Vi lever i helgens glädje hela veckan och jag kommer att utgå från evangeliet som lästes i måndags, Annandag påsk.
På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)
Jag kommer att stanna vid en vers, nämligen vers 20:
Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Förnuftet och det fysiska
Sedan visade han dem sina händer och sin sida.
Det är ju inte på något sätt konstigt att lärjugarna blev rädda när Jesus från ingenstans dök upp mitt ibland dem. De hade ju låst in sig och ingen hade ju försökt bryta sig in, helt plötsligt står deras älskade mästare mitt ibland dem. Han som de själva såg dö. Även om graven var tom var detta nog inte en tanke som de tänkt.
Det är också det här otroligt fysiska som på så många sätt är provocerande.
I den judiska föreställningsvärlden fanns inte den om att någon skulle dö och komma tillbaka igen på detta sätt. Visserligen hade de ju sett Jesus uppväcka Lasaros, men nu var det ju Jesus själv som dött. Och till på köpet utgav han sig för att vara Gud och dö för våra synders skull.
Det är provocerande därför att det stack ut mot den grekiska samtidens skiljande på kropp och själ där kroppen var något lägre, mindre fint. Det hade varit mer tilltalande i samtiden med en slags andlig uppståndelse, en sådan som vissa vill teoretisera om än idag, att Jesus inte skulle uppstått fysiskt.
Det är provocerande därför att det är en väl underbyggd historisk händelse. Hade beskrivningen gällt vad som helst annat än något övernaturligt hade det setts som kanske den antika historiens mest självklara faktum. Därför att textstödet är så otroligt bra, det finns flera vittnesmål nedskrivna, de är inte helt överens om detaljerna men i det stora hela är de det. Det finns en stark tradition när det gäller avskrifter så vi har god och säker kunskap om att evangelierna inte har skrivits om längs med vägen och de är inte heller särskilt smickrande mot dem som verkligen kunde ändrat i berättelsen – nämligen lärjungarna.
För oss som kristna är detta en god grund att stå på rent historiskt, det finns så bra belägg som man kan kräva helt enkelt.
Den egna upplevelsen och det profetiska
Lärjungarna blev glada
Naturligtvis blev lärjungarna glada när de fick möta Jesus igen. Men det handlade om mer än så, eftersom han i avskedstalet berättat om detta för dem. Att de skulle bli ledsna eftersom han skulle dö men sedan bli glada när han kom till dem efteråt. Nu händer det.
Gud är en pålitlig Gud som gör det han säger att han ska göra. Lärjungarna har fått se det under de år de följt Jesus att han uppfyllt det han sagt och profetior från gamla testamentet. Nu uppfyllde han även detta att han skulle uppstå igen. Insikten om vad detta innebär börjar sakta rinna in i dem.
Precis som lärjungarna blev glada och uppfyllda när de mötte Jesus igen, så är det så för oss också. Vår upplevelse av Gud skiftar och vi kan få den på olika sätt.
Kanske minns du när du blev döpt? Kanske konfirmationen? Eller någon gång du tagit emot nattvarden och fått ett starkt möte med Gud? Eller när du bett, läst Bibeln eller gått i kyrkan? Sjungit? Eller när du fått förbön av någon annan? Kanske tilltal någon annan har fått och gett till dig?
Gud möter oss på så många sätt och det kan naturligtvis vara tufft att inse att det finns saker i livet som du behöver ändra på, om det är något sådant som påpekas. Men vi kan också få förlåtelse, helande och inre läkedom i våra av Gud.
För min egen del är nog förlåtelsemomentet det som starkast och mest konsekvent funnits med mig genom åren. Den påtagliga upplevelsen av att bli fri från skuld jag bär på, är för mig personligen en av de mest konsekventa andliga upplevelserna. Den kommer inte alltid, naturligtvis och jag får även möta Gud på annat sätt. För er kanske det finns annat som står som den tydliga kärnan där du oftast får en egen upplevelse av Gud.
Det är viktigt att låta upplevelsen finnas med i det kristna livet, även om det inte är den som är allenarådande.
Bekännelsen
när de såg Herren.
När de såg Herren, det är en bekännelse i detta. Den urkristna bekännelsen att Jesus är Herre handlar om just detta. Jesus Kristus har uppstått från de döda och är därmed Herren över alla levande och alla döda. Han är Gud.
Lärjungarna hade den påtagliga upplevelsen av att få möta Jesus och de hade kunskap, ett slags ramverk för att förstå det här mötet på. De visste om vem Jesus var för han hade berättat för dem och när han uppstått och de mötte honom igen kunde de förstå vad som skett på grund av vad de tidigare hade hört.
Så är det även för oss i våra liv, vi får förstå, tolka och uppleva våra liv i hur Gud rör vid dem både genom direkta möten med Honom men också genom de indirekta genom det ramverk av kunskap och förståelse vi har från Bibeln och den kristna tron.
Det är en tro att lita på, eftersom vi har en Gud att lita på.
Amen.