Post-prästmöte

Präst- och diakonmötet 2013 för Uppsala stift är nu slut. Det var mitt andra möte i denna genre och samtidigt ärkebiskop Anders sista. Det är de bägge biskoparna i Uppsala stift som står som inbjudare till dessa möten, och det fungerar på liknande sätt i andra stift.

Ragnar Persenius är min vigningsbiskop men biskop Anders har hela tiden varit biskopen vars tillsyn jag befunnit (och befinner) mig under. Unikt, eftersom inget annat stift har två biskopar.

Nu är det alltså dags för Svenska kyrkan att välja en ny ärkebiskop då Anders lägger ned staven i juni nästa år och går i pension. Diskussionerna och funderingarna har varit många och de lär fortsätta, men efter idag kommer inga ny personer att nomineras då de bägge mötena för plädering nu varit. Den kompletta listan på nämnda personer kan nog snart återfinnas på Svenska kyrkans hemsida och på annat håll.

Jag hör till de som får rösta i valet, eftersom jag hör till Uppsala stift. Att det är så beror just på att ärkebiskopen också är biskop i stiftet och inte enbart övergripande för kyrkan. Därför är det aktuellt även för mig att fundera på vem jag ska lägga min röst på.

Efter denna dag kan jag bara säga att Lunds biskop Antje Jackélen verkar vara storfavoriten i valet. Och inte är väl det så konstigt heller, hon är mycket medialt gångbar, en skarp kommunikatör och en duktig teolog. Hon är även kvinna, vilket är en viktig egenskap för vissa i detta val.

Personligen tycker jag att personens kön är ytterst ointressant i valet av ärkebiskop, men gläds vid tanken på att om Antje väljs så är det ändå inte det skälet som kommer ha varit relevant, eller i alla fall tyngst. Utan för att hon helt enkelt är så pass bra att hon vinner av den anledningen.

Vem jag önskar som ärkebiskop vet jag inte riktigt. Flera av namnen som lyftes idag kan säkert vara intressanta, men känner till dem lite för dåligt. Ska försöka åtgärda det innan valet. Men att biskop Ragnar också skulle bli en utmärkt ärkebiskop, det är jag helt övertygad om. Han är också en skarp teolog, duktig kommunikatör och bra på att möta folk.

Vi får be Gud att rätt person ska bli vald och att Guds rike i Sverige ska främjas både genom vår nye ärkebiskop, Svenska kyrkans närvaro i stort så väl som genom våra kristna syskon i andra samfund.

Och kom ihåg, rösta på en nomineringsgrupp som inte har parti i riksdagen den 15 september!

Uppdatering 2013-08-30: Kyrkovalet sker 15 sept inte 16. Tack Micaela!

Måste man försonas med sina föräldrar?

Måste man försonas med sina föräldrar? – Görel Fred

Försoningen behöver inte alls vara bara en “motion away”, för någon part kan ha varit så kränkt att det inte är möjligt.

Att föräldrar är villiga att försonas med sina barn är välkänt. Det är därför det inte behövdes ett budord om att hedra barnen. Men Görel vill gå lite i polemik med detta, för barn vill försoning och hedra sina föräldrar i mycket större grad än vad föräldrarna tror.

Därför att det är den första relationen, det är där vi lär oss så mycket om vår identitet. Men för att det ska vara möjligt måste föräldarna vara beredda att se sitt barns perspektiv. Inte att ta det, men att se det.

Görel ska prata om:

  • Det finns relationer som är mer påverkade av sina traditioner och roller än av hur man faktiskt behandlar varandra.
  • Barndomen är inte så personlig som man tror att den är.
  • För att bli en hel människa så måste man kunna försona sig med sin barndom.
  • Det kan var så att försonas med sin barndom innebär att man då inte kan försonas med sina föräldrar.

Vad Görel tänker om föräldraskap

Ritar tre rektanglar som ska visa på behovsutrymmesfördelningen i ett samtal.

Den proffessionella relationen, där man har en klient/konfident är man där till 85% för denne. Men det är inte 100% eftersom man måste kunna sätta gränser som proffessionell.

I den privata relationen så behöver man dela på behovsutrymmet. Det måste inte vara delat i prat-utrymmet, men bägges behov måste få plats. Det måste inte vara så att man varje gång man ses att det är lika, för det kan vara total kris och den andre får ta 100%. Men i en vänskapsrelation så vet jag att en annan gång får jag plats och du finns för mig. Det bygger på ett givande och ett tagande. Ibland är det så att personer som är bra på att lyssna hamnar i vänskapsrelationer med människor som inte är så bra på att lyssna och då blir det problem. För i en privat relation behöver bägge personerna få plats.

I relation till barnet, är det 100% på barnet. När bebisen skriker så är det barnet som gäller. Det spelar ingen roll om jag är för trött eller sjuk, för barnets överlevnad bygger på min närvaro. Man kan se det som att man socialiserar barnen genom att sakta men säkert ta tillbaka behovsutrymmet. Det är ju inte bra att växa upp och tro att världen kommer ge mig 100%. Barnet lär sig när du vill se nyheterna fast barnet vill se något annat att det är fler personer som man behöver ta hänsyn till. Ju äldre barnen blir desto mer behovsutrymme tar man tillbaka.

Men när det gäller mina barn kan vi aldrig hamna i den vanliga vänskapsrelationen, för som förälder är jag ändå alltid beredd att stå tillbaka för barnens skull även när de är vuxna. Men kanske när jag blir för gammal så kanske de sätter sina behov tillbaka och tar hand om mig. Men innan dess tänker Görel att det kanske är 40% för föräldern och 60% till barnen.

Var går gränsen nedåt för barnen då? Ja, slutligen är det förstås det fysiska, ett litet barn kan inte ordna mat till sig själv och dör därmed. Men det är inte bara de rent fysiska behoven det handlar om. Det går inte att göra oss människor mindre än att vi är i en relation. Det finns därför en psykisk lägre gräns som handlar om just detta.

Görel berättar om en händelse som många av oss hört om i våra utbildningar: En läkare observerade att de barn som låg närmast dörren överlevde i större grad än de barn som låg längre bort från dörren. Han undrade varför eftersom alla fick lika mycket mat. Men på barnhemmet fanns det en städerska som hade ett ömmande hjärta för barnen. Så när hon såg barnen som behövde så mycket, så började hon jollra och prata med barnen och ju längre hon kom in i salen desto mer behövde hon städa mer och prata mindre.

För många människor är det så att de har fått för lite så de går omkring med ett stort hål inom sig. Görel har mött många föräldrar med detta och de har försökt lösa tomheten genom att “skaffa” ett barn för att fylla hålet i sig. Men det tragiska är ju att när man har missat perioden i sitt liv som man har rätt att bara få kärlek utan att också ge själv så kommer det lilla barnet till världen och inte bara vill gulla eller bli tröstat som man trodde. Utan barnet har sina alldeles egna behov och det provocerar mig och tar av mig som förälder. De föräldrlarna och de barnen har Görel träffat mycket. Hon har träffat vuxna barn som kommit med sina föräldrar och väldigt ofta säger föräldrarna: “Hur tror du det var för mig då?” Görel förtydligar att det inte handlar om att inte orka ibland, utan om när man försöker fylla det där hålet i sig själva med barn. Så finns det en massa barn som försöker fylla sina föräldrars behov och hoppas på att någon gång få igen. Så fortsätter det i generation efter generation.

Men det är inte kört, för man kan lära sig att bli sin egen förälder. Hon återkommer till detta senare.

Det finns barn som är sin egen mormor som försöker ge sina föräldrar det som de borde gett. Hon har mött barn som försökt stifta fred mellan sina föräldrar som femåringar. Barn som sparar alla sina veckopengar för att ge dem till sina föräldrar. Eller pojken som alltid kom för sent till skolan för att han alltid letade upp sin pappas spritflaskor för att hälla ut dem, men pappan blev bättre och bättre på att gömma dem och han kom senare och senare för att han skulle hitta dem. Barn är fantastiska på att gå in på det här sättet för sina föräldrar och det är inte ovanligt.

Det finns relationer som är mer påverkade av sina traditioner och roller än av hur man faktiskt behandlar varandra

I Kina har man stiftat en lag om att barn måste ta hand om sina föräldrar, inte bara ekonomiskt, utan också att man måste besöka dem regelbundet. Det finns traditioner där man skulle se det som hädelse att säga som Görel, att en relation är resultatet av vad som sker i den och inte av satta roller utifrån. För några år sedan försökte mor och farföräldrar lobba för en lag där de skulle ha rätt att träffa sina barnbarn oavsett vad deras barn tyckte.

Men det finns inga rättigheter av det slaget, det finns bara rätt att inte bli slagen och så vidare, men det finns inte rättigheter på det mellanmänskliga sättet. Barn har rätten att bli omhändertagna och de får vara jättejobbiga. När man är 4 år får man bete sig hur som helst och ändå bli älskad, även om föräldern måste fostra. Men vuxna kan inte göra så.

Om det är en rätt spelar försoning ingen roll, eftersom den är beroende av att relationer beror på hur man beter sig mot varandra och hur man förtjänar varandras respekt.

Barndomen är inte så personlig som man tror att den är

Barndomen är inte så personlig som man kan tycka att den är. Vad Göre menar med är att hon träffat så många vuxna som på allvar tror att det som skedde i deras barndom berodde på dem, att om de varit andra barn hade det klarat av att göra sina föräldrar glada, hålla ihop familjen eller stoppa alkoholismen.

För några år sedan träffade Görel en person som ville berätta om hur en manlig klient provecerade henne jättemycket, Görel frågade varför och det berodde på att mannen påminde om hennes pappa. Hon berättade för Görel att när hennes föräldrar skilde sig så började hennes pappa säga till henne att hon var ful och att ingen man någonsin skulle vilja titta på henne. Hon sa i förbifarten att så klart handlade om hennes pappa och inte henne. Några veckor senare fick hon ett mail av henne där hon berättade att det var ett helt nytt perspektiv för henne.

Likaså träffade hon en man som hon sa till att vilken son hans pappa än fått skulle han ändå slagit honom, för det är pappan som hade problem. Görel sa att han trodde henne i kanske tre sekunder, men om det hade fått vara längre hade livet kunnat bli annorlunda för honom.

Barn kan ta på sig en skuld som är helt sanslös, en flicka som varit utsatt för incest som gick i samtal fick tio pennor i handen och fördela dem som skuldpennor. Hon skulle fördela dem mellan sig själv, sin pappa och sin mamma. Hon tänkte och satte två hos mamma, tre hos pappa och fem hos sig själv. Han tog inte bort dem direkt från henne, men nästa gång han träffade henne så höll han alla pennorna och sa att han inte höll med om att hon hade någon skuld alls. Många skulle må väldigt mycket bättre om de kunde få hjälp att inse att de inte bär skuld i relationer till sina föräldrar. Barn kommer att försöka att lösa sådana här problem för de behöver få bli omhändertagna. De kommer slå knut på sig själva och inte klara av det.

Att försonas med sin barndom kan innebär att man inte kan försonas med sina föräldrar

När vi befinner oss i relationer är det svårt att finna en objektiv sanning, då den handlar om våra personers subjektiva upplevelser av varandra.

Tom Andersson: När det gäller förändring kan det man möter vara alltför olika, för likt eller lagom olikt. Om något är för likt sker ingen förändring i min verklighet. Och är något för olikt sker ingen förändring heller för det är för konstigt. Det är bara i det lagom olika kan vi förändras.

Om det är så att mina föräldrar har gett en bild av mig själv som är väldigt olik för att det ska gå att tycka om mig, så blir jag inte begriplig för mig själv. Jag kanske måste gå med på att jag var egentligen ganska oduglig, en som inte klarade av det ena eller det andra men borde klarat det. Men då blir jag inte begriplig för mig själv, för det går inte att begripa en person som det fattas något kring.

Det är flera gånger hon har haft människor i sitt rum som sagt att de är onormala och inte går att förstås sig på. Utifrån KASAM så blir det inget sammanhang eftersom man inte är begriplig. Jag går med på att jag är obegriplig eftersom mina föräldrar säger så, men om jag inte går med på det så blir deras bild för olik min egen.

När man föraktar sig själv tar man inte med sin egen beroendeställning som barn, att man inte kunde tacka nej eller gå. För man försöker att få sina föräldrar att ta hand om en. Då kan det bli så att det blir två helt olika kartor av verkligheten. Det är otroligt viktigt att man hittar den försoningen med sig själv, att man ser att man inte hade ansvaret. Man blir också en bättre förälder som man inser det, för som förälder står man ansikte mot ansikte mot det försvarslösa. Och vet jag att jag som barn inte hade ansvar är det lättare att se att mina barn inte heller har det.

Går det då att försonas med sina föräldrar?

Ja, om jag är villig att se mina barns perspektiv. Jag måste inte ta deras perspektiv, men se det. För bara för att jag inte tyckte att det var som du tyckte kan det vara som du tyckte, utan att jag har fel. Det är så oerhört smärtsamt att som förälder höra att man inte är okej som förälder i alla stycken från sina barn. Det är tungt att höra när barnen säger att man svek dem på någon punkt och inte klarade av att ställa upp. Och då börjar man försvara sig och kanske haka upp sig på detaljer, eller försöker vända perspektiv och så startar man kamp om vilken kartbild som stämmer. Men det är inte förrän kampen slutar som lyssnadet börjar.

För några år sen jobbade Görel med en kvinna som varit grovt utnyttjad av sin pappa, hon hade inte träffat honom på femton år. I processen ville hon bjuda in sin pappa till ett samtal tillsammans med Görel. Görel bad en kollega ha ett samtal med honom för att säkerställa att pappan skulle lyssna på sitt barns perspektiv istället för att fylla rummet med sina behov.

Pappan kom och lyssnade, han försvarade och sa ingenting, han bad henne inte ens om att få förlåtelse. Och det ledde till att hon faktiskt kunde förlåta honom. Detta är en berättelse då det gick så bra, men det måste det inte.

Men tar man på riktigt på allvar ta sitt barns perspektiv så kan det gå att gå vidare från nästan vad som helst ändå.

En väninna till Görel har en mor som försökt fylla sitt hål med ett barn. Denna väninna är nu över femtio år och hennes amma runt åttio. Hon har tagit ut allt på relationskontot och belånat det som fanns kvar. Nu hörde hon av sig i ett brev och ville att dottern skulle komma och besöka henne för hon trodde att hon kanske skulle dö snart. Hon sa till Görel att tänk om mamma istället hade skrivit att hon älskade henne och saknat henne och ville träffa henne för att bjuda henne på en god middag. Då hade hon kommit till sin mamma på stört. Tänk så starkt, att man som femtio-åring så villigt vill försonas med sin förälder.

Som vuxen måste man förstå att det lilla barnet inte kommer att komma tillbaka, men den vuxna kan möta en förälder som är beredd att höra och att ta ansvar. Vi kan som vuxna vända oss till det där barnet som finns inom oss, som inte fick vad det behövde och säga till det att det är helt ok och att det inte behövde göra något.

Vad är en människa?

Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård

Inledning

I dessa dagar, 27 – 29 augusti, pågår präst- och diakonmötet i Uppsala stift. Det arrangeras vart fjärde år med stiftets bägge biskopar som värdar. Jag kommer att blogga från detta möte, men jag lovar inget om omfattningen.

Vad är då en människa att du tänker på henne?

Ett samtal mellan biskop Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård, utifrån Ragnar herdabrev “Längtan möte närvaro”.

Herdabrevet återger lite av Ragnars livsresa och han insåg snabbt att den fortsätter ju även efter brevets utgivande, det var bland annat därför han började blogga. Att inte se potentialen vi har som människor, och många är skadade genom andra och kanske innan de själva kunnat göra något. Det är skrämmande. Det är stort att varje människa har resurser. De som är funktionshindrade är inga “andra”, utan också du och jag. Gud har gett oss ett rum och ett utrymme att agera. Det är svårt särskilt när vi kommer in på ondskans kapitel och vi tenderar att ofta projicera över vår ilska på Gud. Vi får aldrig något riktigt svar på det vi är med om.

Ragnar återkommer till detta att vi, var och en, är ett mini-mysterium och har möjlighet att agera. Ibland uppfattar Ragnar det som, att vi ibland lagt ondskan och det mörka som en slags totalbild av människan. Att det stannar där och döljer resurser som finns. Varje människa har förmågan att skapa och att älska, det är inte där problemet i Gudsrelationen finns, utan den handlar om var vi lägger allt det fina vi har fått.

Ragnar har fått lite skäll för att han har tappat bort Guds helighet. Kristi försoningsgärning blir beskriven utifrån kärleken och utblottelsen, och kampen mellan gott och ont. Önskar man då mera helighet har man önskat om betoning på det juridiska med domstolsförfarande eller att det hela syftar till Gud ska bli nöjd.

Ragnar tror att det vore värdefullt att arbeta mer med relationen mellan kärlek och helighet. Heligheten blir obarmhärtig utan kärlek och kärleken tom utan heligheten. Har vi tappat tilliten till att Gud är mer och gör mer än vad vi själva tänker ut? Särskilt med tanke på “gudsbilder”.

Det Ragnar gillar med gudsbilder är att de sammantaget när vi delar dem med varandra, så visar de en rikedom hos Gud.

Många sammankopplar helighet med felfrihet, men det handlar om vad Gud använder för ett visst syfte. Därför kan vi alla kallas heliga, eftersom han vill använda oss. Trons måttstock kan vara svårare med det, ibland.

Tänk vad mycket färre dumheter vi skulle göra mot varandra om vi såg varandra som heliga.

Katarina: Vad består valet i, i vad har vi fri vilja?

Ragnar: Jag tror vi alla har bidningar av olika slag som begränsar oss och våra val. Det är därför väldigt farligt när kristna talar om det onda som sådant vi tänker gör, säger eller låter bli att säga. Det onda är också något som håller oss fångna. Verksyndsbegreppet får inte stå ensamt, eftersom allt i hela vår värld inte är vårt eget ansvar. Det traumatiska sitter även i det strukturella. Se t.ex. på relationer, när en relation går sönder. Det går inte efter tjugo år att vara ansvarig för tjugo år. Ragnar ser att det är en befrielse i det att inte allt börjar och slutar i oss själva.

De samtalar om ondskan som något som utöver enskilda handlingar också är en större helhet där de många små stegen åt fel hål kan leda till helvetet. Han exemplifierar med den tyska kyrkan under nazisttiden, då man tog de många små stegen åt fel håll. Varje steg i sig var inte nog för att leda snett utan som helhet gjorde det det.

Sådant här finns i vår kyrka också, Ragnar vill inte bli för specifik för han är rädd att det ska leda till att personer känner sig utpekade, som inte heller är närvarande. Men han stämmer in i Olofsgårds analys av att det också kan handla om rädsla för att tappa kontrollen.

Bilden av vad det är att vara en troende är ofta trång i andra människors ögon, att livet är en kamp också med tron. Det är något som slagit honom sedan han började som präst i Stockholm som ung. Han har blivit trött på detta att man ska veta att man är älskad och välkommen som man är, för vad händer sen då? Vad kommer efter det? Det är viktigt att starta i, men det som kommer? Han efterlyser att människor ska få känna att de kan göra skillnad, att de faktiskt kan göra skillnad. Det rimmar illa med vad vi är kallade till som människor.

Vi är företrädelsevis bra på att möta människor som är medelklass och ofta kvinnor, säger Olofsgård. Men att möta annan utsatthet då?

Ragnar tycker att det finns vissa saker som har hänt och som är positiva. T.ex. att arbetet har blivit mer utåtriktat, mer en strävan efter att vara där människor finns. Vad gäller det diakonala arbetet är detta allra mest tydligt. Mer av arbete med de allra mest utsatta i frontlinjen. På 80-talet var det mycket mera av internt och äldreorienterat arbete (de är viktiga de med, men inte bara).

Främlingen, änkan och den faderlöse lyfts fram i GT och NT och är även de grupper som idag lyfts fram i sociala rapporter. Vad är problemet? Ragnar undrar, är problemet att vi inte ser eller att vi inte gör?

Ett exempel på felsituationen är att det är avsevärt färre ensamstående som låter döpa sina barn än de som är två. Vi är glada över att det blir större fester för de som låter döpa sina barn tillsammans, men missar vi inte

Olofsgård lyfter det att världen kommer till oss på ett annat sätt idag än förr, t.ex. genom alla flyktingar som kommer.

Katarina: Zygmunt Baumann ska ha lyft det att det finns en avsaknad av helhetsberättelser i våra liv i en tid av stark fragmentarisering. Många unga upplever sig inte ha något värde och ställs utanför i arbetslöshet. Många kämpar med sin leda och sin brist på att ha ett ärende. Är inte detta ett uppdrag för kyrkan, att hjälpa människor att gå utanför sig själva och på vis skapa bärande berättelser för sina liv. Hur kan vi konkret hjälpa människor?

Ragnar: Jag tror det är viktigt att dessa berättelser blir hörda. Någon som lyssnar och man får möjlighet att dela. Kyrkans viktigaste bidrag i enskilda människors situation är att företräda ett hoppets tecken. Bara genom att beskriva och formulera sin situation har man tagit sina första steg mot befrielsen.

Katarina: Du skriver om den fördolde guden.

Ragnar: Även för den troende människan är inte Gud alltid uppenbarad. Man kan ha tillit till uppenbarelsen, men i livet är Gud fördold för oss. Vi ser inte vad Gud menar eller varför saker får ske. Efteråt kan det ändra sig, men just då är det så.