After preach: Är det rimligt att tro på det övernaturliga?

Denna predikan hölls i S:ta Birgittakyrkan vid högmässan 15 juni kl 10.00.

Joh 11:18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Kan vi tro på sånt här övernaturligt egentligen?

Vi har ju i strikt bemärkelse inte tagit del av något sådant nu, eftersom själva uppväckandet av Lasaros kommer efter dagens evangelietext, men vi vet ju (åtminstone nu) att det är vad som kommer att ske härnäst.

För oss som lever i väst och i inte minst i Sverige så har skepticismen mot sådant en självklar plats i våra liv. När vi hör någon prata om det övernaturliga så blir det rätt naturligt att slå dövörat till eller i alla fall inta en ordentligt skeptiskt position till vad som kommer att sägas.

Ibland upplever jag det lite som så här att å ena sidan har vi vetenskapen och dess företrädare som står på monumenten av forskningens framsteg. Vi har ju internet, mobiler, bilar och kylskåp, allt på grund av den moderna vetenskapen. Och så har vi å andra sidan alla de där som tror på Gud, olika religioner, New Age och troll osv… Tror man så är man inte förnuftig, inte faktabaserad.

Visst har ni stött på den typen av uppställning någon gång?

En ganska vanlig invändning, som jag själv bara stötte på härom veckan sist, är: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på Big Bang.”

Och där har vi liksom spänningen, motsägelsen, framställd i en och samma mening. Men det är inte riktigt så enkelt. Jag tror till exempel att George Lemaitre, som är den som formulerade Big Bang-teoring, riktigt håller med om det påståendet. Han var nämligen själv både fysiker och jesuitmunk (kristen).

Och detta illustrerar ganska väl att det inte behöver vara någon motsägelse mellan vetenskap och tro. Att tänka att Gud har skapat världen men det har skett genom Big Bang verkar inte ha varit något problem för Lemaitre och det behöver inte heller vara något problem för oss.

För att illustrera min poäng tänkte jag ställa en fråga till er: Kan någon av er för oss andra bevisa att alla andra finns och att vi inte bara är en del av din egen fantasi?

Hur vet du, att när du går ur rummet så finns allting kvar fast du inte längre är där? Men, tänker någon då, vi kan göra så att om du går in i det andra rummet och jag stannar här, så ropar vi till varandra och då vet vi ju att den andre finns fast vi inte ser varandra längre. Men riktigt så enkelt är det ju inte, för då kan det ju lika gärna vara så att det där ropet ingick i din fantasi.

Hur vet du, på riktigt, att allt finns och inte bara är en del av din fantasi?

Grejen är att det gör vi inte, men det är rimligt att tänka sig att det finns andra medvetanden än våra egna. Det är rimligt att tänka sig att det vi ser runt om oss faktiskt finns. Men det är inte något vi vet, det är något vi tror.

Och så är det, vi gör rimliga antaganden om vår värld som ligger till grund för det övriga vi gör. Och det är det filosofiska planet, där vi tar ställning till just andras existens och hur saker egentligen är beskaffade. Och ovanpå det gör vi sedan vetenskap i vanlig mening, det är först då det blir meningsfullt att syssla med den.

Därför finns det ingen motsägelse mellan att tro på Gud och på vetenskapen, eftersom tron på Gud är en fråga som filosofi, vad du antar som en del av din världsbild och inte något som du kan mäta med vetenskap, varken med linjal eller elektriska impulser.

Därför är det också så, att om Gud är allsmäktig och god, så kan Gud faktiskt uppväcka en person från de döda. Det är inte på något sätt orimligt med ett sådant underverk, eftersom det inte kommer ”inifrån” systemet, vårt universum, utan från Gud som är dess skapare och inte beroende av det.

Vi återkommer till denna sak längre fram, för Lasaros är fortfarande inte uppväckt från de döda, vi har bara konstaterat att Gud faktiskt kan göra det. Marta å sin sida, vet inget om detta (än), hon springer Jesus till mötes.

Hur Marta känner för stunden kan vi inte veta, men vi kan ju föreställa oss hur det kändes för henne att Jesus inte kommer ”i tid” för att hela hennes bror, så han dog i stället. Vilka känslor bar hon på när hon mötte Jesus där på vägen?

Tydligt är att hon förebrår honom, hon säger ju: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Hennes missnöje är mycket tydligt, men hon är ändå rätt artig i sitt sätt.

Och i detta, att hon uttrycker sina känslor till Jesus, är hon en förebild för oss. En del av oss har lärt oss någonstans längs med vägen att vi inte riktigt kan vara fullt ut ärliga med våra känslor inför Gud. Vi känner ett behov att ställa lite till rätta först, liksom städa undan det värsta, innan vi pratar med Gud. Kanske går vi mentalt fram till spegeln och kammar till håret lite, byter tröja så vi ser lite propra ut innan vi pratar med Gud.

Vi tror liksom inte att relationen med Gud håller för en riktig konfrontation. Och risken är också i förlängningen att den inte gör det, för vi har sedan länge inte fått plats i relationen eftersom den inte är helt sann.

Men problemet är inte att Gud inte tål dina arga känslor, eftersom han har dött för dina synders skull så tål han en och annan avhyvling. Problemet är att du inte känt att du får rum som du är, i relation till Gud.

Den goda nyheten, och som Marta pekar mot, är att du får plats i din relation till Gud. Med de känslor du känner för stunden, även de som är mindre artiga och inte så glada. Det är fullt med folk i Bibeln som har en massa olika känslor i relation till Gud, allt från ilskna och sorgsna, till arga och besvikna. Allt får plats i relationen till Gud.

Det var kanske på vissa sätt lättare för Marta än oss, eftersom hon mötte Jesus fysiskt. Vi kan bara föreställa oss hur det var att möta Jesus ögon, men jag tänker att det bland annat var en blick av kärlek man mötte, men även en blick som såg rakt in i själen. Så Marta visste kanske att det var lika bra att säga som det var, för Jesus ser ändå rakt genom henne.

Samtidigt som Marta är ärlig med sina känslor kommer hon ihåg vem Jesus är för henne. Hon säger ju: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Även här är Marta en förebild för oss, för hon kommer ihåg vem det är hon pratar med. Det är sällan vi gör det när känslorna kommer över oss och vi brister ut i tonarter som följer dem.

Vi säger sällan saker som: ”Du kommer aldrig ihåg att ta ut soporn!!! Men jag älskar dig.” ”Du beter dig alltid på det här sättet!!! Men du är den viktigaste personen i mitt liv.” ”Du gör mig helt vansinnig när du gör så här!!! Men det är för att du är så viktig för mig som jag blir sårad.”

Men Marta lyckas i den här stunden att komma ihåg vem Jesus är för henne, vilket är stort för det gör också att samtalet går att föra vidare. När vi hamnar i arga konflikter med varandra så leder de ingen vart, inte innan vi har lugnat ner oss och kommit ihåg vilka vi är för varandra och därför kan hantera varandra lite varsammare.

Det är dock viktigt att komma ihåg, att varken i relation till Jesus eller till varandra ska vi sätta de här två sakerna mot varandra. Vi måste få känna våra känslor och de måste vi få uttrycka inför varandra. Men vi kan samtidigt vara respektfulla och komma ihåg vem den andra personen är för oss.

Men Lasaros är fortfarande död, vilket var vad Marta påpekade för Jesus.

Jesus berättar att Lasaros ska uppstå igen och Marta svarar att det vet hon! På den yttersta dagen. Det är också en påminnelse till oss om att saker inte alltid behöver vara vad de verkar. I vår tid antas det ofta att när kroppen lägger av, då är det slut, eftersom allt som finns är det som vi kan se (det materiella). Och när det inte längre funkar så stänger maskineriet ned och vi slutar existera.

Men det Marta säger pekar på något annat, något Jesus också går med, men väljer att tala djupare om. För döden har inte sista ordet. Jesus säger att han är ”uppståndelsen och livet” och det är något han utvecklar med den kommande meningen, som vi avslutande ska titta lite närmare på.

Den som tror på mig skall leva om han än dör

Jesus är uppståndelsen och därför kan han säga så där. För även om man dör (den jordiska döden) så skall man leva om man tror på Jesus. För det finns ett liv efter detta. Och Jesus är uppståndelsen eftersom han har besegrat döden när han på korset led för våra synders skull. Han uppstod igen på tredje dagen och har skapat en väg genom död till liv, för oss.

Även om du dör ska du leva.

och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Eftersom Jesus är livet, så är det så att den som då har Jesus i sitt liv, den lever. Och det är inte vilket liv som helst, utan det eviga livet. Så om man har Jesus i sitt liv så har man ett evigt liv och därför dör man inte heller (den eviga döden).

Den jordiska döden blir bara en fas, precis som treårstrots eller puberteten, något man går genom i det eviga liv man har tillsammans med Gud.

Och frågan som jag ställde, om vi kan tro på det övernaturliga, i början av predikan är ju egentligen inte den relevanta frågan. Den relevanta frågan lyder: Är Jesus Messias och Guds Son även i ditt liv?