Jag fick idag på förmiddagen beskedet att en några veckor gammal pojke, jag ingått i en bönekedja för, avled efter ett kort liv i kamp. På eftermiddagen döpte jag två friska barn som var några månader gamla.
Efter en begravning tidigare berättade en mamma om hur hennes barn blivit några veckor gammal men nu har ett lillasyskon som är några månader.
Berättelser och delar av livet som inte alltid får plats när vi möts i sociala sammanhang av olika slag. Men lika fullt en del av hur livet blir för många av oss.
Det är jobbigt att lyssna när en vän förlorat sitt barn, men att finnas där för någon annan och få förtroendet att vara någon de kan vända sig till är stort. Ta det gärna.
För min del är det ett privilegium att få möta dem som står i stor lycka så väl som i stor sorg. Det hjälper mig som präst också att hålla fokus på vad som är viktigt i livet och vad som kanske inte behöver få så stor plats.
Och inte minst pekar allt detta på behovet av korset och det evighetshopp som vi får av Jesus.
Inom loppet av några månader har jag varit väldigt nära döden där någon överlevt, varit väldigt nära livet i form av ett barn som snart ska se världen och varit nära någon som faktiskt inte längre finns med oss. Hopp och förtvivlan. Sorg och glädje. Livet.
Chris: Ja, verkligen, livet och döden går hand i hand.