Jag hör till de som vuxit upp i kyrkan med syndabekännelse före i princip varje högmässa. Så när jag läste Mikael Löwegrens artikel Förlåt mig i Tidskriften Evangelium om att det kanske inte var nödvändigt med det momentet i början, blev jag lite fundersam. Om det går det att tänka och skriva en hel del, vilket jag kanske också får skäl att göra i framtiden. Vad jag ville ta fasta på nu, och som gav resonans i mig, var behovet av att vara klar och tydlig med vad syndabekännelse är och inte är.
Det jag lärt mig om den gemensamma bönen om förlåtelse är att den är ett tillfälle för ett slags kollektiv bikt, ett utlopp för vad som står i Jakobs brev kapitel 5, vers 15b – 16:
Och har han syndat skall han få förlåtelse.
Bekänn därför era synder för varandra,
och be för varandra att ni skall bli botade.
Vad jag också lärt mig är att vi ber Gud om förlåtelse för våra synder, precis som vi ska be varandra om förlåtelse. Som liten undrade jag (till mina föräldrar) hur det kom sig att jag (också) skulle be Gud om förlåtelse när det var kompisen jag sårat. Svaret lät inte vänta på sig: ”Det beror på att varje gång du gör fel mot din kompis, gör du också fel mot Gud” (fritt citerat). Resonemanget var enkelt: Gör du fel mot andra, gör du fel mot Gud.
Som vuxen (tyvärr först när jag läste teologi) satte jag mig och läste Luthers stora katekes, där jag hittade följande om första budet:
2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.
och lite senare:
5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.
Alltså: Varje gång jag bryter mot ett bud, bryter jag mot första budet, eftersom jag brister i att lita till Gud! Det gör det med andra ord högst relevant att be Gud själv om förlåtelse, vecka ut och vecka in. Resonemanget från barndomen trillade ned igen, fast denna gång med större djup.
Men i veckan blev jag vid en gudstjänst uppmärksammad på ”Bön om förlåtelse 4”:
F: Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Inte alls dålig början, eftersom bönen riktas mot Kristus och uttrycken om längtan efter läkedom och upprättelse inte är tokiga. Däremot rätt tveksamma i en bön om förlåtelse för vad jag själv gjort fel.
När vi sedan ber om förlåtelse, så gör vi det för synder mot skapelsen, medmänniskan och min egen person. Men hallå? Glömde vi inte någon nu? Glömmer vi inte Huvudpersonen själv, den som vår bön riktar sig till. Den som vi rimligen ska be om förlåtelse för vad vi gjort mot?
Jag är helt för att vi diskuterar placeringen av bön om förlåtelse och dess plats i högmässan, den diskussionen är högst relevant och kan nog bli intressant. Men vad jag inte tycker om, är när vi börjar blanda korten och delvis, men ändå inte, gör om delar av gudstjänsten till något de inte är.
Det förvånar mig inte om bönen är formulerad med nutidsmänniskan i åtanke, en människa som enligt Mikael Löwegren snarare frågar om sitt värde än om hur hon finner en nådig Gud. Men jag kan inte låta bli att tänka att om man i vår tid har svårt att förstå vad synd är, så är det ett pedagogiskt problem och inte ett teologiskt. Kyrkan behöver kommunicera både skapelseteologi (du är Guds avbild) och samtidigt behovet av nåden. Bara då tror jag att vi gör vår medmänniska nutidsmänniskan rättvisa i sin fråga om det egna värdet.