Jag har nu sett tre av fyra hearingar inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan. Hittills har alla uttryckt att de inte tror på helvetet, eller i alla fall inte att någon kommer att komma dit. Alla kommer att komma till himlen.
Det är en intressant ståndpunkt, dels är den inte klassiskt luthersk, dels är det inget självklart att ta den ståndpunkten som kristen. Men det är ändå den alla har.
Något som står i kontrast till detta ställningstagande är det ställningstagande vi alla gjort (tror jag) de senaste dagarna då vi hört om och upprörts av att de sex pojkarna som våldtog en flicka alla blev frikända. Trots att de våldtog henne i tur och ordning. Hon hade gjort motstånd, men de hade låst lägenheten och det hemska som inte får ske, skedde. Vi är kollektivt och rättfärdigt arga över att rättsväsendet inte klarade av att stå upp för flickan som råkat så illa ut. Inte nog med skamkänslor och illamående över vad man blivit utsatt för utan nu också en OK-stämpel över vad pojkarna gjort från samhällets sida. Vi är nog många som önskat henne att hon åtminstone fick se att “vi”, samhället i en vidare bemärkelse än rättssalen, står på hennes sida. I den mån det kan vara till någon form av tröst alls.
Vi vill att offret ska få upprättelse, att det som är ont ska bestraffas eller i alla fall markeras mot och att det goda ska få råda. Inte sant?
Ändå förbjuder vi, med lätthet, Gud från att göra samma sak. Samma (delvis) människor blir sedan arga över tanken på att Gud kanske också vill skipa rätt, Gud vill kanske också sätta det onda på plats och inte låta det onda råda. Nu känner vi till fallet med den här flickan för vi läste om det i nyheterna och det skedde i Sverige. Men vad händer med alla kvinnor i världshistorien som blivit våldtagna, förnedrade och mördade i krig och våldsamheter stammar och länder emellan? Vem står upp för dem? Vad händer med alla barn som blivit utsatta för saker som vi inte förmår beskriva eller tänka? Vem står upp på deras sida? Vad händer med alla män som förnedrats och stympats på en annans order? Vem står upp för dem?
Får Gud vara den personen?
Jag tror och hoppas att Gud är den personen, som både älskar oss alla väl, men som också gråter och är arg över orättvisorna och sedan ställer dem till rätta. Till slut.
Hur går tanken där, hos våra #äbval-kandidater?
En liten fundering från min (ateistiska) horisont.
Du skrev ”att det som är ont ska bestraffas”. Jag tycker att det är en potentiellt farlig tanke. Rättsystemets uppgift är att i första hand avskräcka och i andra hand rehabilitera*. Prat om bestraffning verkar mest handla om hämnd, och jag tror att om sånt betonas riskerar vi att avhumanisera brottslingar. Jag vet att du inte gör det, och att du aldrig skulle drömma om att göra det. Det jag är orolig för är hur samhällsklimatet förändras. Det är inte helt orimligt att även de här biskoparna tänker på liknande sätt som jag här.
*I tredje hand, när vi fullständigt misslyckas, förvara.
Wow att jag lyckats att missa din kommentar så länge Johan!
Det du citerar är vad jag uppfattar som en gemensam vilja, men jag skrev inte mer om vad jag tänker att den innebär. Bestraffningen är, tänker jag, den betalning man gör till samhället genom att bli frihetsberövad under en period. Det har ju inte egentligen med den verkliga moraliska skulden att göra, för hur skulle man någonsin kunna betala den med att själv sitta inlåst?
Annars håller jag med om punkter du listar, men jag tror också att betalningen genom frihetsberövande är ett viktigt sätt att girera skulden. Det är en del av det avskräckande, att om du åker fast så kommer du få betala genom att bli frihetsberövad.
Hur Gud i slutändan agerar är det svårt att säga, Bibelställen finns som pekar åt lite olika håll. Det som jag tycker är särskilt intressant under intervjuerna av kandidaterna var att alla (utom Ragnar Persenius) säger att helvetet inte finns, när det typ är det tydligaste som Bibelorden ändå uttrycker – nämligen att det finns. Jag förstår bättre hållningen att man tänker att helvetet potentiellt är tom från början (även om det verkar märkligt, varför finns det då?) eller tanken att det så småningom blir helt tomt (tanken om att helvetet egentligen är ett slags skärseld och alltså åtminstone potentiellt temporär).