Är min Bibel en ateist?

 

 
Det är hyfsat vanligt idag att ateister definierar sin övertygelse som en enkel “avsaknad av tro på Gud”, snarare än påståendet “Gud finns inte.” Varför då? Jo, ett positivt påstående ger bevisbörda och påståendet “Gud finns inte” är omöjligt att faktiskt slutgiltigt bevisa!

Därför tar man den mer modesta positionen och kan känna sig fri att friskt beskjuta teisternas argument utan att behöva föra sin egen i bevis (eftersom det inte är ett ställningstagande). Bekvämt va?

Men det finns ett problem med denna självbeskrivning som Andy Bannister tar upp i sin bok The atheist who didn’t exist:

It would mean, for instance, that my cat is an atheist, because she does not believe in God. Likewise potatoes, the colour green, Richard Dawkins’s left foot, and small rocks are all atheists because they, too, do not possess a belief in a deity of any kind.

Problemet är alltså att det bevisar för mycket. Eftersom potatisar, fötter och småsten inte tror på något, de har inte ens förmågan till det! Korrigerar man då påståendet (enligt Bannister) till att lyda: “ateism är avsaknad av tro på Gud av en varelse som har förmågan att tro”, får man helt plötsligt ett positivt påstående!

Positiva påståenden om verkligheten, såsom:

• den externa världen finns
• våra tankar styrs av oss
• andras sinnen finns
• vårt tänkande är hyfsat pålitligt (förnuft)

Allt detta behöver man som ateist föra i bevis filosofiskt och ge skäl för.

Men är inte det självklart då? För (den kristne) teisten är det självklart. Men om vi enbart är produkten av evolution som optimerar för överlevnad – så hänger påståendet om förnuft löst. Vad har du för skäl att tro att du kan tänka logiskt och rationellt, du är enbart avlad för att avla dina gener vidare.

Men framför allt kan samtalen bli mer intressanta om vi är ärliga med att vi har olika livsåskådningar och kan debattera om dem.