Vi lever i en tid där det egna fria valet står högt i kurs. Det finns något gott i det, men jag tror att vi kan lura oss själva att tänka oss som friare än vad vi är. Ett sådant exempel är när man i samhället talar om att inte ”tvinga på” barn ”religion”, eller andra förlegade tankekonstruktioner, utan låta barnen välja själva när de är gamla nog.

Bland ateister finns tankegången att den egna positionen är den neutrala, eftersom den inte tar ställning för någon religion. Helt rättvist, eller hur?

Problemet är att man glömmer bort sin egen position, för just det att man inte tar ställning för innebär i grunden ett slags ställningstagande emot. För allt annat viktigt, som att inte röra spisplattor eller att vaccinera sig, är sådant vi inte låter barnen välja själva. Eller för den delen, hur många av oss tänker att barnen inte ska påverkas att tänka demokratiskt och att alla (oavsett hudfärg, kön, sexualitet etc…) är lika värda utan ska ges eget utrymme att ta ställning i dessa frågor först när de blivit äldre?

Naturligtvis tar vi vuxna ställning för våra barns bästa genom deras uppväxt. Åtminstone när det gäller. På samma sätt tänker jag att det är med dopet och tron. Som troende (eller funderande) förälder finns ingen anledning att hålla tillbaka på grund av ett senare fritt val. Barnet kan i framtiden självständigt välja att inte konfirmera sig, att gå ur kyrkan och avsäga allt den står för – ändå.

Ibland tycker jag mig ha anat lite av det resonemanget bland medkristna. Man vill liksom inte påverka för mycket utan ge barnet sitt eget fria val (och tro mig, jag är så för att man lär sina barn att tänka själv och att de får intellektuellt svängrum – men nu skriver jag i kontexten av barndop).

Ett problem, tror jag, bottnar i att man har en för hög syn på människans fria vilja. Vi tenderar att tänka att vi har, eller ska ha, total fri vilja – så som Gud har.

Men det har vi inte och kan aldrig få. Människans vilja är analog med Guds, men inte densamma. I Konkordieboken (en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter) står det om den fria viljan utifrån fyra olika tillstånd som människan befinner sig i:

1. före fallet; 2. efter fallet; 3. efter pånyttfödelsen och 4. efter köttets uppståndelse – Konkordieformeln 2:1

Vi befinner oss inte i stadie 1 eller 4, utan i antingen 2 eller 3. Och fri vilja vad gäller det mänskliga har vi, vi kan välja våra kläder och vad vi vill utbilda oss till. Men vi kan inte välja Gud självmant, det andliga ligger utanför vår egen förmåga. Och till stöd för det har jag naturligtvis några Bibelord:

• Guds hand var med och möjliggjorda omvändelsen – Apg 11:21: ”Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.”
• Jesus är tydlig om vem som kan komma till honom, de som dras till honom av Fadern. – Joh 6:44: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.”
• Människan har inte förmågan i sig själv att ta emot evangeliet – 1 Kor 2:14: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”
• Vi är till och med motsträviga mot evangeliet – Rom 8:7: ”Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det.”
• Vi har fått nåden att tro, inte något vi gripit själva – Fil 1:29: ”Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.”
• Vi har blivit födda, inte av kroppens vilja utan av Guds vilja – Joh 1:12-13: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.”
• Här beskrivs det som ett uppväckande från de döda, inget man gör själv – Kol 2:12: ”I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.”
• Här är liknelsen med skapelsen, notera att det är Gud som agerar – 2 Kor 4:6: ’Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.’

Gud agerar i vår omvändelse och vi tar emot den. Poängen i relationen till barndopet?

Enkelt: Varken barn eller vuxna gör det fria valet själva att ta emot Gud. Förkasta kan vi, men det är Gud som agerar med oss när vi får tron.

Och som vi konstaterat tidigare ärver barn och spädbarn Guds rike (Mark 10:13-16) och de har tro (Luk 1:41). Vidare är ju dopet uppfyllelsen av omskärelsen (Kol 2:11-12) och den gavs till spädbarn så väl som vuxna (1 Mos 17:10). Eftersom nya förbundet är mer inkluderande och öppet än det gamla, vore det ju märkligt om spädbarn helt plötsligt nu blev exkluderade! Och vi ser i NT hur hela hushåll döps, det inkluderar rimligen barn – något annat vore främmande för de judar och icke-judar (som i regel hängde vid synagogorna) som blev kristna.

Vill du ta upp frågor och att jag ska skriva mer om barndopet, så gör jag gärna det framöver (även om ditt inlägg kommer långt efter att jag publicerat denna text). Men utan er input kommer jag att gå vidare med andra ämnen under den kommande veckan. 🙂

Barndopet – ett sakrament

Vad gör dopet till ett sakrament (en helig handling)?

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. – Apg 2:38

Som vi ser i citatet hör omvändelsen, dopet och syndernas förlåtelse samman. Det blir än tydligare i Romarbevets sjätte kapitel:

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. – Rom 6:4

Det händer alltså något speciellt när vi döps, det är inte enbart något vi gör för att Jesus befallde det (vilket i sig är skäl nog) eller som ett yttre tecken på vårt eget ställningstagande. Det händer något med oss när vi döps, som vi läste ovan. Dopet ger förlåtelse.

Och detta är oerhört speciellt för när vi förstår att Gud handlar med oss i dopet och inte tvärtom. För helt plötsligt blir dopet något vi får leva i, inte genom egen förtjänst och ansträngning utan genom Guds förtjänst och ansträngning för oss. Vi är burna i dopet av Guds nåd, på ett alldeles särskilt fysiskt sätt som bara dopet och nattvarden kan göra. Dopets vatten blir det fysiska tecknet på Guds agerande med oss och vår tillhörighet hos honom utan egen förtjänst.

Det är en fantastisk påminnelse för oss: Du är inte kristen på grund av dina känslor, tankar eller handlingar utan på grund av vad Jesus har gjort för dig.

På det kan man bygga sitt liv som kristen.

Vem ska döpas?

Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’ – Apg 22:16

För vuxna gäller att den ska döpas som begär ett dop, den som fått en tro. Den som just fått tron gör klokt i att få undervisning om dopet och sätta sig in i vad det innebär innan man döps.

För vissa som varit troende länge kan det vara svårt att välja att låta döpa sig, det kan kännas som att man underkänner den tro man haft ditintills. Men så är det inte, lika lite som att man när man hör Ordet i predikan eller i Bibelläsningen underkänner sitt liv som troende fram till dess. Förlåtelsen man får i dopet är en påfyllning av nåd för den som redan tror och därmed fått nåden. Men det innebär också den där grunden jag nämnde ovan, som man kan bygga sitt liv på. Det blir mer än vad som ibland kan kännas som den egna trons prestation av känsla, tanke och ansträngning.

Och sist men inte minst, det är en direkt befallning från Jesus och sådana ska man inte ta lätt på! 😀

Barnen då?

Barndopet blir pricken över i-et i detta med Guds nåd. Eftersom det blir en illustration av hur Guds nåd verkar med oss. Barnet kan, som vi igår konstaterade, bäras fram för välsignelse av Jesus, lovprisas för sin tro och räknas som en del av himmelriket. Och detta gäller även små barn som bärs, som vi kan se i Luk 18:15.

Barn kan alltså få ta emot dopet och få bäras i den fantastiska gåvan som dopet är under hela sin uppväxt.

Barndopet – lite teologi

Jag blev nyligen påmind om att samma Bibeltext som vi alltid läser vid barndop i Svenska kyrkan, används vid barnvälsignelse i frikyrkor:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. – Mark 10:13–16

Med risk att missrepresentera en troendedöparhållning så förstår jag det som att man pekar på att inga barn är explicit utskrivna som döpta i Bibeln och att Jesus välsignar barnen vilket ger oss en förebild.

Så hur tänker vi som tror att barnen ska döpas?

Jesus döpte ingen (Joh 4:2), men vad han ger oss i denna Bibeltext är en teologisk grund för barndop. För han säger ju att Guds rike tillhör sådana som är som barnen. Det innebär ju att Guds rike tillhör barnen. Alltså: barnen har en naturlig tro på Gud.

Egentligen är det inte så märkvärdigt, ett barn som är i sin mammas mage har ju en relation till sin mor redan där inne, likaså kan det ha det till sin far. Det kan känna igen rösten och på så vi veta vem det är när det har fötts. Varför skulle inte barn kunna ha samma intuitiva kunskap om Gud?

I Kolosserbrevet 2:11–15 kan vi läsa att dopet är den nya omskärelsen, uppfyllelsen av vad omskärelsen pekade på och något större (eftersom alla kan bli döpta, inte könsbundet):

I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav.

Det är ju knappast någon tvekan hur de judekristna tog detta budskap till sig i sin kristna praktik. Klart man döpte sina barn när de var bebisar, det var ju så barnen blev en del av det gamla förbundet.

Sammanfattningsvis:

• Mark 10-stället talar om att barnen kan tro. Och tron är ju vad som tillsammans med dopet krävs för frälsningen.
• Det är lika naturligt att för ett barn att kunna tro på Gud som att ha en relation till sin förälder.
• Dopet är “den nya omskärelsen”, klart man döpte sina bebisar i den tidiga kyrkan, man hade behövt ge särskilda instruktioner om att inte göra det.