Jag är viktigare än du är, det vet alla

”Andra skulle nog ha svårt att förstå vad vi kan prata om på kvällarna,” var en tanke som slog oss i kväll. Och delvis kanske den kan stämma, men andra är en bred grupp, alldeles för bred för att man ska kunna säga något bestämt. Så vi lät bli.

En aspekt av kvällens samtal handlade om tiggarna vi ser på stan, vi har pratat om dem förut och deras situation och om att vi bryr oss och därför vill lägga en slant när vi har möjlighet. Vi pratade också om gränsen mellan oss själva och andra, hur mycket borde man bry sig? Hur mycket borde man göra eller inte?

En annan sak som dök upp var det här med mognad hos människan. När bottnar vi i oss själva, när blir vi på riktigt?

Inga lätta saker att lösa. Enkla och simpla svar finns inte. Jag tänkte dock dela några av mina egna tankar utifrån ämnena i kvällens samtal.

I mötet med andra människor avslöjar vi oss själva hela tiden, tänker jag. Vi agerar utifrån impuls, tanke och känsla. Ibland väldigt välgrundat i den person vi är och inte så sällan också utifrån ett slags försvarsmönster som vi lärt oss, för att hantera tillvaron och inte minst oss själva.

Det är kanske inte så lätt för utomstående att veta riktigt vad våra beteenden egentligen säger om oss, men inför oss själva kan vi upptäcka en rikedom av saker att bearbeta och fundera över. Så här i fastetider tycker jag förstås det är extra intressant just därför.

Vad händer med dig när du möter en tiggare på stan?

För min egen del finns en känsla av besvär. Det är inte bekvämt att se dem. Jag ogillar dem inte, har inget emot dem personligen men det finns något inom mig som gör mig obekväm. Och genom mitt agerande avslöjar jag detta.

Det skiftar till exempel om jag hälsar eller inte, ibland hälsar jag inte därför att jag är mitt inne i något annat. Jag behöver inte heller hälsa, lika lite på dem som på andra. Samtidigt tycker jag det finns en poäng med att visa att jag ser dem.

Genom att hälsa erkänner jag dem deras rätt att vara på gatan lika mycket som alla andra. Ibland när jag inte hälsar kan det bero på att jag är obekväm inför dem. Jag har det ju så bra, de har det helt klart inte lika bra. Vi står inför faktumet att det är väldigt stor skillnad oss emellan. Det går inte att dölja, inte att låtsas och bara prata bort.

Och de låtsas verkligen inte, tvärtom eftersom deras sysselsättning handlar om att uppmärksamma den skillnaden, för att kanske få hjälp att täcka egna och närståendes behov.

Ett skäl att titta bort kan vara att man inte vill ge dem falska förhoppningar om att få pengar när de bara får en hälsning. Och så kan det naturligtvis vara, men det kan ju lika gärna handla om en själv. Inte sant? Att det är vi som inte vill hälsa för vår egen skull, inte deras.

Det går också att falla tillbaka på rationalisering, det är ju ligor (myt iofs) eller att EU inte lyckats få pengarna att landa rätt utan de har istället fastnat i den lokala korruptionen. Och så sysselsätter vi tanken i stället för att låta oss känna obehaget inför den andres lidande.

En annan taktik kan handla om att bli arg på dem, varför tigger de? Vi ska inte ha tiggare i Sverige, det borde förbjudas! De stör mig, jag har viktiga saker att göra i mitt viktiga arbete som en skattebetalande viktig samhällsmedborgare.

Ytterliggare en taktik kan handla om att känslomässigt engagera sig hårt för dem, så att man får ”rätten” att se ner på alla andra som inte gör samma stora insats för dem; eller kanske gör man det för att få känna sig speciell för dem.

Våra olika taktiker att hantera de där svårigheterna i livet, även de som är förhållandevis små, säger så mycket om oss själva. De ger antagligen ledtrådar till hur vi hanterar annat också.

Är jag van vid att spinna igång hjärnan för att undvika att känna? Går jag på den starka impulsen och reagerar och undviker känsla? Känner jag i stället för att tänka eller gå på impulsen om vad som är rätt?

Personligen tror jag att tanke, känsla och impuls alla är Gudagivna och att den personliga mognaden inte handlar om att förtrycka någon av de andra till förmån för en sak; utan om att bli balanserad och kunna balansera mellan dessa sätt att hantera tillvaron på.

Och kanske lägga en slant i pappersmuggen, som hon plockade upp ur papperskorgen tidigare.