Noa rodde för att han trodde

I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (till våren tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson.

Bibeltexten om Noa kan du läsa här, du kan även se Evan Almighty om du vill, som är en rätt hygglig parafras. 🙂

Berättelsen om Noa utspelar sig i början av mänsklighetens historia, bara några kapitel efter historien om Adam och Eva. Jag kommer inte att uppehålla mig vid berättelsens historicitet, även om den är väl värd att diskutera¹. Utan i stället vill jag ställa oss frågan.

Vad kan vi lära oss av Noa?

Han levde rätt och höll sig till Gud

Trots att ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.” Så höll sig Noa till Gud. Han räknas som rättfärdig, just för att han förlitade sig på Gud och inte på människor. Han vågade stå för vad som är rätt trots att alla andra sa och gjorde något annat.

Det finns många saker att slåss för i vår tid, mycket utsatthet, många orättvisor och ett överflöd av misär både i vårt eget samhälle så väl som på andra håll i vår värld. Det är rätt, riktigt och gott att slåss för dessa ting och stå upp för det som är rätt för de som inte kan försvara sig själva. Och om du inte har ett engagemang i andras situation kanske det är dags att skaffa ett sådant?

Men jag vill, trots detta, vända blickarna tillbaka mot oss själva och våra relationer. För hur agerar du i din vardag? Är det lätt att stå upp för det är rätt, även när det är något de du känner inte tycker?

När kompisarna vill dricka och att du ska dricka (eller om du är vuxen: när de förväntar sig att du ska dricka och festa hårt fast du vet att det inte leder till något gott), eller vill att du ska testa spice eller andra droger, hur gör du då? Det är lättare att tala om vad som är rätt och fel när det är på avstånd och betydligt svårare när vi ska fundera över våra egna liv.

När du känner någon som blir orättvist behandlad, utanför i skolan eller oschysst bemött på arbetsplatsen eller ständigt tillbakahållen i den grupp ni ses i, hur villig är du att stå upp för den personen fast det inte är accepterat att göra det?

Där är Noa en förebild, han vågade stå för det som var rätt, trots att ingen annan gjorde det.

Noa var rättfärdig

Även om Noa levde på ett bättre sätt än de runt om, så var inte heller han perfekt. I Bibeln ser vi att Noa räknas som rättfärdig trots att han uppenbarligen inte lever helt rätt (vilket går att läsa om man läser mer om Noa). Vad beror det på?

Det beror på att Noa sätter sin tillit till Gud, det är genom sin tro på Gud som han räknas som rättfärdig, inte för att han bara gör rätt.

Där är han en förebild för oss, vi får också räknas som rättfärdiga inför Gud genom vår tro. Gud stirrar sig inte blind på vad du gör, utan intresserar sig för ditt hjärta och vill att du ska höra till honom.

Noa rodde för att han trodde²

Noa stod inte bara upp för att leva rätt, han stannade inte heller i att hålla sin tro privat och att i hemlighet leva med Gud och sina allmänt välmenande tankar (och tweets), utan han lät det bli något som andra kunde se (och då inte främst på Instagram)! Noa vågade bygga båten på torra land trots att det var ett vansinnesprojekt.

Antingen var han galen som gjorde det, eller så litade han på Gud och gjorde det därför. Självklart var det en vansinnessak för alla runt omkring, hur kan man göra något sånt!? Det är först i efterhand vi kan tänka att det var det självklaraste i världen.

I vår tid är det många som skriker och ropar högt över varje gång tro och ”religion” kommer på tal. Det är något som hör hemma i privatlivet, som inte ska få påverka andra människor eller ens de egna barnen. Det hör inte hemma i politiken och det hör inte hemma i nyhetsflödet, det hör heller inte hemma i public service-bolag som SVT och SR och det hör inte hemma i skolan. Att det är en privatsak och att man gärna får tro som man vill, bara man håller det för sig själv, det sägs ofta och gärna.

När behandlar man människor så annars? Jo, när de tycker saker som är felaktiga, tokiga eller onda.

Förklaringsmodeller för varför ”religion” och tro finns, det är däremot rumsrent. Att tro på Gud är som att tro på tomten, man kan lika gärna tro på det flygande spaghettimonstret eller den rosa osynliga enhörningen i vardagsrummet. Tro (berättade Skavlan och Benny Andersson för mig på TV) gör man bara för att få tröst. Tro gör man när man inte vet. Tro som kristen gör man bara för att man är född där man är och har den uppväxt man har³.

Att tro på Gud i vår tid, att våga låta det påverka våra liv och att praktiskt visa det genom handling är nog inte så olikt att bygga en stor ark på torra land, ändå.

Vi kan inte få våra medmänniskor att förstå att floden kommer. Till trons natur hör att det är något som behöver ske i var och en av oss, det är först då då vi får facit i handen och förstår hur självklart det är med Gud.

Vad vi däremot kan göra, är att leva vår tro fullt ut. För om floden kommer (ursäkta att jag håller fast vid bilden) så finns det ju bara ett alternativ, eller hur? Och det är att bygga arken.

Så vad är det att bygga arken i ditt liv?

Ledtråd: gör som Noa och peka på Jesus

Det kan jag inte svara på för din del, däremot kan jag svara på var vi ska börja. Nämligen där det började med Noa: att bli rättfärdig.

Noas relation till Gud var bryggan till att kunna bygga arken. Och precis som Gud då räddade världen genom en enda person, så är det också så han gjorde för oss alla. Genom att Gud offrade sig för oss, Jesus dog på korset för att du och jag ska få förlåtelse för vår del i: ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda”, i det kan vi inkludera alla de gånger vi har fallit till föga och gjort det som är fel fast vi visste bättre, alla de gånger vi inte sa något fast vi borde ha gjort det. På så sätt får vi börja med vårt arkbyggande, att visa för alla att vi inte ser oss som bättre utan i lika stort behov av att få förlåtelse som någon annan.