Inledning
I dessa dagar, 27 – 29 augusti, pågår präst- och diakonmötet i Uppsala stift. Det arrangeras vart fjärde år med stiftets bägge biskopar som värdar. Jag kommer att blogga från detta möte, men jag lovar inget om omfattningen.
Vad är då en människa att du tänker på henne?
Ett samtal mellan biskop Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård, utifrån Ragnar herdabrev “Längtan möte närvaro”.
Herdabrevet återger lite av Ragnars livsresa och han insåg snabbt att den fortsätter ju även efter brevets utgivande, det var bland annat därför han började blogga. Att inte se potentialen vi har som människor, och många är skadade genom andra och kanske innan de själva kunnat göra något. Det är skrämmande. Det är stort att varje människa har resurser. De som är funktionshindrade är inga “andra”, utan också du och jag. Gud har gett oss ett rum och ett utrymme att agera. Det är svårt särskilt när vi kommer in på ondskans kapitel och vi tenderar att ofta projicera över vår ilska på Gud. Vi får aldrig något riktigt svar på det vi är med om.
Ragnar återkommer till detta att vi, var och en, är ett mini-mysterium och har möjlighet att agera. Ibland uppfattar Ragnar det som, att vi ibland lagt ondskan och det mörka som en slags totalbild av människan. Att det stannar där och döljer resurser som finns. Varje människa har förmågan att skapa och att älska, det är inte där problemet i Gudsrelationen finns, utan den handlar om var vi lägger allt det fina vi har fått.
Ragnar har fått lite skäll för att han har tappat bort Guds helighet. Kristi försoningsgärning blir beskriven utifrån kärleken och utblottelsen, och kampen mellan gott och ont. Önskar man då mera helighet har man önskat om betoning på det juridiska med domstolsförfarande eller att det hela syftar till Gud ska bli nöjd.
Ragnar tror att det vore värdefullt att arbeta mer med relationen mellan kärlek och helighet. Heligheten blir obarmhärtig utan kärlek och kärleken tom utan heligheten. Har vi tappat tilliten till att Gud är mer och gör mer än vad vi själva tänker ut? Särskilt med tanke på “gudsbilder”.
Det Ragnar gillar med gudsbilder är att de sammantaget när vi delar dem med varandra, så visar de en rikedom hos Gud.
Många sammankopplar helighet med felfrihet, men det handlar om vad Gud använder för ett visst syfte. Därför kan vi alla kallas heliga, eftersom han vill använda oss. Trons måttstock kan vara svårare med det, ibland.
Tänk vad mycket färre dumheter vi skulle göra mot varandra om vi såg varandra som heliga.
Katarina: Vad består valet i, i vad har vi fri vilja?
Ragnar: Jag tror vi alla har bidningar av olika slag som begränsar oss och våra val. Det är därför väldigt farligt när kristna talar om det onda som sådant vi tänker gör, säger eller låter bli att säga. Det onda är också något som håller oss fångna. Verksyndsbegreppet får inte stå ensamt, eftersom allt i hela vår värld inte är vårt eget ansvar. Det traumatiska sitter även i det strukturella. Se t.ex. på relationer, när en relation går sönder. Det går inte efter tjugo år att vara ansvarig för tjugo år. Ragnar ser att det är en befrielse i det att inte allt börjar och slutar i oss själva.
De samtalar om ondskan som något som utöver enskilda handlingar också är en större helhet där de många små stegen åt fel hål kan leda till helvetet. Han exemplifierar med den tyska kyrkan under nazisttiden, då man tog de många små stegen åt fel håll. Varje steg i sig var inte nog för att leda snett utan som helhet gjorde det det.
Sådant här finns i vår kyrka också, Ragnar vill inte bli för specifik för han är rädd att det ska leda till att personer känner sig utpekade, som inte heller är närvarande. Men han stämmer in i Olofsgårds analys av att det också kan handla om rädsla för att tappa kontrollen.
Bilden av vad det är att vara en troende är ofta trång i andra människors ögon, att livet är en kamp också med tron. Det är något som slagit honom sedan han började som präst i Stockholm som ung. Han har blivit trött på detta att man ska veta att man är älskad och välkommen som man är, för vad händer sen då? Vad kommer efter det? Det är viktigt att starta i, men det som kommer? Han efterlyser att människor ska få känna att de kan göra skillnad, att de faktiskt kan göra skillnad. Det rimmar illa med vad vi är kallade till som människor.
Vi är företrädelsevis bra på att möta människor som är medelklass och ofta kvinnor, säger Olofsgård. Men att möta annan utsatthet då?
Ragnar tycker att det finns vissa saker som har hänt och som är positiva. T.ex. att arbetet har blivit mer utåtriktat, mer en strävan efter att vara där människor finns. Vad gäller det diakonala arbetet är detta allra mest tydligt. Mer av arbete med de allra mest utsatta i frontlinjen. På 80-talet var det mycket mera av internt och äldreorienterat arbete (de är viktiga de med, men inte bara).
Främlingen, änkan och den faderlöse lyfts fram i GT och NT och är även de grupper som idag lyfts fram i sociala rapporter. Vad är problemet? Ragnar undrar, är problemet att vi inte ser eller att vi inte gör?
Ett exempel på felsituationen är att det är avsevärt färre ensamstående som låter döpa sina barn än de som är två. Vi är glada över att det blir större fester för de som låter döpa sina barn tillsammans, men missar vi inte
Olofsgård lyfter det att världen kommer till oss på ett annat sätt idag än förr, t.ex. genom alla flyktingar som kommer.
Katarina: Zygmunt Baumann ska ha lyft det att det finns en avsaknad av helhetsberättelser i våra liv i en tid av stark fragmentarisering. Många unga upplever sig inte ha något värde och ställs utanför i arbetslöshet. Många kämpar med sin leda och sin brist på att ha ett ärende. Är inte detta ett uppdrag för kyrkan, att hjälpa människor att gå utanför sig själva och på vis skapa bärande berättelser för sina liv. Hur kan vi konkret hjälpa människor?
Ragnar: Jag tror det är viktigt att dessa berättelser blir hörda. Någon som lyssnar och man får möjlighet att dela. Kyrkans viktigaste bidrag i enskilda människors situation är att företräda ett hoppets tecken. Bara genom att beskriva och formulera sin situation har man tagit sina första steg mot befrielsen.
Katarina: Du skriver om den fördolde guden.
Ragnar: Även för den troende människan är inte Gud alltid uppenbarad. Man kan ha tillit till uppenbarelsen, men i livet är Gud fördold för oss. Vi ser inte vad Gud menar eller varför saker får ske. Efteråt kan det ändra sig, men just då är det så.