Biskop Biörn skriver:
Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.
Det är alltså möjligt att tron kan komma igen trots en lång tids förtryck och försök att kväsa den.
Och kanske mer provokativt mot slutet:
Läget i svensk kristenhet är prekärt med nedslående siffror för gudstjänstliv och ekonomi i flertalet kyrkotraditioner och samfund. Mot det förslår uppenbarligen varken administrativa strukturåtgärder eller sammanslagningar och namnbyten, än mindre nya gudstjänstordningar, förenklade sånger, tillrättalagd kyrkolära eller hurtig anslutning till sekulära sociala engagemang.
Tror dock han har poäng här, även om man inte med nödvändighet måste sätta förändring av struktur och kyrkohandbok i motsats till arbete med det inre. Men det är onekligen så att det finns en del av skeendena inom Svenska kyrkan som leder tankarna åt det hållet när man ser det uppifrån/utifrån1.
- Nej, jag har ju knappast ”utifrån”-perspektiv då jag är prästvigd för Svenska kyrkan, men jag har ingen ingång i de över makthierarkierna, så jag är lika lite ”inne” i det sammanhanget som någon annan medlem. ↩