Idag stötte jag på en artikel på Dagen som heter “Nattvarden borde förena oss” och jag kan inte säga att jag har något att invända mot den önskan, som pingstpastor Hultman framför.
Det jag reagerade på och tyckte var lustigt var med den självklarhet han skrev:
Så har det blivit eftersom några kyrkor lägger en större tyngdpunkt på den kyrkliga traditionen och andra en större tyngdpunkt på vad Bibeln säger.
Visserligen säger han sedan: “Jag delar inte nattvardssyn med Svenska kyrkan heller”, men vad det innebär vet jag inte riktigt. Anser Sven-Gunnar att vi i Svenska kyrkan håller på traditionen över Bibeln eller Bibeln över traditionen i denna fråga?
Naturligtvis är det inte hans avsikt att framför allt lyfta den saken i artikeln utan att ifrågasätta varför katolikerna inte delar nattvardsbord med oss protestanter.
Därför tänkte jag lyfta två saker, varför jag tycker det kan vara nog så respektabelt att inte med självklarhet dela nattvardsbord och dels hur en luthersk syn på nattvarden kan se ut.
Helt OK att inte dela nattvardsbord
Inför min egen prästvigning hamnade jag i diskussion med blivande kollegor om just detta. Jag hade för egen del tidigare deltagit i nattvard i sammanhang som inte delade teologi med mig, men då blev frågan lyft på ett annat sätt. Borde jag ens göra det?
Som lutheran tror jag ju att när Jesus säger att det är hans kropp och blod, så är det helt enkelt det. Enkel och rak tolkning av vad Jesus själv säger. I mer reformert präglade cirklar (övriga samfund i stort sett) ser man nattvarden som något annat, mer symboliskt (Zwinglianskt) eller man tänker till och med att vi möter Kristus i himlen under kommunionen (Kalvinskt).
Därför kan jag ställa mig frågan, respekterar jag verkligen mina medkristna om jag tar emot nattvarden i deras sammanhang? Jag menar ju att något händer i den som de inte tror. Och händer det verkligen vid deras firande, om de själva inte tror på löftet?
Invändningen jag fick då, var att jag tror för lite om Gud, att det visst var så att nattvarden var fullt ut giltig även där. Och visst är det ju så, att Gud är större än oss och inte begränsas av oss. Men föreställningen som kommuncieras och som jag ju deltar under där, är ju något annat än vad jag tror sker. Konflikten finns fortfarande.
Nattvard i luthersk tradition
Nattvarden är ett av de två sakramenten i den lutherska kyrkan. Sakramenten är de saker som Jesus befallt oss att göra och knutit löftesord till fysiska element (det är därför bikten bara nästan kvalar in). I dopet är det vattnet tillsammans med att det sker i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. I nattvarden är elementen brödet oh vinet, löftesorden är instiftelseorden som kommer från Jesus själv (även de).
Vi tror att vi helt enkelt tar emot Jesus själv i nattvardens bröd och vin, eftersom han själv säger att det är så.
En vanlig invändning är: men tror ni lutheraner då att Jesus är en grind?
Men det är att göra det lätt för sig, för Jesus säger också att han är vägen, sanningen och livet. Alla de tre sakerna tror vi på bokstavligt oavsett syn på nattvarden. Och en liknelse är något annat än stunden när han instiftar det nya förbundet.
I nattvarden får vi ta emot syndernas förlåtelse, det är ett rent evangelium vi tar emot. Det är lika lite magiskt som dopet är, eftersom det hela bygger på Jesus löfte i kombination med elementen.
Några korta tankar utifrån en debattartikel jag tycker har ett gott syfte. Samtidigt är jag lite delad inför gemensamt nattvardsfirande när man inte delar teologin.