Micael Grenholm och jag för just nu en diskussion om pengar och kristen tro. Detta är de tidigare inläggen:

• Micael: Problemen med scenlampor och rökmaskiner i frikyrkan
• David: Micael Grenholms problem med pengar
• Micael: Skulle du låta fattiga dö för att få bada i parfym?

Inställsam teologi

Micael gör (troligen utan intention) en halmgubbe när han lägger in mig i ett teologiskt fack han själv skapat och etiketterat. Jag är inte en inställningsteolog, åtminstone inte så som Micael definierar det – helt enkelt eftersom jag inte tycker det är problemfritt med pengar i Gudsrelationen ”bara man har rätt inställning.”

Jag tror inte någon kristen kan klara av att ha en stor skatt på jorden och samtidigt ha sitt hjärta i himlen. Men jag tror också att i stort sett alla kristna har en stor skatt på jorden eller flera. Om inte materiellt så av andra slag. Pengar behöver inte hålla tillbaka en mer än annat i livet. Det innebär dock inte att jag försöker relativisera problemen just pengar kan innebära.

Min poäng är Martin Luthers (se stora katekesen om första budet), att varje gång vi bryter något av buden bryter vi mot första budet också, eftersom vi då sätter vår yttersta tillit till något annat än Gud, oavsett om det är pengar eller något annat (eller någon annan).

Har man Micaels förståelse av pengar bör, vad jag än så länge förstått, följande Bibelord vara problematiska på grund av att de inte fördömer rikedom utan ”bara” varnar:

• ”Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den.” – Ps 62:11b
• ”Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver.” – 1 Tim 6:17

Men förutom att allt-säljande är ett kall till egendomsgemenskap snarare än fattigdom (Apg 2:44-45) så glömmer David att Jesu motivering faktiskt är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Och de fattiga behöver hans pengar oavsett hur hans psykologiska inställning till pengar ser ut.

Micael tar miste i sin tolkning av mötet mellan den rike mannen och Jesus när han säger att Jesus motivering är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Det är Jesus uppmaning till mannen, motiveringen till varför han ska göra det kommer efter: ”då får du en skatt i himlen.” Det implicerar alltså att mannen i stunden inte hade skatten i himlen, för att han hade pengar? Nej, för att hans hjärta inte tillbad Gud utan mammon – det var ju första budet han inte klarade av att hålla.

Micael gör två fel i sin tolkning av 1 Tim 6:9:

1. Bara för att du kan översätta ploutein på det viset innebär inte det att innebörden i sammanhanget är själva varandet i att vara rik. Eftersom det handlar om något man strävar efter, om vi ser till sammanhanget, tycker jag vi kan hålla oss till den betydelsen.
2. Så motsatsen är ju den som inte önskar bli rik, alltså inte strävar efter det. Det innebär dock inte att man inte blir det ändå – beroende på vad vi menar med rik. I Sverige kan man definitivt ”bli rik” utan att söka det, genom att ha en sådan akademisk utbildning och sådana anställningar i familjen att man tjänar löner därefter. Åtminstone om definitionen på rik är vad Micael säger i sin video.

När David skriver att Jesu poäng i Luk 12:13-21 är ”att det inte är fel att (den rike mannen) har pengar” hittar han på något som inte alls står i texten, tvärtom varnar Jesus för habegär (v. 15) och enligt den samlade nytestamentliga undervisning förutsätter all personlig rikedom habegär.

Micael förutsätter mer eller mindre det vi diskuterar här när han skriver att den samlade NT-undervisningen förutsätter att all personlig rikedom beror på habegär. Jag bestrider att det är NT:s budskap (se 1 Tim 6:17 igen) och för den delen att det skulle vara så i verkligheten.

Jag betraktar den teologi Micael framställde under sin definition av inställningsteologi snarare som inställsam teologi, att den är till för att kristna med stora materiella tillgångar ska känna sig till freds och inte se de svårigheter som mycket pengar innebär.

Nardus nardus nardus på kroppen där

Jag förnekar inte på något sätt att huvudpoängen i passagen är Kristologisk, alltså det handlar om vem Jesus är – när hon smörjer honom, däremot svarade jag på den fråga jag ställde: ”Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?”.

Men frågan är om kvinnan själv förstår vid detta tillfälle vad hon gör, att det handlar om att Jesus är överstepräst (Ps 133:2) och kung (Hv 1:12) och att han smörjs i förväg till sin begravning? Det kan vi inte räkna med. Så vad är hennes motivering då? Hon ger Jesus gåvan i tro (Rom 14:23) och kärlek (1 Joh 4:19), så mycket kan vi säga eftersom han berömmer henne.

Konsekvensen av Micaels eget resonemang är att hennes handling är god på grund av konsekvensen, inte på grund av hennes intention. Men Jesus intresserade sig för intentionen.

Jag menar varken att vi kan ge utan ekonomisk sans eller att hon ger nardusbalsam som allmosa till Jesus, jag skrev att det var en god gärning på samma sätt. Till detta kommer att man kan fundera på vad kvinnan med kopparslantarna ger för typ av gåva, det är ju till templet – inte till de fattiga.

Micaels absurda exempel för att illustrera att det aldrig är ok att ge nardus i stället för mat gör att jag undrar: Använder han deodorant eller parfym för egen del? Är det inte lite väl mycket lyxprodukt? 😉 Micaels resonemang faller dock, som jag visade ovan på att kvinnan inte visste att det var detta hon gjorde. Trots det berömmer Jesus hennes intention.

Hennes handling är naturligtvis inte helt separerad från hennes intention, så är det ju aldrig. Men om hon gav en gåva i kärlek och tro till sin Herre så var det gott nog. Varför kan det inte vara det idag?

Kristi kropp

Davids argument om att kyrkan är Kristi kropp idag är svagt eftersom det Jesus trycker på är att det är just den framtida frånvaron av hans inkarnatoriska kropp som gör att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver.

Det svaga i sammanhanget är att Micael påstår att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver (på bekostnad av allt annat). För det är ju inte så att Jesus ”trycker” på de fattiga, det är ”bara” vad lärjungarna sagt när de började gräla på henne.

Jag tar inte med mig det som påstås: ”hon hällde dyra saker på Jesus så därför kan vi hälla dyra saker på kyrkan/oss själva”.

Jag tar med mig en så enkel sak som att fattigdomsbekämpning inte är det enda våra pengar behöver gå till och att det går att se en koppling till Kristi kropp i bemärkelsen att det handlar om kyrkan. Eftersom en gåva given i tro och kärlek för att ära honom som överstepräst och kung som dekorerar kyrkorummet och berikar gudstjänstlivet rimligen kan ses på liknande sätt (inom rimliga gränser som jag nämnt tidigare).

Matte A

Naturligtvis kan inte samma tusenlapp gå åt två håll samtidigt. Men jag menar inte heller att vi är uppmanade att ge alla våra pengar till fattigdomsbekämpning.

Det är lite oklart för mig vad som avses vara lyxprodukter och lyxkonsumtion?

Vår vanliga konsumtion bidrar till ekonomisk tillväxt i andra delar av världen. Det är ingen spekulation, det är så t. ex. flera asiatiska ekonomier har kunnat växa. De har kraftig export.

Jag säger inte att enda sättet att hjälpa på är att konsumera, men syftet med hjälpen måste vara att hjälpa länder att på lång sikt bli spelare på den gemensamma marknaden (och i det menar jag också att hjälpa dem att etablera sig) så de inte längre behöver hjälp. Och att inte heller vår konsumtion per definition är något dåligt, men det verkar nästan som att Micael måste få det till det för att få sin syn att gå ihop.

Rubriksättning är ju viktigt för att fånga läsare, något säger dock rubriken om det som avhandlas, men så klart menar jag inte att påstå att Micael inte kan hantera pengar!

Redan när jag på Facebook såg rubriken till Micael Grenholms inlägg ”Problemen med scenlampor och rökmaskiner i frikyrkan” tänkte jag genast på kvinnan med nardusbalsamet. Det gjorde, visade det sig, även Micael. Vilket jag återkommer till snart, efter en reflektion utifrån hur Micael öppnar sitt inlägg.

Redan från början blandar Micael samman tanken om att leva enkelt ekonomiskt med att man då är öppen för Anden.

Men det är ett tankefel, en felaktig slutsats, att tänka att det automatiskt skulle vara så att man på grund av pengar inte prioriterar rätt eller förlitar sig på Gud. Låt mig ta två exempel:

I mötet mellan den rike mannen och Jesus (Mark 10:17-31) ser vi på lärjungarnas reaktion är det inte pengarna i själv som är frågan, de har ju egendomsgemenskap med Jesus. Men de utbrister ändå förfärat att ingen kan komma till himlen då. Jesus såg den mannens svaghet och uppmanade honom att leva fattigt. Likaså ser vi i liknelsen om den rike mannen och ladorna (Luk 12:13-21) att det inte är fel att han har pengar, felet är att han väljer att förlita sig på dem istället för Gud.

I den meningen gör så klart kristna fel, om de förlitar sig på sina pengar istället för Gud. Men att det per automatik är så för att man köper in rökmaskiner går jag inte med på. Och Micael räknar då bort de synder som man naturligtvis blir extra frestad av att göra när man lever ”i motsats till världen” som t.ex. andligt högmod.

Det framställs också som en motsättning mellan att köpa in scenlampor och rökmaskiner och att ge pengar till de som kämpar för sina liv i Aleppo eller Haiti just nu. Är det verkligen en rimlig motsättning? För motsättningen innebär ju att vi inte har råd med bägge, och där tror jag Micael har fel. Vår förmåga att ge pengar till de drabbade i Aleppo eller Haiti är inte främst återhållen av vår eventuella scenlampa utan av helt andra saker (generellt sett, naturligtvis).

Kvinnan med nardusbalsamet

Mina invändningar är 2:

1. Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället.
2. Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” – Mark 14:3-9

Micael skriver:

De skäl Jesus anför för att kvinnans handling inte är ond är att han är närvarande i sin inkarnerade kropp till skillnad från i framtiden när lärjungarna ska tjäna honom främst genom att hjälpa de fattiga (Mark 14:7), och att det är en profetisk handling inför hans begravning (14:8). Eftersom Jesus inte är närvarande idag i en fysisk kropp och eftersom hans begravning redan har varit, kan vi inte applicera den texten på någon modern situation.

Låt oss bena upp detta lite.

Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?

Jesus lägger faktiskt inte främst fokus på sin egen kropp i sitt svar till lärjungarna utan han börjar med kvinnans handling som sådan, han säger ju ”hon har gjort en god gärning mot mig” och ”hon har gjort vad hon kunde”. Han värderar hennes intention, innan säger något om sin egen kropp.

Den goda gärning Jesus talar om är av samma sort som de goda gärningar man gör i fromhetslivet när man ger allmosor. Detta är inte en annan sorts god gärning. Både denna kvinna och änkan vid templet som ger sina två kopparslantar ger av sig genom sina gåvor. Och för detta prisas de av Jesus.

Sen kommer vi inte ifrån att hon gör något som (med Micaels bild av hur man ska leva) inte har ekonomisk sans. Det finns ingen poäng med att smörja Jesus med något så dyrt. Det är en överdriven gåva. Det är en del av poängen, precis som Micael skriver är det en gåva som ska provocera.

Frågan som återstår är då om vi på grund av att Jesus begravning redan varit kan säga: ”vi (kan) inte applicera den texten på någon modern situation.”

Vad säger Paulus om Kristi kropp? I Efesierbrevet 1:22-23 läser vi:

Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Det finns en fysisk kropp som Bibeln identifierar som Kristi fysiska kropp på jorden idag, och det är kyrkan. Naturligtvis är det inte i bokstavlig mening Kristi fysiska kropp, för den besitter han fortfarande där han sitter på Faderns högra sida. Men det finns inget som säger att Micaels slutsats att allt som återstår att använda våra pengar till efter att Jesus återvänt till himlen är fattigdomsbekämpning.

Precis som de ger på ett sätt som kan verka slösaktigt för den som tänker att fattigdom är idealet för alla, så kan det verka slösaktigt med vackra kyrkor, rökmaskiner mm men i själva verket är det ett av sätten som vi visar vad som faktiskt är viktigt för oss. Om gudstjänstlivet är viktigt för att vi där på ett särskilt sätt prisar Gud och får ta emot hans sakrament, så är det också värt att satsa på det rummet av kärlek till Gud. Inte till varje pris och över alla andra prioriteringar som ska göras i en budget, min poäng är inte att driva den fulla motsatsen till Micaels tes utan att peka mot vad Bibeln ger oss för mått.

Kyrkan är Kristi kropp och precis som Kristi kropp kunde smörjas inför korsdöden för 2000 år sedan för att peka på att Jesus är kung, så är det naturligt att peka på Jesus som kung även idag genom att upphöja honom på alla sätt. Både genom att hjälpa de svaga och utsatta och genom att prisa Gud genom att ge av vad vi har för att göra gudstjänsten vacker. Det vackra är också en gåva från Gud.

Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är värt att fundera över vad pengarna vi använder när vi handlar gör för något för människor i andra delar av världen. För faktum är att handeln och tillverkningen som sker i många av världens fattigare länder leder till att man får ökat välstånd och att man kan bygga en framtid för sig och sin familj.

Det är inte självklart så att det på lång sikt skulle vara bättre att ge pengar direkt än att köpa varor som är tillverkade där.

Här anar jag en syn på pengar och politik som kanske inte är självklar att alla kristna delar med Micael.

Slutsats

Det blir lätt en torr och torftig teologi om den reduceras till fattigdomsbekämpning och evangelisation. Det betyder inte att dessa saker inte skulle vara viktiga, men de är inte det enda som kyrkan finns för (dock är evangelisation det övergripande syftet med kyrkan så klart – se dopbefallningen).

Jag är inte själv del i kyrklig kontext där scenlampor och rökmaskiner är vanliga men jag tänka mig att det skulle kännas lite tråkigare att inte få ha det också i sin gudstjänst. Inte för att det är avgörande, men för att det är ett sätt att prisa Gud på. Precis som det är i min svenskkyrkliga kontext att vi använder dyra fina (och därmed riktigt hållbara) mässhakar och annan liturgisk utrustning i våra gudstjänster. Våra mässor skulle inte bli mindre giltiga utan dem, men definitivt lite tråkigare.

Däremot tror jag det är viktigt att vara reflekterad i vad man lägger pengar på, både som privatperson och som kyrka. Det är inte klokt att köpa in mer dyr utrustning (av något slag) utan att det finns ett syfte med den. Och vi ska naturligtvis arbeta för att våra gemenskaper vara välkomnande för nya och finna vägar att evangelisera på. Där ett gudstjänstliv man känner glädje inför är en viktig del.

Idag är vi med från Knivsta pastorat i Tidningen Dagen.

Thomas Mandfredh citerar mig helt korrekt och återger det vi gjort och tänker så gott det går med det lilla utrymmet. Men jag tänker att det finns utrymme att lägga ut texten lite om Pokémon och kyrkan.

Jag säger ”hittills har väldigt få gått in i kyrkan tack vare vårt pokéstop”, vilket är sant. I förhållande till hur många som passerar. Men det är inte som att ingen har gått in i kyrkan, vilket jag efteråt inser kan bli hur man läser det. Toaletten lånas en del, någon torsdagskväll kom det in ett gäng lite äldre tonårskillar på grund av pokéstopen och snackade ett tag med mina kollegor som var i kyrkan då. Med andra ord, visst kommer det folk.

Vid våra Pokémonfikan har det varit lite olika många, men nya personer som vi inte pratat med tidigare har tagit fika vid varje tillfälle, trots mycket sparsmakad annonsering (läs: ingen mer än ett Facebook-event).

I en tid när #mittkors-debatten har resulteterat i att folk går ut kyrkan på grund av den mediastorm det inneburit. Utöver den tidigare uppmärksammade granskningen av resor som olika nivåer inom kyrkan företagit sig under ett antal år, som också ledde till utträden. Så är det kanske extra relevant bara att finnas lokalt på plats där folk rör sig. Många av våra medlemmar har en mycket passiv relation till kyrkan, vilket innebär att man i hög grad troligen formar sin bild genom andra- och tredjehandsrapporter. Och där kommer media in. Bara att finnas på plats, bjuda på lite kaffe/te/saft och utbyta några trevliga ord om spelande (eller vad spelaren önskar prata om) så har bilden av kyrkan påvekats, i en riktning som ligger närmare verkligheten än alla ord på nätet.

En annan aspekt är att vi har en mycket aktiv ungdomsgrupp på torsdagar, som börjar med mässan kl 19.00. Det är sällan färre än 30 personer som kommer och många gånger uppåt 50. Det är värt att uppmärksamma ungas stora engagemang i kyrkan, att då stanna till vid kyrkan, ta en kaffe och se att det dyker upp många tonåringar som (frivilligt!) går i kyrkan är också värdefullt.

Det finns också ett värde i ungdomsverksamheten, spelet engagerar många, att hjälpa till med något som kopplar spelet och kyrkan till varandra är ett utmärkt sätt att knyta samman dem.

Det jag gillar mest med hur vi tidsmässigt lagt fikat är att våra lure-moduler och vårt kaffebord pekar rakt in mot gemenskapen med Gud i mässan.

  
🙂

A group of people with no experience in meditation tried scary VR experiences with an head-mounted display, while researchers measured their emotional reactions through physiological parameters such as heart activity and facial muscles activity. Then, half the participants followed a typical 8-week mindfulness course, while the other half did not (control group). At the end of the 8 weeks, they tried VR again. Participants who had practiced mindfulness during the 8 weeks were much less affected by VR: the scary VR experiences were not able to increase their heart rate as 8 weeks earlier, facial muscles activity was reduced, and their subjective perception of VR was consistent with this lack of engagement. On the contrary, the control group did not show such changes, and was still affected by VR. The paper interprets this emotional deactivation of meditators in terms of self-regulation of attention and detachment that can be gained through mindfulness, and can persist also when people (as these participants trying VR) are not meditating.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0747563216300826

Intressant, hade varit kul att veta hur det gått om de bett enligt Tidegärden tex 🙂