Kommentar till Pokémon GO-fika i kyrkan

Idag är vi med från Knivsta pastorat i Tidningen Dagen.

Präst möter Pokémon-spelare
Artikel ur Tidningen Dagen.
Thomas Mandfredh citerar mig helt korrekt och återger det vi gjort och tänker så gott det går med det lilla utrymmet. Men jag tänker att det finns utrymme att lägga ut texten lite om Pokémon och kyrkan.

Jag säger ”hittills har väldigt få gått in i kyrkan tack vare vårt pokéstop”, vilket är sant. I förhållande till hur många som passerar. Men det är inte som att ingen har gått in i kyrkan, vilket jag efteråt inser kan bli hur man läser det. Toaletten lånas en del, någon torsdagskväll kom det in ett gäng lite äldre tonårskillar på grund av pokéstopen och snackade ett tag med mina kollegor som var i kyrkan då. Med andra ord, visst kommer det folk.

Vid våra Pokémonfikan har det varit lite olika många, men nya personer som vi inte pratat med tidigare har tagit fika vid varje tillfälle, trots mycket sparsmakad annonsering (läs: ingen mer än ett Facebook-event).

I en tid när #mittkors-debatten har resulteterat i att folk går ut kyrkan på grund av den mediastorm det inneburit. Utöver den tidigare uppmärksammade granskningen av resor som olika nivåer inom kyrkan företagit sig under ett antal år, som också ledde till utträden. Så är det kanske extra relevant bara att finnas lokalt på plats där folk rör sig. Många av våra medlemmar har en mycket passiv relation till kyrkan, vilket innebär att man i hög grad troligen formar sin bild genom andra- och tredjehandsrapporter. Och där kommer media in. Bara att finnas på plats, bjuda på lite kaffe/te/saft och utbyta några trevliga ord om spelande (eller vad spelaren önskar prata om) så har bilden av kyrkan påvekats, i en riktning som ligger närmare verkligheten än alla ord på nätet.

En annan aspekt är att vi har en mycket aktiv ungdomsgrupp på torsdagar, som börjar med mässan kl 19.00. Det är sällan färre än 30 personer som kommer och många gånger uppåt 50. Det är värt att uppmärksamma ungas stora engagemang i kyrkan, att då stanna till vid kyrkan, ta en kaffe och se att det dyker upp många tonåringar som (frivilligt!) går i kyrkan är också värdefullt.

Det finns också ett värde i ungdomsverksamheten, spelet engagerar många, att hjälpa till med något som kopplar spelet och kyrkan till varandra är ett utmärkt sätt att knyta samman dem.

Det jag gillar mest med hur vi tidsmässigt lagt fikat är att våra lure-moduler och vårt kaffebord pekar rakt in mot gemenskapen med Gud i mässan.

Att meditera gör dig mindre rädd för VR? :)

A group of people with no experience in meditation tried scary VR experiences with an head-mounted display, while researchers measured their emotional reactions through physiological parameters such as heart activity and facial muscles activity. Then, half the participants followed a typical 8-week mindfulness course, while the other half did not (control group). At the end of the 8 weeks, they tried VR again. Participants who had practiced mindfulness during the 8 weeks were much less affected by VR: the scary VR experiences were not able to increase their heart rate as 8 weeks earlier, facial muscles activity was reduced, and their subjective perception of VR was consistent with this lack of engagement. On the contrary, the control group did not show such changes, and was still affected by VR. The paper interprets this emotional deactivation of meditators in terms of self-regulation of attention and detachment that can be gained through mindfulness, and can persist also when people (as these participants trying VR) are not meditating.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0747563216300826

Intressant, hade varit kul att veta hur det gått om de bett enligt Tidegärden tex 🙂

Blogg 100, går det nu?

Även i år ska jag försöka mig på kampanjen #blogg100, som började idag. Det har ju ökat mitt bloggande men hittills har jag inte tagit mig i mål 😃

God kväll!

Barndopet – den fria viljan

Vi lever i en tid där det egna fria valet står högt i kurs. Det finns något gott i det, men jag tror att vi kan lura oss själva att tänka oss som friare än vad vi är. Ett sådant exempel är när man i samhället talar om att inte ”tvinga på” barn ”religion”, eller andra förlegade tankekonstruktioner, utan låta barnen välja själva när de är gamla nog.

Bland ateister finns tankegången att den egna positionen är den neutrala, eftersom den inte tar ställning för någon religion. Helt rättvist, eller hur?

Problemet är att man glömmer bort sin egen position, för just det att man inte tar ställning för innebär i grunden ett slags ställningstagande emot. För allt annat viktigt, som att inte röra spisplattor eller att vaccinera sig, är sådant vi inte låter barnen välja själva. Eller för den delen, hur många av oss tänker att barnen inte ska påverkas att tänka demokratiskt och att alla (oavsett hudfärg, kön, sexualitet etc…) är lika värda utan ska ges eget utrymme att ta ställning i dessa frågor först när de blivit äldre?

Naturligtvis tar vi vuxna ställning för våra barns bästa genom deras uppväxt. Åtminstone när det gäller. På samma sätt tänker jag att det är med dopet och tron. Som troende (eller funderande) förälder finns ingen anledning att hålla tillbaka på grund av ett senare fritt val. Barnet kan i framtiden självständigt välja att inte konfirmera sig, att gå ur kyrkan och avsäga allt den står för – ändå.

Ibland tycker jag mig ha anat lite av det resonemanget bland medkristna. Man vill liksom inte påverka för mycket utan ge barnet sitt eget fria val (och tro mig, jag är för att man lär sina barn att tänka själv och att de får intellektuellt svängrum – men nu skriver jag i kontexten av barndop).

Ett problem, tror jag, bottnar i att man har en för hög syn på människans fria vilja. Vi tenderar att tänka att vi har, eller ska ha, total fri vilja – så som Gud har.

Men det har vi inte och kan aldrig få. Människans vilja är analog med Guds, men inte densamma. I Konkordieboken (en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter) står det om den fria viljan utifrån fyra olika tillstånd som människan befinner sig i:

  1. före fallet; 2. efter fallet; 3. efter pånyttfödelsen och 4. efter köttets uppståndelse – Konkordieformeln 2:1

Vi befinner oss inte i stadie 1 eller 4, utan i antingen 2 eller 3. Och fri vilja vad gäller det mänskliga har vi, vi kan välja våra kläder och vad vi vill utbilda oss till. Men vi kan inte välja Gud självmant, det andliga ligger utanför vår egen förmåga. Och till stöd för det har jag naturligtvis några Bibelord:

  • Guds hand var med och möjliggjorda omvändelsen – Apg 11:21: ”Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.”
  • Jesus är tydlig om vem som kan komma till honom, de som dras till honom av Fadern. – Joh 6:44: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.”
  • Människan har inte förmågan i sig själv att ta emot evangeliet – 1 Kor 2:14: ”Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”
  • Vi är till och med motsträviga mot evangeliet – Rom 8:7: ”Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det.”
  • Vi har fått nåden att tro, inte något vi gripit själva – Fil 1:29: ”Ty ni har fått nåden att – ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.”
  • Vi har blivit födda, inte av kroppens vilja utan av Guds vilja – Joh 1:12-13: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.”
  • Här beskrivs det som ett uppväckande från de döda, inget man gör själv – Kol 2:12: ”I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.”
  • Här är liknelsen med skapelsen, notera att det är Gud som agerar – 2 Kor 4:6: ‘Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.’

Gud agerar i vår omvändelse och vi tar emot den. Poängen i relationen till barndopet?

Enkelt: Varken barn eller vuxna gör det fria valet själva att ta emot Gud. Förkasta kan vi, men det är Gud som agerar med oss när vi får tron.

Och som vi konstaterat tidigare ärver barn och spädbarn Guds rike (Mark 10:13-16) och de har tro (Luk 1:41). Vidare är ju dopet uppfyllelsen av omskärelsen (Kol 2:11-12) och den gavs till spädbarn så väl som vuxna (1 Mos 17:10). Eftersom nya förbundet är mer inkluderande och öppet än det gamla, vore det ju märkligt om spädbarn helt plötsligt nu blev exkluderade! Och vi ser i NT hur hela hushåll döps, det inkluderar rimligen barn – något annat vore främmande för de judar och icke-judar (som i regel hängde vid synagogorna) som blev kristna.

Vill du ta upp frågor och att jag ska skriva mer om barndopet, så gör jag gärna det framöver (även om ditt inlägg kommer långt efter att jag publicerat denna text). Men utan er input kommer jag att gå vidare med andra ämnen under den kommande veckan. 🙂

Barndopet – ett sakrament

Barndopet – ett sakrament

Vad gör dopet till ett sakrament (en helig handling)?

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. – Apg 2:38

Som vi ser i citatet hör omvändelsen, dopet och syndernas förlåtelse samman. Det blir än tydligare i Romarbevets sjätte kapitel:

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. – Rom 6:4

Det händer alltså något speciellt när vi döps, det är inte enbart något vi gör för att Jesus befallde det (vilket i sig är skäl nog) eller som ett yttre tecken på vårt eget ställningstagande. Det händer något med oss när vi döps, som vi läste ovan. Dopet ger förlåtelse.

Och detta är oerhört speciellt för när vi förstår att Gud handlar med oss i dopet och inte tvärtom. För helt plötsligt blir dopet något vi får leva i, inte genom egen förtjänst och ansträngning utan genom Guds förtjänst och ansträngning för oss. Vi är burna i dopet av Guds nåd, på ett alldeles särskilt fysiskt sätt som bara dopet och nattvarden kan göra. Dopets vatten blir det fysiska tecknet på Guds agerande med oss och vår tillhörighet hos honom utan egen förtjänst.

Det är en fantastisk påminnelse för oss: Du är inte kristen på grund av dina känslor, tankar eller handlingar utan på grund av vad Jesus har gjort för dig.

På det kan man bygga sitt liv som kristen.

Vem ska döpas?

Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’ – Apg 22:16

För vuxna gäller att den ska döpas som begär ett dop, den som fått en tro. Den som just fått tron gör klokt i att få undervisning om dopet och sätta sig in i vad det innebär innan man döps.

För vissa som varit troende länge kan det vara svårt att välja att låta döpa sig, det kan kännas som att man underkänner den tro man haft ditintills. Men så är det inte, lika lite som att man när man hör Ordet i predikan eller i Bibelläsningen underkänner sitt liv som troende fram till dess. Förlåtelsen man får i dopet är en påfyllning av nåd för den som redan tror och därmed fått nåden. Men det innebär också den där grunden jag nämnde ovan, som man kan bygga sitt liv på. Det blir mer än vad som ibland kan kännas som den egna trons prestation av känsla, tanke och ansträngning.

Och sist men inte minst, det är en direkt befallning från Jesus och sådana ska man inte ta lätt på! 😀

Barnen då?

Barndopet blir pricken över i-et i detta med Guds nåd. Eftersom det blir en illustration av hur Guds nåd verkar med oss. Barnet kan, som vi igår konstaterade, bäras fram för välsignelse av Jesus, lovprisas för sin tro och räknas som en del av himmelriket. Och detta gäller även små barn som bärs, som vi kan se i Luk 18:15.

Barn kan alltså få ta emot dopet och få bäras i den fantastiska gåvan som dopet är under hela sin uppväxt.

Barndopet – lite teologi

Barndopet – lite teologi

Jag blev nyligen påmind om att samma Bibeltext som vi alltid läser vid barndop i Svenska kyrkan, används vid barnvälsignelse i frikyrkor:

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. – Mark 10:13–16

Med risk att missrepresentera en troendedöparhållning så förstår jag det som att man pekar på att inga barn är explicit utskrivna som döpta i Bibeln och att Jesus välsignar barnen vilket ger oss en förebild.

Så hur tänker vi som tror att barnen ska döpas?

Jesus döpte ingen (Joh 4:2), men vad han ger oss i denna Bibeltext är en teologisk grund för barndop. För han säger ju att Guds rike tillhör sådana som är som barnen. Det innebär ju att Guds rike tillhör barnen. Alltså: barnen har en naturlig tro på Gud.

Egentligen är det inte så märkvärdigt, ett barn som är i sin mammas mage har ju en relation till sin mor redan där inne, likaså kan det ha det till sin far. Det kan känna igen rösten och på så vi veta vem det är när det har fötts. Varför skulle inte barn kunna ha samma intuitiva kunskap om Gud?

I Kolosserbrevet 2:11–15 kan vi läsa att dopet är den nya omskärelsen, uppfyllelsen av vad omskärelsen pekade på och något större (eftersom alla kan bli döpta, inte könsbundet):

I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav.

Det är ju knappast någon tvekan hur de judekristna tog detta budskap till sig i sin kristna praktik. Klart man döpte sina barn när de var bebisar, det var ju så barnen blev en del av det gamla förbundet.

Sammanfattningsvis:

  • Mark 10-stället talar om att barnen kan tro. Och tron är ju vad som tillsammans med dopet krävs för frälsningen.
  • Det är lika naturligt att för ett barn att kunna tro på Gud som att ha en relation till sin förälder.
  • Dopet är “den nya omskärelsen”, klart man döpte sina bebisar i den tidiga kyrkan, man hade behövt ge särskilda instruktioner om att inte göra det.

Ateisten står utan telos

Vad är egentligen meningen med livet? Det är så klart en fråga vi alla (kanske inte riktigt alla, men jag gissar att det är nästan alla) ställer oss emellanåt. Särskilt i vissa perioder kan det vara något man får anledning att fundera över. Vad ger mening i ditt liv?

För några dagar sedan skrev jag:

Vilket föranledde:

Så då får jag ta och göra ett försök. Vad jag är ute efter är inte att ifrågasätta människors upplevelse av mening i sina liv. Det är ju jättefint att man finner en mening i sina barn, sitt arbete eller vad det kan vara. Ofta tror jag (för egen del) att den där upplevelsen av mening man har (även som ateist) är en avglans av den mening som Gud ger.

Men utan Gud finns inte mening för människans liv i objektiv mening. Let me show you.

Aristoteles ger oss inte mindre än fyra kausala orsaker:

  • Den materiella orsaken
  • Den formella orsaken
  • Den påverkande orsaken
  • Den ändamålsenliga orsaken

Vetenskapen kan svara på två av dem, de två första. Dels hur något är materiellt sammansatt och dels naturlagar. Den påverkande orsaken till en människas liv är närmast föräldrarnas val och ytterst så klart Guds (i form av skapare av universum och den som genom sin försyn håller världen vid liv). Men det är den sista som är mest intressant för vår fråga.

Den ändamålsenliga orsaken, alltså vad målet – mening – är med att något finns. T.ex. en bil finns för att köra på vägen, den är inte menad att fungera under vattnet. Eller syftet med att man förfinar en hundras är agility eller vaktegenskaper. Oavsett så ser vi att den ändamålsenliga orsaken alltid kommer utifrån den kan inte ges inifrån eftersom man inte orsakat sin egen existens.

Så vad är då den ändamålsenliga orsaken för människan?

Om Gud inte finns, finns det inte någon sådan orsak – vilket innebär att det inte finns någon mening med människans liv i objektiv mening. Som människa är man inte menad, utan syfteslös, i sitt liv.

Fast någon kanske påpekar att vi har en själviska genen och vårt syfte är att reproducera. Men nej, vetenskapens beskrivning av de formella orsakerna är inte normativ för hur vi bör göra. Och ger definitivt inte ett ändamål.

Men eftersom Gud finns, så finns det också ett syfte med varje människas liv. Varje människa är nämligen skapad till Guds avbild och varje människa är kallad till ett liv i gemenskap med Gud. Ett liv som börjar här på jorden, men som får sin fortsättning i livet efter döden.

Och eftersom vi är i veckan efter “Alla själars dag” passar jag på att skjuta in ett C. S. Lewis-citat och ett Bibelord från tredje årgångens evangelium:

”“If I find myself with a desire which nothing in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world.”

Jesus sa (Luk 20:37–38):

“Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”

Din tro är inte vad du tror

  

Jag stötte på bilden ovan idag och ville ge ett svar, men först en svensk översättning:

“Dina religiösa övertygelser är inte ‘heliga’ eller immuna mot kritik. De är övertygelser i ditt huvud baserade på var du föddes, hur du uppfostrades, och vilka som influerat dig. Bara att ha religiösa övertygelser gör dem inte sanna eller tvingar andra att respektera dem. Så vänligen, för allas skull: läs på.”

Hela texten osar anti-teism genom sin ton

Argumentet är att man har dem på grund av omständigheter och inte intellektuell reflektion. Vilket är nedlåtande.

Också påståendet om att de inte är sanna bara för att de är religiösa är en uppenbar sak. Men också uppmaningen att läsa på är nedlåtande för man förutsätts inte ha gjort just detta, eftersom man är troende.

Den är felaktig (eller meningslös)

Resonemanget går ut på att man som troende tror att tron är helig eller immun mot kritik. Att den är självklart sann och att man är obildad.

Det är rätt lätt att lista framstående intellektuella kristna inom olika områden för att på så vis visa att resonemanget är fel. Men vi kan göra mer än så, låt oss bena upp det lite.

“Dina religiösa övertygelser är inte ‘heliga’ eller immuna mot kritik.”

Vem är det som säger det?

De flesta troende som blir upprörda över vad man säger om deras tro blir det eftersom det är tex gudomen som kritiseras, alltså inte tron som sådan utan den tron riktas mot. En relevant distinktion eftersom en teist faktiskt tror att Gud finns.

Jag håller dock med i sak, övertygelser är inte heliga – bara Gud är helig. Och övertygelser (av alla sorter) är inte immuna mot kritik.

Så själva antagandet att man som troende tänker så, är felaktigt.

“De är övertygelser i ditt huvud baserade på var du föddes, hur du uppfostrades, och vilka som influerat dig.”

Det är en logisk fallasi att påstå att något är osant utifrån varifrån påståendet kommer. Den sk genetiska fallasin. Den kristne som vuxit upp i ett kristet sammanhang och hindun som växt upp i ett hinduiskt sammanhang har inte rätt eller fel beroende på var de växt upp, utan om deras övertygelser är sanna eller inte. Samma gäller ju ateisten så klart, som oftast vuxit upp i ett sekulärt samhälle där många viktiga influenser är ateistiska.

“Bara att ha religiösa övertygelser gör dem inte sanna eller tvingar andra att respektera dem.”

Inget är sant bara för att man försanthåller det, gäller även ateism. Det man ska komma ihåg är att vi inte kan komma till definitiva, objektiva och slutgiltiga slutsatser i de här frågorna. Det handlar om vilket case som är starkast.

Ingen tvingar någon att respektera någon annan idealiskt sett. Men lika lite ska man vara elak bara för att yttrandefriheten ger möjligheten. Respekt kan man i möjligaste mån visa andra även om man inte delar deras övertygelser, annars är vi inte ett tolerant samhälle.

Förutom på en punkt

Naturligtvis är en övertygelse inte sann enbart för att man försanthåller den. Men är det ens ett vanligt påstående bland andra än ateister? 😉

Är min Bibel en ateist?

 

en gammaldags Bibel
är bibeln en ateist?
 
Det är hyfsat vanligt idag att ateister definierar sin övertygelse som en enkel “avsaknad av tro på Gud”, snarare än påståendet “Gud finns inte.” Varför då? Jo, ett positivt påstående ger bevisbörda och påståendet “Gud finns inte” är omöjligt att faktiskt slutgiltigt bevisa!

Därför tar man den mer modesta positionen och kan känna sig fri att friskt beskjuta teisternas argument utan att behöva föra sin egen i bevis (eftersom det inte är ett ställningstagande). Bekvämt va?

Men det finns ett problem med denna självbeskrivning som Andy Bannister tar upp i sin bok The atheist who didn’t exist:

It would mean, for instance, that my cat is an atheist, because she does not believe in God. Likewise potatoes, the colour green, Richard Dawkins’s left foot, and small rocks are all atheists because they, too, do not possess a belief in a deity of any kind.

Problemet är alltså att det bevisar för mycket. Eftersom potatisar, fötter och småsten inte tror på något, de har inte ens förmågan till det! Korrigerar man då påståendet (enligt Bannister) till att lyda: “ateism är avsaknad av tro på Gud av en varelse som har förmågan att tro”, får man helt plötsligt ett positivt påstående!

Positiva påståenden om verkligheten, såsom:

  • den externa världen finns
  • våra tankar styrs av oss
  • andras sinnen finns
  • vårt tänkande är hyfsat pålitligt (förnuft)

Allt detta behöver man som ateist föra i bevis filosofiskt och ge skäl för.

Men är inte det självklart då? För (den kristne) teisten är det självklart. Men om vi enbart är produkten av evolution som optimerar för överlevnad – så hänger påståendet om förnuft löst. Vad har du för skäl att tro att du kan tänka logiskt och rationellt, du är enbart avlad för att avla dina gener vidare.

Men framför allt kan samtalen bli mer intressanta om vi är ärliga med att vi har olika livsåskådningar och kan debattera om dem.

Inga billiga positioneringar

I veckan som var publicerades ett debattinlägg på DN av präster i Storkyrkan om att öppna kyrkans lokaler för andra religioners gudstjänst. Mitt perspektiv utgår från det lokala, pastorala.

Det är inte första gången man refererar till arbetet på Fryshuset i samband med tveksamma ageranden i Stockholm. Förra gången jag minns (med samme kyrkoherde, nuvarande domprosten) var att man från Sofia församling anställde en imam.

Religioner möts även utanför Fryshuset

Precis som många präster (och medkristna) har jag mött många muslimer och människor av annan eller ingen tro. Inte sällan kan man finna gemensamma nämnare, med tex muslimer i det att man är troende människor i ett samhälle som är djupt sekulariserat. Det finns så klart fler beröringspunkter men det finns också avgörande skillnader i vad vi tror på. Där vi är överens är det lätt att hålla med varandra, och där vi inte har samma ståndpunkt får respekt och tolerans ta vid. I en sådan relation kan även debatt så väl som diskussion kunna rymmas om förutsättningarna är rätt. Men att sudda ut våra egna identiteter för att på så vis bli mer “överens” är inte en framkomlig väg.

Faktum är att om alla religioner är lika sanna är de alla falska

Det är, rent logiskt, det enda sättet de kan vara lika sanna på, eftersom de gör påståenden om verkligheten som utesluter varandra i de allra mest grundläggande av aspekter. Det är därför de är olika religioner och inte samma! Så fort man försöker få dem att “funka” med varandra så har man (i all välmening) underminerat dem.

Billigt positionerande

  
Ibland sysslar vi i Svenska kyrkan med vad jag skulle vilja kalla billigt positionerande. Man gör en snabb handuppräckning för att visa alla var man står, då får vi får en klar uppdelning så vi kan beskjuta “de andra.”

Det är beklagligt när sådant sker, men det var inte min avsikt med min tweet och fb-inlägget, utan det var av pastoral hänsyn.

Jag vet många (och säkert finns många fler) aktiva kristna som blir uppriktigt ledsna och oroade av den sortens uttalande som storkyrkoprästerna gjorde.

Tex väcks frågor som “vad händer med kyrkan? Vad händer med oss som tror tillsammans med de urkristna att ‘Jesus är Herre’ (med allt vad den bekännelsen innebär)”?

Därför är det viktigt att också markera emot det som sker, att det inte är en homogen rörelse (om nu någon trodde det) bland präster i Svenska kyrkan mot sådant tänkande.

Dum teologi

Varför ska vi i en tid när kristendomen är hårt ifrågasatt utifrån behöva stå ut med dum teologi inifrån?

Ja, det är hårda ord så låt mig bena ut vad jag menar är dumt. I kristen teologi kan man (brett) säga att det finns tre synsätt på frälsningen:

  • Exklusivism – Man måste vara medvetet avgjord för Kristus för att kunna bli frälst
  • Inklusivism – Man kan frälsas även utan explicit eller fullständig kunskap om Jesus.
  • Universalism – Alla blir frälsta, även de som inte bejakat Han som är Sanningen.

Alla dessa synsätt ryms i Svenska kyrkan, men vad prästerna gjorde i artikeln var något annat. De jämställde kristendomens sanningshalt med den i andra religioner, att precis som jag älskar min fru och en annan man sin hustru, så håller vi oss till olika religoner utan att för den sakens skull ha mer rätt. Om jag förstått vad de menar rätt (jag läste även Dagens frågor till Ulfebrant). I och med detta har man tagit bort kristendomens absoluta sanningsanspråk.

I en slags falsk ödmjukhet inför andras tro så sätter man en ny ideologi över alla religioner. Falsk därför att den nya ideologin är precis lika absolut som de man anklagar för absolutism. Och man ersätter det kristna absoluta sanningsanspråket, som kommer ur Jesu gärningar och undervisning, med något som kommit från vadå? Önsketänkande? Som sagt, dum teologi.

Den som arbetar syndar inte, sa ingen?

Martin Luther

Joel Halldorf höll ett bra anförande för en tid sedan, som han delade på Twitter (så jag tar mig friheten att bädda in det här, trots att videon är ”olistad”).

Det enda som stör mig är att han påstår att Luther sagt att ”den som arbetar syndar inte” och därmed antyder en negativ syn på arbete hos Luther.

När Halldorf skrev om detta i en (annars bra) artikel på Mooria:

Den lutherska maximen ”Den som arbetar syndare inte” är väl känd, men för Benedikt är arbetets betydelse inte bara negativ. Man ska inte arbeta enbart för att undvika något negativt – att synda –utan för att arbetet i sig är något positivt.

Men sanningen är att jag inte alls känner igen den, den är inte på något vis välkänd för mig. När jag sökte efter en formulering som den för några månader sedan kunde jag bara hitta detta, från SvD:s ledarblogg:

Ur Lindbloms katekes från 1810: ”Hwad nytta medför arbetsamhet? Arbetsamhet befordrar helsa och wälstånd, hindra många tillfällen till synd, hjelper oss att emotstå onda begärelser, bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången.”

Att kalla det för en välkänd luthersk maxim är jag tveksam till, än mer tveksam till att påstå att det är något som Luther sagt (om det nu inte visar sig att Joel har källa på saken förstås, då har han ju fog för uttalandet – men ändå inte för resonemanget han antyder).

Det resonemang som drivs i Mooria-artikeln och som antyds i videon innebär en negativ syn på arbetet hos Luther, men det kan jag inte alls hitta, tvärtom. Luthers återupptäckt av det allmänna prästadömet leder i luthersk kallelseteologi fram till att kallelsen finns för alla kristna, inte bara munkar och präster och ”religiösa uppgifter”. Det finns en helighet i det enkla arbetet, se t.ex. detta utdrag ur ”Kyrkans babyloniska fångenskap”:

Hence I advise no man, yea, I dissuade every man from entering into the priesthood or any religious order, unless he be so fortified with knowledge as to understand that, however sacred and lofty may be the works of priests or of the religious orders, they differ not at all in the sight of God from the works of a husbandman labouring in his field, or of a woman attending to her household affairs, but that in His eyes all things are measured by faith alone; as it is written: “In all thy work believe with the faith of thy soul, for this is the keeping of the commandments of God.” (Eccles. xxxii. 23.) Nay, it very often happens that the common work of a servant or a handmaiden is more acceptable to God than all the fastings and works of a monk or a priest, when they are done without faith.

I övrigt brukar jag uppskatta det Joel skriver, så detta är enbart en invändning mot en sak.

Mäster Eckehart

  

Jag stal det här citatet rakt från Evangeliums blogg, det var så bra. Tack Judit och inte minst Mäster Eckehart!

Jag tänker på det Luther skrev i sin predikan över Magnificat, att i vår ande bor tron och vår ande är som det allra heligaste i det judiska templet – beckmörkt och vi förstår inte riktigt själva Närvaron som finns där.

Guds närvaro går utöver vad den intellektuella tanken kan gripa, vad förståndet kan haka fast i. Inte att tron är anti-intellektuell, men den är över-intellektuell i någon mening. För objektet för tron är så mycket större än våra själsliga förmågor.

God kväll!

Det mest värdefulla

   

Inte för att den här lediga dagen med barnen varit tung (inte alls faktiskt), men jag blev ändå påmind om en sak jag behöver tänka på.

Det är nästan alltid så, att det som kräver mest av mig och ger mig mest oro är det som betyder mest för mig.

Blandad dag

Idag har jag besökt en skolklass och fått svara på frågor om kristen tro och vad en präst gör. Jag berättade också om kyrkoårets högtider. Det var även konfirmandträff idag, de unga ledarna och faddrarna var grymma vilket gjorde att jag kunde fokusera på min del av undervisningen om vad kyrkan är. Sen ledde jag kvällsmässan och därefter hade vi möte i församlingsinstruktionsgruppen. Lite annat hanns också med, men mest av allt är jag tacksam över att få verka i ett dynamiskt pastorat och vara församlingspräst i en församling med tillväxt i gudstjänstliv.

Guten nacht