Detta är det sändningstal min kollega Martin och jag förberedde och höll för de konfirmerade ungdomarna idag. Första gången någon av oss gör en sk dialogpredikan. Roligt!
Tema: Att växa i tro
Bibeltexter:
- Jes 57:15-16
- Gal 5:13-18
- Joh 17:9-17
Sändningstal
Martin beskriver början
Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er den här kyrkan helt tom.
Vikväggarna är stängda så det går inte att se in i samlingssalen. Det är början av september och det sitter ett tiotal ungdomar som knappt varit här i kyrkan förut där någonstans bredvid orgeln. Dessutom är det kanske 8 ledare, 3 anställda, 3 gymnasister och 3 fjolårskonfirmander som nu velat vara faddrar. Vi försöker hälsa och verka trevliga.
Ett första drag vi har är att göra nått vi kan rätt bra i kyrkan. Vi sjunger några sånger ur Ung psalm, ni har själva fått göra det idag och en del av sångerna är rätt bra. Denna torsdag i september är det långt till
Eurovision, både i tid, avstånd och stämning. Det är rätt tyst, rätt trevande och rätt dämpat. Tre sånger hinner vi ”riva” av, fika, några lekar, titta på lite bilder och prata om vad vi egentligen håller på med i kyrkan.
Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det mest var jag och de andra ledarna som höll låda. Visst måste man ha en del fantasi för att föreställa sig detta en dag som denna?
David beskriver början
Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er att den här kyrkan är helt tom.
Eftersom alla konfirmanderna och ledarna är på Åland för konfirmandläger. Vi firade mässa, gdllade korv och drack Sima, ni bastade och vi spelade volleyboll, kubb och den nya kubb-varianten, kasta ned kubbträet som fastnat i det höga trädet med ett annat kubbträ.
Det är högljutt, man tar för sig och busar med varandra. Vi sjunger tre sånger innan vi fikar, leker lite lekar och pratar om hur er
predikan ska vara på konfirmationen. Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det var mest ni och de andra
konfirmanderna som höll låda. Det är inte så svårt att föreställa sig den frimodigheten en dag som denna?
Martin: Ofri
Ni Iäste ur Galaterbrevet att vi är kallade till frihet. Då måste ju Paulus mena att vi till att börja med är ofria, slavar eller fångna. Ni konfirmander var ju inte inlåsta eller utsatta för trafficking när vi sågs första gången. Ändå har nånting uppenbarligen hänt med er konfirmander under det här Iäsåret om man jämför min och Davids beskrivning av er. Vi skulle kunna beskriva det med ord som ofria och fria.
Att det var så där tyst och dämpat och försiktigt i början hade säkert med olika saker och göra. Men en av sakerna kan vara den där osäkerheten ni hade och som vi ledare också hade inför den första träffen.
Vilka är det som ska komma. Hur ska gruppen bli i år? Kommer jag att trivas? Men
också den djupare frågan: Vem är jag egentligen? Eller hur vill jag vara? Profeten Jesaja, som Amanda(?) Iäste ur, skrev att den försagde, den tysta och försiktiga skulle få mod och den modlöse skulle få kraft. Men i början kanske det till och med var svårt att först vad modet och kraften skulle användas till. Det var och är ju första och sista gången ni var konfirmander i den här gruppen. Ni kunde inte lita på någon erfarenhet eller rutin. Vi ledare har ju i och för sig viss rutin, men vi hade aldrig träffat den här gruppen. Osäkerheten i allt det nya gjorde oss alla rädda och till och med ofria i början.
David: Fri
Kontrasten mellan våra berättelser beror ju just på den här skillnaden i tid Det finns en dubbelhet med att vara ny i en grupp, för samtidigt som man kan känna sig rädd och osäker så får man också en ny chans att vara sig själv, kanske känner man sig fri.
Kanske har ni upptäckt under
konfirmandåret och på Iägret att ni kunde vara er själva, lite mer än vad ni kan på andra ställen, i alla fall på vissa sätt? På Iägret sa jag det i en av mässorna att det här med lekarna, skojandet och tramsandet som vi också gör handlar om att ha roligt tillsammans för att få känna av lite hur det är att leva med Gud. Men det handlar inte bara om det, det handlar också om er, att ni ska få känna er fria, att ni ska få känna att ni får ta plats, som de ni är.
För det kristna livet, är ett liv i frihet, en frihet som inte alltid är så lätt att leva i, men en frihet som vi får öva på. Att vi ber Gud om förlåtelse i början av våra gudstjänster handlar just om den här friheten. I kyrkan får vi vara som vi är, det är inte krav på att klä sig på ett visst sätt eller vara en viss typ av person, därför att inför Gud är vi alla lika.
Martin: Processen
Det är en process det här att vara med i en konfirmandgrupp och bli konfirmerad. Det är process detta med att gå från att vara ofri till att bli fri. Allt detta sker i ett sammanhang.
Det är jag som individ, men det är också vi som grupp. Det är jag som enskild kristen och det är vi som kyrka.
Ibland hade det varit skönt om jag bara behövde bli fri på egen hand. Jag hade kunnat göra vad jag vill, säga vad jag vill, ha vilka åsikter jag vill. Så är det inte med friheten. Friheten kan bara vinnas i relation.
Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Min frihet kan aldrig vara på bekostnad av någon annans frihet. Då blir inte relationen jämlik, då utnyttjar vi varandra.
Några av dem som började i
konfirmandgruppen i höstas hoppade av under året, några av er som sitter här idag hoppade på. De som hoppade av hade olika skäl till detta. Kanske kände de att de inte kunde komma in eller komma till sin rätt i den här gruppen. Kanske förstod de inte vad vi pratade om, kanske höll de inte med om det hela året handlade om. Kanske var det så mycket annat i livet som krävde sin koncentration. Men det kan också ha varit så att friheten blev för jobbig. Ibland är det
nämligen lättare att göra som man alltid har gjort, det kan också vara lättare att leva i ofriheten. Då behöver man ju nämligen inte tänka själv, inte göra så många val och man behöver inte ta ansvar. Processen från ofrihet till frihet kan vara jättejobbig.
Ni som sitter här idag har valt att komma hit.
Ni konfirmander hade kunnat hoppa av som några av era kompisar. Ni föräldrar och släktingar hade kunnat stanna hemma.
Kanske är det några barn som blivit hittvingade av sina föräldrar, men ofta vill ändå barn vara tillsammans med sina föräldrar. Ni är här frivilligt, även om ni måste gå upp lite för tidigt. Ni konfirmander har fått säga ert ja till vår kristna tro och Gud har uttryckt sitt ja till er genom bön och handpåläggning. Johannes skrev i sitt evangelium att Jesus säger till Gud Fadern: ”Jag ber för dem…eftersom de är dina”. I hela den hår individuella och kollektiva processen mot frihet tillhör vi hela tiden Gud. Inte att vi är fångade, ägda eller bundna till Gud på ett osunt sätt. Vi är Guds på samma sätt som vi alla är barn till våra
föräldrar. Mina barn är mina, men de är ändå egna individer som gör egna val, tyvärr eller tack och lov gör de ofta val som jag inte skulle ha gjort.
Vi är Guds en gång för alla genom att vi blivit döpta in i Jesus Kristus, han som dött och uppstått. Samtidigt skriver Johannes: Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Alltså är det inte riktigt färdigt ändå.
Helgandet är en process. Under ett läsår har ni fått vara konfirmander och fått se något av vad den kristna tron handlar om. Men processen fortsätter. Sanningen och Ordet som leder oss i den här processen är bibeln, men framförallt Jesus. Jesus är en person som dött och uppstått och lever och som vi kan ha en relation till. Och som ni alla vet så är varje relation en process, relationerna förändras hela tiden.
Att vara kristen handlar om en process från att vara ofri till att bli fri. Den här processen till frihet sker alltid i relation till andra människor och till Jesus Kristus. Johannes säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
Detta är vår bön för er alla idag, men särskilt för er konfirmander: att ni ska bli fria och att ni ska få denna gudomliga glädje.