Kristen för att pappa sa så

De senaste dagarna har jag kommit att tänka på detta med min uppväxt som kristen, dels av Twitterstormen (nej, jag länkar honom inte) och dels av en debattartikel på Svd¹.

”Du är så klart kristen för att dina föräldrar är det”

Jag tror att de flesta av oss som är uppvuxna i kristna familjer (och som förblivit kristna) får eller har fått höra detta. Budskapet som ligger under uppfattar jag ofta som: För varför skulle man annars frivilligt välja att vara religiös?

Min uppväxt var vad som med rätta kan kallas för en djupt religiös sådan², vi bad aftonbön varje kväll, vi bad bordsbön innan varje måltid och vi åt ofta gemensamt. Vi gick i kyrkan varje (riktig) röd dag, enbart med undantag för sjukdom, och vi fick lära oss att vi skulle läsa Bibeln varje dag. Mina föräldrar lärde mig mycket om Bibeln och om teologi, när jag var konfirmand visste jag i princip allt som skulle undervisas och mycket mer därtill.

Men vad som också var fallet var att vi diskuterade Bibeln, tron och teologi tillsammans. Vi analyserade, kritiserade och samtalade kring ståndpunkter. Vi blev uppmuntrade till att ta kritisk ställning till det som sades till oss, särskilt om det var präglat av den sekulariserade och ofta anti-kristna åsikter präglade undervisningen. Det har lett till att jag har format min egen åsikt aktivt och i relation till vad som lärts ut, men inte heller alltid till samma sak som mina föräldrar tyckte.

När min SO-lärare på högstadiet ogenerat sa att Islam var den största religionen och jag sa emot honom, så fick jag höra att det berodde på min kristna tro att jag sa det. Han vägrade lyssna på mig och ville inte förstå att jag fått mina siffror från en uppslagsdel i en kalender³ (som då gav siffror på runt 2 miljarder kristna och 800 miljoner muslimer (som var den näst största religionen enligt kalendern)). Han ville inte heller ge någon källa för sin uppfattning.

Min gymnasielärare i biologi⁴ sa när hon redogjorde för ursoppan och den märkliga uppkomsten av liv att det som gjorde att förutsättningarna för liv inte bara bestod utan att gnistan av liv tändes skulle vara det enda någorlunda goda skälet att tro på Gud. En s.k. God of the gaps-syn som jag mer än gärna betackar mig för.

Samma lärare blev förstås, med rätta, förfärad när jag tidigt gjorde klart att jag var 7-dagarskreationist⁵. De av er som känner mig lite mer vet hur ödmjuk jag är, tänk er då hur jag var som än mer finslipat ödmjuk 16 åring…

Min poäng med dessa exempel och berättelse om min barndom är att jag haft all anledning under både min uppväxt och efter det att fundera över min tro. Det är inte så att jag bara för att jag vuxit upp i en kristen familj liksom halvt av misstag behållit min barnatro. Och jag har svårt att tro att det är så för särskilt många i min situation, inte heller av dem som går i en kristen friskola. Helt enkelt därför att hela vårt samhälle är så präglat av värderingar som går på tvärs med kristen tro⁶ att man inte kan undvika dem.

Jag har korrigerat, ändrat, fördjupat mina uppfattningar på en rad punkter hittills i mitt liv. Tron på Gud finns kvar och har fått en än mer cementerad plats i mig, inte av slentrian eller av lättja utan för att jag utifrån det jag läser, hör, ser, känner och tänker kommer fram till att det är vad som är sant.

Ett kortare sätt att säga allt detta på är som att jämföra det med att någon blir förvånad för att du tror på jämlikhet, sen nickar förstående när denne inser att du är uppvuxen i en familj där man tror på jämlikhet. Det gör ju varken till eller från om vad som är rätt och sant, inte sant?

Anti-intellektualism och de förenklade förklaringarna är lika farliga om de kommer från trosiver⁷ som från lättja.