Dagens Bibelvers

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.

jak 1:12

Hejdå Vaksala

Tänkte skriva ner något utifrån predikan jag höll idag, men kvällen blev sen då Hungerspelen tog över. Sett hela första filmen och nu halva andra. Bra grejor.

Vad gäller dagen i övrigt blev jag avtackad, så jag blev rörd. Mer än så kan man inte begära, jag hade inte ens hoppats på något alls. Inte för att jag skulle gjort mig ovänner, men oredan har varit stor ett tag nu när sjukskrivningar, föräldraledigheter, ny personal och nu då att jag slutar mixas i samma vårtermin. Bra folk är det dock, så jag räds inte lämna Vaksala. Ungdomarna och församlingsborna har fått bra nytt folk och har kvar den fina personalen sen innan. Blir spännande att följa i framtiden, om än med en församling emellan (Danmark-Funbo ligger mellan Vaksala och Knivsta pastorat). Men som sagt, jag hade på grund av ovan nämnda skäl inte riktigt vågat tro att det skulle bli något.

Det är sorgligt att lämna dem man tycker om och att säga hejdå. Men samtidigt ser jag fram emot och längtar efter att få börja i Knivsta. Det känns som lång tid med de tre månaderna sedan man från Knivsta gav uttryck för sin intention att anställa mig (förutsatt att domkapitlet sagt sitt ja). Men nu är det dags på tisdag. Som ett aprilskämt, nästan. För jag kommer ju även 2 april, osv…

Blir också nyttigt att få vara helt ny igen. Har bara varit det en gång som präst och då var jag ju helt ny i ämbetet också. Nu har det gått 6 år och jag bär betydligt fler erfarenheter med mig.

Hejdå Vaksala! Hej Knivsta!

Jag är livets bröd

Svensk psalm 689:

Jag är livets bröd.
Jag är livets bröd.
Den som kommer till mig
skall aldrig hungra.
Jag är livets bröd.
Jag är levande vatten.
Jag är levande vatten.
Den som tror på mig
skall aldrig törsta.
Jag är levande vatten.

Joh 6:35 och Anders Gerdmar

Trygga räkan

Snart har jag haft två veckors semester, det beror ju på byte av arbetsplats att det blir så i år. Det var inte mycket planerat för dessa veckor, för i januari när insikten trillade ned att detta skulle ske, kändes det långt borta – ett helt körkort bort. Och jag visste ju inte om dessa veckor skulle präglas av en sista-minuten stress att klara uppkörningen. Så blev det inte, istället har vi spenderat tiden med att turas om att vara sjuka. Första veckan var det jag och ett av barnen. Andra veckan blev det hustrun och delvis det andra barnet.

Så kan livet också vara men det var fått till följd att jag inte haft den tid till att läsa som jag hoppats och har därmed inte kunnat skriva inlägg här som jag önskat. Den tid vi orkat göra saker på (rätt mycket ändå) har mest handlat om att vara tillsammans.

Och det blir ju så när man är förälder, att man väljer bort mycket annat och inte minst många andra. Det är ett jobbigt val, många gånger tycker jag. Inte för att jag skulle önska att vara mindre med mina barn (även när de är sjuka) utan för att jag också vill träffa mina vänner och hinna annat. Men det är ju dealen som förälder liksom, särskilt i småbarnsåren.

Och hur föräldrar du möter än suckar så är det värt det. Man blir arg, glad, ledsen, trött, självömkande, osjälvisk med mera och barnen/t är det bästa man tillsammans med sin partner. Som förälder är man älskad och behövd under en mycket speciell och viktig tid i sina barns liv. En tid som aldrig kommer igen och ett naket behov de växer ifrån. Det är en unik uppgift eftersom varje barn är unikt och behöver just sina föräldrar.

Så det är absolut inget jag ångrar och det återspeglar sig i mina val. Men jag önskar att jag kunde göra mer här på bloggen och i andra sammanhang också.

Låt oss be för vår kyrka

Patrik skriver så bra om artikeln och uppmärksamheten kring Kinna:

Ingen tror väl att sådana här mediala och uppenbart opinionsbildande insatser blir till av sig själva?

Allt detta kokar ned till hur Svenska kyrkan styrs. Hon styrs med sekulär politik för ögonen, inte med teologisk insikt. Det gör mig illa att resultatet är kärlekslös förföljelse av medkristna och ständiga karikatyrer av deras personer och övertygelser.

Kan vi inte komma överens om att skrota inblandningen av partipolitiska grupper?

I arbete och vila

Jag gillar att arbeta intensivt, att få saker gjorda och att lära mig nytt. Men det får till följd att jag, precis som många andra, är rätt trött många kvällar.

Vi är stor-konsumenter av tv-serier i mitt hushåll. Det är ingen hemlighet, när jag och Mattias Thurfjell drev vår podradio Teoknologi listade vi tv-serier vi gillade och mängden vi gick genom var rätt omfattande. Och det var ändå inte alla och det har tillkommit fler sen.

I omgångar spelar jag också dataspel. Visserligen ligger de omgångarna rätt långt ifrån varandra, ett år eller så kanske i snitt.

Av liknande karaktär på förströelse tillkommer en del av min konsumtion av sociala media samt bloggläsande. Likaså i viss lång bokläsning. Men de senare är svårare att kategorisera som ren förströelse då de ofta också innehåller utveckling för mig, kunskapsmässigt eller språkligt.

Hur mycket bör man låta ren förströelse uppta ens uppmärksamhet?

Jag tycker det är en svår fråga att svara på. I vissa lägen har jag betraktat all förströelse som onödig och mer eller mindre dålig. Att jag borde göra något annat än jag gjorde. I andra tider har jag sett det nästan tvärtom, livet innehåller så mycket allvar och jag gör så mycket ändå i arbetet så väl som hemmet, varför inte förströ sig den tid som finns kvar?

Jag testade den senare principen ganska mycket under längre tid men fann den otillfredsställande. Naturligtvis är det rätt tänkt när jag är helt tömd och en stund där innan (var gränsen går är svårt att säga), men inte alltid eller ens kanske för det mesta. När jag lever så känner jag mig onyttig, lat och fördummad.

Liknande effekt får det om jag drar igång/jobbar med diverse sidoprojekt som i slutändan inte gagnar mig eller någon annan. Vissa av mina projekt i programmering tex har varit sådana. Jag känner att jag slösar tid jag hellre skulle lagt på familjen eller tv-serier tillsammans för där har vi ju i alla fall den gemensamma sociala dimensionen. Datorskärmens bleka sken är ofta rätt ensamt till sin karaktär.

Just nu försöker jag pressa mig att läsa lite extra. Klämma in det när jag kan och emellanåt lägga ganska mycket tid på det. Det har under de senaste månaderna fått till effekt att jag känt mig påtagligt mer balanserad.

Att det varit möjligt kan bero på att jag var föräldraledig och sen när jag kommit tillbaka i arbete fått ett ovanligt lätt tryck. Så själva livssituationen sen 9 månader har gett mig andra möjligheter än tidigare.

Har du gjort andra erfarenheter, eller liknande?

Tydligen fattades körkortet

Passageriter är sådana riter som är knutna till speciell övergångar i livet. De kyrkliga handlingarna dop, vigsel och begravning brukar pekas ut som just kyrkliga passageriter. För blev man vuxen iom konfirmationen, då var den viktigare som rit än idag.

För min egen del har jag ganska nyligen genomgått en helt annan sorts passagerit, nämligen att jag skaffade körkort. Och i helgen som var, en bil.

Jag har inte riktigt fattat omfattningen på detta men mängden gratulationer i sociala medier var ganska omfattande, framför allt till körkortet men också en del i samband med bilen.

En hel del hälsningar kretsade kring vuxenblivandet i att ha körkort. Något jag finner ironiskt då jag är en sedan 8,5 år gift man som också är småbarnspappa. Jag kan lista fler saker men poängen är att jag nog har tillräckligt med vuxenpoäng för att räknas som en stor pojke, ändå.

Fast tydligen fattades körkortet, förstår jag nu. Det är en del av vuxenblivandet, en del jag missat fram till för en månad sen.

Det är en tydlig passagerit, man förändras i och med att man genomgått den. Inte i sina egna ögon, men helt klart i andras. Naturligtvis är en hel del sagt med glimten i ögat, men det är hur som helst intressant vad det är som sägs med denna glimt. Just anspelningarna på vuxenblivandet.

Jag har nog inte riktigt reflekterat så djupt kring sådana här riters betydelse i en bredare bemärkelse tidigare. De kyrkliga handlingarna har för mig en andlig och teologisk dimension som tar över tankarna. Vid dop är fokus för mig vad Gud gör i dopet med barnet, inte att själva födseln och barnets existens bekräftas som “på riktigt” osv iom dopet. Men nu börjar jag allt mer förstå alla föräldrar jag möter som inte riktigt förmår sätta ord på någon egen tro men vill döpa för att det är tradition och det känns rätt och på riktigt.

För min del krävdes en sekulär sådan rit för att jag skulle (på allvar) börja förstå ritens betydelse, som sådan. Inte bara som den teoretiska kunskapen jag fick under utbildningen.

Avslut

Ännu ett steg är taget i att avsluta min tjänst i Vaksala, genom en traditionsenlig middag med de som vill och kan komma med. Trevligt och roligt att få träffa kollegor på det sättet. Och gratis mat är jag ju aldrig för fin för 😉

Jag har gjort reflektionen att avslutningssamtalet med herden var väldigt bra för processen att släppa taget om “det gamla”. Ska bli spännande att se om denna kväll på liknande sätt gör sitt i processen att gå vidare.

Nästa och sista anhalt i att avsluta är söndagens högmässa i Vaksala då jag avskedspredikar (celebrerar och naturligtvis sjunger jag litanian). Välkomna kl 11 till Vaksala kyrka på söndag!

Skadan är större

Jag tror skadan är större om vi vänder bort vår blick. Liksom när vi inte bryr oss om de strukturer som skapar denna utsatthet.

kkuriren

En fristående fortsättning på inlägget härom dagen.

Tag och ät, detta är min kropp

Idag stötte jag på en artikel på Dagen som heter “Nattvarden borde förena oss” och jag kan inte säga att jag har något att invända mot den önskan, som pingstpastor Hultman framför.

Det jag reagerade på och tyckte var lustigt var med den självklarhet han skrev:

Så har det blivit eftersom några kyrkor lägger en större tyngdpunkt på den kyrkliga traditionen och andra en större tyngdpunkt på vad Bibel­n säger.

Visserligen säger han sedan: “Jag delar inte nattvardssyn med Svenska kyrkan heller”, men vad det innebär vet jag inte riktigt. Anser Sven-Gunnar att vi i Svenska kyrkan håller på traditionen över Bibeln eller Bibeln över traditionen i denna fråga?

Naturligtvis är det inte hans avsikt att framför allt lyfta den saken i artikeln utan att ifrågasätta varför katolikerna inte delar nattvardsbord med oss protestanter.

Därför tänkte jag lyfta två saker, varför jag tycker det kan vara nog så respektabelt att inte med självklarhet dela nattvardsbord och dels hur en luthersk syn på nattvarden kan se ut.

Helt OK att inte dela nattvardsbord

Inför min egen prästvigning hamnade jag i diskussion med blivande kollegor om just detta. Jag hade för egen del tidigare deltagit i nattvard i sammanhang som inte delade teologi med mig, men då blev frågan lyft på ett annat sätt. Borde jag ens göra det?

Som lutheran tror jag ju att när Jesus säger att det är hans kropp och blod, så är det helt enkelt det. Enkel och rak tolkning av vad Jesus själv säger. I mer reformert präglade cirklar (övriga samfund i stort sett) ser man nattvarden som något annat, mer symboliskt (Zwinglianskt) eller man tänker till och med att vi möter Kristus i himlen under kommunionen (Kalvinskt).

Därför kan jag ställa mig frågan, respekterar jag verkligen mina medkristna om jag tar emot nattvarden i deras sammanhang? Jag menar ju att något händer i den som de inte tror. Och händer det verkligen vid deras firande, om de själva inte tror på löftet?

Invändningen jag fick då, var att jag tror för lite om Gud, att det visst var så att nattvarden var fullt ut giltig även där. Och visst är det ju så, att Gud är större än oss och inte begränsas av oss. Men föreställningen som kommuncieras och som jag ju deltar under där, är ju något annat än vad jag tror sker. Konflikten finns fortfarande.

Nattvard i luthersk tradition

Nattvarden är ett av de två sakramenten i den lutherska kyrkan. Sakramenten är de saker som Jesus befallt oss att göra och knutit löftesord till fysiska element (det är därför bikten bara nästan kvalar in). I dopet är det vattnet tillsammans med att det sker i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. I nattvarden är elementen brödet oh vinet, löftesorden är instiftelseorden som kommer från Jesus själv (även de).

Vi tror att vi helt enkelt tar emot Jesus själv i nattvardens bröd och vin, eftersom han själv säger att det är så.

En vanlig invändning är: men tror ni lutheraner då att Jesus är en grind?

Men det är att göra det lätt för sig, för Jesus säger också att han är vägen, sanningen och livet. Alla de tre sakerna tror vi på bokstavligt oavsett syn på nattvarden. Och en liknelse är något annat än stunden när han instiftar det nya förbundet.

I nattvarden får vi ta emot syndernas förlåtelse, det är ett rent evangelium vi tar emot. Det är lika lite magiskt som dopet är, eftersom det hela bygger på Jesus löfte i kombination med elementen.

Några korta tankar utifrån en debattartikel jag tycker har ett gott syfte. Samtidigt är jag lite delad inför gemensamt nattvardsfirande när man inte delar teologin.

Jag är viktigare än du är, det vet alla

Tiggare i Kiev
Tiggare i Kiev

”Andra skulle nog ha svårt att förstå vad vi kan prata om på kvällarna,” var en tanke som slog oss i kväll. Och delvis kanske den kan stämma, men andra är en bred grupp, alldeles för bred för att man ska kunna säga något bestämt. Så vi lät bli.

En aspekt av kvällens samtal handlade om tiggarna vi ser på stan, vi har pratat om dem förut och deras situation och om att vi bryr oss och därför vill lägga en slant när vi har möjlighet. Vi pratade också om gränsen mellan oss själva och andra, hur mycket borde man bry sig? Hur mycket borde man göra eller inte?

En annan sak som dök upp var det här med mognad hos människan. När bottnar vi i oss själva, när blir vi på riktigt?

Inga lätta saker att lösa. Enkla och simpla svar finns inte. Jag tänkte dock dela några av mina egna tankar utifrån ämnena i kvällens samtal.

I mötet med andra människor avslöjar vi oss själva hela tiden, tänker jag. Vi agerar utifrån impuls, tanke och känsla. Ibland väldigt välgrundat i den person vi är och inte så sällan också utifrån ett slags försvarsmönster som vi lärt oss, för att hantera tillvaron och inte minst oss själva.

Det är kanske inte så lätt för utomstående att veta riktigt vad våra beteenden egentligen säger om oss, men inför oss själva kan vi upptäcka en rikedom av saker att bearbeta och fundera över. Så här i fastetider tycker jag förstås det är extra intressant just därför.

Vad händer med dig när du möter en tiggare på stan?

För min egen del finns en känsla av besvär. Det är inte bekvämt att se dem. Jag ogillar dem inte, har inget emot dem personligen men det finns något inom mig som gör mig obekväm. Och genom mitt agerande avslöjar jag detta.

Det skiftar till exempel om jag hälsar eller inte, ibland hälsar jag inte därför att jag är mitt inne i något annat. Jag behöver inte heller hälsa, lika lite på dem som på andra. Samtidigt tycker jag det finns en poäng med att visa att jag ser dem.

Genom att hälsa erkänner jag dem deras rätt att vara på gatan lika mycket som alla andra. Ibland när jag inte hälsar kan det bero på att jag är obekväm inför dem. Jag har det ju så bra, de har det helt klart inte lika bra. Vi står inför faktumet att det är väldigt stor skillnad oss emellan. Det går inte att dölja, inte att låtsas och bara prata bort.

Och de låtsas verkligen inte, tvärtom eftersom deras sysselsättning handlar om att uppmärksamma den skillnaden, för att kanske få hjälp att täcka egna och närståendes behov.

Ett skäl att titta bort kan vara att man inte vill ge dem falska förhoppningar om att få pengar när de bara får en hälsning. Och så kan det naturligtvis vara, men det kan ju lika gärna handla om en själv. Inte sant? Att det är vi som inte vill hälsa för vår egen skull, inte deras.

Det går också att falla tillbaka på rationalisering, det är ju ligor (myt iofs) eller att EU inte lyckats få pengarna att landa rätt utan de har istället fastnat i den lokala korruptionen. Och så sysselsätter vi tanken i stället för att låta oss känna obehaget inför den andres lidande.

En annan taktik kan handla om att bli arg på dem, varför tigger de? Vi ska inte ha tiggare i Sverige, det borde förbjudas! De stör mig, jag har viktiga saker att göra i mitt viktiga arbete som en skattebetalande viktig samhällsmedborgare.

Ytterliggare en taktik kan handla om att känslomässigt engagera sig hårt för dem, så att man får ”rätten” att se ner på alla andra som inte gör samma stora insats för dem; eller kanske gör man det för att få känna sig speciell för dem.

Våra olika taktiker att hantera de där svårigheterna i livet, även de som är förhållandevis små, säger så mycket om oss själva. De ger antagligen ledtrådar till hur vi hanterar annat också.

Är jag van vid att spinna igång hjärnan för att undvika att känna? Går jag på den starka impulsen och reagerar och undviker känsla? Känner jag i stället för att tänka eller gå på impulsen om vad som är rätt?

Personligen tror jag att tanke, känsla och impuls alla är Gudagivna och att den personliga mognaden inte handlar om att förtrycka någon av de andra till förmån för en sak; utan om att bli balanserad och kunna balansera mellan dessa sätt att hantera tillvaron på.

Och kanske lägga en slant i pappersmuggen, som hon plockade upp ur papperskorgen tidigare.

TV-serier jag gillar

TV testskärm
TV testskärm

Tanken är ju att hålla igång i 100 dagar med att blogga varje dag. Då går det ju inte för sig att enbart blogga om teologi och predikningar. Dags för att lista de TV-serier jag gillar för stunden.

Vissa går att se på svensk TV, andra går att köpa, en del kan man kolla på streamingsajter. Det går också att ladda ned, men det är olagligt och inget jag uppmuntrar till.

The Blacklist

En oerhört bra spionserie som cirkulerar mycket kring FBI-agenten Elizabeth Keen.

Den började i höstas, med James Spader. Han är en väldigt bra skådespelare i kombination med ett bra manus och en bra motspelare i Megan Boone

Marvel’s Agents S.H.I.E.L.D

Action och spioneri

Denna tv-serie är ett sätt för Marvel att knyta samman saker som sker i filmerna (Thor, Captain America, Ironman, Avengers) och samtidigt utöka sitt universa med fokus på S.H.I.E.L.D.

Jag tyckte den var rätt stel och känslolös, men gav den några avsnitt till att bevisa sig på. Om jag minns rätt började jag gilla den på femte avsnittet, eller så. Sedan har den hållit bra klass i story så väl som skådespel.

Supernatural

Action och övernaturligt

Inne på sin nioende säsong och det har blivit klart med att det blir en tionde säsong också.

I en (vår) värld med många olika former av spöken, demoner och änglar försöker bröderna Dean och Sam Winchester att ställa saker till rätta. I början var tv-serien mer av en slags spökjagarhistoria men efter hand har säsongernas fokus flyttats och mer handlat om ”stora” äventyr där världen står på spel.

Det är i en deistiskt präglad tillvaro detta utspelas, vilket jag uppfattar som det vanliga knepet för att skapa manöverutrymme för människor och andra varelser att utöva sin vilja och att göra kampen mellan ont och gott mer jämn och oklar i sin utgång.

Person of Interest

Action och mysterium

Jim Caviezel spelar före detta undercover agent som blir rekryterad av en hemlighetsfull biljonär som vill bekämpa brott. I centrum står ”The Machine” som läcker personnummer för personer vars liv är i fara.

Nu inne på tredje säsongen och de två senare säsongerna präglas allt mer av ”större” berättelser men man håller fortfarande fast vid grundidén om att skydda enskilda individer.

Arrow

Action

Arrow bygger på DC Comics tecknade hjälte ”Green Arrow”. Jag har inte läst den tecknade serien men tycker mycket om tv-serien. Den är välfilmad och manuset är bra, till det kommer duktiga skådespelare.

Oliver Queen är en ung oansvarig playboy som är med på sin fars skepp när det plötsligt sjunker, han är strandad i flera år på en öde (?) ö och tv-serien börjar med att han blir räddad och är en helt annan person.

Elementary

Crime

En Sherlock Holmes tv-serie i dagens New York, med en rehabad Sherlock som vill lämna drogerna bakom sig och arbeta med New Yorks polis för att lösa brott. Joan Watson (en kvinna i denna version) blir hans följeslagare, spelas av Lucy Liu.

Jag trodde inte jag kunde gilla en Sherlock tv-serie i modern tid som inte var just Sherlock (BBC:s fantastiska serie), men jag hade fel. Den här är också briljant, fast på ett helt annat sätt. Detaljer som att det är i NY, Watson är en kvinna och att Sherlocks person är annorlunda gör att det blir en helt annan sak och jag kan gilla bägge.

The Big Bang Theory

Komedi

En komediserie inne på sin sjunde säsong och verkar inte vara på väg att avrunda inom de närmaste åren (IMDB listar 10 säsonger).

Jag tror detta är den bästa humorserie jag sett. Den följer framför allt Sheldon Cooper och Leonard Hofstadter som delar lägenhet med varandra och bägge forskar på universitetet. De är grannar med Penny som har andra prioriteringar i livet, som Leonard blir förälskad i. Och så har vi vännerna Howard och Raj som tillsammans med tidigare nämnda herrar är nördar. De älskar tecknade serier, tv-spel, vetenskap mm.

Grimm

Action, mysterium

Grimm bygger på sagor och vi får följa polisen Nick som upptäcker att han är en Grimm och därför kan se Wesen vilket vanliga människor inte kan. Wesen kan se varandra och lever sitt liv parallellt med det vanliga mänskliga livet i vår värld. Av tradition dödar en Grimm alla Wesen han/hon möter men Nick har andra prioriteringar.

Väldigt bra tv-serie, är tillsammans med Blacklist mina två största favoriter just nu.

Martin har ordet

1] Vad är dopet?

2] Dopet är inte blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord.

3] Vilket är detta Guds ord?

4] Det som vår Herre Jesus Kristus säger i Matteus' sista kapitel:

Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

II.

5] Vilken nytta medför dopet?

6] Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.

7] Vilka är dessa Guds ord och löften?

8] De, som vår Herre Jesus Kristus säger i Markus' sista kapitel:

Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.

III.

9] Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?

10] Det är inte vatten som gör det, utan Guds ord, som är tillsammans med vattnet, och tron, som tror på dessa Guds ord i vattnet. Ty vatten utan Guds ord är vanligt vatten och inte ett dop, men tillsammans med Guds ord är det ett dop, dvs. ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, som Paulus säger i Titusbrevets tredje kapitel:

På grund av sin barmhärtighet frälste han oss, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, såsom vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på.

IV.

11] Vad betyder detta dop i vatten?

12] Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

13] Var står det skrivet?

14] Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:
Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Utdrag från: Martin Luther & Philipp Melanchoton. ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” iBooks.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrättslagar.

Ta en titt på den här boken i iBooks Store: https://itunes.apple.com/WebObjects/MZStore.woa/wa/viewBook?id=530960829

After preach: Den kämpande tron

Mary Magdalene ca. 1530
Mary Magdalene ca. 1530

Jag predikade över söndagens evagelium i söndags och tänkte nu passa på att återge något av det som jag då sa (som flera av er vet så predikar jag i regel utan manus och det innebär att något manus aldrig skrivits).

Texten:

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Eftersom det nu är fastetid är det tid att lite extra skåda innåt och se efter vad i våra liv vi behöver förändra, sluta med, börja med och be om förlåtelse för. För min egen del är det nu dags att avrunda min tjänst i Vaksala församling, som jag på bloggen nämnt några gånger, det gör att jag också helt naturligt börjar fundera på de intentioner jag haft under åren jag arbetat där. Vad har jag uppnått? Hur har det blivit och till vilket pris? Vilka intentioner har jag haft i mina ageranden?

Viktiga och naturliga saker att fundera över när man ska lämna ett sammanhang för att gå in i ett annat. Kanske har du funderat liknande någon gång i ditt liv eller kommer göra framöver?

Hur som helst tänkte jag att vi skulle fokusera lite på intentionerna hos de som är med i evangelietexten. Och jag medger på förhand att vi inte med säkerhet kan veta deras exakta intentioner, men vi kan utifrån allmän kunskap om hur människor är spekulera lite och se vad vi kan lära oss utifrån det.

Lärjungarna grälade på henne

Det står inte rakt ut att det var lärjungarna utan omtalas att det var några som gjorde det. Men med tanke på att de var hemma hos Simon den spetälske och lärjungarna alltid var med Jesus så fyllde de tolv nog rätt många platser i hans ”matsal”.

Vill man ta deras parti kan man helt enkelt fokusera på det faktum som oljan för 300 denarer innebär, att det är en fullständigt svindyr gåva. Jag läste att en dagslön var ungefär 1 denar. Så 300 denarer… ja, 10 månadslöner! Inte konstigt de reagerar, de som gett upp allt och följer Jesus och engagerar sig fullt ut i andra människor, klart de reagerar på en sådan sak!

Envy_face

Men jag misstänker att det finns andra motiv med också. Avundsjuka tror jag att lärjungarna kan ha känt mot Maria (vi vet att det är Maria utifrån andra evangelier). Att Maria, Marta och Lasaros (tre syskon) var goda vänner med Jesus känner vi ju till och de var det utan att följa med Jesus på vägarna och byarna hela tiden. Maria stod Jesus nära utan att ha gett upp allt annat i livet för att följa med. Och nu kommer hon med den här oljan och smörjer Jesus, i dubbel bemärkelse, tror hon att hon kan köpa Jesus vänskap!?

Ett annat motiv av avundsjuka som är tänkbart är just det att lärjungarna ju har gett upp allt för att följa Jesus, Judas har ju hand om den gemensamma kassan. De skulle alltså inte ens om de ville kunna ge samma gåva till Jesus. De lever sina liv på ett sånt sätt att det är helt otänkbart, men Maria kan göra så. Hon har det så pass bra materiellt ställt att hon kan ge denna (materiellt) stora gåva till Jesus.

Och hur är det för oss?

Hur är det för dig? Finns det någon du känner avundsjuka på? Hur kan den personen ha fått den där människan i sitt liv? Jag önskar att det var så för mig i stället, jag är väl lika mycket värd? Känner du dig underställd eller mindre värd för att du har en annan relation än den du är avundsjuk på?

Är du avundsjuk på att din medmänniska har det bättre ställt än du? Har mer pengar än du? Borde det varit du i stället för denne?

Nionde budet:

Du skall inte ha begär till din nästas hus.

Tionde budet:

Du skall inte ha begär till din nästas hustru, slav eller slavinna, oxe eller åsna, eller något annat som tillhör din nästa.

Läser vi i Stora katekesen ser vi att detta handlar just om avundsjuka och viljan att tillskansa sig det som hör till någon annan. En slags hjärtats stöld.

Judas

Germany_in_XXI_century._Criminal_police

Judas är intressant, han nämns inte specifikt i detta stycke av text, men i vers 10 (alltså nästa vers efter evangelietexten) så berättas det hur han går och förråder Jesus för de 30 silvermynten.

Judas hade hand om den gemensamma kassan och det var känt att han nallade ur den för egen del. Vad tänkte han i den här situationen när Maria häller ut 300 denarer över Jesus?

Antagligen var han också upprörd precis som de andra lärjungarna, han kunde ju haft bättre nytta av pengarna, eller ja de hade ju kunnat haft bättre nytta av pengarna och hade ju kunnat distribuera dem till de fattiga.

Judas hade ju valt att följa Jesus eftersom han var Messias, och alla visste ju att Messias skulle kasta ut romarna ur Israel, det var liksom Messias uppgift. Judas, som varit selot, tyckte att det var tydligt att Jesus var Messias med tanke på hur han förkunnade som ingen annan och gjorde underverk. Nu hade han följt Jesus i tre år och kommentarer som den han nyss givit Maria gav honom ingen ro. Det var tydligt att Jesus inte var den han utgivit sig för att vara, han skulle inte kasta ut romarna. Eller… Jesus hade inte varit den som Judas hade utgivit honom för att vara.

Judas hade offrat av sig själv för att följa denna man och riskerade ju själv sitt liv med tanke på vilka mäktiga fiender Jesus hade. Han hade kanske funderat på lämna tidigare redan och skulle han göra det, skulle han säkert kunna få en tolftedel, eller trettondel av kassan så han skulle klara sig. Nu stannade han ju kvar och tog inte ut vad som var hans. Klart det var okej att han tog lite till sig själv emellanåt, det var ju så mycket mindre än vad han hade rätt till!

Och så kan stöld gå till. Genom att göra det som inte är mitt eget, till mitt eget, i alla fall på sätt och vis, så kan jag rättfärdiga att jag sedan tar det. Jag hade ju ändå rätt till det, ungefärligen.

Har du stulit/stjäl du?

Stöld behöver inte enbart handla om det ekonomiska utan även om annat. T.ex. kan mönstret jag beskrev ovan utifrån Judas lika gärna handla om relationer. Personen jag har en relation med visar sig inte vara den som den utgivit sig för att vara och jag vill ha det som jag har rätt till av den personen. Så jag pressar den att ställa upp och säga, lyssna eller göra det jag vill. För det har jag rätt till. Att det var så att jag målade upp en bild eller bestämt mig för hur det är och inte är villig att ta in att den andra inte är som jag bestämt, är jag inte villig att ta in.

Något att fundera på, i våra relationer.

Igen och igen och igen och igen

När vi upptäcker en synd i våra liv som är en del av vårt beteendemönster så kan det räcka med att uppmärksamma att den finns, göra en korrigering av beteende och tankesätt och så kommer vi vidare. Men andra gånger är det inte så lätt, andra gånger får vi kämpa desto hårdare.

Och kampen mot en synd kan ibland te sig mycket svår, ibland även hopplös.

Du kanske upplever att hur hårt du än försöker så lyckas du inte ändra ditt beteende/tankesätt och du känner en växande frustration inom dig. Den kan leda till modlöshet och att du känner dig längre ifrån Gud. Synden blir en så stor del av ditt liv att du känner att du inte längre kanske hör till Gud, kanske du undrar om du verkligen tror på Gud? Du lyckas ju inte bryta med detta. Ibland är det inte ens uppenbart att det är vad som ligger bakom tvivlet på Gud. (Observera dock att jag inte på något sätt menar att alla tvivel handlar om en bakomliggande synd på detta sätt, bara att det kan förekomma. Om det är så är något du bäst kan avgöra själv.)

Anledningen till att du hamnar i det läget att du känner dig längre och längre från Gud och att du kan tvivla på din tro beror på att du tappat fokus på vad som är skälet till att du har en relation med Gud.

När Jesus lider och dör för dina synder och mina (Sv. ps. 135:4), så gör han det för summan av ditt livs synder. Inte bara de du har gjort fram till stunden du ber om förlåtelse.

Din relation med Gud har aldrig handlat om dig, den har alltid handlat om vad Gud har gjort för dig. Det är alltid Kristus på korset och aldrig dina egna handlingar som definierar din Gudsrelation.

Därför är du buren i Guds hand även när det är som mörkast i din själ, även när du känner dig som ensammast och som mest utlämnad.

I vår kamp mot synden kan det hända att vi tappar fokus på korset som det som definierar vår relation till Gud; det blir lätt så när vi får syn på oss själva.

Men skälet för dig att göra vad som är rätt, handlar inte om att en dag sluta behöva förlåtelse för dina synder. Skälet att göra rätt bör vara att du är befriad från tyngden att försöka förtjäna relationen till Gud, och därför i tacksamhet kan försöka göra rätt, för att det är rätt. Inget poängsamlande i himlen, inget ”var duktig flicka/pojke” i Guds ögon. Du är älskad, rakt av. Du är redan ett helgon, försök därför leva som ett.

Maria är en förebild

At Her Master's Feet By Del Parson
At Her Master’s Feet By Del Parson

Maria är (igen) förebilden i evangelietexten, hon förmår göra det ingen annan gör i den här stunden. Hon har helt fokus på Jesus i det som sker och tar emot hans ord. Hon ger 10 månadslöner för att kunna ge sin Herre det som hon tror att han behöver och det som är rätt att göra. Måhända var hon inte beredd på att han skulle säga att det var hans smörjelse inför graven, men hon lät sig bli använd till Guds verk.

Det är lätt att ta hennes (enligt texten) tysta agerande som något passivt, men det är inte hon som är den passiva utan alla de andra som skäller på henne. Hon har i handling visat vad som är viktigt för henne, vem som är viktig för henne. Till skillnad från de arga, som pratar.

Låt oss be Gud om kraften att ta itu med synderna i våra liv, om insikten att vi ändå är burna av Guds nåd i trons kamp och om glädjen i att befriade från oss själva göra det som är rätt för att det är rätt.