Vi har nyligen fått förre möten på min arbetsplats, det har under lång tid varit en sak många längtat efter. Nu när det skedde har jag kunnat ana paniken bakom ögonen när vi konstaterat hur mycket färre möten det blir. Detta trots att man längtat efter det.
Jag tänker att mycket av det handlar om att vi alla vant oss vid de många mötena och därför är vana vid att kunna lyfta saker på ett sätt och ha en dynamik som inte längre går att ha.
Om det är till det bättre får tiden utvisa, jag tror det är det och att man helt enkelt behöver vänja sig vid de nya förutsättningarna och avhandla fler saker över mail, samt vara än bättre förberedda inför möten och försöka hålla sig aningen mer kortfattade i diskussionerna. Men det kommer ta tid att vänja om sig, hela möteskulturen är ju inkörd sedan länge.
Det för mig in på en annan tanke, denna att ta konsekvenserna av vad man anser, fullt ut. Jag gör ibland tanke-experiment för att utmana mig själv att bli mer konsekvent och genomtänkt. Ett sådant är att försöka hålla kraven och förväntningarna på mig i nivå med vad jag kräver av andra.
I vissa fall väljer jag att inte agera efter det. Igår skrev jag om bilkörning och om hur många jag märkt inte följer reglerna i trafiken. Det är ju inget att ta efter och att hålla på sin rätt leder ju bara till olyckor. Där handlar det om att hålla en högre standard för sig själv och som en kompis uttryckte det “förutsätt att alla andra i trafiken är idioter så kommer det gå bra.”
Men när vi möter människor i andra sammanhang kanske vi vill bli bemötta med förståelse och empati. Och det vill nog andra med. Men har vi tid med det? Att vi behöver der själva är ju en sak men att ge det till andra kan ju vara svårare, jag har ju så mycket att göra och just idag är det ju detta; och så har jag ju så mycket att tänka på i mitt eget liv hur skulle jag orka ta in någon annans problem också?
Men om vi tänker konsekvenserna hela vägen, så inser vi ju att så är det ju för “alla” andra också.