Jag, precis som många av er, har sett Uppdrag granskning och jag har två problematiserande kommentarer:
Behövdes dold kamera?
Den första är en uppföljning av den fråga som vi ställde till redaktionen och som Jacob Sunnliden med förtjänst drev i Debatt för någon månad sedan: ”Är det påkallat med dold kamera i det här fallet?”
Svaret är nej, det var inte påkallat. Varför? Det kom ju inte fram något nytt som försvarar bruket av den metoden i det här fallet. Hade man frågat dessa präster rakt ut, utan att först lura in dem i fejkade samtal hade de svarat vad de tyckte.
Metoden som sådan är väl aldrig självklar i sig, men det som gör den extra tveksam i det här fallet är på grund av prästernas absoluta tystnadsplikt. Den absoluta tystnadsplikten skiljer sig från andra liknande tystnadsplikter i det att den är strängare. Alla andra med tystnadsplikt har vittnesskyldighet inför domstol, men präster har inte det. Prästen får inte prata eller kommentera samtalet utanför själavårds- eller biktsamtalet. Därför blir det möjligt, att som i programmet, klippa ur samtalen för att framställa prästerna så dåligt som möjligt för att sedan konfrontera dem och inte kunna diskutera det specifika.
Det har lyfts fram (helt korrekt naturligtvis) att tystnadsplikten inte är till för prästen utan för konfidenten. Därför är konfidenten naturligtvis fri att säga vad den vill efteråt och gör inget juridiskt fel genom att spela in samtalet. Men det påverkar ändå konfidenterna i det långa loppet, eftersom många präster (oavsett åsikt i den specifika frågan) nu kan ställa sig frågan: Kommer samtalet att spelas in? Det kan skapa en situation där man som präst får svårt att fokusera på att möta den enskilda individen och vara inkännande inför vad den behöver och önskar för att i stället sitta och tänka på hur detta kan komma att användas mot en själv som präst.
Skrapa, skrapa, skrapa
Niklas Svensson, reporter på Expressen och uttalad ateist kommenterade gårdagens program på följande sätt:
Känns som att @Granskning i kväll försöker bevisa att gud inte finns. Och där har de förstås mitt stöd.
Men i övrigt är programmet svagt.
Man korskörde Kalin-listan med medlemmar i Frimodig kyrka (intressant att man tror att det enbart skulle vara i den nomineringsgruppen som åsikten finns) för att finna lämpliga präster att samtala med. Sedan fick man kontakt med nio av dem, varav vi fick se fyra i programmet. Man har rimligtvis gjort det hela så saftigt som möjligt, så det är knappast tänkbart att det kom fram mer frapperande detaljer än vad som visades igår.
Och detaljerna från gårdagen blev väl upprörande mest på grund utav vad prästerna anser teologiskt, inte egentligen utifrån deras bemötande eller deras agerande?
Det framfördes kritik om att man började rota i barndomsupplevelser och övergrepp på ett inte särskilt klokt vis och jag håller med om att det inte verkade särskilt klokt agerat. Så det är en kritik jag kan stämma in i även om vi ju inte sett hela samtalet och därför inte heller kan se det i sitt riktiga sammanhang.
Vi får inte glömma att detta är en tydligt framprovocerad situation där prästerna möter en person som i ett längre (eller flera) möte(n) enträget ber prästen om att bli botad från sina homosexuella känslor.
Jag råkar känna en av prästerna, inte särskilt djupt dock men, tillräckligt för att veta att jag har stor respekt för honom. Det visade det sig att det är jag inte ensam om. En vän berättade på Facebook om hur en homosexuell vän till honom sökt själavård just hos denne präst och ”inte skulle ha levt idag” om det inte var för denne prästs stöd. Det är tydligen inte heller den ende som har just det vittnesbördet om denne präst att ge.
Mats Hermansson är domprost i Visby och har varit drivande i att Domkyrkan ska HBT-certifieras och bejakar homosexualitet fullständigt, han skrev följande på Facebook till denne präst:
”På många sätt oförtjänt hamnar du nu i skottgluggen för ett mediadrev och människors fördömmanden. Jag har skrivit det redan i andra trådar här på Facebook. Detta drev kunde ha drabbat mig själv lika gärna. Jag skulle också kunnat säga och agera ungefär som du gjorde: jag hade också utgått från den känsla som den unge mannen säger sig vara bärare av, jag skulle också kunnat sagt att vi behöver träffas flera gånger, Jag skulle också kunnat be med den hjälpsökande – …ta emot hans Iängtan…att också älska en kvinna…, jag hade också kunnat sagt att det är viktigt att känna efter… Jag har vänner, också homosexuella, som menar att de lever tack vare din goda själavård!
Goda och varma tankar!”
Vad vill jag ha sagt med detta? Att det inte är särskilt lätt att hantera konfidenter alla gånger och att det är mycket viktigt att lyssna in och försöka möta den man samtalar med på den personens villkor utan att fördöma denne för vilka känslor den har (åt något håll). Det är viktigt att ens känslor blir tagna på allvar alldeles oavsett om man i det långa loppet kommer tycka att de är rätt eller fel. Den erfarenheten tror jag de flesta av oss bär på, att vi behöver och vill bli tagna på allvar.
Slutord
Det jag framför allt skulle önska är att det i kyrkan skulle sluta föras en slagordsfylld debatt med billiga ställningstaganden för att tilltala det egna lägret. Och i stället föra sansade samtal i respekt och medmänsklig kärlek.
Personligen är jag häpen inför att man från officiell sida i Svenska kyrkan, inklusive ärkebiskopen, inte på något sätt problematiserar vad Uppdrag granskning gör, utan helt ställer upp på deras hopklipp av samtal och berättelse och agerar missnöjd åskådare.
Länkar