Ateisten står utan telos

Vad är egentligen meningen med livet? Det är så klart en fråga vi alla (kanske inte riktigt alla, men jag gissar att det är nästan alla) ställer oss emellanåt. Särskilt i vissa perioder kan det vara något man får anledning att fundera över. Vad ger mening i ditt liv?

För några dagar sedan skrev jag:

Vilket föranledde:

Så då får jag ta och göra ett försök. Vad jag är ute efter är inte att ifrågasätta människors upplevelse av mening i sina liv. Det är ju jättefint att man finner en mening i sina barn, sitt arbete eller vad det kan vara. Ofta tror jag (för egen del) att den där upplevelsen av mening man har (även som ateist) är en avglans av den mening som Gud ger.

Men utan Gud finns inte mening för människans liv i objektiv mening. Let me show you.

Aristoteles ger oss inte mindre än fyra kausala orsaker:

  • Den materiella orsaken
  • Den formella orsaken
  • Den påverkande orsaken
  • Den ändamålsenliga orsaken

Vetenskapen kan svara på två av dem, de två första. Dels hur något är materiellt sammansatt och dels naturlagar. Den påverkande orsaken till en människas liv är närmast föräldrarnas val och ytterst så klart Guds (i form av skapare av universum och den som genom sin försyn håller världen vid liv). Men det är den sista som är mest intressant för vår fråga.

Den ändamålsenliga orsaken, alltså vad målet – mening – är med att något finns. T.ex. en bil finns för att köra på vägen, den är inte menad att fungera under vattnet. Eller syftet med att man förfinar en hundras är agility eller vaktegenskaper. Oavsett så ser vi att den ändamålsenliga orsaken alltid kommer utifrån den kan inte ges inifrån eftersom man inte orsakat sin egen existens.

Så vad är då den ändamålsenliga orsaken för människan?

Om Gud inte finns, finns det inte någon sådan orsak – vilket innebär att det inte finns någon mening med människans liv i objektiv mening. Som människa är man inte menad, utan syfteslös, i sitt liv.

Fast någon kanske påpekar att vi har en själviska genen och vårt syfte är att reproducera. Men nej, vetenskapens beskrivning av de formella orsakerna är inte normativ för hur vi bör göra. Och ger definitivt inte ett ändamål.

Men eftersom Gud finns, så finns det också ett syfte med varje människas liv. Varje människa är nämligen skapad till Guds avbild och varje människa är kallad till ett liv i gemenskap med Gud. Ett liv som börjar här på jorden, men som får sin fortsättning i livet efter döden.

Och eftersom vi är i veckan efter “Alla själars dag” passar jag på att skjuta in ett C. S. Lewis-citat och ett Bibelord från tredje årgångens evangelium:

”“If I find myself with a desire which nothing in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world.”

Jesus sa (Luk 20:37–38):

“Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”

Din tro är inte vad du tror

  

Jag stötte på bilden ovan idag och ville ge ett svar, men först en svensk översättning:

“Dina religiösa övertygelser är inte ‘heliga’ eller immuna mot kritik. De är övertygelser i ditt huvud baserade på var du föddes, hur du uppfostrades, och vilka som influerat dig. Bara att ha religiösa övertygelser gör dem inte sanna eller tvingar andra att respektera dem. Så vänligen, för allas skull: läs på.”

Hela texten osar anti-teism genom sin ton

Argumentet är att man har dem på grund av omständigheter och inte intellektuell reflektion. Vilket är nedlåtande.

Också påståendet om att de inte är sanna bara för att de är religiösa är en uppenbar sak. Men också uppmaningen att läsa på är nedlåtande för man förutsätts inte ha gjort just detta, eftersom man är troende.

Den är felaktig (eller meningslös)

Resonemanget går ut på att man som troende tror att tron är helig eller immun mot kritik. Att den är självklart sann och att man är obildad.

Det är rätt lätt att lista framstående intellektuella kristna inom olika områden för att på så vis visa att resonemanget är fel. Men vi kan göra mer än så, låt oss bena upp det lite.

“Dina religiösa övertygelser är inte ‘heliga’ eller immuna mot kritik.”

Vem är det som säger det?

De flesta troende som blir upprörda över vad man säger om deras tro blir det eftersom det är tex gudomen som kritiseras, alltså inte tron som sådan utan den tron riktas mot. En relevant distinktion eftersom en teist faktiskt tror att Gud finns.

Jag håller dock med i sak, övertygelser är inte heliga – bara Gud är helig. Och övertygelser (av alla sorter) är inte immuna mot kritik.

Så själva antagandet att man som troende tänker så, är felaktigt.

“De är övertygelser i ditt huvud baserade på var du föddes, hur du uppfostrades, och vilka som influerat dig.”

Det är en logisk fallasi att påstå att något är osant utifrån varifrån påståendet kommer. Den sk genetiska fallasin. Den kristne som vuxit upp i ett kristet sammanhang och hindun som växt upp i ett hinduiskt sammanhang har inte rätt eller fel beroende på var de växt upp, utan om deras övertygelser är sanna eller inte. Samma gäller ju ateisten så klart, som oftast vuxit upp i ett sekulärt samhälle där många viktiga influenser är ateistiska.

“Bara att ha religiösa övertygelser gör dem inte sanna eller tvingar andra att respektera dem.”

Inget är sant bara för att man försanthåller det, gäller även ateism. Det man ska komma ihåg är att vi inte kan komma till definitiva, objektiva och slutgiltiga slutsatser i de här frågorna. Det handlar om vilket case som är starkast.

Ingen tvingar någon att respektera någon annan idealiskt sett. Men lika lite ska man vara elak bara för att yttrandefriheten ger möjligheten. Respekt kan man i möjligaste mån visa andra även om man inte delar deras övertygelser, annars är vi inte ett tolerant samhälle.

Förutom på en punkt

Naturligtvis är en övertygelse inte sann enbart för att man försanthåller den. Men är det ens ett vanligt påstående bland andra än ateister? 😉

Är min Bibel en ateist?

 

en gammaldags Bibel
är bibeln en ateist?
 
Det är hyfsat vanligt idag att ateister definierar sin övertygelse som en enkel “avsaknad av tro på Gud”, snarare än påståendet “Gud finns inte.” Varför då? Jo, ett positivt påstående ger bevisbörda och påståendet “Gud finns inte” är omöjligt att faktiskt slutgiltigt bevisa!

Därför tar man den mer modesta positionen och kan känna sig fri att friskt beskjuta teisternas argument utan att behöva föra sin egen i bevis (eftersom det inte är ett ställningstagande). Bekvämt va?

Men det finns ett problem med denna självbeskrivning som Andy Bannister tar upp i sin bok The atheist who didn’t exist:

It would mean, for instance, that my cat is an atheist, because she does not believe in God. Likewise potatoes, the colour green, Richard Dawkins’s left foot, and small rocks are all atheists because they, too, do not possess a belief in a deity of any kind.

Problemet är alltså att det bevisar för mycket. Eftersom potatisar, fötter och småsten inte tror på något, de har inte ens förmågan till det! Korrigerar man då påståendet (enligt Bannister) till att lyda: “ateism är avsaknad av tro på Gud av en varelse som har förmågan att tro”, får man helt plötsligt ett positivt påstående!

Positiva påståenden om verkligheten, såsom:

  • den externa världen finns
  • våra tankar styrs av oss
  • andras sinnen finns
  • vårt tänkande är hyfsat pålitligt (förnuft)

Allt detta behöver man som ateist föra i bevis filosofiskt och ge skäl för.

Men är inte det självklart då? För (den kristne) teisten är det självklart. Men om vi enbart är produkten av evolution som optimerar för överlevnad – så hänger påståendet om förnuft löst. Vad har du för skäl att tro att du kan tänka logiskt och rationellt, du är enbart avlad för att avla dina gener vidare.

Men framför allt kan samtalen bli mer intressanta om vi är ärliga med att vi har olika livsåskådningar och kan debattera om dem.

Inga billiga positioneringar

I veckan som var publicerades ett debattinlägg på DN av präster i Storkyrkan om att öppna kyrkans lokaler för andra religioners gudstjänst. Mitt perspektiv utgår från det lokala, pastorala.

Det är inte första gången man refererar till arbetet på Fryshuset i samband med tveksamma ageranden i Stockholm. Förra gången jag minns (med samme kyrkoherde, nuvarande domprosten) var att man från Sofia församling anställde en imam.

Religioner möts även utanför Fryshuset

Precis som många präster (och medkristna) har jag mött många muslimer och människor av annan eller ingen tro. Inte sällan kan man finna gemensamma nämnare, med tex muslimer i det att man är troende människor i ett samhälle som är djupt sekulariserat. Det finns så klart fler beröringspunkter men det finns också avgörande skillnader i vad vi tror på. Där vi är överens är det lätt att hålla med varandra, och där vi inte har samma ståndpunkt får respekt och tolerans ta vid. I en sådan relation kan även debatt så väl som diskussion kunna rymmas om förutsättningarna är rätt. Men att sudda ut våra egna identiteter för att på så vis bli mer “överens” är inte en framkomlig väg.

Faktum är att om alla religioner är lika sanna är de alla falska

Det är, rent logiskt, det enda sättet de kan vara lika sanna på, eftersom de gör påståenden om verkligheten som utesluter varandra i de allra mest grundläggande av aspekter. Det är därför de är olika religioner och inte samma! Så fort man försöker få dem att “funka” med varandra så har man (i all välmening) underminerat dem.

Billigt positionerande

  
Ibland sysslar vi i Svenska kyrkan med vad jag skulle vilja kalla billigt positionerande. Man gör en snabb handuppräckning för att visa alla var man står, då får vi får en klar uppdelning så vi kan beskjuta “de andra.”

Det är beklagligt när sådant sker, men det var inte min avsikt med min tweet och fb-inlägget, utan det var av pastoral hänsyn.

Jag vet många (och säkert finns många fler) aktiva kristna som blir uppriktigt ledsna och oroade av den sortens uttalande som storkyrkoprästerna gjorde.

Tex väcks frågor som “vad händer med kyrkan? Vad händer med oss som tror tillsammans med de urkristna att ‘Jesus är Herre’ (med allt vad den bekännelsen innebär)”?

Därför är det viktigt att också markera emot det som sker, att det inte är en homogen rörelse (om nu någon trodde det) bland präster i Svenska kyrkan mot sådant tänkande.

Dum teologi

Varför ska vi i en tid när kristendomen är hårt ifrågasatt utifrån behöva stå ut med dum teologi inifrån?

Ja, det är hårda ord så låt mig bena ut vad jag menar är dumt. I kristen teologi kan man (brett) säga att det finns tre synsätt på frälsningen:

  • Exklusivism – Man måste vara medvetet avgjord för Kristus för att kunna bli frälst
  • Inklusivism – Man kan frälsas även utan explicit eller fullständig kunskap om Jesus.
  • Universalism – Alla blir frälsta, även de som inte bejakat Han som är Sanningen.

Alla dessa synsätt ryms i Svenska kyrkan, men vad prästerna gjorde i artikeln var något annat. De jämställde kristendomens sanningshalt med den i andra religioner, att precis som jag älskar min fru och en annan man sin hustru, så håller vi oss till olika religoner utan att för den sakens skull ha mer rätt. Om jag förstått vad de menar rätt (jag läste även Dagens frågor till Ulfebrant). I och med detta har man tagit bort kristendomens absoluta sanningsanspråk.

I en slags falsk ödmjukhet inför andras tro så sätter man en ny ideologi över alla religioner. Falsk därför att den nya ideologin är precis lika absolut som de man anklagar för absolutism. Och man ersätter det kristna absoluta sanningsanspråket, som kommer ur Jesu gärningar och undervisning, med något som kommit från vadå? Önsketänkande? Som sagt, dum teologi.

Den som arbetar syndar inte, sa ingen?

Martin Luther

Joel Halldorf höll ett bra anförande för en tid sedan, som han delade på Twitter (så jag tar mig friheten att bädda in det här, trots att videon är ”olistad”).

Det enda som stör mig är att han påstår att Luther sagt att ”den som arbetar syndar inte” och därmed antyder en negativ syn på arbete hos Luther.

När Halldorf skrev om detta i en (annars bra) artikel på Mooria:

Den lutherska maximen ”Den som arbetar syndare inte” är väl känd, men för Benedikt är arbetets betydelse inte bara negativ. Man ska inte arbeta enbart för att undvika något negativt – att synda –utan för att arbetet i sig är något positivt.

Men sanningen är att jag inte alls känner igen den, den är inte på något vis välkänd för mig. När jag sökte efter en formulering som den för några månader sedan kunde jag bara hitta detta, från SvD:s ledarblogg:

Ur Lindbloms katekes från 1810: ”Hwad nytta medför arbetsamhet? Arbetsamhet befordrar helsa och wälstånd, hindra många tillfällen till synd, hjelper oss att emotstå onda begärelser, bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången.”

Att kalla det för en välkänd luthersk maxim är jag tveksam till, än mer tveksam till att påstå att det är något som Luther sagt (om det nu inte visar sig att Joel har källa på saken förstås, då har han ju fog för uttalandet – men ändå inte för resonemanget han antyder).

Det resonemang som drivs i Mooria-artikeln och som antyds i videon innebär en negativ syn på arbetet hos Luther, men det kan jag inte alls hitta, tvärtom. Luthers återupptäckt av det allmänna prästadömet leder i luthersk kallelseteologi fram till att kallelsen finns för alla kristna, inte bara munkar och präster och ”religiösa uppgifter”. Det finns en helighet i det enkla arbetet, se t.ex. detta utdrag ur ”Kyrkans babyloniska fångenskap”:

Hence I advise no man, yea, I dissuade every man from entering into the priesthood or any religious order, unless he be so fortified with knowledge as to understand that, however sacred and lofty may be the works of priests or of the religious orders, they differ not at all in the sight of God from the works of a husbandman labouring in his field, or of a woman attending to her household affairs, but that in His eyes all things are measured by faith alone; as it is written: “In all thy work believe with the faith of thy soul, for this is the keeping of the commandments of God.” (Eccles. xxxii. 23.) Nay, it very often happens that the common work of a servant or a handmaiden is more acceptable to God than all the fastings and works of a monk or a priest, when they are done without faith.

I övrigt brukar jag uppskatta det Joel skriver, så detta är enbart en invändning mot en sak.

Mäster Eckehart

  

Jag stal det här citatet rakt från Evangeliums blogg, det var så bra. Tack Judit och inte minst Mäster Eckehart!

Jag tänker på det Luther skrev i sin predikan över Magnificat, att i vår ande bor tron och vår ande är som det allra heligaste i det judiska templet – beckmörkt och vi förstår inte riktigt själva Närvaron som finns där.

Guds närvaro går utöver vad den intellektuella tanken kan gripa, vad förståndet kan haka fast i. Inte att tron är anti-intellektuell, men den är över-intellektuell i någon mening. För objektet för tron är så mycket större än våra själsliga förmågor.

God kväll!

Det mest värdefulla

   

Inte för att den här lediga dagen med barnen varit tung (inte alls faktiskt), men jag blev ändå påmind om en sak jag behöver tänka på.

Det är nästan alltid så, att det som kräver mest av mig och ger mig mest oro är det som betyder mest för mig.

Blandad dag

Idag har jag besökt en skolklass och fått svara på frågor om kristen tro och vad en präst gör. Jag berättade också om kyrkoårets högtider. Det var även konfirmandträff idag, de unga ledarna och faddrarna var grymma vilket gjorde att jag kunde fokusera på min del av undervisningen om vad kyrkan är. Sen ledde jag kvällsmässan och därefter hade vi möte i församlingsinstruktionsgruppen. Lite annat hanns också med, men mest av allt är jag tacksam över att få verka i ett dynamiskt pastorat och vara församlingspräst i en församling med tillväxt i gudstjänstliv.

Guten nacht

Inte ensam

 

Inför att vi tillsammans med ungdomarna på lägret gick till mässan i Vårdnäs kyrka, hade vi ett bibelstudium över söndagens evangelietext.

Vi bildade en liten ledargrupp parallellt med ungdomarnas grupper och samtalade om Marias ”ja”.

Samuel (vår kloke pastorsadjunkt) lyfte det att ängeln berättar för Maria att hennes släkting Elisabeth också är gravid, trots att de inte kunnat få barn och nu var till åren kommen. Maria kommer alltså inte vara ensam i sitt ”ja”, utan hon har en väninna, till och med släkting, som gör en liknande resa. Någon att dela med.

Mötet med Gud och dess efterverkningar (och växt inom oss) är inget vi är ämnade att leva med ensamma, utan något vi är kallade att dela med varandra i kyrkans gemenskap.

Gudaföderskan

  

Jag har spenderat helgen med att vara på läger tillsammans med ungdomsgruppen. Vi har ett utbyte med Döderhults församling, så ungdomarna känner varandra sedan flera år nu.

Eftersom det är Marie bebådelse idag så satte vi Maria som tema för hela helgen. Och det var lyckat, Maria kommer ofta i skymundan i vår tradition, så det var gott att tala mer om henne som förebild.

Kvinnorna i Bibeln har ofta inte samma framträdande roller och antal repliker som männen har. Det gör att det kan bli väl tungt manlig fokus i undervisningen, även om det inte är avsikten.

Desto större skäl att lyfta fram Maria, med sin fullständigt unika plats i historien som gudaföderska.

Jesus sa aldrig sig vara Gud

Jesus sa sig aldrig vara Gud
Skämt

Den senaste tiden har jag stött på flera, med olika egna övertygelser, som påstått att Jesus inte är Gud och inte heller påstod sig vara det.

Man utgår helt enkelt från det enkla faktum att Jesus aldrig sa det själv.

Men vänta! Om han aldrig sa det, kan inte det innebära att han faktiskt inte menade det heller?

I fallet Jesus är det relevant att vända på frågan, påstod Jesus någonstans att han inte är Gud?

Det som gör det relevant att vända på frågan på det sättet är nämligen alla de saker Jesus säger och gör. Han förlåter tex synder, något alla judar visste att bara Gud kan göra. Han påstår saker om sig själv som bara gäller Gud, tex:

Han svarade: »Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.« Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet. (‭Joh‬ ‭8‬:‭58-59‬)

Himmelriket är Guds, det vet alla, ändå säger Jesus:

Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar. (‭Luk‬ ‭22‬:‭30‬)

”Mitt rike”, vad tror Jesus om sig själv? Nä, men visst! Och det var detta som retade upp fariséerna, de hade all anledning att kritisera Jesus för detta, förutsatt att han inte var Gud.

En sista:

Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.« (‭Joh 20‬:‭28-29‬)

Jesus blir kallad Herre och Gud av Tomas, men invänder inte mot det. En rättrogen jude (som inte är Gud) skulle invända mot ett sådant uttalande.

God kväll!