Inga billiga positioneringar

I veckan som var publicerades ett debattinlägg på DN av präster i Storkyrkan om att öppna kyrkans lokaler för andra religioners gudstjänst. Mitt perspektiv utgår från det lokala, pastorala.

Det är inte första gången man refererar till arbetet på Fryshuset i samband med tveksamma ageranden i Stockholm. Förra gången jag minns (med samme kyrkoherde, nuvarande domprosten) var att man från Sofia församling anställde en imam.

Religioner möts även utanför Fryshuset

Precis som många präster (och medkristna) har jag mött många muslimer och människor av annan eller ingen tro. Inte sällan kan man finna gemensamma nämnare, med tex muslimer i det att man är troende människor i ett samhälle som är djupt sekulariserat. Det finns så klart fler beröringspunkter men det finns också avgörande skillnader i vad vi tror på. Där vi är överens är det lätt att hålla med varandra, och där vi inte har samma ståndpunkt får respekt och tolerans ta vid. I en sådan relation kan även debatt så väl som diskussion kunna rymmas om förutsättningarna är rätt. Men att sudda ut våra egna identiteter för att på så vis bli mer “överens” är inte en framkomlig väg.

Faktum är att om alla religioner är lika sanna är de alla falska

Det är, rent logiskt, det enda sättet de kan vara lika sanna på, eftersom de gör påståenden om verkligheten som utesluter varandra i de allra mest grundläggande av aspekter. Det är därför de är olika religioner och inte samma! Så fort man försöker få dem att “funka” med varandra så har man (i all välmening) underminerat dem.

Billigt positionerande

  
Ibland sysslar vi i Svenska kyrkan med vad jag skulle vilja kalla billigt positionerande. Man gör en snabb handuppräckning för att visa alla var man står, då får vi får en klar uppdelning så vi kan beskjuta “de andra.”

Det är beklagligt när sådant sker, men det var inte min avsikt med min tweet och fb-inlägget, utan det var av pastoral hänsyn.

Jag vet många (och säkert finns många fler) aktiva kristna som blir uppriktigt ledsna och oroade av den sortens uttalande som storkyrkoprästerna gjorde.

Tex väcks frågor som “vad händer med kyrkan? Vad händer med oss som tror tillsammans med de urkristna att ‘Jesus är Herre’ (med allt vad den bekännelsen innebär)”?

Därför är det viktigt att också markera emot det som sker, att det inte är en homogen rörelse (om nu någon trodde det) bland präster i Svenska kyrkan mot sådant tänkande.

Dum teologi

Varför ska vi i en tid när kristendomen är hårt ifrågasatt utifrån behöva stå ut med dum teologi inifrån?

Ja, det är hårda ord så låt mig bena ut vad jag menar är dumt. I kristen teologi kan man (brett) säga att det finns tre synsätt på frälsningen:

  • Exklusivism – Man måste vara medvetet avgjord för Kristus för att kunna bli frälst
  • Inklusivism – Man kan frälsas även utan explicit eller fullständig kunskap om Jesus.
  • Universalism – Alla blir frälsta, även de som inte bejakat Han som är Sanningen.

Alla dessa synsätt ryms i Svenska kyrkan, men vad prästerna gjorde i artikeln var något annat. De jämställde kristendomens sanningshalt med den i andra religioner, att precis som jag älskar min fru och en annan man sin hustru, så håller vi oss till olika religoner utan att för den sakens skull ha mer rätt. Om jag förstått vad de menar rätt (jag läste även Dagens frågor till Ulfebrant). I och med detta har man tagit bort kristendomens absoluta sanningsanspråk.

I en slags falsk ödmjukhet inför andras tro så sätter man en ny ideologi över alla religioner. Falsk därför att den nya ideologin är precis lika absolut som de man anklagar för absolutism. Och man ersätter det kristna absoluta sanningsanspråket, som kommer ur Jesu gärningar och undervisning, med något som kommit från vadå? Önsketänkande? Som sagt, dum teologi.