Passageriter är sådana riter som är knutna till speciell övergångar i livet. De kyrkliga handlingarna dop, vigsel och begravning brukar pekas ut som just kyrkliga passageriter. För blev man vuxen iom konfirmationen, då var den viktigare som rit än idag.
För min egen del har jag ganska nyligen genomgått en helt annan sorts passagerit, nämligen att jag skaffade körkort. Och i helgen som var, en bil.
Jag har inte riktigt fattat omfattningen på detta men mängden gratulationer i sociala medier var ganska omfattande, framför allt till körkortet men också en del i samband med bilen.
En hel del hälsningar kretsade kring vuxenblivandet i att ha körkort. Något jag finner ironiskt då jag är en sedan 8,5 år gift man som också är småbarnspappa. Jag kan lista fler saker men poängen är att jag nog har tillräckligt med vuxenpoäng för att räknas som en stor pojke, ändå.
Fast tydligen fattades körkortet, förstår jag nu. Det är en del av vuxenblivandet, en del jag missat fram till för en månad sen.
Det är en tydlig passagerit, man förändras i och med att man genomgått den. Inte i sina egna ögon, men helt klart i andras. Naturligtvis är en hel del sagt med glimten i ögat, men det är hur som helst intressant vad det är som sägs med denna glimt. Just anspelningarna på vuxenblivandet.
Jag har nog inte riktigt reflekterat så djupt kring sådana här riters betydelse i en bredare bemärkelse tidigare. De kyrkliga handlingarna har för mig en andlig och teologisk dimension som tar över tankarna. Vid dop är fokus för mig vad Gud gör i dopet med barnet, inte att själva födseln och barnets existens bekräftas som “på riktigt” osv iom dopet. Men nu börjar jag allt mer förstå alla föräldrar jag möter som inte riktigt förmår sätta ord på någon egen tro men vill döpa för att det är tradition och det känns rätt och på riktigt.
För min del krävdes en sekulär sådan rit för att jag skulle (på allvar) börja förstå ritens betydelse, som sådan. Inte bara som den teoretiska kunskapen jag fick under utbildningen.