God is not Odin, God is not Zeus, God is not Marduk

Fantastiska bra om varför kristna inte tror på någon gud.

”Christianity received the unique Jewish understanding of divinity and radicalized it through theological, spiritual, and philosophical reflection. We see this expressed in two patristic assertions: (a) God made the world, not from pre-existent matter, but from nothing (creatio ex nihilo); and (b) the divine ousia is incomprehensible. These two assertions are inextricably woven together. In the words of St Gregory the Theologian: “No one has yet discovered or ever shall discover what God is in his nature and essence” (Or. 28.17).”
God is not Odin, God is not Zeus, God is not Marduk

Väldoftande halmgubbar

Pengar pengar pengar
Pengar pengar pengar

Micael Grenholm och jag för just nu en diskussion om pengar och kristen tro. Detta är de tidigare inläggen:

Inställsam teologi

Micael gör (troligen utan intention) en halmgubbe när han lägger in mig i ett teologiskt fack han själv skapat och etiketterat. Jag är inte en inställningsteolog, åtminstone inte så som Micael definierar det – helt enkelt eftersom jag inte tycker det är problemfritt med pengar i Gudsrelationen ”bara man har rätt inställning.”

Jag tror inte någon kristen kan klara av att ha en stor skatt på jorden och samtidigt ha sitt hjärta i himlen. Men jag tror också att i stort sett alla kristna har en stor skatt på jorden eller flera. Om inte materiellt så av andra slag. Pengar behöver inte hålla tillbaka en mer än annat i livet. Det innebär dock inte att jag försöker relativisera problemen just pengar kan innebära.

Min poäng är Martin Luthers (se stora katekesen om första budet), att varje gång vi bryter något av buden bryter vi mot första budet också, eftersom vi då sätter vår yttersta tillit till något annat än Gud, oavsett om det är pengar eller något annat (eller någon annan).

Har man Micaels förståelse av pengar bör, vad jag än så länge förstått, följande Bibelord vara problematiska på grund av att de inte fördömer rikedom utan ”bara” varnar:

  • ”Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den.” – Ps 62:11b
  • ”Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver.” – 1 Tim 6:17

Men förutom att allt-säljande är ett kall till egendomsgemenskap snarare än fattigdom (Apg 2:44-45) så glömmer David att Jesu motivering faktiskt är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Och de fattiga behöver hans pengar oavsett hur hans psykologiska inställning till pengar ser ut.

Micael tar miste i sin tolkning av mötet mellan den rike mannen och Jesus när han säger att Jesus motivering är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Det är Jesus uppmaning till mannen, motiveringen till varför han ska göra det kommer efter: ”då får du en skatt i himlen.” Det implicerar alltså att mannen i stunden inte hade skatten i himlen, för att han hade pengar? Nej, för att hans hjärta inte tillbad Gud utan mammon – det var ju första budet han inte klarade av att hålla.

Micael gör två fel i sin tolkning av 1 Tim 6:9:

  1. Bara för att du kan översätta ploutein på det viset innebär inte det att innebörden i sammanhanget är själva varandet i att vara rik. Eftersom det handlar om något man strävar efter, om vi ser till sammanhanget, tycker jag vi kan hålla oss till den betydelsen.
  2. Så motsatsen är ju den som inte önskar bli rik, alltså inte strävar efter det. Det innebär dock inte att man inte blir det ändå – beroende på vad vi menar med rik. I Sverige kan man definitivt ”bli rik” utan att söka det, genom att ha en sådan akademisk utbildning och sådana anställningar i familjen att man tjänar löner därefter. Åtminstone om definitionen på rik är vad Micael säger i sin video.

När David skriver att Jesu poäng i Luk 12:13-21 är ”att det inte är fel att (den rike mannen) har pengar” hittar han på något som inte alls står i texten, tvärtom varnar Jesus för habegär (v. 15) och enligt den samlade nytestamentliga undervisning förutsätter all personlig rikedom habegär.

Micael förutsätter mer eller mindre det vi diskuterar här när han skriver att den samlade NT-undervisningen förutsätter att all personlig rikedom beror på habegär. Jag bestrider att det är NT:s budskap (se 1 Tim 6:17 igen) och för den delen att det skulle vara så i verkligheten.

Jag betraktar den teologi Micael framställde under sin definition av inställningsteologi snarare som inställsam teologi, att den är till för att kristna med stora materiella tillgångar ska känna sig till freds och inte se de svårigheter som mycket pengar innebär.

Nardus nardus nardus på kroppen där

Jag förnekar inte på något sätt att huvudpoängen i passagen är Kristologisk, alltså det handlar om vem Jesus är – när hon smörjer honom, däremot svarade jag på den fråga jag ställde: ”Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?”.

Men frågan är om kvinnan själv förstår vid detta tillfälle vad hon gör, att det handlar om att Jesus är överstepräst (Ps 133:2) och kung (Hv 1:12) och att han smörjs i förväg till sin begravning? Det kan vi inte räkna med. Så vad är hennes motivering då? Hon ger Jesus gåvan i tro (Rom 14:23) och kärlek (1 Joh 4:19), så mycket kan vi säga eftersom han berömmer henne.

Konsekvensen av Micaels eget resonemang är att hennes handling är god på grund av konsekvensen, inte på grund av hennes intention. Men Jesus intresserade sig för intentionen.

Jag menar varken att vi kan ge utan ekonomisk sans eller att hon ger nardusbalsam som allmosa till Jesus, jag skrev att det var en god gärning på samma sätt. Till detta kommer att man kan fundera på vad kvinnan med kopparslantarna ger för typ av gåva, det är ju till templet – inte till de fattiga.

Micaels absurda exempel för att illustrera att det aldrig är ok att ge nardus i stället för mat gör att jag undrar: Använder han deodorant eller parfym för egen del? Är det inte lite väl mycket lyxprodukt? 😉 Micaels resonemang faller dock, som jag visade ovan på att kvinnan inte visste att det var detta hon gjorde. Trots det berömmer Jesus hennes intention.

Hennes handling är naturligtvis inte helt separerad från hennes intention, så är det ju aldrig. Men om hon gav en gåva i kärlek och tro till sin Herre så var det gott nog. Varför kan det inte vara det idag?

Kristi kropp

Davids argument om att kyrkan är Kristi kropp idag är svagt eftersom det Jesus trycker på är att det är just den framtida frånvaron av hans inkarnatoriska kropp som gör att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver.

Det svaga i sammanhanget är att Micael påstår att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver (på bekostnad av allt annat). För det är ju inte så att Jesus ”trycker” på de fattiga, det är ”bara” vad lärjungarna sagt när de började gräla på henne.

Jag tar inte med mig det som påstås: ”hon hällde dyra saker på Jesus så därför kan vi hälla dyra saker på kyrkan/oss själva”.

Jag tar med mig en så enkel sak som att fattigdomsbekämpning inte är det enda våra pengar behöver gå till och att det går att se en koppling till Kristi kropp i bemärkelsen att det handlar om kyrkan. Eftersom en gåva given i tro och kärlek för att ära honom som överstepräst och kung som dekorerar kyrkorummet och berikar gudstjänstlivet rimligen kan ses på liknande sätt (inom rimliga gränser som jag nämnt tidigare).

Matte A

Naturligtvis kan inte samma tusenlapp gå åt två håll samtidigt. Men jag menar inte heller att vi är uppmanade att ge alla våra pengar till fattigdomsbekämpning.

Det är lite oklart för mig vad som avses vara lyxprodukter och lyxkonsumtion?

Vår vanliga konsumtion bidrar till ekonomisk tillväxt i andra delar av världen. Det är ingen spekulation, det är så t. ex. flera asiatiska ekonomier har kunnat växa. De har kraftig export.

Jag säger inte att enda sättet att hjälpa på är att konsumera, men syftet med hjälpen måste vara att hjälpa länder att på lång sikt bli spelare på den gemensamma marknaden (och i det menar jag också att hjälpa dem att etablera sig) så de inte längre behöver hjälp. Och att inte heller vår konsumtion per definition är något dåligt, men det verkar nästan som att Micael måste få det till det för att få sin syn att gå ihop.

Micael Grenholms problem med pengar

En kyrka och pengar
En kyrka och pengar

Rubriksättning är ju viktigt för att fånga läsare, något säger dock rubriken om det som avhandlas, men så klart menar jag inte att påstå att Micael inte kan hantera pengar!

Redan när jag på Facebook såg rubriken till Micael Grenholms inläggProblemen med scenlampor och rökmaskiner i frikyrkan” tänkte jag genast på kvinnan med nardusbalsamet. Det gjorde, visade det sig, även Micael. Vilket jag återkommer till snart, efter en reflektion utifrån hur Micael öppnar sitt inlägg.

Redan från början blandar Micael samman tanken om att leva enkelt ekonomiskt med att man då är öppen för Anden.

Men det är ett tankefel, en felaktig slutsats, att tänka att det automatiskt skulle vara så att man på grund av pengar inte prioriterar rätt eller förlitar sig på Gud. Låt mig ta två exempel:

I mötet mellan den rike mannen och Jesus (Mark 10:17-31) ser vi på lärjungarnas reaktion är det inte pengarna i själv som är frågan, de har ju egendomsgemenskap med Jesus. Men de utbrister ändå förfärat att ingen kan komma till himlen då. Jesus såg den mannens svaghet och uppmanade honom att leva fattigt. Likaså ser vi i liknelsen om den rike mannen och ladorna (Luk 12:13-21) att det inte är fel att han har pengar, felet är att han väljer att förlita sig på dem istället för Gud.

I den meningen gör så klart kristna fel, om de förlitar sig på sina pengar istället för Gud. Men att det per automatik är så för att man köper in rökmaskiner går jag inte med på. Och Micael räknar då bort de synder som man naturligtvis blir extra frestad av att göra när man lever ”i motsats till världen” som t.ex. andligt högmod.

Det framställs också som en motsättning mellan att köpa in scenlampor och rökmaskiner och att ge pengar till de som kämpar för sina liv i Aleppo eller Haiti just nu. Är det verkligen en rimlig motsättning? För motsättningen innebär ju att vi inte har råd med bägge, och där tror jag Micael har fel. Vår förmåga att ge pengar till de drabbade i Aleppo eller Haiti är inte främst återhållen av vår eventuella scenlampa utan av helt andra saker (generellt sett, naturligtvis).

Kvinnan med nardusbalsamet

Mina invändningar är 2:

  1. Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället.
  2. Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” – Mark 14:3-9

Micael skriver:

De skäl Jesus anför för att kvinnans handling inte är ond är att han är närvarande i sin inkarnerade kropp till skillnad från i framtiden när lärjungarna ska tjäna honom främst genom att hjälpa de fattiga (Mark 14:7), och att det är en profetisk handling inför hans begravning (14:8). Eftersom Jesus inte är närvarande idag i en fysisk kropp och eftersom hans begravning redan har varit, kan vi inte applicera den texten på någon modern situation.

Låt oss bena upp detta lite.

Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?

Jesus lägger faktiskt inte främst fokus på sin egen kropp i sitt svar till lärjungarna utan han börjar med kvinnans handling som sådan, han säger ju ”hon har gjort en god gärning mot mig” och ”hon har gjort vad hon kunde”. Han värderar hennes intention, innan säger något om sin egen kropp.

Den goda gärning Jesus talar om är av samma sort som de goda gärningar man gör i fromhetslivet när man ger allmosor. Detta är inte en annan sorts god gärning. Både denna kvinna och änkan vid templet som ger sina två kopparslantar ger av sig genom sina gåvor. Och för detta prisas de av Jesus.

Sen kommer vi inte ifrån att hon gör något som (med Micaels bild av hur man ska leva) inte har ekonomisk sans. Det finns ingen poäng med att smörja Jesus med något så dyrt. Det är en överdriven gåva. Det är en del av poängen, precis som Micael skriver är det en gåva som ska provocera.

Frågan som återstår är då om vi på grund av att Jesus begravning redan varit kan säga: ”vi (kan) inte applicera den texten på någon modern situation.”

Vad säger Paulus om Kristi kropp? I Efesierbrevet 1:22-23 läser vi:

Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Det finns en fysisk kropp som Bibeln identifierar som Kristi fysiska kropp på jorden idag, och det är kyrkan. Naturligtvis är det inte i bokstavlig mening Kristi fysiska kropp, för den besitter han fortfarande där han sitter på Faderns högra sida. Men det finns inget som säger att Micaels slutsats att allt som återstår att använda våra pengar till efter att Jesus återvänt till himlen är fattigdomsbekämpning.

Precis som de ger på ett sätt som kan verka slösaktigt för den som tänker att fattigdom är idealet för alla, så kan det verka slösaktigt med vackra kyrkor, rökmaskiner mm men i själva verket är det ett av sätten som vi visar vad som faktiskt är viktigt för oss. Om gudstjänstlivet är viktigt för att vi där på ett särskilt sätt prisar Gud och får ta emot hans sakrament, så är det också värt att satsa på det rummet av kärlek till Gud. Inte till varje pris och över alla andra prioriteringar som ska göras i en budget, min poäng är inte att driva den fulla motsatsen till Micaels tes utan att peka mot vad Bibeln ger oss för mått.

Kyrkan är Kristi kropp och precis som Kristi kropp kunde smörjas inför korsdöden för 2000 år sedan för att peka på att Jesus är kung, så är det naturligt att peka på Jesus som kung även idag genom att upphöja honom på alla sätt. Både genom att hjälpa de svaga och utsatta och genom att prisa Gud genom att ge av vad vi har för att göra gudstjänsten vacker. Det vackra är också en gåva från Gud.

Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är värt att fundera över vad pengarna vi använder när vi handlar gör för något för människor i andra delar av världen. För faktum är att handeln och tillverkningen som sker i många av världens fattigare länder leder till att man får ökat välstånd och att man kan bygga en framtid för sig och sin familj.

Det är inte självklart så att det på lång sikt skulle vara bättre att ge pengar direkt än att köpa varor som är tillverkade där.

Här anar jag en syn på pengar och politik som kanske inte är självklar att alla kristna delar med Micael.

Slutsats

Det blir lätt en torr och torftig teologi om den reduceras till fattigdomsbekämpning och evangelisation. Det betyder inte att dessa saker inte skulle vara viktiga, men de är inte det enda som kyrkan finns för (dock är evangelisation det övergripande syftet med kyrkan så klart – se dopbefallningen).

Jag är inte själv del i kyrklig kontext där scenlampor och rökmaskiner är vanliga men jag tänka mig att det skulle kännas lite tråkigare att inte få ha det också i sin gudstjänst. Inte för att det är avgörande, men för att det är ett sätt att prisa Gud på. Precis som det är i min svenskkyrkliga kontext att vi använder dyra fina (och därmed riktigt hållbara) mässhakar och annan liturgisk utrustning i våra gudstjänster. Våra mässor skulle inte bli mindre giltiga utan dem, men definitivt lite tråkigare.

Däremot tror jag det är viktigt att vara reflekterad i vad man lägger pengar på, både som privatperson och som kyrka. Det är inte klokt att köpa in mer dyr utrustning (av något slag) utan att det finns ett syfte med den. Och vi ska naturligtvis arbeta för att våra gemenskaper vara välkomnande för nya och finna vägar att evangelisera på. Där ett gudstjänstliv man känner glädje inför är en viktig del.

Kommentar till Pokémon GO-fika i kyrkan

Idag är vi med från Knivsta pastorat i Tidningen Dagen.

Präst möter Pokémon-spelare
Artikel ur Tidningen Dagen.
Thomas Mandfredh citerar mig helt korrekt och återger det vi gjort och tänker så gott det går med det lilla utrymmet. Men jag tänker att det finns utrymme att lägga ut texten lite om Pokémon och kyrkan.

Jag säger ”hittills har väldigt få gått in i kyrkan tack vare vårt pokéstop”, vilket är sant. I förhållande till hur många som passerar. Men det är inte som att ingen har gått in i kyrkan, vilket jag efteråt inser kan bli hur man läser det. Toaletten lånas en del, någon torsdagskväll kom det in ett gäng lite äldre tonårskillar på grund av pokéstopen och snackade ett tag med mina kollegor som var i kyrkan då. Med andra ord, visst kommer det folk.

Vid våra Pokémonfikan har det varit lite olika många, men nya personer som vi inte pratat med tidigare har tagit fika vid varje tillfälle, trots mycket sparsmakad annonsering (läs: ingen mer än ett Facebook-event).

I en tid när #mittkors-debatten har resulteterat i att folk går ut kyrkan på grund av den mediastorm det inneburit. Utöver den tidigare uppmärksammade granskningen av resor som olika nivåer inom kyrkan företagit sig under ett antal år, som också ledde till utträden. Så är det kanske extra relevant bara att finnas lokalt på plats där folk rör sig. Många av våra medlemmar har en mycket passiv relation till kyrkan, vilket innebär att man i hög grad troligen formar sin bild genom andra- och tredjehandsrapporter. Och där kommer media in. Bara att finnas på plats, bjuda på lite kaffe/te/saft och utbyta några trevliga ord om spelande (eller vad spelaren önskar prata om) så har bilden av kyrkan påvekats, i en riktning som ligger närmare verkligheten än alla ord på nätet.

En annan aspekt är att vi har en mycket aktiv ungdomsgrupp på torsdagar, som börjar med mässan kl 19.00. Det är sällan färre än 30 personer som kommer och många gånger uppåt 50. Det är värt att uppmärksamma ungas stora engagemang i kyrkan, att då stanna till vid kyrkan, ta en kaffe och se att det dyker upp många tonåringar som (frivilligt!) går i kyrkan är också värdefullt.

Det finns också ett värde i ungdomsverksamheten, spelet engagerar många, att hjälpa till med något som kopplar spelet och kyrkan till varandra är ett utmärkt sätt att knyta samman dem.

Det jag gillar mest med hur vi tidsmässigt lagt fikat är att våra lure-moduler och vårt kaffebord pekar rakt in mot gemenskapen med Gud i mässan.

Att meditera gör dig mindre rädd för VR? :)

A group of people with no experience in meditation tried scary VR experiences with an head-mounted display, while researchers measured their emotional reactions through physiological parameters such as heart activity and facial muscles activity. Then, half the participants followed a typical 8-week mindfulness course, while the other half did not (control group). At the end of the 8 weeks, they tried VR again. Participants who had practiced mindfulness during the 8 weeks were much less affected by VR: the scary VR experiences were not able to increase their heart rate as 8 weeks earlier, facial muscles activity was reduced, and their subjective perception of VR was consistent with this lack of engagement. On the contrary, the control group did not show such changes, and was still affected by VR. The paper interprets this emotional deactivation of meditators in terms of self-regulation of attention and detachment that can be gained through mindfulness, and can persist also when people (as these participants trying VR) are not meditating.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0747563216300826

Intressant, hade varit kul att veta hur det gått om de bett enligt Tidegärden tex 🙂

Blogg 100, går det nu?

Även i år ska jag försöka mig på kampanjen #blogg100, som började idag. Det har ju ökat mitt bloggande men hittills har jag inte tagit mig i mål 😃

God kväll!

Barndopet – den fria viljan

Vi lever i en tid där det egna fria valet står högt i kurs. Det finns något gott i det, men jag tror att vi kan lura oss själva att tänka oss som friare än vad vi är. Ett sådant exempel är när man i samhället talar om att inte ”tvinga på” barn ”religion”, eller andra förlegade tankekonstruktioner, utan låta barnen välja själva när de är gamla nog.

Bland ateister finns tankegången att den egna positionen är den neutrala, eftersom den inte tar ställning för någon religion. Helt rättvist, eller hur?

Problemet är att man glömmer bort sin egen position, för just det att man inte tar ställning för innebär i grunden ett slags ställningstagande emot. För allt annat viktigt, som att inte röra spisplattor eller att vaccinera sig, är sådant vi inte låter barnen välja själva. Eller för den delen, hur många av oss tänker att barnen inte ska påverkas att tänka demokratiskt och att alla (oavsett hudfärg, kön, sexualitet etc…) är lika värda utan ska ges eget utrymme att ta ställning i dessa frågor först när de blivit äldre?

Naturligtvis tar vi vuxna ställning för våra barns bästa genom deras uppväxt. Åtminstone när det gäller. På samma sätt tänker jag att det är med dopet och tron. Som troende (eller funderande) förälder finns ingen anledning att hålla tillbaka på grund av ett senare fritt val. Barnet kan i framtiden självständigt välja att inte konfirmera sig, att gå ur kyrkan och avsäga allt den står för – ändå.

Ibland tycker jag mig ha anat lite av det resonemanget bland medkristna. Man vill liksom inte påverka för mycket utan ge barnet sitt eget fria val (och tro mig, jag är för att man lär sina barn att tänka själv och att de får intellektuellt svängrum – men nu skriver jag i kontexten av barndop).

Ett problem, tror jag, bottnar i att man har en för hög syn på människans fria vilja. Vi tenderar att tänka att vi har, eller ska ha, total fri vilja – så som Gud har.

Men det har vi inte och kan aldrig få. Människans vilja är analog med Guds, men inte densamma. I Konkordieboken (en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter) står det om den fria viljan utifrån fyra olika tillstånd som människan befinner sig i:

  1. före fallet; 2. efter fallet; 3. efter pånyttfödelsen och 4. efter köttets uppståndelse – Konkordieformeln 2:1

Vi befinner oss inte i stadie 1 eller 4, utan i antingen 2 eller 3. Och fri vilja vad gäller det mänskliga har vi, vi kan välja våra kläder och vad vi vill utbilda oss till. Men vi kan inte välja Gud självmant, det andliga ligger utanför vår egen förmåga. Och till stöd för det har jag naturligtvis några Bibelord:

  • Guds hand var med och möjliggjorda omvändelsen – Apg 11:21: ”Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.”
  • Jesus är tydlig om vem som kan komma till honom, de som dras till honom av Fadern. – Joh 6:44: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.”
  • Människan har inte förmågan i sig själv att ta emot evangeliet – 1 Kor 2:14: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”
  • Vi är till och med motsträviga mot evangeliet – Rom 8:7: ”Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det.”
  • Vi har fått nåden att tro, inte något vi gripit själva – Fil 1:29: ”Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.”
  • Vi har blivit födda, inte av kroppens vilja utan av Guds vilja – Joh 1:12-13: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.”
  • Här beskrivs det som ett uppväckande från de döda, inget man gör själv – Kol 2:12: ”I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.”
  • Här är liknelsen med skapelsen, notera att det är Gud som agerar – 2 Kor 4:6: ‘Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.’

Gud agerar i vår omvändelse och vi tar emot den. Poängen i relationen till barndopet?

Enkelt: Varken barn eller vuxna gör det fria valet själva att ta emot Gud. Förkasta kan vi, men det är Gud som agerar med oss när vi får tron.

Och som vi konstaterat tidigare ärver barn och spädbarn Guds rike (Mark 10:13-16) och de har tro (Luk 1:41). Vidare är ju dopet uppfyllelsen av omskärelsen (Kol 2:11-12) och den gavs till spädbarn så väl som vuxna (1 Mos 17:10). Eftersom nya förbundet är mer inkluderande och öppet än det gamla, vore det ju märkligt om spädbarn helt plötsligt nu blev exkluderade! Och vi ser i NT hur hela hushåll döps, det inkluderar rimligen barn – något annat vore främmande för de judar och icke-judar (som i regel hängde vid synagogorna) som blev kristna.

Vill du ta upp frågor och att jag ska skriva mer om barndopet, så gör jag gärna det framöver (även om ditt inlägg kommer långt efter att jag publicerat denna text). Men utan er input kommer jag att gå vidare med andra ämnen under den kommande veckan. 🙂

Barndopet – ett sakrament

Barndopet – ett sakrament

Vad gör dopet till ett sakrament (en helig handling)?

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. – Apg 2:38

Som vi ser i citatet hör omvändelsen, dopet och syndernas förlåtelse samman. Det blir än tydligare i Romarbevets sjätte kapitel:

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. – Rom 6:4

Det händer alltså något speciellt när vi döps, det är inte enbart något vi gör för att Jesus befallde det (vilket i sig är skäl nog) eller som ett yttre tecken på vårt eget ställningstagande. Det händer något med oss när vi döps, som vi läste ovan. Dopet ger förlåtelse.

Och detta är oerhört speciellt för när vi förstår att Gud handlar med oss i dopet och inte tvärtom. För helt plötsligt blir dopet något vi får leva i, inte genom egen förtjänst och ansträngning utan genom Guds förtjänst och ansträngning för oss. Vi är burna i dopet av Guds nåd, på ett alldeles särskilt fysiskt sätt som bara dopet och nattvarden kan göra. Dopets vatten blir det fysiska tecknet på Guds agerande med oss och vår tillhörighet hos honom utan egen förtjänst.

Det är en fantastisk påminnelse för oss: Du är inte kristen på grund av dina känslor, tankar eller handlingar utan på grund av vad Jesus har gjort för dig.

På det kan man bygga sitt liv som kristen.

Vem ska döpas?

Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’ – Apg 22:16

För vuxna gäller att den ska döpas som begär ett dop, den som fått en tro. Den som just fått tron gör klokt i att få undervisning om dopet och sätta sig in i vad det innebär innan man döps.

För vissa som varit troende länge kan det vara svårt att välja att låta döpa sig, det kan kännas som att man underkänner den tro man haft ditintills. Men så är det inte, lika lite som att man när man hör Ordet i predikan eller i Bibelläsningen underkänner sitt liv som troende fram till dess. Förlåtelsen man får i dopet är en påfyllning av nåd för den som redan tror och därmed fått nåden. Men det innebär också den där grunden jag nämnde ovan, som man kan bygga sitt liv på. Det blir mer än vad som ibland kan kännas som den egna trons prestation av känsla, tanke och ansträngning.

Och sist men inte minst, det är en direkt befallning från Jesus och sådana ska man inte ta lätt på! 😀

Barnen då?

Barndopet blir pricken över i-et i detta med Guds nåd. Eftersom det blir en illustration av hur Guds nåd verkar med oss. Barnet kan, som vi igår konstaterade, bäras fram för välsignelse av Jesus, lovprisas för sin tro och räknas som en del av himmelriket. Och detta gäller även små barn som bärs, som vi kan se i Luk 18:15.

Barn kan alltså få ta emot dopet och få bäras i den fantastiska gåvan som dopet är under hela sin uppväxt.

Barndopet – lite teologi

Barndopet – lite teologi

Jag blev nyligen påmind om att samma Bibeltext som vi alltid läser vid barndop i Svenska kyrkan, används vid barnvälsignelse i frikyrkor:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. – Mark 10:13–16

Med risk att missrepresentera en troendedöparhållning så förstår jag det som att man pekar på att inga barn är explicit utskrivna som döpta i Bibeln och att Jesus välsignar barnen vilket ger oss en förebild.

Så hur tänker vi som tror att barnen ska döpas?

Jesus döpte ingen (Joh 4:2), men vad han ger oss i denna Bibeltext är en teologisk grund för barndop. För han säger ju att Guds rike tillhör sådana som är som barnen. Det innebär ju att Guds rike tillhör barnen. Alltså: barnen har en naturlig tro på Gud.

Egentligen är det inte så märkvärdigt, ett barn som är i sin mammas mage har ju en relation till sin mor redan där inne, likaså kan det ha det till sin far. Det kan känna igen rösten och på så vi veta vem det är när det har fötts. Varför skulle inte barn kunna ha samma intuitiva kunskap om Gud?

I Kolosserbrevet 2:11–15 kan vi läsa att dopet är den nya omskärelsen, uppfyllelsen av vad omskärelsen pekade på och något större (eftersom alla kan bli döpta, inte könsbundet):

I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav.

Det är ju knappast någon tvekan hur de judekristna tog detta budskap till sig i sin kristna praktik. Klart man döpte sina barn när de var bebisar, det var ju så barnen blev en del av det gamla förbundet.

Sammanfattningsvis:

  • Mark 10-stället talar om att barnen kan tro. Och tron är ju vad som tillsammans med dopet krävs för frälsningen.
  • Det är lika naturligt att för ett barn att kunna tro på Gud som att ha en relation till sin förälder.
  • Dopet är “den nya omskärelsen”, klart man döpte sina bebisar i den tidiga kyrkan, man hade behövt ge särskilda instruktioner om att inte göra det.

Ateisten står utan telos

Vad är egentligen meningen med livet? Det är så klart en fråga vi alla (kanske inte riktigt alla, men jag gissar att det är nästan alla) ställer oss emellanåt. Särskilt i vissa perioder kan det vara något man får anledning att fundera över. Vad ger mening i ditt liv?

För några dagar sedan skrev jag:

Vilket föranledde:

Så då får jag ta och göra ett försök. Vad jag är ute efter är inte att ifrågasätta människors upplevelse av mening i sina liv. Det är ju jättefint att man finner en mening i sina barn, sitt arbete eller vad det kan vara. Ofta tror jag (för egen del) att den där upplevelsen av mening man har (även som ateist) är en avglans av den mening som Gud ger.

Men utan Gud finns inte mening för människans liv i objektiv mening. Let me show you.

Aristoteles ger oss inte mindre än fyra kausala orsaker:

  • Den materiella orsaken
  • Den formella orsaken
  • Den påverkande orsaken
  • Den ändamålsenliga orsaken

Vetenskapen kan svara på två av dem, de två första. Dels hur något är materiellt sammansatt och dels naturlagar. Den påverkande orsaken till en människas liv är närmast föräldrarnas val och ytterst så klart Guds (i form av skapare av universum och den som genom sin försyn håller världen vid liv). Men det är den sista som är mest intressant för vår fråga.

Den ändamålsenliga orsaken, alltså vad målet – mening – är med att något finns. T.ex. en bil finns för att köra på vägen, den är inte menad att fungera under vattnet. Eller syftet med att man förfinar en hundras är agility eller vaktegenskaper. Oavsett så ser vi att den ändamålsenliga orsaken alltid kommer utifrån den kan inte ges inifrån eftersom man inte orsakat sin egen existens.

Så vad är då den ändamålsenliga orsaken för människan?

Om Gud inte finns, finns det inte någon sådan orsak – vilket innebär att det inte finns någon mening med människans liv i objektiv mening. Som människa är man inte menad, utan syfteslös, i sitt liv.

Fast någon kanske påpekar att vi har en själviska genen och vårt syfte är att reproducera. Men nej, vetenskapens beskrivning av de formella orsakerna är inte normativ för hur vi bör göra. Och ger definitivt inte ett ändamål.

Men eftersom Gud finns, så finns det också ett syfte med varje människas liv. Varje människa är nämligen skapad till Guds avbild och varje människa är kallad till ett liv i gemenskap med Gud. Ett liv som börjar här på jorden, men som får sin fortsättning i livet efter döden.

Och eftersom vi är i veckan efter “Alla själars dag” passar jag på att skjuta in ett C. S. Lewis-citat och ett Bibelord från tredje årgångens evangelium:

”“If I find myself with a desire which nothing in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world.”

Jesus sa (Luk 20:37–38):

“Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”