Det är kanske inte alltid så lätt för oss moderna människor att tro på änglar. Men betyder det att de inte finns?
I svallvågorna av Upplysningen växte den moderna bibelkritiska forskningen fram (historisk-kritisk metod) och med Rudolf Bultmann i spetsen inleddes avmytologiseringsprojektet. Och med honom kom den liberala kristendomen där fokus låg på en existentiell tolkning av underverk.
Det är detta man grundat vad som kommit ut i media mer under senare år med KG Hammars uttalanden kring jungfrufödseln och senare biskopars (och andras) uttalanden kring sådana frågor.
I samma tid som den liberala kristendomen växte fram kom också det som kom att kallas fundamentalismen, något som i rätt stor grad bytt betydelse sedan dess. Fundamentalismen slog vakt om ”det gamla” och man var inte villig att ge upp underverken för tidens moderna tänkande.
Men vad var skillnaden mellan fundamentalistisk (eller konservativ) teologi och den som föregått den moderna eran?
Detta är något förenklat, men jag uppfattar det hela som att både liberalismen och fundamentalismen är svar på Upplysningen och i den meningen slår ingen av dem vakt om tidigare kyrkans tradition.
Och jag tycker att de texter som kommer nu till söndagen kan illustrera detta på ett bra sätt. Då tänker jag närmast på de båda texterna ur Uppenbarelseboken (episteln respektive den alternativa evangelietexten).
Christina Grenholm ger i senaste Kyrkans tidning uttryck för en reflektion grundad i den liberala teologins förhållningssätt när hon tittar på söndagens texter (”Eftertanke” på sidan 18). Hon diskuterar just att vi i vår tid klarar oss rätt bra utan att tänka på andeväsen och vill öppna för änglarna men hålla dörren stängd för demonerna.
En mer fundamentalistisk hållning vore att göra tvärtom och betona den andliga världens existens på ett sätt som går långt utöver Bibelns stöd för en sådan utläggning. Det finns böcker, artiklar, undervisning om hur andevärlden fungerar och många gånger bygger dessa på rätt tveksam exegetik, men det är systematiseringar som också är sprungna ur det rationella behovet, samtidigt som de inte klarar av tanken på att andliga väsen också skulle kunna vara tankefigurer.
Det blir (uppfattar jag, och något förenklat) som att man måste välja sida, antingen förkastar man den andliga världen för den kan inte finnas och gör man inte det är man konservativ och bakåtsträvande. Eller så finns den och då är allt som omtalas i andliga termer verkligen andar för annars förkastar man Bibeln och tron.
Egentligen uppfattar jag personligen bägge dessa synsätt som rätt bakåntvända. Varför ska vi stå till svars inför Upplysningens krav på det ”rationella”?
Jag uppfattar att spänningen börjar just med detta att vi skulle behöva förkasta tron på det övernaturliga för att kunna syssla med vetenskap och historisk-kritisk forskning. Men varför då? Varför måste vi ha en funktionell ateism som kräver att vi t.ex. säger att Jesusord om templets förstörelse måste ha skrivit efter år 70 för att han rimligen inte kunde vetat om det i förväg?
Den enda anledningen som finns är att vi har tagit på oss att vi måste tro att inget annat finns än det materiella. Men var finns det rationella stödet för det? Det är ju ingalunda så att den religionsfilosofiska debatten domineras av överlägsna ateister! Tvärtom faktiskt, se t.ex. Anthony Flews omfattande av deism för ett antal år sedan.
Jag tolkar detta som att vi kristna inte behöver vara rädda åt någotdera hållet. Vi behöver inte vara rädda för att verkligen tro på Gud, tro på de underverk som Jesus har gjort och de under som han vill göra i våra liv i dag (där förmedlandet av nåden genom Ordet och sakramenten står i centrum). Men samtidigt behöver vi heller inte vara rädda när vi upptäcker att det finns ökenfäder som tangerar just tanken på att andeväsen också (inte enbart) kan vara tankemönster. Varför måste det vara antingen eller?
PS Inom den närmaste tiden kommer jag att byta webbhotell, det kommer innebära att bloggen är nere ett tag. Antagligen kommer ni inte märka det, men det kan vara bra att veta. DS