemensamt fundera och brottas kring hur vi ska leva våra liv som kristna. Den Helige Ande talar till oss också genom varandra och vi kan få direkta tilltal genom andra lika gärna om att Anden påtalar något för oss genom vad som verkar vara förflugna ord från andra.

Den Helige Ande vittnar i ditt inre

Anden bor i ditt hjärta

Jesus säger själv att han är med oss alla dagar till tidens slut, detta är möjligt just för att han återvänder till himlen och ger oss Den Helige Ande. Det är genom Anden som Jesus är närvarande hos oss troende till tidens slut.

Anden vittnar genom dopet

Vi får Den Helige Ande genom dopet, för det är genom dopet som vi fått vår tro (även om tron kan väckas innan dopet) och blivit upptagna i kyrkan. Är du döpt och du har en tillstymmelse till längtan att höra till Gud så är du också troende. Och dopet vittnar om att så är det.

Dopet är ett yttre fysiskt tecken som du kan ta din tillflykt till när du kämpar med din tro, ”jag är döpt, alltså till hör jag Gud.”

Anden vittnar genom nattvarden

Den Helige Ande vittnar också genom nattvarden. I nattvarden får vi ta emot förlåtelse och stärka vår tro genom den nåd som räcker för hela våra liv. Det är Kristi kropp och blod du tar emot, du blir både påmind om men du får också i verklig mening ta emot Jesus genom de fysiska tingen bröd och vin. Det är en fantastisk sak och något att klamra sig fast vid i tider av prövning så väl som i tider av medvind. Du blir stärkt i din tro, inte på grund av vad du gör eller inte gör, utan på grund av vad Jesus har gjort för dig och det sträcks fram åt dig gratis och fritt vid nattvardsbordet.

Slutord

”Hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Vår tro är inte som viskleken, eftersom Den Helige Ande är lekledaren och berättar vår tros hemlighet till var och en som vill lyssna. Det viskas inte, utan finns på pränt så väl i böcker som i kyrkans historia och människors liv.

Anden vittnar och vägleder oss till sanningen, bland annat genom andra människor och genom sakramenten som är yttre fysiska ting som vi kan hålla fast vid genom våra liv.