Det är fastetid, så jag dristar mig att vara extrasaltad.
Evangeliet enligt andra årgången härom söndagen berättar om en rätt känd replik (bland kristna):
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: »Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.« Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: »Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.« (Matt 16:21–23)
Ofta när jag läst den texten har jag föreställt mig hur djävulen ger Petrus en ingivelse att säga åt Jesus, att lura Jesus. Men det är inte vad texten berättar. I evangeliet kallar Jesus faktiskt Petrus för Satan. Inte så att Petrus alltid varit Satan innan eller är det efter, men just i denna stund säger han så.
Vår omvärld
Det är inte så svårt när vi tittar ut mot vår omvärld att se djävulska ting ske i vår egen tid. Det är inte heller ett så stort steg att se detta och på samma sätt identifiera dessa människor som gör dessa ting som gestaltningar av Satan. Inte att de måste varit det innan eller ens nödvändigtvis är det i framtiden, men i det agerande vi får se på våra skärmar, så är det vad de är i nuet.
Oss själva
Svårare blir det när vi vänder blicken mot oss själva och ska försöka identifiera sådant hos oss som kan vara en gestaltning av Satan. Det känns extremt, det känns kanske märkligt.
Men tittar vi på evangeliet igen och dess sammanhang så kan vi kanske plocka upp ett och annat ur det:
Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: »Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.«
Det är i det närmaste ett ansvarsfullt agerande av Petrus vi ser. Han tar Jesus avsides för han vill inte tillrättavisa sin Mästare inför de andra som fanns i närheten när han sa detta om att lida, dö och uppväckas. Han är den trogne lärjungen som Jesus just själv har lovprisat för att han bekänt Jesus. Nu tar han av omtanke Jesus åt sidan för att kärleksfullt korrigera honom.
Orden Petrus säger till Jesus är inte extrema eller hårda på något sätt. Utan ett uttryck för kärlek, omtanke och respekt.
Så vad är då fel?
Det Petrus säger är “människors tankar” han uttrycker något som inte kommer av Gud. För på ytan (och så klart även in på djupet) finns Petrus respekt, omtanke och kärlek för Jesus. Men det finns också något annat, tror jag. Petrus blir rädd. Han blir orolig för vad som ska hända härnäst, vad Jesus kan mena med sina ord. Kanske hotar det den goda tillvaro som är nu, när han får vandra nära Jesus varje dag och till och med hör till de som står Jesus allra närmast?
Kornet av själviskhet och rädsla finns där, det hindrar honom från att se Guds vilja med Jesus liv och i förlängningen hans eget.
Många gånger ligger vår egen önskan och omtanken om nästan i linje med varandra när vi gör sådana här uttalanden, eller ska hjälpa. Men inte alltid och det kan få stora konsekvenser.
Så stora att vi i stunden gestaltar Satan. Vi blir Guds motståndare.
Skilja mellan andar
Hur vet vi när detta sker då? Om det kan ske utan att vi är medvetna om det, leder det väl bara till vansinne att ifrågasätta sig själv och alla sina val på det sättet?
Jag tror att vad som krävs är en lyhördhet för våra egna motiv. Att vi är öppna för att se och villiga att titta efter varför vi innerst inne vill eller gör något. Denna innersta önskan behöver prövas mot förnuftet. Ofta räcker det. Men inte sällan behöver vi ställa vår önskan mot Bibeln, i bön och kanske i samtal med vår andliga vägledare.
Detta knyter an till mitt inlägg från i förrgår om att vilja se sig själv objektivt och inte automatiskt ta sitt eget parti. Självprövning är ett särskilt element i fastan men egentligen alltid viktigt i det kristna livet. Det är så vi upptäcker synder och karaktärsbrister. Det leder oss in i vårt behov av syndernas förlåtelse och en större ödmjukhet inför vår egen bristfällighet. Det får i förlängningen till följd att vi än mer inser vårt beroende av Jesus och att vi som svar får älska Honom än mer för det Han ger oss.