Micael Grenholms problem med pengar

Rubriksättning är ju viktigt för att fånga läsare, något säger dock rubriken om det som avhandlas, men så klart menar jag inte att påstå att Micael inte kan hantera pengar!

Redan när jag på Facebook såg rubriken till Micael Grenholms inlägg ”Problemen med scenlampor och rökmaskiner i frikyrkan” tänkte jag genast på kvinnan med nardusbalsamet. Det gjorde, visade det sig, även Micael. Vilket jag återkommer till snart, efter en reflektion utifrån hur Micael öppnar sitt inlägg.

Redan från början blandar Micael samman tanken om att leva enkelt ekonomiskt med att man då är öppen för Anden.

Men det är ett tankefel, en felaktig slutsats, att tänka att det automatiskt skulle vara så att man på grund av pengar inte prioriterar rätt eller förlitar sig på Gud. Låt mig ta två exempel:

I mötet mellan den rike mannen och Jesus (Mark 10:17-31) ser vi på lärjungarnas reaktion är det inte pengarna i själv som är frågan, de har ju egendomsgemenskap med Jesus. Men de utbrister ändå förfärat att ingen kan komma till himlen då. Jesus såg den mannens svaghet och uppmanade honom att leva fattigt. Likaså ser vi i liknelsen om den rike mannen och ladorna (Luk 12:13-21) att det inte är fel att han har pengar, felet är att han väljer att förlita sig på dem istället för Gud.

I den meningen gör så klart kristna fel, om de förlitar sig på sina pengar istället för Gud. Men att det per automatik är så för att man köper in rökmaskiner går jag inte med på. Och Micael räknar då bort de synder som man naturligtvis blir extra frestad av att göra när man lever ”i motsats till världen” som t.ex. andligt högmod.

Det framställs också som en motsättning mellan att köpa in scenlampor och rökmaskiner och att ge pengar till de som kämpar för sina liv i Aleppo eller Haiti just nu. Är det verkligen en rimlig motsättning? För motsättningen innebär ju att vi inte har råd med bägge, och där tror jag Micael har fel. Vår förmåga att ge pengar till de drabbade i Aleppo eller Haiti är inte främst återhållen av vår eventuella scenlampa utan av helt andra saker (generellt sett, naturligtvis).

Kvinnan med nardusbalsamet

Mina invändningar är 2:

1. Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället.
2. Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är en dålig teologisk slutsats av Skriftstället

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” – Mark 14:3-9

Micael skriver:

De skäl Jesus anför för att kvinnans handling inte är ond är att han är närvarande i sin inkarnerade kropp till skillnad från i framtiden när lärjungarna ska tjäna honom främst genom att hjälpa de fattiga (Mark 14:7), och att det är en profetisk handling inför hans begravning (14:8). Eftersom Jesus inte är närvarande idag i en fysisk kropp och eftersom hans begravning redan har varit, kan vi inte applicera den texten på någon modern situation.

Låt oss bena upp detta lite.

Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?

Jesus lägger faktiskt inte främst fokus på sin egen kropp i sitt svar till lärjungarna utan han börjar med kvinnans handling som sådan, han säger ju ”hon har gjort en god gärning mot mig” och ”hon har gjort vad hon kunde”. Han värderar hennes intention, innan säger något om sin egen kropp.

Den goda gärning Jesus talar om är av samma sort som de goda gärningar man gör i fromhetslivet när man ger allmosor. Detta är inte en annan sorts god gärning. Både denna kvinna och änkan vid templet som ger sina två kopparslantar ger av sig genom sina gåvor. Och för detta prisas de av Jesus.

Sen kommer vi inte ifrån att hon gör något som (med Micaels bild av hur man ska leva) inte har ekonomisk sans. Det finns ingen poäng med att smörja Jesus med något så dyrt. Det är en överdriven gåva. Det är en del av poängen, precis som Micael skriver är det en gåva som ska provocera.

Frågan som återstår är då om vi på grund av att Jesus begravning redan varit kan säga: ”vi (kan) inte applicera den texten på någon modern situation.”

Vad säger Paulus om Kristi kropp? I Efesierbrevet 1:22-23 läser vi:

Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Det finns en fysisk kropp som Bibeln identifierar som Kristi fysiska kropp på jorden idag, och det är kyrkan. Naturligtvis är det inte i bokstavlig mening Kristi fysiska kropp, för den besitter han fortfarande där han sitter på Faderns högra sida. Men det finns inget som säger att Micaels slutsats att allt som återstår att använda våra pengar till efter att Jesus återvänt till himlen är fattigdomsbekämpning.

Precis som de ger på ett sätt som kan verka slösaktigt för den som tänker att fattigdom är idealet för alla, så kan det verka slösaktigt med vackra kyrkor, rökmaskiner mm men i själva verket är det ett av sätten som vi visar vad som faktiskt är viktigt för oss. Om gudstjänstlivet är viktigt för att vi där på ett särskilt sätt prisar Gud och får ta emot hans sakrament, så är det också värt att satsa på det rummet av kärlek till Gud. Inte till varje pris och över alla andra prioriteringar som ska göras i en budget, min poäng är inte att driva den fulla motsatsen till Micaels tes utan att peka mot vad Bibeln ger oss för mått.

Kyrkan är Kristi kropp och precis som Kristi kropp kunde smörjas inför korsdöden för 2000 år sedan för att peka på att Jesus är kung, så är det naturligt att peka på Jesus som kung även idag genom att upphöja honom på alla sätt. Både genom att hjälpa de svaga och utsatta och genom att prisa Gud genom att ge av vad vi har för att göra gudstjänsten vacker. Det vackra är också en gåva från Gud.

Micael verkar ha en statisk syn på pengar

Det är värt att fundera över vad pengarna vi använder när vi handlar gör för något för människor i andra delar av världen. För faktum är att handeln och tillverkningen som sker i många av världens fattigare länder leder till att man får ökat välstånd och att man kan bygga en framtid för sig och sin familj.

Det är inte självklart så att det på lång sikt skulle vara bättre att ge pengar direkt än att köpa varor som är tillverkade där.

Här anar jag en syn på pengar och politik som kanske inte är självklar att alla kristna delar med Micael.

Slutsats

Det blir lätt en torr och torftig teologi om den reduceras till fattigdomsbekämpning och evangelisation. Det betyder inte att dessa saker inte skulle vara viktiga, men de är inte det enda som kyrkan finns för (dock är evangelisation det övergripande syftet med kyrkan så klart – se dopbefallningen).

Jag är inte själv del i kyrklig kontext där scenlampor och rökmaskiner är vanliga men jag tänka mig att det skulle kännas lite tråkigare att inte få ha det också i sin gudstjänst. Inte för att det är avgörande, men för att det är ett sätt att prisa Gud på. Precis som det är i min svenskkyrkliga kontext att vi använder dyra fina (och därmed riktigt hållbara) mässhakar och annan liturgisk utrustning i våra gudstjänster. Våra mässor skulle inte bli mindre giltiga utan dem, men definitivt lite tråkigare.

Däremot tror jag det är viktigt att vara reflekterad i vad man lägger pengar på, både som privatperson och som kyrka. Det är inte klokt att köpa in mer dyr utrustning (av något slag) utan att det finns ett syfte med den. Och vi ska naturligtvis arbeta för att våra gemenskaper vara välkomnande för nya och finna vägar att evangelisera på. Där ett gudstjänstliv man känner glädje inför är en viktig del.