Vad är egentligen meningen med livet? Det är så klart en fråga vi alla (kanske inte riktigt alla, men jag gissar att det är nästan alla) ställer oss emellanåt. Särskilt i vissa perioder kan det vara något man får anledning att fundera över. Vad ger mening i ditt liv?
För några dagar sedan skrev jag:
https://twitter.com/silverkors/status/660567754601340928
https://twitter.com/silverkors/status/660567864089444352
Vilket föranledde:
@silverkors Jag undrar lite vad du menar med den absoluta meningen som religionen då ger. Kan läsa lite text på ämnet men inte 500 sidor.
— R_undrar (@R_undrar) November 2, 2015
@silverkors Eller bara kort. Hur ger kristen tro/religion överlag mening? Skapar den mening eller påpekar den mening som redan finns?
— R_undrar (@R_undrar) November 3, 2015
Så då får jag ta och göra ett försök. Vad jag är ute efter är inte att ifrågasätta människors upplevelse av mening i sina liv. Det är ju jättefint att man finner en mening i sina barn, sitt arbete eller vad det kan vara. Ofta tror jag (för egen del) att den där upplevelsen av mening man har (även som ateist) är en avglans av den mening som Gud ger.
Men utan Gud finns inte mening för människans liv i objektiv mening. Let me show you.
Aristoteles ger oss inte mindre än fyra kausala orsaker:
- Den materiella orsaken
- Den formella orsaken
- Den påverkande orsaken
- Den ändamålsenliga orsaken
Vetenskapen kan svara på två av dem, de två första. Dels hur något är materiellt sammansatt och dels naturlagar. Den påverkande orsaken till en människas liv är närmast föräldrarnas val och ytterst så klart Guds (i form av skapare av universum och den som genom sin försyn håller världen vid liv). Men det är den sista som är mest intressant för vår fråga.
Den ändamålsenliga orsaken, alltså vad målet – mening – är med att något finns. T.ex. en bil finns för att köra på vägen, den är inte menad att fungera under vattnet. Eller syftet med att man förfinar en hundras är agility eller vaktegenskaper. Oavsett så ser vi att den ändamålsenliga orsaken alltid kommer utifrån den kan inte ges inifrån eftersom man inte orsakat sin egen existens.
Så vad är då den ändamålsenliga orsaken för människan?
Om Gud inte finns, finns det inte någon sådan orsak – vilket innebär att det inte finns någon mening med människans liv i objektiv mening. Som människa är man inte menad, utan syfteslös, i sitt liv.
Fast någon kanske påpekar att vi har en själviska genen och vårt syfte är att reproducera. Men nej, vetenskapens beskrivning av de formella orsakerna är inte normativ för hur vi bör göra. Och ger definitivt inte ett ändamål.
Men eftersom Gud finns, så finns det också ett syfte med varje människas liv. Varje människa är nämligen skapad till Guds avbild och varje människa är kallad till ett liv i gemenskap med Gud. Ett liv som börjar här på jorden, men som får sin fortsättning i livet efter döden.
Och eftersom vi är i veckan efter “Alla själars dag” passar jag på att skjuta in ett C. S. Lewis-citat och ett Bibelord från tredje årgångens evangelium:
”“If I find myself with a desire which nothing in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world.”
Jesus sa (Luk 20:37–38):
“Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
Förstår det logiska resonemanget men har svårt att se relevansen. Att sambandet mellan detta och upplevd mening är ytterst svag, och att ateister alls icke behöver vara nihilister, är lätt att se på människor i vår omvärld.
Man kan nog säga att jag uppfattar en sådan ”objektiv mening” som ganska meningslös. Frasen låter mig ungefär som Katolska kyrkans deklaration att homosexualitet är ”objektivt felaktig”.
Tack för förklaringen!
Hej Rebella!
Ja, den kopplingen är nog svag för den som har en stark upplevelse av subjektiv mening. Men för den som kämpar med att finna en mening för sitt liv, så kan det vara av stor betydelse att få vila i sin Faders hand – alltså att det finns en yttersta mening även för mitt (som det känns i stunden: patetiska) liv. I mötet med existentiell ångest kan kunskapen om Gud göra en oerhörd skillnad.
Alla psykologer håller med om att upplevd mening är mycket viktigt. Som du skildrar det ser det ut som om den objektiva meningen (eller uppfattningen om/tron på en objektiv mening) är något som människor möjligen faller tillbaka på när man inte upplever någon mening. Mao är den upplevda meningen ändå den primära, rent mänskligt.
Kanhända har jag svårt att relatera eftersom jag aldrig någonsin upplevt det där med mening som ett problem. Jag har andra, förvisso. Kanske jag har tillräckligt med andra problem för att det där med ”mening” ska kännas som en helt irrelevant frågeställning.
En annan fråga jag aldrig förstått vitsen med är ”Vem är jag”, som påstås vara tonårens existentiella trauma. Jag kanske har för dålig fantasi :p
Kanske beror det lite på vilket perspektiv man intar. Om man som jag är mycket intresserad av vad som är sant så går det före med objektiv mening framför upplevd mening. Alltså, för att den upplevda meningen ska kunna landa i mig behöver jag se den i relation till en objektiv verklighet.
Många lyfter till exempel upp ondskan som ett problem för tron, men för mig är ondskan ett starkt argument för tron. Dess existens visar på min moraliska förmåga (att tro på moral som något objektivt och faktiskt existerande, oavsett om jag alltid når fram till rätt slutsats eller ej) som inte är särskilt lätt att rättfärdiga ur ett ateistiskt perspektiv. Till det kommer min poäng, nämligen att inte ens de grymmaste omständigheter kommer tillåtas bli meningslösa i slutändan, eftersom Gud kommer upprätta offren. Gud kommer en dag ställa allt till rätta. Det gör inte lidandet i sig själv, i stunden, mer meningsfullt men det ger ett hopp.