Multi-site reality

Jag skrev om Heidi Campbells föreläsning här, hon har fem huvudpunkter i sin föreläsning och artikel:

1. Convergent practice – Konvergerande praktik
2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
3. Networked community – Nätverkad gemenskap
4. Storied identity – Berättad identitet
5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

I dag reflekterar jag över den andra punkten, om du missat första reflektionen hittar du länken i listan ovan.

2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet

Platsfrågan mer och mer ointressant

Huvudfrågan i just denna fråga är att det inte längre är relevant (för väldigt många människor) att göra skillnad mellan vad som sker på nätet och utanför (samtidigt som vi gör det¹). Genom att vi har mobiltelefonen i fickan har vi ju Facebook med oss var vi än går och var vi än står (så länge vi har täckning), det märks inte minst på varje vanlig busshållplats eller bussresa. Nätet är inte som TV eller en bok man slår igen och lämnar bakom sig, det finns över allt och vi använder det ständigt och förutsätter det.

Poängen är att vi behöver tänka helhet i vår närvaro i verkligheten, där nätet är en del av den närvaron. Jag tror också det kan vara en viktig del i att hjälpa oss att vara grundande i vårt agerande på nätet och motverka de negativa aspekterna av disinhibition effekten (se Ciaráns föreläsning²).

Så här har vi alltid gjort, annars är det inte på riktigt

Nästa stora poäng var att de rum som skapas påverkas av användarnas offline-värden. Exemplet som gavs var den anglikanska katedralen i Second life, som ju verkligen är byggd som en katedral fast i en virtuell värld och man firar gudstjänster där med stor regelbundenhet. Den är formad av de föreställningar användarna redan bär med sig om hur en kyrka ska se ut eller vara, trots att förutsättningarna inte alls är de samma.

Den skillnaden är nog underförstådd i föreläsningen men väl värd att fundera på. Arkitekturen i katedralerna är präglad av den tidens teknologiska kunskap och utifrån sådant som gravitationen, tingens vikt och hållfasthet. Saker som inte har samma spelregler online, i alla fall inte med nödvändighet.

Det vore spännande att se hur man kan forma virtuella rum som stärker gemenskapen på ett sätt som är unikt utifrån de förutsättningar som ges.

Dock ska vi komma ihåg att virtuella verklighetsvärldar hittills haft ganska korta levnadsspann eller i alla fall popularitet. Den skillnad jag dock kan se är mot ett MMORPG som World of Warcraft som i allra högsta grad är en virtuell verklighet men också ett spel som haft långt levnadsspann och hög popularitet under lång tid. Jag är dock osäker på den intressanta effekten för oss är där, så länge vi inte får bygga kyrkor/kristna församlingar i den världen (vilket går emot dess karaktär av fantasy-värld).

Asynkron bön något för dig?

En annan intressant sak som kom upp under konferensen och som anknyter till detta är frågan om asynkront gudstjänstfirande, t.ex. berättade en engelsk katolik om hur de satt upp webbkamera i kyrkan och att man kunde bevista en begravningsgudstjänst efter att den firats för att på så vis få ta sitt farväl fast man är fler tidszoner ifrån och inte kunnat förrän då. Likaså sker asynkrona gudstjänstfiranden hela tiden, även i Sverige idag och även i Svenska kyrkan. Se till exempel gudstjänstpodden från st Ansgar i Uppsala.

Att be asynkront har kristna och judar gjort i alla tider, i någon mån, då läsandet och bedjandet av Bibelns texter just är asynkron bönegemenskap. Något som sker gemensamt och tillsammans inför Evighetens tron men tidsligt och rumsligt väldigt spritt i världen.

Så jag tycker inte vi ska undervärdera den asynkrona tillbedjan, men inte heller övervärdera den, vår Herre Jesus säger ju själv att där två eller tre har samlats i hans namn är han mitt ibland dem. Det betyder ju ändå att det finns en poäng med att samlas och inte bara att be på sin kammare (vilket ju är en klassisk kyrklig och kristen ståndpunkt).

Detta resonemang leder mig till slutsatsen att en gudstjänst man tar del av i sitt hem asynkront (på TV, radio eller nätet) lättast kan ses som en del av den egna tillbedjan snarare än en del av ett gemensamt gudstjänstfirande. Åtminstone så länge som det sker utan interaktion med andra troende som tar del av samma sak.

Överlapp mellan olika rum i praktik och ideologi

I föreläsningen ges Northland church som ett exempel på en kyrka som försöker kombinera ”multi-site reality” genom att dels fira gudstjänst samtidigt på flera fysiska platser och dels genom live-streaming på nätet så man kan samlas på Northlands hemsida för att delta eller genom Facebook. Man kan lägga fram böneämnen för varandra och man kan få ha enskilt samtal med en av deras pastorer. Ungefär 2000 personer deltar idag i deras gudstjänster över nätet.

Personligen känner jag sedan tidigare till Mars Hill Church i Seattle som sedan lång tid lägger ut sina predikningar och en del gudstjänster online och som är oerhört populära, de är också en (i fysisk bemärkelse) multi-site kyrka men de spelar emellanåt in predikan på första gudstjänsten (och live-sänder samtidigt till de campus som firar gudstjänst samtidigt) och sedan spelar de upp den på de andra. Så där förekommer det en mix. De har dock inte samma möjlighet att skapa en huskyrka som träffas på annan plats och ger inte heller samma möjligheter online.

Tydliga fördelar med detta är ju att man potentiellt kan nå väldigt många fler än annars, människor som inte med nödvändighet har en god andlig miljö att vara del av. Det gäller både undervisning så väl som gemenskap, och där kan nätet vara ett viktigt komplement om än inte den enda källan till kristen gemenskap (det är i alla fall inte önskvärt).

Att experimentera med sådant här kräver förstås både sin organisation men också teknologiska förutsättningar, samt en församling som är villig till det. Utöver detta kommer en viktig teologisk reflektion man behöver föra kring vad predikan är och vad som tappas respektive vinns på att göra på detta sätt.

Med dessa funderingar i ryggen kan vi vända blicken mot spänningen samt utmaningen mot den traditionella kyrkan som vi tog del av i föreläsningen.

Att vi ses fysiskt betyder inte att du har mer rätt

Spänningen formulerades så här: Kontexten offline behöver inte längre fungera som den primära källan för andlig kunskap och relation.

Utmaning för traditionell kyrka: Integration and konvergens. När online blir primärt hur gör vi för att integrera och konvergera med deras andlighet? Hur kopplar vi deras andlighet som upplevs på webbsidor med fysiska gemenskaper?

• Nätet är överallt, det gör att kyrkan också kan vara det (i ytterligare en bemärkelse).
• Asynkron bön har kristna i alla tider gjort, ingen idé att haka upp sig på det bara för att nätet är involverat.
• Överlapp mellan nät och fysiskt rum är inget att motverka utan att omfamna, dock inte förbehållslöst.

Därför behöver inte spänningen vara ett problem, om vi inte gör den till det. Däremot behöver vi fundera genom hur vi gör det vi gör på nätet för att inte tappa något av evangeliet på vägen eller sända oönskade signaler.

Jag tror att vi har mycket att fundera på i utmaningen men också mycket att omfamna och experimentera med. Teologiskt är det ju intressant att koppla samman alla heliga genom alla tider och på alla platser så mycket som möjligt, inte sant? Det är ju inte alls tokigt att tillsammans med många andra kristna ta del av samma undervisning och lovsång till Gud (om den är bra)?