Idag tog jag del av Överklagandenämndens beslut (12 feb 20015) i frågan om ”avkragning” av Olle Fogelqvist, ett beslut som togs 19 september av Göteborgs domkapitel.
Det finns några saker i detta som jag inte kan låta bli att reagera över, men vissa saker kanske har bra förklaringar?
Vad Olle gjort är att han predikat över 1 Kor 14:33ff och utifrån sin tolkningstradition uttalat sig om ämbetsfrågan. Olle har rätt till sin åsikt, däremot var det kanske inte pastoralt klokt med tanke på att han skulle få två kvinnliga kollegor i samband med årsskiftet. Utöver det kan predikan tolkas som att det är en frälsningsfråga om man har ”rätt” uppfattning i detta eller inte. I processen framgår att Domkapitlet tolkat det så men att Olle inte menat så. ÖN ger dock Göteborgs domkapitel rätt i att predikan rimligen förstås på det sättet.
Min första tanke när jag läste detta var att det kanske inte var så pastoralt klokt gjort av honom, och att det är en åsikt vi alla bör kunna dela – även de som håller med Olle i sak. Däremot var det rätt drastiskt att avkraga honom för det. Vilket ÖN också tyckte. Och här kommer vi in på klokskapen i Gbg:s domkapitels agerande.
Det är ingen annan än biskopen själv som tagit upp ärendet om Olle, det är biskopen som varit med och fattat beslutet om hans avkragande och det uppfattas åtminstone utifrån mitt perspektiv som lite märkligt att biskopen själv väckte ärendet. Har biskopen ”jagat” Fogelqvist? Det måste naturligtvis inte vara så, men frågan måste ställas.
Man fäller Olle utifrån formuleringen i hans predikan som går att tolka som att det är frälsningsavgörande vilken inställning man har i frågan. Något som det verkar finnas belägg för att klandra Olle för. Man motiverar det hela utifrån Svenska kyrkans bekännelse och lära.
Och det är här det blir alldeles väldigt intressant, eftersom domkapitlet citerar ur den oförändrade Augsburgska bekännelsens sjunde kapitel. För om vi ska hålla oss till Augsburgska bekännelsen när vi lyssnar till predikningar och skickar in dem till domkapitlen om de inte uppfyller den, vad kommer då hända med antalet ”avkragade” präster i Svenska kyrkan?
Låt oss avsluta utan vidare spekulationer, men med några citat ur den oförändrade Augsburgska bekännelsen:
Kapitel IV. Om rättfärdiggörelsen
Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.
Kapitel X. Om Herrens nattvard
Om herrens nattvard lära de, att kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda.
Kapitel XIII. Om bruket av sakramenten
Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför bör sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.
[De fördöma sålunda dem, som lära, att sakramenten rättfärdiggöra, blott sakramenthandlingen företages, och vid bruket av sakramenten icke anse den tro erforderlig, som tror, att synderna förlåtas.]
Visst är vi väl överens om att rätt ska vara rätt och att vi ska mätas med samma måttstock?
ÖN verkade tycka det, det fanns till och med ett par ledamöter som tyckte Olle inte ens skulle få en erinran utan att en markering om det pastoralt olämpliga i det hela räckte.
På sidan Kyrklig dokumentation finns nästan alla dokument i ärendet.