Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes. 53:1-12)

Nästa dag såg han [Johannes Döparen] Jesus komma, och han sade: »Där är Guds lamm som tar bort världens synd. (Joh. 1:29)

Han [Jesus] sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. (Luk. 24:44-48)

Tack Jesus för att du tog på dig min synd, mina brott mot din vilja och alla gånger jag satt något annat i ditt ställe, och betalade min skuld. Tack för att du besegrade döden och gått i förväg för att bereda en boning åt mig, i din Faders hus. Tack Jesus.

Glad påsk!

Jag hör till de som vuxit upp i kyrkan med syndabekännelse före i princip varje högmässa. Så när jag läste Mikael Löwegrens artikel Förlåt mig i Tidskriften Evangelium om att det kanske inte var nödvändigt med det momentet i början, blev jag lite fundersam. Om det går det att tänka och skriva en hel del, vilket jag kanske också får skäl att göra i framtiden. Vad jag ville ta fasta på nu, och som gav resonans i mig, var behovet av att vara klar och tydlig med vad syndabekännelse är och inte är.

Det jag lärt mig om den gemensamma bönen om förlåtelse är att den är ett tillfälle för ett slags kollektiv bikt, ett utlopp för vad som står i Jakobs brev kapitel 5, vers 15b – 16:

Och har han syndat skall han få förlåtelse.
Bekänn därför era synder för varandra,
och be för varandra att ni skall bli botade.

Vad jag också lärt mig är att vi ber Gud om förlåtelse för våra synder, precis som vi ska be varandra om förlåtelse. Som liten undrade jag (till mina föräldrar) hur det kom sig att jag (också) skulle be Gud om förlåtelse när det var kompisen jag sårat. Svaret lät inte vänta på sig: ”Det beror på att varje gång du gör fel mot din kompis, gör du också fel mot Gud” (fritt citerat). Resonemanget var enkelt: Gör du fel mot andra, gör du fel mot Gud.

Som vuxen (tyvärr först när jag läste teologi) satte jag mig och läste Luthers stora katekes, där jag hittade följande om första budet:

2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

och lite senare:

5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.

Alltså: Varje gång jag bryter mot ett bud, bryter jag mot första budet, eftersom jag brister i att lita till Gud! Det gör det med andra ord högst relevant att be Gud själv om förlåtelse, vecka ut och vecka in. Resonemanget från barndomen trillade ned igen, fast denna gång med större djup.

Men i veckan blev jag vid en gudstjänst uppmärksammad på ”Bön om förlåtelse 4”:

F: Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Inte alls dålig början, eftersom bönen riktas mot Kristus och uttrycken om längtan efter läkedom och upprättelse inte är tokiga. Däremot rätt tveksamma i en bön om förlåtelse för vad jag själv gjort fel.

När vi sedan ber om förlåtelse, så gör vi det för synder mot skapelsen, medmänniskan och min egen person. Men hallå? Glömde vi inte någon nu? Glömmer vi inte Huvudpersonen själv, den som vår bön riktar sig till. Den som vi rimligen ska be om förlåtelse för vad vi gjort mot?

Jag är helt för att vi diskuterar placeringen av bön om förlåtelse och dess plats i högmässan, den diskussionen är högst relevant och kan nog bli intressant. Men vad jag inte tycker om, är när vi börjar blanda korten och delvis, men ändå inte, gör om delar av gudstjänsten till något de inte är.

Det förvånar mig inte om bönen är formulerad med nutidsmänniskan i åtanke, en människa som enligt Mikael Löwegren snarare frågar om sitt värde än om hur hon finner en nådig Gud. Men jag kan inte låta bli att tänka att om man i vår tid har svårt att förstå vad synd är, så är det ett pedagogiskt problem och inte ett teologiskt. Kyrkan behöver kommunicera både skapelseteologi (du är Guds avbild) och samtidigt behovet av nåden. Bara då tror jag att vi gör vår medmänniska nutidsmänniskan rättvisa i sin fråga om det egna värdet.

Christer Sturmark och Patrik Lindenfors har skrivit ett praktexempel på dålig retorik på Svd Brännpunkt idag. De menar att vetenskap och religion inte kan höra ihop. Låt oss titta på deras argument.

De börjar med ett klassiskt ad hominem: ’Ett antal ”fellows” vid den reaktionärt…’

De skriver med citat-tecken för de underkänner betecknandet av fellows. De skriver att de är reaktionära, alltså har de sagt något om karaktären på personerna i stället för att diskutera resonemanget.

De fortsätter sedan med den genetiska fallasin: ”Men vilken religion som för tillfället hålls som sann av religiösa på en plats på en viss tidpunkt är bara en historisk tillfällighet.”

Det är helt irrelevant för sanningshalten i en religion, huruvida någon annan religion utövats vid en viss tidpunkt och plats eller inte. Lika lite är det relevant hurvida artikelförfattarnas personliga övertygelser är knutna till tider eller platser.

De fortsätter med att skapa en svart-vit situation. Utifrån att personer på Clapham förnekar delar av evolutionsteorin, så drar man slutsatsen att religion inte alls är förenligt med vetenskap. Ett svart-vitt antingen eller resonemang som inte beskriver verkligheten, möjligen vissa individer eller grupper.

”Konflikten mellan tro och vetenskap handlar om metodik. Religioner har föreställningar om en övernaturlig verklighet. Det kan röra sig om gudar, andar eller själar. Eftersom de här påstådda entiteterna är övernaturliga är de oåtkomliga för undersökningar. Vill man tro på deras existens får man istället lita till de auktoriteter som påstår sig veta saker om dem.”

Det var ett saftigt stycke osaklig argumentation!

Fel 1: Bara att definiera vad religion är, är svårt. Det borde Sturmark veta som försökt få in Humanisterna i den definitionen utifrån att de borde få statsbidrag som andra religiösa organisationer.

Fel 2: Eftersom vetenskap inte är en grund för sig själv, så kan du inte bygga din bild av verkligheten på vetenskap direkt. Du måste anta vissa saker för att kunna tala om vetenskap. Därför är den kristna tron, inte ett pålägg på den världsbild vi delar, utan står i direkt konkurrens till den naturalism som artikelförfattarna står för (men inte redogör för). Alltså jämför man äpplen och päron.

Fel 3: Genom att göra svepande sammanfattningar av ”religion” kan man framställa motståndarens åsikter som löjeväckande.

Fel 4: Metoden man beskriver för ”religion” är att man får lita till auktoriteter, vilka man menar är oklart eftersom man är ovillig att diskutera specifikt. Är det kristendom vi pratar om? Varför inte säga det då och komma med specifika påståenden som går att bemöta?

”Claphaminstitutet drar därmed ogiltiga slutsatser, vilket deras ogrundade avvisande av evolutionen visar tydligt.”

Är det tveksamhet eller varför drar man nu fram evolutionen igen, men denna gång avvisar man tydligen evolutionen som helhet, eftersom det inte längre står delar. Det växte till sig med några paragrafer.

Man kan tycka felaktigt i enskilda vetenskapliga frågor, utan att ha fel i hela sitt resonemang. Det artikelförfattarna gör kallas för kompositionsargumentation. Alltså om en del är felaktig, är per automatik resten det också.

Och så avslutar vi storslaget med den genetiska fallasin igen, genom att det dras paralleller till historien. Vilka felaktigheter som än begåtts för att försvara den kristna tron tidigare, så är de inte relevanta i denna specifika fråga just nu. Det som är relevant just nu, är om påståendet som gjorts är sant eller falskt.

I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (till våren tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson.

Bibeltexten om Noa kan du läsa här, du kan även se Evan Almighty om du vill, som är en rätt hygglig parafras. 🙂

Berättelsen om Noa utspelar sig i början av mänsklighetens historia, bara några kapitel efter historien om Adam och Eva. Jag kommer inte att uppehålla mig vid berättelsens historicitet, även om den är väl värd att diskutera¹. Utan i stället vill jag ställa oss frågan.

Vad kan vi lära oss av Noa?

Han levde rätt och höll sig till Gud

Trots att ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.” Så höll sig Noa till Gud. Han räknas som rättfärdig, just för att han förlitade sig på Gud och inte på människor. Han vågade stå för vad som är rätt trots att alla andra sa och gjorde något annat.

Det finns många saker att slåss för i vår tid, mycket utsatthet, många orättvisor och ett överflöd av misär både i vårt eget samhälle så väl som på andra håll i vår värld. Det är rätt, riktigt och gott att slåss för dessa ting och stå upp för det som är rätt för de som inte kan försvara sig själva. Och om du inte har ett engagemang i andras situation kanske det är dags att skaffa ett sådant?

Men jag vill, trots detta, vända blickarna tillbaka mot oss själva och våra relationer. För hur agerar du i din vardag? Är det lätt att stå upp för det är rätt, även när det är något de du känner inte tycker?

När kompisarna vill dricka och att du ska dricka (eller om du är vuxen: när de förväntar sig att du ska dricka och festa hårt fast du vet att det inte leder till något gott), eller vill att du ska testa spice eller andra droger, hur gör du då? Det är lättare att tala om vad som är rätt och fel när det är på avstånd och betydligt svårare när vi ska fundera över våra egna liv.

När du känner någon som blir orättvist behandlad, utanför i skolan eller oschysst bemött på arbetsplatsen eller ständigt tillbakahållen i den grupp ni ses i, hur villig är du att stå upp för den personen fast det inte är accepterat att göra det?

Där är Noa en förebild, han vågade stå för det som var rätt, trots att ingen annan gjorde det.

Noa var rättfärdig

Även om Noa levde på ett bättre sätt än de runt om, så var inte heller han perfekt. I Bibeln ser vi att Noa räknas som rättfärdig trots att han uppenbarligen inte lever helt rätt (vilket går att läsa om man läser mer om Noa). Vad beror det på?

Det beror på att Noa sätter sin tillit till Gud, det är genom sin tro på Gud som han räknas som rättfärdig, inte för att han bara gör rätt.

Där är han en förebild för oss, vi får också räknas som rättfärdiga inför Gud genom vår tro. Gud stirrar sig inte blind på vad du gör, utan intresserar sig för ditt hjärta och vill att du ska höra till honom.

Noa rodde för att han trodde²

Noa stod inte bara upp för att leva rätt, han stannade inte heller i att hålla sin tro privat och att i hemlighet leva med Gud och sina allmänt välmenande tankar (och tweets), utan han lät det bli något som andra kunde se (och då inte främst på Instagram)! Noa vågade bygga båten på torra land trots att det var ett vansinnesprojekt.

Antingen var han galen som gjorde det, eller så litade han på Gud och gjorde det därför. Självklart var det en vansinnessak för alla runt omkring, hur kan man göra något sånt!? Det är först i efterhand vi kan tänka att det var det självklaraste i världen.

I vår tid är det många som skriker och ropar högt över varje gång tro och ”religion” kommer på tal. Det är något som hör hemma i privatlivet, som inte ska få påverka andra människor eller ens de egna barnen. Det hör inte hemma i politiken och det hör inte hemma i nyhetsflödet, det hör heller inte hemma i public service-bolag som SVT och SR och det hör inte hemma i skolan. Att det är en privatsak och att man gärna får tro som man vill, bara man håller det för sig själv, det sägs ofta och gärna.

När behandlar man människor så annars? Jo, när de tycker saker som är felaktiga, tokiga eller onda.

Förklaringsmodeller för varför ”religion” och tro finns, det är däremot rumsrent. Att tro på Gud är som att tro på tomten, man kan lika gärna tro på det flygande spaghettimonstret eller den rosa osynliga enhörningen i vardagsrummet. Tro (berättade Skavlan och Benny Andersson för mig på TV) gör man bara för att få tröst. Tro gör man när man inte vet. Tro som kristen gör man bara för att man är född där man är och har den uppväxt man har³.

Att tro på Gud i vår tid, att våga låta det påverka våra liv och att praktiskt visa det genom handling är nog inte så olikt att bygga en stor ark på torra land, ändå.

Vi kan inte få våra medmänniskor att förstå att floden kommer. Till trons natur hör att det är något som behöver ske i var och en av oss, det är först då då vi får facit i handen och förstår hur självklart det är med Gud.

Vad vi däremot kan göra, är att leva vår tro fullt ut. För om floden kommer (ursäkta att jag håller fast vid bilden) så finns det ju bara ett alternativ, eller hur? Och det är att bygga arken.

Så vad är det att bygga arken i ditt liv?

Ledtråd: gör som Noa och peka på Jesus

Det kan jag inte svara på för din del, däremot kan jag svara på var vi ska börja. Nämligen där det började med Noa: att bli rättfärdig.

Noas relation till Gud var bryggan till att kunna bygga arken. Och precis som Gud då räddade världen genom en enda person, så är det också så han gjorde för oss alla. Genom att Gud offrade sig för oss, Jesus dog på korset för att du och jag ska få förlåtelse för vår del i: ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda”, i det kan vi inkludera alla de gånger vi har fallit till föga och gjort det som är fel fast vi visste bättre, alla de gånger vi inte sa något fast vi borde ha gjort det. På så sätt får vi börja med vårt arkbyggande, att visa för alla att vi inte ser oss som bättre utan i lika stort behov av att få förlåtelse som någon annan.

I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (snart tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson:

Vi hittar Symeon i Lukasevangeliets andra kapitel:

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

(Luk 2:21-35)

Maria och Josef gjorde vad deras tro föreskrev dem, att på åttonde dagen skulle de låta pojken omskäras och helgas åt Herren. Man offrade ett lamm som betalning för den förstfödde sonen, på samma sätt som man offrat ett lamm och målat dörrposterna med dess blod i Egypten för att försäkra sig om att dödsängeln inte skulle ta hushållets förstfödde då. Maria och Josef var en fattig familj och hade inte råd med lamm, så det blev duvor i stället, vilket lagen medgav. Vad föreskriver vår tro oss?

Symeon var en from man med ett uppdrag från Gud, han skulle proklamera Messias identitet. Nu var stunden inne och han leddes av Guds Helige Ande till Jesusbarnet. Han fullgör sitt uppdrag och berättade för alla närvarande vem barnet var och vad han skulle göra. Till Maria vände han sig särskilt för att betona hur Jesus skulle bli som ett svärd genom folket och även i hennes egen själ.

Varför hade Symeon detta uppdrag, varför var det viktigt? Jesus hade rimligen kunnat växa upp och fullgöra sitt uppdrag ändå, han skulle inte vara mindre Guds Son och den andra personen i Treenigheten bara för att Symeon inte sa sitt.

I vår tid kan det vara passande för oss att fundera över detta med proklamation i sociala medier. På Facebook hänger de flesta svenskar regelbundet nu för tiden. Det gör Facebook till en ganska unik mötesplats, för det som sker där, det sker offentligt och ”alla vet om det”.

Jag har sett hur ungdomar kan lägga sin bästis som sin fru/man eller som syskon/föräldrar på sin profil. Självklart gör man det som en kul grej, men inte minst är det en signal till omvärlden om hur viktig den här personen är för mig själv.

På samma sätt kan vi se hur man agerar när det gäller romantiska relationer. Jag har sett hur ungdomar (på vad som för mig verkar) direkt lägger ut och ändrar sin status till att man är ett par, när man blivit ihop. Men jag har också sett det andra, när två ungdomar är ett par och har varit det i flera veckor innan deras Facebook-sidor reflekterar relationen. Jag är knappast först ut att få veta när de blir tillsammans, så det hinner definitivt gå ett tag innan de ändrar statusen.

Det är intressant och säger något om hur vi fungerar: På Facebook blir det på riktigt.

Självklart kan det vara så att man inte är inne på Facebook så ofta (ha!), eller att man inte lägger någon större vikt vid sin profil (pfft!) och att man därför helt enkelt inte tänker på saken förrän efter några veckor (eller hur!). Men det kan också vara en annan anledning, den jag antyder ovan. Nämligen att man vill känna in sig lite först i relationen, för när man ändrar på Facebook är det på riktigt och man vill inte lägga ut en relation där, innan man själv vet att den är på riktigt.

Och lite av den funktionen, skulle jag vilja hävda att Symeon har. Hans uppgift är att berätta vem detta är, så att de som finns runt omkring (kanske främst Maria och Josef) kan få ta ställning till det och förhålla sig till vem Jesus är¹. Det är något ytterst verkligt och viktigt som sker, på samma sätt som något händer när vi lägger ut ändrade relationer på Facebook.

En andra vikt av detta har att göra med vem Gud är. Genom Bibeln ser vi löften som Gud ger och som han gång på gång infriar, inte minst genom Jesus själv. Och det gäller också Symeons proklamation; Jesus är Messias och han kommer med frälsning åt alla folk.

Symeon är en förebild för oss i att låta Gud använda oss för att peka på vem han (Gud) själv är. Hur kan vi växa och ta efter Symeon i hans öppenhet för Guds ledning och uppdrag?

Där tror jag att den första frågan kommer tillbaka till oss: Vad föreskriver vår tro oss?

Som goda protestanter och lutheraner så är vi förstås snabba med att konstatera att det är genom Guds nåd allena som vi blir rättfärdiggjorda (alltså det är bara för att Gud själv vill det, inte genom något vi gör, som vi kan få en levande relation till Gud). Det ska vi naturligtvis inte glömma bort, utan tvärtom bygga vår identitet som kristna på.

Men i vår tid har vi genom sekulariseringen och åtskillnaden mellan livet i allmänhet och vår tro kommit att dela upp oss mer. Det är inte naturligt att be när man vaknar eller lägger sig, när man ska äta eller när man ska gå iväg. I stället ser vi till särskilda platser och böcker som heliga och vi drömmer oss bort från denna värld in i världar där magi och mystik finns².

Frågan om hur vi bygger våra liv kvarstår ändå, det behöver bli konkreta svar från vår egen sida genom hur vi lever. Och där kan vi titta på de föreskrifter som Maria och Josef följde (fast inte bokstavligen, de levde i gamla förbundet) och som jag tror gäller lika fullt för oss:

Livet tillsammans med Gud handlar om att leva med Gud, att ha Guds lag (ord) för ögonen när man sätter sig upp på morgonen och när man lägger sig på kvällen. När man går ut ur sitt hus och när man kommer hem till det igen³.

Hur kan vi göra det i våra liv?

För något år sedan översatte jag essän nedan, den är ständigt aktuell och väl värd sin läsning. Jag ber om ursäkt för känsliga läsare som inte uppskattar svordomar¹, men jag ville vara trogen Paul i hans uttryckssätt.

Om du föredrar att läsa essän på originalspråk finns den här: How to disagree.

Översättarens förord

Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år.

Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä ska nå fler och på ett positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier).

Hur man är oense

Mars 2008, Paul Graham

Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan, skrev författare och läsare läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum, och på sina egna bloggar.

Många som svarar på något, är oense om det. Vilket ska förväntas. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren skrev, men han har antagligen redan utforskat de intressantaste följderna. När du inte håller med går du in på områden han kanske inte har utforskat.

Resultatet är att betydligt mer oenighet pågår, särskilt om man mäter i ordmängd. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en fara att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Speciellt online, där det är lättare att säga saker du aldrig skulle säga öga mot öga.

Om vi alla ska vara mer oense, behöver vi vara noggranna med att göra det väl. Vad betyder det att vara oeniga väl? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att ge namn på de mellanliggande nivåerna. Så här kommer ett försök till en oenighets-hierarki:

OH0. Utskällning

Detta är den lästa formen av oenighet, och antagligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna:

> Du é en jävla idiot!!!!!!!!!!

Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som

> Författaren är en uppblåst amatör.

är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.”

OH1. Ad Hominem

En ad hominem attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en senator skrev en artikel om att senatorers löner borde höjas, skulle man kunna svara:

> Det är naturligt att han säger så. Han är ju en senator.

Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med senatorns argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är senator?

Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om hans brist på auktoritet orsakade hans misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är det inte ett problem.

OH2. Svara på tonläge.

På nästa nivå börjar vi se svar på text, snarare än på författaren. Den lägsta formen av dessa är att vara oense med författarens ton. T.ex..

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt.

Det är visserligen bättre än att attackera författaren, men det är fortfarande en svag form av oenighet. Det spelar mycket större roll om författaren har rätt eller fel än vad han har för tonläge. Speciellt eftersom tonläge är så svårt att bedöma. Någon, för vilken ett ämne är känsligt, blir kanske förolämpad av en ton som för andra verkade neutral.

Så, om det värsta du har att säga om något är att kritisera dess tonläge, har du inte mycket att säga. Är författaren nonchalant, men korekt? Hellre det än allvarsam och fel. Och om författaren har fel någonstans, påvisa var.

OH3. Motsägelse/Dementi.

På denna nivå får vi slutligen svar på vad som sades, snarare än på hur och av vem. Den lägsta formen av svar på ett argument är helt enkelt att påstå motsatsen, med lite eller inget stödjande bevis.

Detta kombineras ofta med ett OH2 påstående, som:

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt. Intelligent design är en legitim vetenskaplig teori.

Motsägelser kan ibland vara relevanta. Ibland räcker det med att bara se motsatsen påstådd för att man ska se att det stämmer. Men normalt sett är bevis till hjälp.

OH4. Motargument.

På nivå 4 når vi den första formen av övertygande oenighet: motargument. Former upp till denna nivå kan normalt sett ignoreras som bevislösa. Motargument kan bevisa något. Problemet är, det är svårt att sätta fingret på exakt vad.

Motargument är motsägelse/dementi plus resonemang och/eller bevis. När det riktas direkt mot det ursprungliga argumentet, kan det vara övertygande. Men tyvärr är det vanligt för motargument att riktas mot något aningen annat. Rätt ofta när två personer debatterar passionerat om något debatterar de om två olika saker. Ibland är de till och med överens med varandra, men är så fångade i stundens hetta att de inte inser det.

Det kan finnas legitima skäl att argumentera emot något aningen annorlunda mot vad den ursprungliga författaren skrev: när du upplever att de missade pudelns kärna. Men när du gör det, måste du explicit tala om att du gör det.

OH5. Vederläggning.

Den mest övertygande formen av oenighet är vederläggning. Det är även den ovanligaste, eftersom den kräver mest arbete. Det är så att oenighets hierarkin formas en sorts pyramid, på så vis att ju högre du kommer desto färre exempel finner du.

För att vederlägga någon behöver du antagligen citera dem. Du behöver finna tydliga bevis, ett stycke där allt du inte håller med om är vad du uppfattar som brister, och sen förklara varför det brister. Om du inte kan finna ett specifikt citat att vara oenig om, riskerar du att argumentera med en retorisk halmgubbe.

Vederläggning innebär oftast citat, men citat implikerar inte nödvändigtvis vederläggning. Vissa författare citerar delar av sådant de inte håller med om för att ge intrycket av att ge en legitim vederläggning, sedan följt av ett svar så lågt som OH3 eller till och med OH0.

OH6. Vederlägga huvudpoängen.

Kraften i vederläggningen beror på vad du vederlägger. Den mest kraftfulla formen av oenighet är att vederlägga någons huvudpoäng.

Även på en nivå så hög som OH5 kan vi ibland möta avsiktlig oärlighet, som när någon plockar fram små poänger av en argumentation och vederlägger dem. Ibland är andan detta görs i, mer av en sofistikerad form av ad hominem än faktisk vederläggning. Till exempel, att korrigera någons grammatik, eller kasta sig över mindre misstag i namn eller siffror. Om inte den motsatta uppfattningen faktiskt bygger på sådana saker, är enda syftet i korrigerandet att misskreditera sin motpart.

För att verkligen vederlägga något krävs att man vederlägger dess huvudpoäng, eller åtminstone en av dem. Och det innebär att man explicit måste ge sig hän åt huvudpoängen. Så en verkligt verkningsfull vederläggning skulle se ut så här:

> Författarens huvudpoäng verkar vara x. Eftersom han skriver:

> Men detta är fel av följande skäl…

Citatet du lyfter fram som felaktigt behöver inte vara det faktiska argumentet för författarens huvudpoäng. Det är nog för att vederlägga något det bygger på.

Vad det betyder

Nu har vi ett sätt att klassificera olika former av oenighet. Men vad är det bra för? Vad oenighets hierarkin inte ger oss är ett sätt att hitta en vinnare. OH nivåer beskriver bara formen för ett påstående, inte om det är sant. Ett OH6 svar skulle fortfarande kunna vara helt felaktigt.

Medan OH nivåer inte sätter en lägre gräns för hur övertygande ett svar är, så sätter de en övre gräns. Ett OH6 svar kanske inte är övertygande, men ett OH2 eller lägre svar är aldrig övertygande.

Det mest uppenbara övertaget klassificeringen av oenighetens former är att det kan hjälpa människor att väga vad de läser. Det hjälper dem speciellt mot intellektuellt ohederliga argument. En vältalig talare eller författare kan ge intrycket av att fullständigt utplåna sin opponent endast genom att använda kraftfulla ord. Faktum är att det nog är den definierande kvalitén hos en demagogi. Genom att ge namn på olika former av oenighet, ger vi kritiska läsare en nål för att spränga sådana ballonger.

Sådana etiketter hjälper författare också. Den mesta intellektuella ohederligheten är oavsiktlig. Någon som argumenterar tonläget i något han inte håller med om kanske tror att han verkligen säger något. Att zooma ut och se sin nuvarande position på oenighets hierarkin kanske inspirerar honom att försöka höja sig till motargument eller vederläggning.

Men den största nyttan av att vara oeniga väl är inte bara att det kommer göra konversationer bättre, det kommer göra människorna som har dem lyckligare. Om du studerar konversationer, kommer du finna att det är betydligt fler elakheter nere på OH1 än uppe på OH6. Du måste inte vara elak när du har en poäng att driva hem. Faktum är, att du inte vill det. Om du verkligen har något att säga, är elakhet bara ivägen.

Om människor blir mindre elaka genom att höja sig på oenighets hierarking, kommer det göra de flesta av oss lyckligare. De flesta människorna gillar egentligen inte att vara elaka; de är det för att de inte kan hjälpa det.

Tack till Trevor Blackwel och Jessica Livingston för att de läste utkast till detta.

Och tack till Mattias Thurfjell och Christoffer Skogholt för att de läste utkast till min översättning av detta.

De senaste dagarna har jag kommit att tänka på detta med min uppväxt som kristen, dels av Twitterstormen (nej, jag länkar honom inte) och dels av en debattartikel på Svd¹.

”Du är så klart kristen för att dina föräldrar är det”

Jag tror att de flesta av oss som är uppvuxna i kristna familjer (och som förblivit kristna) får eller har fått höra detta. Budskapet som ligger under uppfattar jag ofta som: För varför skulle man annars frivilligt välja att vara religiös?

Min uppväxt var vad som med rätta kan kallas för en djupt religiös sådan², vi bad aftonbön varje kväll, vi bad bordsbön innan varje måltid och vi åt ofta gemensamt. Vi gick i kyrkan varje (riktig) röd dag, enbart med undantag för sjukdom, och vi fick lära oss att vi skulle läsa Bibeln varje dag. Mina föräldrar lärde mig mycket om Bibeln och om teologi, när jag var konfirmand visste jag i princip allt som skulle undervisas och mycket mer därtill.

Men vad som också var fallet var att vi diskuterade Bibeln, tron och teologi tillsammans. Vi analyserade, kritiserade och samtalade kring ståndpunkter. Vi blev uppmuntrade till att ta kritisk ställning till det som sades till oss, särskilt om det var präglat av den sekulariserade och ofta anti-kristna åsikter präglade undervisningen. Det har lett till att jag har format min egen åsikt aktivt och i relation till vad som lärts ut, men inte heller alltid till samma sak som mina föräldrar tyckte.

När min SO-lärare på högstadiet ogenerat sa att Islam var den största religionen och jag sa emot honom, så fick jag höra att det berodde på min kristna tro att jag sa det. Han vägrade lyssna på mig och ville inte förstå att jag fått mina siffror från en uppslagsdel i en kalender³ (som då gav siffror på runt 2 miljarder kristna och 800 miljoner muslimer (som var den näst största religionen enligt kalendern)). Han ville inte heller ge någon källa för sin uppfattning.

Min gymnasielärare i biologi⁴ sa när hon redogjorde för ursoppan och den märkliga uppkomsten av liv att det som gjorde att förutsättningarna för liv inte bara bestod utan att gnistan av liv tändes skulle vara det enda någorlunda goda skälet att tro på Gud. En s.k. God of the gaps-syn som jag mer än gärna betackar mig för.

Samma lärare blev förstås, med rätta, förfärad när jag tidigt gjorde klart att jag var 7-dagarskreationist⁵. De av er som känner mig lite mer vet hur ödmjuk jag är, tänk er då hur jag var som än mer finslipat ödmjuk 16 åring…

Min poäng med dessa exempel och berättelse om min barndom är att jag haft all anledning under både min uppväxt och efter det att fundera över min tro. Det är inte så att jag bara för att jag vuxit upp i en kristen familj liksom halvt av misstag behållit min barnatro. Och jag har svårt att tro att det är så för särskilt många i min situation, inte heller av dem som går i en kristen friskola. Helt enkelt därför att hela vårt samhälle är så präglat av värderingar som går på tvärs med kristen tro⁶ att man inte kan undvika dem.

Jag har korrigerat, ändrat, fördjupat mina uppfattningar på en rad punkter hittills i mitt liv. Tron på Gud finns kvar och har fått en än mer cementerad plats i mig, inte av slentrian eller av lättja utan för att jag utifrån det jag läser, hör, ser, känner och tänker kommer fram till att det är vad som är sant.

Ett kortare sätt att säga allt detta på är som att jämföra det med att någon blir förvånad för att du tror på jämlikhet, sen nickar förstående när denne inser att du är uppvuxen i en familj där man tror på jämlikhet. Det gör ju varken till eller från om vad som är rätt och sant, inte sant?

Anti-intellektualism och de förenklade förklaringarna är lika farliga om de kommer från trosiver⁷ som från lättja.