Jag predikade över söndagens evagelium i söndags och tänkte nu passa på att återge något av det som jag då sa (som flera av er vet så predikar jag i regel utan manus och det innebär att något manus aldrig skrivits).
Texten:
Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Eftersom det nu är fastetid är det tid att lite extra skåda innåt och se efter vad i våra liv vi behöver förändra, sluta med, börja med och be om förlåtelse för. För min egen del är det nu dags att avrunda min tjänst i Vaksala församling, som jag på bloggen nämnt några gånger, det gör att jag också helt naturligt börjar fundera på de intentioner jag haft under åren jag arbetat där. Vad har jag uppnått? Hur har det blivit och till vilket pris? Vilka intentioner har jag haft i mina ageranden?
Viktiga och naturliga saker att fundera över när man ska lämna ett sammanhang för att gå in i ett annat. Kanske har du funderat liknande någon gång i ditt liv eller kommer göra framöver?
Hur som helst tänkte jag att vi skulle fokusera lite på intentionerna hos de som är med i evangelietexten. Och jag medger på förhand att vi inte med säkerhet kan veta deras exakta intentioner, men vi kan utifrån allmän kunskap om hur människor är spekulera lite och se vad vi kan lära oss utifrån det.
Lärjungarna grälade på henne
Det står inte rakt ut att det var lärjungarna utan omtalas att det var några som gjorde det. Men med tanke på att de var hemma hos Simon den spetälske och lärjungarna alltid var med Jesus så fyllde de tolv nog rätt många platser i hans ”matsal”.
Vill man ta deras parti kan man helt enkelt fokusera på det faktum som oljan för 300 denarer innebär, att det är en fullständigt svindyr gåva. Jag läste att en dagslön var ungefär 1 denar. Så 300 denarer… ja, 10 månadslöner! Inte konstigt de reagerar, de som gett upp allt och följer Jesus och engagerar sig fullt ut i andra människor, klart de reagerar på en sådan sak!
Men jag misstänker att det finns andra motiv med också. Avundsjuka tror jag att lärjungarna kan ha känt mot Maria (vi vet att det är Maria utifrån andra evangelier). Att Maria, Marta och Lasaros (tre syskon) var goda vänner med Jesus känner vi ju till och de var det utan att följa med Jesus på vägarna och byarna hela tiden. Maria stod Jesus nära utan att ha gett upp allt annat i livet för att följa med. Och nu kommer hon med den här oljan och smörjer Jesus, i dubbel bemärkelse, tror hon att hon kan köpa Jesus vänskap!?
Ett annat motiv av avundsjuka som är tänkbart är just det att lärjungarna ju har gett upp allt för att följa Jesus, Judas har ju hand om den gemensamma kassan. De skulle alltså inte ens om de ville kunna ge samma gåva till Jesus. De lever sina liv på ett sånt sätt att det är helt otänkbart, men Maria kan göra så. Hon har det så pass bra materiellt ställt att hon kan ge denna (materiellt) stora gåva till Jesus.
Och hur är det för oss?
Hur är det för dig? Finns det någon du känner avundsjuka på? Hur kan den personen ha fått den där människan i sitt liv? Jag önskar att det var så för mig i stället, jag är väl lika mycket värd? Känner du dig underställd eller mindre värd för att du har en annan relation än den du är avundsjuk på?
Är du avundsjuk på att din medmänniska har det bättre ställt än du? Har mer pengar än du? Borde det varit du i stället för denne?
Nionde budet:
Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Tionde budet:
Du skall inte ha begär till din nästas hustru, slav eller slavinna, oxe eller åsna, eller något annat som tillhör din nästa.
Läser vi i Stora katekesen ser vi att detta handlar just om avundsjuka och viljan att tillskansa sig det som hör till någon annan. En slags hjärtats stöld.
Judas
Judas är intressant, han nämns inte specifikt i detta stycke av text, men i vers 10 (alltså nästa vers efter evangelietexten) så berättas det hur han går och förråder Jesus för de 30 silvermynten.
Judas hade hand om den gemensamma kassan och det var känt att han nallade ur den för egen del. Vad tänkte han i den här situationen när Maria häller ut 300 denarer över Jesus?
Antagligen var han också upprörd precis som de andra lärjungarna, han kunde ju haft bättre nytta av pengarna, eller ja de hade ju kunnat haft bättre nytta av pengarna och hade ju kunnat distribuera dem till de fattiga.
Judas hade ju valt att följa Jesus eftersom han var Messias, och alla visste ju att Messias skulle kasta ut romarna ur Israel, det var liksom Messias uppgift. Judas, som varit selot, tyckte att det var tydligt att Jesus var Messias med tanke på hur han förkunnade som ingen annan och gjorde underverk. Nu hade han följt Jesus i tre år och kommentarer som den han nyss givit Maria gav honom ingen ro. Det var tydligt att Jesus inte var den han utgivit sig för att vara, han skulle inte kasta ut romarna. Eller… Jesus hade inte varit den som Judas hade utgivit honom för att vara.
Judas hade offrat av sig själv för att följa denna man och riskerade ju själv sitt liv med tanke på vilka mäktiga fiender Jesus hade. Han hade kanske funderat på lämna tidigare redan och skulle han göra det, skulle han säkert kunna få en tolftedel, eller trettondel av kassan så han skulle klara sig. Nu stannade han ju kvar och tog inte ut vad som var hans. Klart det var okej att han tog lite till sig själv emellanåt, det var ju så mycket mindre än vad han hade rätt till!
Och så kan stöld gå till. Genom att göra det som inte är mitt eget, till mitt eget, i alla fall på sätt och vis, så kan jag rättfärdiga att jag sedan tar det. Jag hade ju ändå rätt till det, ungefärligen.
Har du stulit/stjäl du?
Stöld behöver inte enbart handla om det ekonomiska utan även om annat. T.ex. kan mönstret jag beskrev ovan utifrån Judas lika gärna handla om relationer. Personen jag har en relation med visar sig inte vara den som den utgivit sig för att vara och jag vill ha det som jag har rätt till av den personen. Så jag pressar den att ställa upp och säga, lyssna eller göra det jag vill. För det har jag rätt till. Att det var så att jag målade upp en bild eller bestämt mig för hur det är och inte är villig att ta in att den andra inte är som jag bestämt, är jag inte villig att ta in.
Något att fundera på, i våra relationer.
Igen och igen och igen och igen
När vi upptäcker en synd i våra liv som är en del av vårt beteendemönster så kan det räcka med att uppmärksamma att den finns, göra en korrigering av beteende och tankesätt och så kommer vi vidare. Men andra gånger är det inte så lätt, andra gånger får vi kämpa desto hårdare.
Och kampen mot en synd kan ibland te sig mycket svår, ibland även hopplös.
Du kanske upplever att hur hårt du än försöker så lyckas du inte ändra ditt beteende/tankesätt och du känner en växande frustration inom dig. Den kan leda till modlöshet och att du känner dig längre ifrån Gud. Synden blir en så stor del av ditt liv att du känner att du inte längre kanske hör till Gud, kanske du undrar om du verkligen tror på Gud? Du lyckas ju inte bryta med detta. Ibland är det inte ens uppenbart att det är vad som ligger bakom tvivlet på Gud. (Observera dock att jag inte på något sätt menar att alla tvivel handlar om en bakomliggande synd på detta sätt, bara att det kan förekomma. Om det är så är något du bäst kan avgöra själv.)
Anledningen till att du hamnar i det läget att du känner dig längre och längre från Gud och att du kan tvivla på din tro beror på att du tappat fokus på vad som är skälet till att du har en relation med Gud.
När Jesus lider och dör för dina synder och mina (Sv. ps. 135:4), så gör han det för summan av ditt livs synder. Inte bara de du har gjort fram till stunden du ber om förlåtelse.
Din relation med Gud har aldrig handlat om dig, den har alltid handlat om vad Gud har gjort för dig. Det är alltid Kristus på korset och aldrig dina egna handlingar som definierar din Gudsrelation.
Därför är du buren i Guds hand även när det är som mörkast i din själ, även när du känner dig som ensammast och som mest utlämnad.
I vår kamp mot synden kan det hända att vi tappar fokus på korset som det som definierar vår relation till Gud; det blir lätt så när vi får syn på oss själva.
Men skälet för dig att göra vad som är rätt, handlar inte om att en dag sluta behöva förlåtelse för dina synder. Skälet att göra rätt bör vara att du är befriad från tyngden att försöka förtjäna relationen till Gud, och därför i tacksamhet kan försöka göra rätt, för att det är rätt. Inget poängsamlande i himlen, inget ”var duktig flicka/pojke” i Guds ögon. Du är älskad, rakt av. Du är redan ett helgon, försök därför leva som ett.
Maria är en förebild
Maria är (igen) förebilden i evangelietexten, hon förmår göra det ingen annan gör i den här stunden. Hon har helt fokus på Jesus i det som sker och tar emot hans ord. Hon ger 10 månadslöner för att kunna ge sin Herre det som hon tror att han behöver och det som är rätt att göra. Måhända var hon inte beredd på att han skulle säga att det var hans smörjelse inför graven, men hon lät sig bli använd till Guds verk.
Det är lätt att ta hennes (enligt texten) tysta agerande som något passivt, men det är inte hon som är den passiva utan alla de andra som skäller på henne. Hon har i handling visat vad som är viktigt för henne, vem som är viktig för henne. Till skillnad från de arga, som pratar.
Låt oss be Gud om kraften att ta itu med synderna i våra liv, om insikten att vi ändå är burna av Guds nåd i trons kamp och om glädjen i att befriade från oss själva göra det som är rätt för att det är rätt.