Snart har jag haft två veckors semester, det beror ju på byte av arbetsplats att det blir så i år. Det var inte mycket planerat för dessa veckor, för i januari när insikten trillade ned att detta skulle ske, kändes det långt borta – ett helt körkort bort. Och jag visste ju inte om dessa veckor skulle präglas av en sista-minuten stress att klara uppkörningen. Så blev det inte, istället har vi spenderat tiden med att turas om att vara sjuka. Första veckan var det jag och ett av barnen. Andra veckan blev det hustrun och delvis det andra barnet.
Så kan livet också vara men det var fått till följd att jag inte haft den tid till att läsa som jag hoppats och har därmed inte kunnat skriva inlägg här som jag önskat. Den tid vi orkat göra saker på (rätt mycket ändå) har mest handlat om att vara tillsammans.
Och det blir ju så när man är förälder, att man väljer bort mycket annat och inte minst många andra. Det är ett jobbigt val, många gånger tycker jag. Inte för att jag skulle önska att vara mindre med mina barn (även när de är sjuka) utan för att jag också vill träffa mina vänner och hinna annat. Men det är ju dealen som förälder liksom, särskilt i småbarnsåren.
Och hur föräldrar du möter än suckar så är det värt det. Man blir arg, glad, ledsen, trött, självömkande, osjälvisk med mera och barnen/t är det bästa man tillsammans med sin partner. Som förälder är man älskad och behövd under en mycket speciell och viktig tid i sina barns liv. En tid som aldrig kommer igen och ett naket behov de växer ifrån. Det är en unik uppgift eftersom varje barn är unikt och behöver just sina föräldrar.
Så det är absolut inget jag ångrar och det återspeglar sig i mina val. Men jag önskar att jag kunde göra mer här på bloggen och i andra sammanhang också.