After preach: Kyndelsmässodagen

Not: Detta är ett utkast för predikan, inte riktigt samma som jag höll i kyrkan

Predikotext: Luk 2:22-40

Gör som Jesus, bli en del av förbundet med Gud

Maria skulle nu rituellt bli ren och Jesus bars fram för löftesoffret. Jesus har som bebis alltså blivit omskuren redan och nu gjorde man löftesoffret som man gjorde för sin förstfödde son. Han var mycket liten när det hände och kunde precis som alla andra judiska barn inte välja själv. På samma sätt är det med många av er här inne, ni blev framburna till dopet i en gudstjänst ni inte valt själva, utan ni fick dopets gåva ändå. Oavsett om ni fick dopets gåva som små bebisar eller senare, så är många av er just nu konfirmander för att lära er mer om dopet och testa mer av den kristna tron. För en del av er är det nog självklart med Gud och med tron och för andra av er är det inte det, utan kanske er första lite djupare kontakt med kyrkan.

Oavsett hur det är med den saken, så har ni eller så får ni dopets gåva innan konfirmationen.

Omskärelsen är profetian om det som skulle komma sen, dopet. Precis som det brukar vara med sådana här profetior så är de mindre än uppfyllelsen av dem. T.ex. var det ju bara pojkar som omskars. Vilket vi iofs ska vara tacksamma för, men blev inte flickorna en del av folket då? Jo, det blev de ändå. På samma sätt gällde omskärelsen också bara hebreiska pojkar, de som hörde till gudsfolket.

Med dopet är det annorlunda eftersom det är uppfyllandet av profetian, för dopet gäller oavsett kön och nationalitet. Och det får vi också höra i Symeons lovsång, när han säger om Jesus att han är ”frälsningen som du [Gud] har berett åt alla folk”

Gör som Symeon, lär dig känna igen Jesus

Symeon känner igen Jesus i massan av människor som kommer till templet. Han grabbar inte bara tag i någon på måfå, utan går fram till just Maria och Josef och lyfter upp Jesus. Hur kommer det sig?

Det står i texten att Symeon är fylld av helig Ande, på så vis kan han känna igen Jesus när han möter honom i bebisen. Så är det för oss också, det är först när vårt hjärta blivit rört av den Helige Ande som vi kan känna igen Jesus när vi möter honom.

Jesus möter oss på flera sätt, framför allt genom Bibelordet och predikan, Bönen, Nattvarden och i den kristna gemenskapen. Jesus vill att vi ska växa genom dessa sätt att möta honom på. Vi tar ett exempel utifrån dagens evangelietext.

Fattigdom

De två turturduvorna eller unga duvorna var undantaget för de fattiga, vilket Lukas lyfter fram. Jesus, Guds Son, föddes rakt in i ett fattigt hem inte in i rikedom. Hans föräldrar var enkla människor, Josef var snickare vilket inte var ett välbetalt jobb. De bodde i en hålla i en bortglömd del av det romerska imperiet. Långt bort från makt och flärd, eller ens välfärd. I sin gärning hade Jesus ett extra stort hjärta för de fattiga, för de sjuka och för de ur samhället utkastade.

Detta blir en utmanande fråga för oss idag. Hur vänder vi oss till de fattiga i vårt samhälle?

Det är kanske extra svårt för oss svenskar för vi är vana vid att vår välfärd fungerar hyffsat och tar hand om människor. Men så funkar det inte med många av de som tigger i Sverige idag, för de kommer från andra länger inom EU. Helt plötsligt har vi armodet vid ingången till ICA. Det är en kulturkrock för oss, obekvämt. Lika obekvämt kan det ju vara för oss när vi ska lämna en gåva till tiggaren, för då står vi i regel ovanför dem och de sitter ned. Vi har inte bara ett finansiellt överläge utan också ett fysiskt. Vi kommer som priviligerade svenska och böjer oss ned till dem och ger dem en gåva. Helt klart något som sticker emot vår egen självbild som svenskar.

Och hur fattiga måste de vara för att vi ska hjälpa dem? Jag tänker på berättelsen en uteliggare berättade om hur han slutade ha sin varma jacka på sig som han fått av en snäll person, på grund av att det var en Canada Goose och han fick han höra. Han blev utskälld för att han hade mage att stå och sälja ”Situation Stockholm” med en så fin jacka på sig. Var han verkligen uteliggare? Han fick sluta med att ha den varma jackan för att han skulle se rätt ut på ytan. En tankeställare till oss, hur utblottade måste de vara som får en gåva från oss? Måste vi tro att de är på väg att dö om de inte får vår 50-lapp eller är det ok att de har en mobil och en jacka? Var går gränsen? och för vems skulle finns den gränsen, kan vi fråga oss.

Jesus säger ju att det vi gör för en av dessa minsta, det har vi gjort för honom. Så det är verkligen att söka Jesus att älska våra medmänniskor och försöka göra det vi kan för dem. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något.

Gör som Hanna, fullgör ditt uppdrag

Det är något speciellt med Hanna, för hon har vakat troget länge. Det kan tyckas som att hon inte fått något särskilt stort uppdrag egentligen. Hon fick vänta en massa år, för att en dag titta på Jesusbarnet och säga att det verkligen var Jesusbarnet och sedan kunde hon gå och dö i frid. Vad var det stora i detta?

Det stora i detta handlar om att hon fick se Gud själv, i form av en bebis. Gud själv som blev människa för att rädda oss från synden och döden. Det är enorma perspektiv i det som är svåra att förstå. Gud som är så stor, blir så liten att han är en liten bebis. Om det finns någon nyhet värd att instagramma så vore det den nyheten och den bilden.

Att få berätta om Gud som blivit människa för att rädda oss från synden och döden är den största nyheten man kan få berätta för andra, det gällde inte bara för Symeon och Hanna på sin tid, det gäller också för oss idag.

Vi kan se på henne att hon var rätt gammal när hon fick börja berätta om Jesus för andra, vi behöver inte vänta till vi är lika gamla. Men är vi lika gamla eller äldre så kan vi hos henne se att det aldrig är för sent att börja dela med oss av denna enorma nyhet.

Avslut

  • Vi får som Jesus låta oss döpas och tas upp i gudsfolket
  • Vi får som Symeon öva på att låta Anden visa oss var Jesus finns
  • Vi får som Hanna fullfölja vårt uppdrag att dela med oss till andra om Jesus

After preach: Är det rimligt att tro på det övernaturliga?

Petrus på djupt vatten

Denna predikan hölls i S:ta Birgittakyrkan vid högmässan 15 juni kl 10.00.

Joh 11:18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Kan vi tro på sånt här övernaturligt egentligen?

Vi har ju i strikt bemärkelse inte tagit del av något sådant nu, eftersom själva uppväckandet av Lasaros kommer efter dagens evangelietext, men vi vet ju (åtminstone nu) att det är vad som kommer att ske härnäst.

För oss som lever i väst och i inte minst i Sverige så har skepticismen mot sådant en självklar plats i våra liv. När vi hör någon prata om det övernaturliga så blir det rätt naturligt att slå dövörat till eller i alla fall inta en ordentligt skeptiskt position till vad som kommer att sägas.

Ibland upplever jag det lite som så här att å ena sidan har vi vetenskapen och dess företrädare som står på monumenten av forskningens framsteg. Vi har ju internet, mobiler, bilar och kylskåp, allt på grund av den moderna vetenskapen. Och så har vi å andra sidan alla de där som tror på Gud, olika religioner, New Age och troll osv… Tror man så är man inte förnuftig, inte faktabaserad.

Visst har ni stött på den typen av uppställning någon gång?

En ganska vanlig invändning, som jag själv bara stötte på härom veckan sist, är: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på Big Bang.”

Och där har vi liksom spänningen, motsägelsen, framställd i en och samma mening. Men det är inte riktigt så enkelt. Jag tror till exempel att George Lemaitre, som är den som formulerade Big Bang-teoring, riktigt håller med om det påståendet. Han var nämligen själv både fysiker och jesuitmunk (kristen).

Och detta illustrerar ganska väl att det inte behöver vara någon motsägelse mellan vetenskap och tro. Att tänka att Gud har skapat världen men det har skett genom Big Bang verkar inte ha varit något problem för Lemaitre och det behöver inte heller vara något problem för oss.

För att illustrera min poäng tänkte jag ställa en fråga till er: Kan någon av er för oss andra bevisa att alla andra finns och att vi inte bara är en del av din egen fantasi?

Hur vet du, att när du går ur rummet så finns allting kvar fast du inte längre är där? Men, tänker någon då, vi kan göra så att om du går in i det andra rummet och jag stannar här, så ropar vi till varandra och då vet vi ju att den andre finns fast vi inte ser varandra längre. Men riktigt så enkelt är det ju inte, för då kan det ju lika gärna vara så att det där ropet ingick i din fantasi.

Hur vet du, på riktigt, att allt finns och inte bara är en del av din fantasi?

Grejen är att det gör vi inte, men det är rimligt att tänka sig att det finns andra medvetanden än våra egna. Det är rimligt att tänka sig att det vi ser runt om oss faktiskt finns. Men det är inte något vi vet, det är något vi tror.

Och så är det, vi gör rimliga antaganden om vår värld som ligger till grund för det övriga vi gör. Och det är det filosofiska planet, där vi tar ställning till just andras existens och hur saker egentligen är beskaffade. Och ovanpå det gör vi sedan vetenskap i vanlig mening, det är först då det blir meningsfullt att syssla med den.

Därför finns det ingen motsägelse mellan att tro på Gud och på vetenskapen, eftersom tron på Gud är en fråga som filosofi, vad du antar som en del av din världsbild och inte något som du kan mäta med vetenskap, varken med linjal eller elektriska impulser.

Därför är det också så, att om Gud är allsmäktig och god, så kan Gud faktiskt uppväcka en person från de döda. Det är inte på något sätt orimligt med ett sådant underverk, eftersom det inte kommer ”inifrån” systemet, vårt universum, utan från Gud som är dess skapare och inte beroende av det.

Vi återkommer till denna sak längre fram, för Lasaros är fortfarande inte uppväckt från de döda, vi har bara konstaterat att Gud faktiskt kan göra det. Marta å sin sida, vet inget om detta (än), hon springer Jesus till mötes.

Hur Marta känner för stunden kan vi inte veta, men vi kan ju föreställa oss hur det kändes för henne att Jesus inte kommer ”i tid” för att hela hennes bror, så han dog i stället. Vilka känslor bar hon på när hon mötte Jesus där på vägen?

Tydligt är att hon förebrår honom, hon säger ju: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Hennes missnöje är mycket tydligt, men hon är ändå rätt artig i sitt sätt.

Och i detta, att hon uttrycker sina känslor till Jesus, är hon en förebild för oss. En del av oss har lärt oss någonstans längs med vägen att vi inte riktigt kan vara fullt ut ärliga med våra känslor inför Gud. Vi känner ett behov att ställa lite till rätta först, liksom städa undan det värsta, innan vi pratar med Gud. Kanske går vi mentalt fram till spegeln och kammar till håret lite, byter tröja så vi ser lite propra ut innan vi pratar med Gud.

Vi tror liksom inte att relationen med Gud håller för en riktig konfrontation. Och risken är också i förlängningen att den inte gör det, för vi har sedan länge inte fått plats i relationen eftersom den inte är helt sann.

Men problemet är inte att Gud inte tål dina arga känslor, eftersom han har dött för dina synders skull så tål han en och annan avhyvling. Problemet är att du inte känt att du får rum som du är, i relation till Gud.

Den goda nyheten, och som Marta pekar mot, är att du får plats i din relation till Gud. Med de känslor du känner för stunden, även de som är mindre artiga och inte så glada. Det är fullt med folk i Bibeln som har en massa olika känslor i relation till Gud, allt från ilskna och sorgsna, till arga och besvikna. Allt får plats i relationen till Gud.

Det var kanske på vissa sätt lättare för Marta än oss, eftersom hon mötte Jesus fysiskt. Vi kan bara föreställa oss hur det var att möta Jesus ögon, men jag tänker att det bland annat var en blick av kärlek man mötte, men även en blick som såg rakt in i själen. Så Marta visste kanske att det var lika bra att säga som det var, för Jesus ser ändå rakt genom henne.

Samtidigt som Marta är ärlig med sina känslor kommer hon ihåg vem Jesus är för henne. Hon säger ju: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Även här är Marta en förebild för oss, för hon kommer ihåg vem det är hon pratar med. Det är sällan vi gör det när känslorna kommer över oss och vi brister ut i tonarter som följer dem.

Vi säger sällan saker som: ”Du kommer aldrig ihåg att ta ut soporn!!! Men jag älskar dig.” ”Du beter dig alltid på det här sättet!!! Men du är den viktigaste personen i mitt liv.” ”Du gör mig helt vansinnig när du gör så här!!! Men det är för att du är så viktig för mig som jag blir sårad.”

Men Marta lyckas i den här stunden att komma ihåg vem Jesus är för henne, vilket är stort för det gör också att samtalet går att föra vidare. När vi hamnar i arga konflikter med varandra så leder de ingen vart, inte innan vi har lugnat ner oss och kommit ihåg vilka vi är för varandra och därför kan hantera varandra lite varsammare.

Det är dock viktigt att komma ihåg, att varken i relation till Jesus eller till varandra ska vi sätta de här två sakerna mot varandra. Vi måste få känna våra känslor och de måste vi få uttrycka inför varandra. Men vi kan samtidigt vara respektfulla och komma ihåg vem den andra personen är för oss.

Men Lasaros är fortfarande död, vilket var vad Marta påpekade för Jesus.

Jesus berättar att Lasaros ska uppstå igen och Marta svarar att det vet hon! På den yttersta dagen. Det är också en påminnelse till oss om att saker inte alltid behöver vara vad de verkar. I vår tid antas det ofta att när kroppen lägger av, då är det slut, eftersom allt som finns är det som vi kan se (det materiella). Och när det inte längre funkar så stänger maskineriet ned och vi slutar existera.

Men det Marta säger pekar på något annat, något Jesus också går med, men väljer att tala djupare om. För döden har inte sista ordet. Jesus säger att han är ”uppståndelsen och livet” och det är något han utvecklar med den kommande meningen, som vi avslutande ska titta lite närmare på.

Den som tror på mig skall leva om han än dör

Jesus är uppståndelsen och därför kan han säga så där. För även om man dör (den jordiska döden) så skall man leva om man tror på Jesus. För det finns ett liv efter detta. Och Jesus är uppståndelsen eftersom han har besegrat döden när han på korset led för våra synders skull. Han uppstod igen på tredje dagen och har skapat en väg genom död till liv, för oss.

Även om du dör ska du leva.

och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Eftersom Jesus är livet, så är det så att den som då har Jesus i sitt liv, den lever. Och det är inte vilket liv som helst, utan det eviga livet. Så om man har Jesus i sitt liv så har man ett evigt liv och därför dör man inte heller (den eviga döden).

Den jordiska döden blir bara en fas, precis som treårstrots eller puberteten, något man går genom i det eviga liv man har tillsammans med Gud.

Och frågan som jag ställde, om vi kan tro på det övernaturliga, i början av predikan är ju egentligen inte den relevanta frågan. Den relevanta frågan lyder: Är Jesus Messias och Guds Son även i ditt liv?

After preach: Viskleken och Anden

Vill du höra en hemlis?

Bibeltexter:

  • 1 Kung 19:9-16
  • Apg 1:12-14
  • Joh 16:12-15
  • Ps 33:18-22

Evangeliet

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Predikan

Har ni lekt viskleken? De flesta har nog gjort det, men för säkerhets skull tänker jag ändå kort förklara hur den går till. Alla deltagare kan sätta sig i en cirkel, det finns en lekledare som bestämmer en mening. Den behöver inte vara särskilt komplicerad, sedan viskar lekledaren meningen till personen bredvid sig. Ingen annan får höra viskningen och lekledaren får bara viska en gång. Sedan gör den som fått meningen viskad till sig, samma sak till nästa person. Så fortsätter man så runt hela cirkeln. När sista personen fått meningen viskad till sig (den som sitter på andra sidan om lekledaren), så berättar den meningen för de övriga. Och varje gång så skrattar alla, eftersom ingen (eller väldigt få) hade hört den mening som nu sagts.

Det är inte så lätt med informationsöverföring alla gånger. Och i viskleken blir det krångligt eftersom det går från en person till en annan, det sker genom viskning vilket gör det lite svårare att uppfatta vad som sägs. Så kanske man inte hör allt som sades så kompenserar ens hjärna för det och ibland blir det rätt, men ibland blir det bara ännu mer fel. Och så sker det några gånger under varvet runt cirkeln, så blir det något helt annat i andra änden.

Det finns mer vuxna varianter på samma sak, till exempel fick jag i tonåren berättat för mig hur en kompis kompis hade varit ute och festat, gått med en tjej till ett hotellrum. Kvällen slutade dock inte som förväntat utan han vaknade, efter att ha blivit drogad, i ett badkar med is. Han tittade ner och såg att han hade ett ärr vid magen. Hans ena njure hade blivit stulen av illegala organhandlare. Det berättades som att det var sant. Men det är en urban legend.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är sant, särskilt inte när det är en kompis kompis som varit med om något eller när informationen har viskats från öra till öra. Den grundläggande frågan om vad som är sant är därför väldigt relevant för oss människor, för det är inte självklart att vi når fram till sanningen.

Många böcker, filmer och dramor handlar om sanningen och bristen på den. Huvudpersonen kanske upptäcker att någon den delar livet med inte är vad den utger sig för att vara. Allt från att den är hemlig agent till att man blivit bedragen och hela relationen är mer eller mindre falsk är vanliga berättelser. Andra gånger är det mer subtila berättelser där frågan om sanning blir mer gråskalig och det är svårt för läsaren, tittaren och publiken att riktigt sortera ut vad som var rätt och fel, sant och falskt. Ibland inser huvudpersonen efter hand som berättelsen utspelar sig att det är denne själv som bedragit sig.

Vi råkar ju också för sådant i våra egna liv, vi upptäcker något nytt hos vår medmänniska, partner, kollega etc eller hos oss själva. Och kanske på grund av detta eller omständigheter kastas vi ned i en relationskris till personen eller kanske en existentiell kris om oss själva.

Vi råkar ut för olika sorters kriser genom våra liv, det finns existentiella kriser som jag nämnde innan som handlar direkt om vår egen existens. Det finns situationskriser som uppkommer genom just situationer vi är med om. Allt från olyckor till svek. Det finns också livskriser som uppkommer just i anslutning till vår egen ålder. Allt från att vi kommer in i puberteten till att vi förlorar vår föräldrageneration och själva blir den äldsta levande generationen i släkten till att vi står inför vår egen förestående död.

Det finns olika sätt att definiera en kris på, jag tog fasta på en definition som jag tycker pekar i rätt riktning:

”Kris är upplevelsen eller erfarenheten av en händelse eller situation som en outhärdlig svårighet som övergår personens nuvarande resurser och anpassningsmekanismer.” – James och Gilliland, 2001

Oavsett vilken sorts kris det handlar om tenderar de att också tangera frågan om sanning; ”Hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Den frågan är aktuell i dagens evangelietext, ur två perspektiv. För det första får vi i episteln höra om hur lärjungarna sitter och trycker i övre salen och ber tillsammans. De har nu varit med om mycket omskakande saker de senaste veckorna. Först blev Jesus tillfångatagen, plågad och dödad. De följde händelserna på lite olika sätt (flykt, svek, stå vid korset etc). Sedan uppstår Jesus och de får träffa honom igen när de är livrädda. Under veckorna som följer får de träffa honom men detta är helt klart en övergångsperiod som sedan slutar med att Jesus tar farväl av dem inför sin himmelsfärd. Nu är de i en mellanperiod, efter att Jesus lämnat dem och innan de har fått Den Helige Ande. De sorterar säkert bland upplevelserna de har haft och det är nog inte helt lätt att känslomässigt förhålla sig till allt som skett. De är ju bara i början av det äventyr som kommer att utspela sig för dem under resten av deras liv.

För det andra har vi de första mottagarna av evangelietexten, de tidiga kristna som fanns runt Johannes och förstås övriga tidiga kristna församlingar. Johannesevangeliet är det yngsta av de fyra evangelierna och kom antingen till i slutet av Johannes långa liv (han var ju den enda av de tolv som inte blev dödad, utan dog naturligt) eller tecknades ned av hans lärjungar. Nu när ögonvittnena dör av, inte bara de tolv utan alla som funnits med rent fysiskt kring Jesus, så riskerar berättelsen att bli hörsägen.

”Det var min kompis kompis som träffade den där specielle mannen i den galileiska landsbygden, han helade folk. På riktigt!”

Ja, det blir som viskleken eller urbana legender ganska snabbt.

Och sanningsfrågan blir aktuell, för de tidiga kristna som nu befann sig några decennier från Jesus jordevandring lika mycket som frågan är aktuell för oss idag som kommer tjugo sekler senare och undrar samma sak.

Den Helige Ande

Jesus förekommer lärjungarna i detta, redan i avskedstalet (som dagens evangelium är hämtat ur) berättar Jesus om hjälparen, sanningens Ande. Det är intressant, för han säger till dem att han inte kan berätta om allt som ska ske, för de ”förmår inte ta emot det nu”. Men däremot utlovar han hjälparen som ska vittna om sanningen för dem och vägleda dem.

Och Den Helige Ande är svaret, till lärjungarna, till de tidiga kristna och till oss när vi ställer oss frågan, ”hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Den Helige Ande vittnar i det yttre

Den Helige Ande är ett trovärdigt vittne om vad som har skett. Den Helige Ande var med under hela Jesus jordeliv, från bebådelsen till himmelsfärden. Den Helige Ande naturligtvis närvarande i Jesus men bevittnade också allt som skedde runt om. Därför är Anden är ett trovärdigt vittne om vad som har skett.

Den Helige Ande har flera verktyg för att vittna:

Bibeln

Bibeln är en produkt av Den Helige Ande. Den Helige Ande har väglett och hjälpt författarna av de olika böckerna att berätta om vad som har skett. Genom Bibeln får vi läsa om och ta del av att Jesus har lidit, dött för våra synders skull och uppstått från de döda och därmed besegrat döden och gett oss en väg till gemenskap med Gud och en väg in till himlen.

Kyrkan

Kyrkan är också ett uttryck av den Helige Ande, bara genom att hon har bestått genom förföljelser, yttre- så väl som inre påfrestningar och i vår tids kraftfulla ifrågasättanden vittnar hon om att det är något mycket större än hon själv som håller samman henne.

Bara genom våra kyrkobyggnader vittnar Anden om de goda nyheterna, de många kyrkorna, som byggts under stor möda och med stor kärlek under många år och med stor hantverksskicklighet vittnar Anden om Jesus verk.

Personer

Människor genom historien och i vår egen tid vittnar om hur mötet med den uppståndne Kristus har förvandlat deras liv. Det kan handla om frihet från droger och andra missbruk eller om frälsning från den inre tomheten i vår materialistiska tid och ytterst om syndernas förlåtelse. Människors liv förvandlas idag genom Andens kraft och vi får möta dessa vittnesbörd i våra kyrkor och ute i samhället.

Den Helige Ande lär ut

Vi önskar ibland att Gud skulle peka med hela handen mitt i stormen vi befinner oss i, vi letar efter de stora svepande tecknen som visar hur vi ska agera och tänka. Och det hör till krisens natur att leta efter det trygga och gärna lite övertydliga som kan leda rätt. Men precis som Elia hade urskiljning att vänta ut stormen och i stället gå ut och möta Gud när han kom i den stilla brisen, så får vi öva oss i att med vishet söka Gud.

Jesus berättade också att Den Helige Ande skulle vägleda till sanningen, det är alltså något mer än att enbart vittna om något som har skett. Det handlar också om att vägledas i den nuvarande situationen. Anden visar oss hur vi ska leva våra liv idag, i en värld som förändras.

Den Helige Ande har flera verktyg för att lära ut:

Bibeln

Framför allt har vi Bibeln, där vi får ta del av och läsa om hur Jesus undervisar oss om hur vi ska leva våra liv. Vi får ta del av apostlarnas ord och den tidiga kyrkans liv och kamp kring just frågan om hur vi ska leva som kristna.

Kyrkan

Genom kyrkans historia har det funnits otaliga människor som brottats med samma eller liknande frågor som vi brottas med. Några av dem finner vi namnen på genom att deras gärning har blivit särskilt ihågkommen. Genom helgonens och våra kristna systrars och bröders liv kan vi få ta del av hur andra har brottats med samma frågor och situationer som vi.

Personer

Och vi får genom gudstjänstens predikan och i mötet med andra kristna gemensamt fundera och brottas kring hur vi ska leva våra liv som kristna. Den Helige Ande talar till oss också genom varandra och vi kan få direkta tilltal genom andra lika gärna om att Anden påtalar något för oss genom vad som verkar vara förflugna ord från andra.

Den Helige Ande vittnar i ditt inre

Anden bor i ditt hjärta

Jesus säger själv att han är med oss alla dagar till tidens slut, detta är möjligt just för att han återvänder till himlen och ger oss Den Helige Ande. Det är genom Anden som Jesus är närvarande hos oss troende till tidens slut.

Anden vittnar genom dopet

Vi får Den Helige Ande genom dopet, för det är genom dopet som vi fått vår tro (även om tron kan väckas innan dopet) och blivit upptagna i kyrkan. Är du döpt och du har en tillstymmelse till längtan att höra till Gud så är du också troende. Och dopet vittnar om att så är det.

Dopet är ett yttre fysiskt tecken som du kan ta din tillflykt till när du kämpar med din tro, ”jag är döpt, alltså till hör jag Gud.”

Anden vittnar genom nattvarden

Den Helige Ande vittnar också genom nattvarden. I nattvarden får vi ta emot förlåtelse och stärka vår tro genom den nåd som räcker för hela våra liv. Det är Kristi kropp och blod du tar emot, du blir både påmind om men du får också i verklig mening ta emot Jesus genom de fysiska tingen bröd och vin. Det är en fantastisk sak och något att klamra sig fast vid i tider av prövning så väl som i tider av medvind. Du blir stärkt i din tro, inte på grund av vad du gör eller inte gör, utan på grund av vad Jesus har gjort för dig och det sträcks fram åt dig gratis och fritt vid nattvardsbordet.

Slutord

”Hur vet jag att det jag tror på är sant?”

Vår tro är inte som viskleken, eftersom Den Helige Ande är lekledaren och berättar vår tros hemlighet till var och en som vill lyssna. Det viskas inte, utan finns på pränt så väl i böcker som i kyrkans historia och människors liv.

Anden vittnar och vägleder oss till sanningen, bland annat genom andra människor och genom sakramenten som är yttre fysiska ting som vi kan hålla fast vid genom våra liv.

After preach: Dialogpredikan / sändningstal

Felparkerad bil (inte min)

Detta är det sändningstal min kollega Martin och jag förberedde och höll för de konfirmerade ungdomarna idag. Första gången någon av oss gör en sk dialogpredikan. Roligt!

Tema: Att växa i tro

Bibeltexter:

  • Jes 57:15-16
  • Gal 5:13-18
  • Joh 17:9-17

Sändningstal

Martin beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er den här kyrkan helt tom.
Vikväggarna är stängda så det går inte att se in i samlingssalen. Det är början av september och det sitter ett tiotal ungdomar som knappt varit här i kyrkan förut där någonstans bredvid orgeln. Dessutom är det kanske 8 ledare, 3 anställda, 3 gymnasister och 3 fjolårskonfirmander som nu velat vara faddrar. Vi försöker hälsa och verka trevliga.
Ett första drag vi har är att göra nått vi kan rätt bra i kyrkan. Vi sjunger några sånger ur Ung psalm, ni har själva fått göra det idag och en del av sångerna är rätt bra. Denna torsdag i september är det långt till
Eurovision, både i tid, avstånd och stämning. Det är rätt tyst, rätt trevande och rätt dämpat. Tre sånger hinner vi ”riva” av, fika, några lekar, titta på lite bilder och prata om vad vi egentligen håller på med i kyrkan.
Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det mest var jag och de andra ledarna som höll låda. Visst måste man ha en del fantasi för att föreställa sig detta en dag som denna?

David beskriver början

Nu vädjar jag till er fantasi. Det är inte så svårt, men samtidigt måste ni ta ett skutt i tiden. Tänk er att den här kyrkan är helt tom.
Eftersom alla konfirmanderna och ledarna är på Åland för konfirmandläger. Vi firade mässa, gdllade korv och drack Sima, ni bastade och vi spelade volleyboll, kubb och den nya kubb-varianten, kasta ned kubbträet som fastnat i det höga trädet med ett annat kubbträ.
Det är högljutt, man tar för sig och busar med varandra. Vi sjunger tre sånger innan vi fikar, leker lite lekar och pratar om hur er
predikan ska vara på konfirmationen. Eller prata och prata, i ärlighetens namn kanske det var mest ni och de andra
konfirmanderna som höll låda. Det är inte så svårt att föreställa sig den frimodigheten en dag som denna?

Martin: Ofri

Ni Iäste ur Galaterbrevet att vi är kallade till frihet. Då måste ju Paulus mena att vi till att börja med är ofria, slavar eller fångna. Ni konfirmander var ju inte inlåsta eller utsatta för trafficking när vi sågs första gången. Ändå har nånting uppenbarligen hänt med er konfirmander under det här Iäsåret om man jämför min och Davids beskrivning av er. Vi skulle kunna beskriva det med ord som ofria och fria.
Att det var så där tyst och dämpat och försiktigt i början hade säkert med olika saker och göra. Men en av sakerna kan vara den där osäkerheten ni hade och som vi ledare också hade inför den första träffen.
Vilka är det som ska komma. Hur ska gruppen bli i år? Kommer jag att trivas? Men
också den djupare frågan: Vem är jag egentligen? Eller hur vill jag vara? Profeten Jesaja, som Amanda(?) Iäste ur, skrev att den försagde, den tysta och försiktiga skulle få mod och den modlöse skulle få kraft. Men i början kanske det till och med var svårt att först vad modet och kraften skulle användas till. Det var och är ju första och sista gången ni var konfirmander i den här gruppen. Ni kunde inte lita på någon erfarenhet eller rutin. Vi ledare har ju i och för sig viss rutin, men vi hade aldrig träffat den här gruppen. Osäkerheten i allt det nya gjorde oss alla rädda och till och med ofria i början.

David: Fri

Kontrasten mellan våra berättelser beror ju just på den här skillnaden i tid Det finns en dubbelhet med att vara ny i en grupp, för samtidigt som man kan känna sig rädd och osäker så får man också en ny chans att vara sig själv, kanske känner man sig fri.
Kanske har ni upptäckt under
konfirmandåret och på Iägret att ni kunde vara er själva, lite mer än vad ni kan på andra ställen, i alla fall på vissa sätt? På Iägret sa jag det i en av mässorna att det här med lekarna, skojandet och tramsandet som vi också gör handlar om att ha roligt tillsammans för att få känna av lite hur det är att leva med Gud. Men det handlar inte bara om det, det handlar också om er, att ni ska få känna er fria, att ni ska få känna att ni får ta plats, som de ni är.
För det kristna livet, är ett liv i frihet, en frihet som inte alltid är så lätt att leva i, men en frihet som vi får öva på. Att vi ber Gud om förlåtelse i början av våra gudstjänster handlar just om den här friheten. I kyrkan får vi vara som vi är, det är inte krav på att klä sig på ett visst sätt eller vara en viss typ av person, därför att inför Gud är vi alla lika.

Martin: Processen

Det är en process det här att vara med i en konfirmandgrupp och bli konfirmerad. Det är process detta med att gå från att vara ofri till att bli fri. Allt detta sker i ett sammanhang.
Det är jag som individ, men det är också vi som grupp. Det är jag som enskild kristen och det är vi som kyrka.
Ibland hade det varit skönt om jag bara behövde bli fri på egen hand. Jag hade kunnat göra vad jag vill, säga vad jag vill, ha vilka åsikter jag vill. Så är det inte med friheten. Friheten kan bara vinnas i relation.
Paulus skriver i Galaterbrevet som vi hörde: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Min frihet kan aldrig vara på bekostnad av någon annans frihet. Då blir inte relationen jämlik, då utnyttjar vi varandra.
Några av dem som började i
konfirmandgruppen i höstas hoppade av under året, några av er som sitter här idag hoppade på. De som hoppade av hade olika skäl till detta. Kanske kände de att de inte kunde komma in eller komma till sin rätt i den här gruppen. Kanske förstod de inte vad vi pratade om, kanske höll de inte med om det hela året handlade om. Kanske var det så mycket annat i livet som krävde sin koncentration. Men det kan också ha varit så att friheten blev för jobbig. Ibland är det
nämligen lättare att göra som man alltid har gjort, det kan också vara lättare att leva i ofriheten. Då behöver man ju nämligen inte tänka själv, inte göra så många val och man behöver inte ta ansvar. Processen från ofrihet till frihet kan vara jättejobbig.
Ni som sitter här idag har valt att komma hit.
Ni konfirmander hade kunnat hoppa av som några av era kompisar. Ni föräldrar och släktingar hade kunnat stanna hemma.
Kanske är det några barn som blivit hittvingade av sina föräldrar, men ofta vill ändå barn vara tillsammans med sina föräldrar. Ni är här frivilligt, även om ni måste gå upp lite för tidigt. Ni konfirmander har fått säga ert ja till vår kristna tro och Gud har uttryckt sitt ja till er genom bön och handpåläggning. Johannes skrev i sitt evangelium att Jesus säger till Gud Fadern: ”Jag ber för dem…eftersom de är dina”. I hela den hår individuella och kollektiva processen mot frihet tillhör vi hela tiden Gud. Inte att vi är fångade, ägda eller bundna till Gud på ett osunt sätt. Vi är Guds på samma sätt som vi alla är barn till våra
föräldrar. Mina barn är mina, men de är ändå egna individer som gör egna val, tyvärr eller tack och lov gör de ofta val som jag inte skulle ha gjort.
Vi är Guds en gång för alla genom att vi blivit döpta in i Jesus Kristus, han som dött och uppstått. Samtidigt skriver Johannes: Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Alltså är det inte riktigt färdigt ändå.
Helgandet är en process. Under ett läsår har ni fått vara konfirmander och fått se något av vad den kristna tron handlar om. Men processen fortsätter. Sanningen och Ordet som leder oss i den här processen är bibeln, men framförallt Jesus. Jesus är en person som dött och uppstått och lever och som vi kan ha en relation till. Och som ni alla vet så är varje relation en process, relationerna förändras hela tiden.
Att vara kristen handlar om en process från att vara ofri till att bli fri. Den här processen till frihet sker alltid i relation till andra människor och till Jesus Kristus. Johannes säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
säger något om vad frukten av friheten blir: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.
Detta är vår bön för er alla idag, men särskilt för er konfirmander: att ni ska bli fria och att ni ska få denna gudomliga glädje.

After preach encore: 3 predikningar i en

Book_of_Exodus_Chapter_14-3_(Bible_Illustrations_by_Sweet_Media)

I torsdagens mässa predikade jag utifrån söndagens GT-text, tre frågor var grunden för predikan. Dessa frågor är bra att fundera på och därför blev det lite långt för en kvällsmässa (20 minuter kanske), men att läsa går ju fortare 🙂

Text GT 2 Mos 13:17-22

När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.

Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: ”Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån.”

De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

Predikotankar

På ungdomsgruppens Facebook-grupp så lade jag upp frågorna för att se vad ni ungdomar tyckte och tänkte kring dessa frågor. Men det blev ett missförstånd och många av er trodde att vi skulle ha dem som diskussionsfrågor efter gudstjänsten på själva ungdomsgruppen. Så var det inte, men vi kan ju alltid diskutera dem vidare ändå, efteråt.

Kan man följa Bibeln?

När vi tänker kring Gud och tron kan vi göra det på olika sätt, men jag tänkte börja med att ta upp två fällor som man kan falla i.

Vem är Gud för dig?-fällan

Att ställa frågan ”vem är Gud för dig?” Är ett utmärkt sätt att föra ett samtal om Gud på. Men om vi skulle ta fasta på det sättet att resonera och forma vår relation till Gud och bild av honom utifrån den, så blir det problem.

För då blir ju Gud en avbild av dig själv, för du har ju rätt och naturligtvis har Gud rätt, alltså håller han med dig. Och håller Gud med dig, håller han då inte med alla andra också? Det blir en rätt märkligt Gud som håller med den som han talat sist med, eller alla samtidigt.

Samtidigt är vi vana i vår tid vid att få bestämma, kanske inte allt, men mycket själva och särskilt när det gäller vad vi tror på. Och det är ju klokt att använda förnuftet och förmågan att kritiskt granska. Vilket för oss in på nästa fälla.

Så har vi alltid gjort, så har vi aldrig gjort-fällan

Ibland faller vi dit i den här fällan, också i kyrkan. Det går inte att sluta med något, för så har vi alltid gjort. Och det går inte heller att börja med något för det har vi aldrig gjort förut. Sentimentet är att aldrig förändra och att enbart konservera det som varit, för att det varit så.

Och jag tror att det är i den här fällan vi många gånger kanske är rädda för att gå i, när vi funderar över Bibeln och om vi kan följa den. Bara på den korta tid jag varit med här i pastoratet så har jag varit med i flera olika samtal där den här typen av frågor har kommit upp.

Så hur kan jag då förhålla mig?

Josefs ben undviker bägge fällorna

Josef hade ju avtvingat ett löfte från folket inför sin egen död, att de skulle ta med hans ben den dagen Gud ”tog sig an” dem. Förutom att det kan kännas lite läbbigt att kånka runt på resterna av en människokropp (i en låda) så kan det tyckas vara ett märkligt exempel.

MenJosefs ben är ett exempel på hur det fungerar med Bibeln. För när folket blickade bakåt mot löftet de gett honom så innehöll det även deras egen framtid. De bar inte bara med sig Josefs ben på grund av ett löfte till en sentimental gammal gubbe, utan de bar med sig hans ben hem till det land som var deras. Och det var alltså om deras egen framtid, detta handlade.

Så är det också med Bibeln.

När vi läser i Bibeln får vi reda på vem Jesus är, att han är Gud och samtidigt Guds Son. Att han har visat oss hur vi ska leva och offrat sig för vår synds skull. Han ger oss en väg till himmelen, ett hopp inför evigheten. Vi blickar alltså bakåt mot denna gamla bok, eller snarare dessa gamla böcker, för att få reda på det som handlar om vår egen framtid och om våra egna liv. Det angår dig!

Sen finns det saker som sker och värderingar som det skrivs om i Bibeln som inte alltid är så lätta att ta till sig av för många av oss idag. Men då får vi låta oss utmanas av det för reflektion, samtal och bön. Det finns mycket vi inte förstår och det finns mycket vi kan komma att förstå.

Hur leder Gud mig?

Det vore ju vansinnigt praktiskt att få bli ledd så som israeliterna blev ledda genom öknen, av en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Tänkt att inte behöva tänka på var man ska gå, utan det är bara att följa molnpelaren för att hitta till ICA så du kan handla fredagsmysgodiset!

Men livet är komplicerat och det är svårt för oss att se att det skulle kunna vara som för dem.

Men även för israeliternas del så var det kanske mer komplicerat än vi först anar. Det står ju att Gud tänkte att de kunde ränna tillbaka till Egypten igen om de gick raka vägen till det utlovade landet, så han tog med dem på en omväg. Nu kan vi ju ana och kanske tänka oss att det fanns folk med på resan som ändå hade ett hum om var de var på väg. Och de måste ju ha kliat sig i huvudet och undrat: ”Vi följer ju Guds vilja för var vi ska vandra och ändå går vi inte till det målet som vi ska till!” Och här tror jag att vi kan identifiera oss även som moderna människor.

Gud kan leda åt ”fel” håll

Gud ledde alltså israeliterna åt ”fel” håll när han inte ledde dem den kortaste till det förlovade landet. På samma sätt kan det bli i våra liv, tror jag, att vi följer Guds väg och försöker leva rätt och ändå bär det av åt fel håll, inte alls mot det mål dit vi skulle! Och då kan olika frågor väckas i oss, t.ex.:

Vad är det för fel jag gör, eftersom vi går åt fel håll? Är det en synd jag håller på med eller vad handlar det om? Är jag trög? Försöker Gud säga var jag ska gå och vad jag ska göra men jag lyssnar inte? Trots att jag söker Guds vilja, ber, läser Bibeln och samtalar med andra och ändå bär det av åt fel håll. Vad är detta om?

Slutligen kan också frågan dyka upp, finns ens Gud eller har jag hittat på allt det här själv? Det går ju inte ihop!

Alla de här frågorna är ju naturliga som följdfrågor på det israeliterna är med om när de vandrar efter Guds vilja (moln- och eldpelarna) och på samma gång är de naturliga att ställa för oss i vår vandring med Gud.

För israeliternas handlade det inte om en synd de gjorde utan om att Gud ville leda till det nya landet, men han var tvungen att göra det på ett annat sätt än det som till synes var enklast, för folket var inte redo. Exakt hur det är din och min livssituation när vi känner att vi går åt fel håll fast vi följer det vi trodde var Guds vilja kan jag inte säga. Men en orsak kan vara just att vi inte är redo än. Det finns andra orsaker också till att vi inte kommer dit vi ska på det snabbaste sättet eller så som vi (med rätta) förväntat oss att det ska gå till.

Det vi kan se är att Gud till slut leder dem rätt, dit de ska och ger dem vad de behöver på färden. Och så är det också för vår del, Gud leder oss rätt i slutändan och vi får det vi behöver på färden.

För vår del handlar det ju om att vi har fått Jesus och förebild och vi får hans nåd (förlåtelsen för våra synder). Vilket gör att vi hör till Gud och får leva tillsammans med Gud här på jorden och sen i himmelriket.

Förutom att vi får det av Gud så har vi också en Gud som vill höra våra böner och han vill hjälpa oss i våra liv. Exakt och konkret vad vi kan få är svårt att säga men att vi får svar på våra böner kan vi lita på.

I slutändan står vi inför frågan, är den här Guden, som blivit en av oss och delat våra villkor och som av kärlek har offrat sitt liv för att vi ska få en upprättad relation till Gud, att lita på?

Kan det vara farligt eller svårt att följa Gud?

För 3-4 år sedan gick jag till Webhallen inne i Uppsala för jag skulle köpa World of Warcaft. Killen, var jobb det var att sälja spel och elektronik, börjar med att varna mig för att köpa spelet. Han tog naturligtvis fram det åt mig men det var med tveksamhet han räckte det till mig, han och en del kompisar hade nämligen spenderat flera år av sina liv med att spela detta spel. Så långt inget fel, men de hade gjort det alldeles för mycket. Det hade blivit ett beroende och de hade försummat annat i livet som varit viktigt för dem, därför tyckte han att det var på sin plats att varna mig för den risk som spelet innebar. Jag tackade för varningen, betalade för spelet och gick hem.

Att spela spel, på dator eller bräda (eller annorstädes) är inget fel i sig, men att göra det så mycket att man försummar annat i livet då har det blivit ett missbruk. Vi kan missbruka allt möjligt i våra liv, allt från droger (som vi självklart associerar till) till socker, spel, tv, relationer och så vidare.

Israels folk var inte spelberoende av World of Warcraft, men de var beroende av Egypten. Det kan vara svårt för oss att tänka eftersom vi har sett Prinsen av Egypten och vi vet ju hur hemskt det var för dem och att befrielsen genom Mose var det bästa som hänt dem.

Men det står i Bibeltexten att ”Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten”, anledningen till det var det osunda beroende folket hade av stormakten. Man var visserligen förtryckta av Egypten, men det var alla andra också. Alltså, de blev också skyddade av Egypten mot andra förtryckare samtidigt som de själva blev förtryckta. Och det kan bli en slags bakvänd trygghet som gör att man stannar kvar i en dålig relation. Du har hellre djävulen du känner än den djävul du inte mött än, som det heter på engelska ”The devil you know…”.

De fick också en ordning att leva efter av Egypten, visserligen låg de långt nere i samhället, men det fanns en samhällsordning att leva efter och det är något vi alla behöver. Det var ordning och reda och för de flesta gick det att leva, även om omständigheterna var svåra.

De fick mat av Egypten, det fanns ett drag av omhändertagande i relationen trots att den var allt annat än jämlik eller god i övrigt och därför kunde folket också längta tillbaka till grytorna i Egypten, eftersom de inte enbart hade negativa minnen.

Har du längtat tillbaka till något som inte varit bra?

Det är lätt att associera till en nära relation där mannen misshandlar kvinnan och hon ändå stannar kvar. Enligt allt förnuft borde hon lämna, men det är inte så lätt för det finns ett beroende under, en lojalitet som är svår för henne att bryta – annars hade hon lämnat för länge sen. På samma sätt fanns det en lojalitet från Israels folk gentemot Egypten, som det var svårt att bryta, trots att de misshandlats och plågats under många år.

Men det handlar inte enbart om den typen av fysisk och psykisk misshandel utan kan även handla om relationer som är dåliga för oss på andra sätt. Du kanske hellre är ihop med en person som du inte borde vara med därför att du får ändå ut något i relationen. Eller är ”kompis” med någon fast den utnyttjar dig, men det finns ändå något i relationen du får. Trots att du borde bryta med den.

Men Gud har en plan, nämligen att bryta det beronde folket har till Egypten och byta ut deras beroende av stormakten till ett beroende och en tillit till Honom själv. Därför leder Gud dem på en omväg för att de så småningom ska gå genom havet och Gud visar folket att även Egyptens överlägsna militär kan krossas av Guds hand. De får mat från himlen i öknen och de får vatten från klippan. Gud förser folket och bryter bit för bit folkets beroende och längtan till Egypten.

På samma sätt är det för oss i relation till synden, Gud vill hjälpa oss att bit för bit bryta syndens makt i våra liv och lämna beroenden, missbruk, dåliga vanor och beteenden vid korset för att leva gott. För att leva på det sätt Gud tänkt för oss, så vi får växa som människor och allt mer bli hela och därmed också hjälpa våra medmänniskor att växa.

Gud vill hjälpa dig att bryta med dåliga relationer du inte borde ha kvar, lämna beroenden och missbruk, av sådant som kanske är bra i normala doser, men som du missbrukar. Gud vill förlåta dig din synd så du kan försöka växa som person och arbeta på din karaktär så att du blir allt mer Kristuslik.

After preach: Eurovisionpredikan

ESC trofé 2014

Efter att i lördags ha lagt ut en teaser om vad predikan skulle handla, kan jag ju inte lämna dem av er i luften som inte hade möjlighet att komma till varken S:ta Birgittakyrkan kl 10 eller till Husby-Långhundra kl 12.

Det händer att jag lägger ut predikningar på bloggen (ganska ofta senaste tiden), de är sällan ord för ord vad jag sagt eftersom de inte förbereds som manus. Därför är detta ungefär vad jag sa i söndags.


Igår var det final i Eurovision Song Contest. För en del av er som är här idag var det kanske en lättnad att det äntligen är över och ni slipper höra mer om detta på ett år. Så kommer ni hit till kyrkan och det första prästen gör i predikan är att börja prata om eländet. Och det är så att jag tycker väldigt mycket om Eurovision och därför kommer min predikan helt att utgå från den, och så kommer jag att säga något om evangeliet också.

Eurovision lyfter artisten och artisten lyfter Eurovision

Det är egentligen rätt uppenbart att det är så, men jag tänkte ändå nämna något kort om det. Eurovison har sänts längre, sedan femtiotalet. Det är en enorm produktion med över 100 miljoner tittare. Ditt framträdande som artist i det sammanhanget (om du gör bra ifrån dig) ger dig en plattform att verka som artist inför framtiden. På samma sätt är det också åt andra hållet, artisterna lyfter Eurovision. Ett bra framträdande ger Eurovision credd och leder till att folk vill följa det, eftersom det finns bra deltagare, man vill ju också bli representerad av en duktig artist. Även ett dåligt framträdande lyfter Eurovison eftersom det gör att tävlingen blir än mer omdiskuterad och åsiktsmaskinerna rullar med hög fart. Det säkerställer Eurovisions relevans i media och därmed att tävligen kommer återkomma under lång tid framöver.

Och på samma sätt är det mellan Jesus och Gud i dagens evangelium.

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.

Det är inte mindre än 5 gånger ordet ”förhärliga” nämns på bara ett par meningar. Förutom det så skiftar det också i tempus, inte helt lätt att förstå alla gånger. Men så är det ju också lite typiskt Johannes att skriva lite svårare.

Människosonen har redan förhärligats står det, det knyter an till att Jesus redan har påbörjat sitt frälsningsverk genom måltiden där nattvarden instiftats och lärjungarnas fötter tvättats, som sedan fortsätter med att Jesus ber i Getsemane, blir förråd, tillfångatagen, falskt anklagad, hånad, pryglad, dömd till döden, bär sitt eget kors, blir uppspikad på korset och lider och dör för våra synders skull. Det kan verka motsägelsefullt att det skulle vara ett förhärligande, men det är precis vad det är eftersom Jesus gör detta av kärlek till världen, till oss människor. Han vill rädda oss och visar sin ofattbara kärlek och ödmjukhet genom detta.

Det står att ”Gud har förhärligats i honom”, hur har det gått till? Jo, genom att Jesus gör detta så visar han vem Gud är: [”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”]Därför förhärligas Gud (Fadern) genom vad Jesus (Sonen) gör. Jesus (Sonen) lyfter Gud (Fadern) precis som Eurovision och artisterna lyfter varandra.

Sen står det ”är nu Gud förhärligad i honom”, vilket vi precis konstaterade, sen står det ”skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Alltså Gud ska svara på vad Jesus har gjort genom att förhärliga honom, men det har inte redan skett utan det kommer att ske, snart. Det syftar på att Gud (Fadern) kommer att svara på vad Jesus (Sonen) gör på korset genom att uppväcka honom från de döda och upphöja honom till sin högra sida. Gud (Fadern) lyfter Jesus (Sonen) precis som artisterna och Eurovision lyfter varandra.

Har du sett Eurovision, har du hört falsksång

Det är ingen tvekan om den saken, i alla fall inte under de 15 – 20 år som jag har minne av att följa tävlingen. Jag minns när DJ Bobo var med för några år sedan, han är en känd artist från 90-talet och har säkert flera hundra liveshower med sig i bagaget. Han var lite av en favorit i vårt hushåll inför tävlingen och han hörde till de favorittippade det året.

Väl på scenen i Helsingfors så tar han inte en enda ton rätt, det blir falsksång rakt igenom. Hans fru var också med på scenen, eftersom hon sjunger kör och vers i sången, och jag minns hur man anade en spänd min hos henne när han sjunger. Hon tar alla toner rätt och sätter sin del väl. Man kan bara ana hur stämningen blev på hotellrummet efter föreställningen när favorittippade Schweiz åkt ur tävlingen. Vissa, som hustrun, klarar av trycket och gör sången som de tänkt sig medan andra, som Bobo, inte klarar av trycket och sången bryter samman.

Jag tror det är rätt naturligt med världens största sångtävling att inte alla klarar av att sjunga rent i det läget. För även om du har ett bra produktionsteam runt dig, bra coach och bra körare, dansare och Bobos fall partner med dig på scenen. Så är det till slut du, din röst och mikrofonen som gäller. Och förstås förväntingarna från ditt hemland som du representerar och så de där 100 miljonerna tittare också.

På samma sätt är det evangeliet idag, en enorm press. Jesus säger: ”Dit jag går kan ni inte komma.” Vad menar med det? Jo, nu är stunden inne för Jesus att stiga upp på scenen för frälsningen och dit kan ingen annan följa med. Petrus är snar att säga emot, direkt efter evangelietexten gör han precis det, för han vill följa med. Men Jesus förutsäger det som vi vet ska hända, nämligen att innan tuppen har galt kommer Petrus att ha förnekat Jesus inte mindre än tre gånger. Petrus pallar inte trycket utan sjunger falskt. Anledningen till detta är densamma som att ingen av oss kan följa med Jesus upp på korset för att offra oss tillsammans med honom, synden.

Eftersom vi har syndat har vi skilt oss från Gud och vi kan inte förtjäna eller prestera oss till en relation till Gud. Synden är i vägen och vi kan inte röja undan den, den är också anledningen till att vi inte kan följa med upp på korset. Jesus är det syndfria och felfria påskalammet som offras för världens skull, så vi kan få förlåtelse. Det är alltså inte intressant med vad du kan eller inte kan, eller vad du just nu känner eller inte känner. Det enda som spelar roll för din relation till Gud, är vad Jesus har gjort för dig. Inget annat.

Och när Jesus stiger upp på scenen för försoningsverket så blir det ingen falsksång, utan han håller hela vägen genom.

Det är ofta ytliga texter

Har du sett Eurovision har du hört ytliga texter fulla med klichéer, så är det ju inte bara i just Eurovision utan med mycket popmusik över huvud taget. Denna mängd med ytlighet och rent ut sagt skräp gör att det kan bli svårt att ta in de texter som faktiskt inte är ytliga eller kliché-iga trots att de också nämner ord som kärlek. De kräver nämligen mer än en genomlyssning och är därför lätta att förbise i detta brus av melodier.

Så är det också med dagens evangelium, det är lätt att förbise vad som faktiskt står:

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Det vi lättast tar med oss och kommer ihåg av detta är helt enkelt ”älska varandra” och sen nöjer vi oss med det. Jesus har redan sagt åt oss att älska vår nästa så det känns inte som någon nyhet och så missar vi innebörden, precis som vi kan missa de djupa sångtexterna.

Jesus är naturligtivs vår förebild i att älska, han som offrade sig själv för oss. Han visar oss också genom sin relation till Fadern hur vi ska älska och lyfta varandra. Han bekräftar och pekar på Guds (Faderns) kärlek till världen genom sitt eget liv och sina handlingar. Vi är kallade att göra på samma sätt i relation till varandra men framför allt för att ”alla skall förstå att ni är mina lärjungar”.

För världens skull

Vi som kristna visar världen att vi hör till Jesus genom att älska varandra. Det är ett särskilt bud riktat till oss kristna, något som är viktigt. Därför blir det också viktigt att ställa oss själva frågan, hur går det?

Hur klarar vi av att älska varandra i församlingen? Ger vi andra människor utrymme att få vara sig själva, får de plats att dela sina liv med oss. Får de berätta om sina svårigheter, möta någon som gläds med dem när det är bra? Blir de bekräftade, älskade och utmanade utifrån var de befinner sig? Vad kan du göra för att ge dina medkristna den plats och det utrymme de ska få ha? Kan du hjälpa dem på något sätt?

Ger du andra möjligheten att på samma sätt få älska och hjälpa dig? Det är inte bara din uppgift att bry dig om andra utan också att ge andra chansen att bry sig om dig, att själva få växa som kristna. Det sker bara om vi vågar vara ärliga med oss själva, de vi är och inte bara lyfta fram det lätta och trevliga utan också dela det svåra och tunga med varandra. Kanske är det du som behöver hjälp?

Samma frågor gäller förstås även i kyrkan som den större gemenskapen, hur klarar vi av att älska varandra trots att vi inte alltid håller med varandra i sakfrågor? Förmår vi respektera och ge varandra utrymme trots olika åsikter, eller demoniserar vi och förföljer de vi ”inte gillar”?

För din egen skull

Men i Bibeltexten står det inte ”för världens skull” eller liknande utan det står ”alla skall förstå…”, i alla andra är det en som inte inkluderas, nämligen du själv.

Det är ju så att för att även du själv ska förstå att du hör till Jesus behöver du älska dina medkristna.

Vi får ju, som jag nämnt tidigare, nåden och förlåtelsen gratis av Gud. Relationen till Honom hänger inte på oss och bygger inte på våra prestationer, men vi har det i oss att vi vill ge tillbaka. Bland annat därför tror jag att vi kan hamna i läget att vi ändå försöker behaga Gud med våra välgärningar för att förtjäna hans kärlek. Och ibland går det bra (tycker vi), vi lyckas väl med att älska vår medmänniska och göra det som är rätt. Och då känns det ju bra att hänga upp tron (i alla fall delvis) på mina egna prestationer. Men så känns det ju inte alltid, tvärtom tenderar det att slå över åt andra hållet i längden. Nämligen att eftersom jag är en så dålig kristen så förtjänar jag inte att höra till Gud. Är jag ens kristen? Och så tappar vi bort att anledningen till att vi är kristna enbart beror på att Gud redan har utvalt oss och dött för våra synder, saker som inte har med våra prestationer att göra. Jag tror som sagt, att det delvis kan bero på den positiva viljan att ge något tillbaka till den som gett oss själva så mycket.

Därför får vi låta våra god gärningar och vår kärlek till nästan så väl som vår medkristna bli ett tack, en lovsång till Gud i stället för något som förtjänar oss något hos Gud. Och vi behöver ge uttryck för det där tack:et för vår egen skull, för att vi ska förstå att vi faktiskt värderar tron och relationen till Gud.

Det är inte alltid så att vi orkar eller har möjlighet att göra något för våra medkristna syster eller bror, och då är det så. Frälsningen hänger som sagt inte på våra gärningar.

Men för vår egen skull är det bra och stärkande att säga, tänka och göra kärleksfulla handlingar i relation till våra medkristna. Det är ju inte bara en ”bra sak” utan ett bud från vår herre Jesus själv, att älska varandra.

Så låt oss ta det som en uppmuntran att tacka och lovsjunga Gud för den nåd och kärlek vi får genom att älska våra kristna syskon!

Onsdag är en Annandag

The Incredulity of Saint Thomas

The Incredulity of Saint Thomas – Caravaggio

Vi lever i helgens glädje hela veckan och jag kommer att utgå från evangeliet som lästes i måndags, Annandag påsk.

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)

Jag kommer att stanna vid en vers, nämligen vers 20:

Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.

Förnuftet och det fysiska

Sedan visade han dem sina händer och sin sida.

Det är ju inte på något sätt konstigt att lärjugarna blev rädda när Jesus från ingenstans dök upp mitt ibland dem. De hade ju låst in sig och ingen hade ju försökt bryta sig in, helt plötsligt står deras älskade mästare mitt ibland dem. Han som de själva såg dö. Även om graven var tom var detta nog inte en tanke som de tänkt.

Det är också det här otroligt fysiska som på så många sätt är provocerande.

I den judiska föreställningsvärlden fanns inte den om att någon skulle dö och komma tillbaka igen på detta sätt. Visserligen hade de ju sett Jesus uppväcka Lasaros, men nu var det ju Jesus själv som dött. Och till på köpet utgav han sig för att vara Gud och dö för våra synders skull.

Det är provocerande därför att det stack ut mot den grekiska samtidens skiljande på kropp och själ där kroppen var något lägre, mindre fint. Det hade varit mer tilltalande i samtiden med en slags andlig uppståndelse, en sådan som vissa vill teoretisera om än idag, att Jesus inte skulle uppstått fysiskt.

Det är provocerande därför att det är en väl underbyggd historisk händelse. Hade beskrivningen gällt vad som helst annat än något övernaturligt hade det setts som kanske den antika historiens mest självklara faktum. Därför att textstödet är så otroligt bra, det finns flera vittnesmål nedskrivna, de är inte helt överens om detaljerna men i det stora hela är de det. Det finns en stark tradition när det gäller avskrifter så vi har god och säker kunskap om att evangelierna inte har skrivits om längs med vägen och de är inte heller särskilt smickrande mot dem som verkligen kunde ändrat i berättelsen – nämligen lärjungarna.

För oss som kristna är detta en god grund att stå på rent historiskt, det finns så bra belägg som man kan kräva helt enkelt.

Den egna upplevelsen och det profetiska

Lärjungarna blev glada

Naturligtvis blev lärjungarna glada när de fick möta Jesus igen. Men det handlade om mer än så, eftersom han i avskedstalet berättat om detta för dem. Att de skulle bli ledsna eftersom han skulle dö men sedan bli glada när han kom till dem efteråt. Nu händer det.

Gud är en pålitlig Gud som gör det han säger att han ska göra. Lärjungarna har fått se det under de år de följt Jesus att han uppfyllt det han sagt och profetior från gamla testamentet. Nu uppfyllde han även detta att han skulle uppstå igen. Insikten om vad detta innebär börjar sakta rinna in i dem.

Precis som lärjungarna blev glada och uppfyllda när de mötte Jesus igen, så är det så för oss också. Vår upplevelse av Gud skiftar och vi kan få den på olika sätt.

Kanske minns du när du blev döpt? Kanske konfirmationen? Eller någon gång du tagit emot nattvarden och fått ett starkt möte med Gud? Eller när du bett, läst Bibeln eller gått i kyrkan? Sjungit? Eller när du fått förbön av någon annan? Kanske tilltal någon annan har fått och gett till dig?

Gud möter oss på så många sätt och det kan naturligtvis vara tufft att inse att det finns saker i livet som du behöver ändra på, om det är något sådant som påpekas. Men vi kan också få förlåtelse, helande och inre läkedom i våra av Gud.

För min egen del är nog förlåtelsemomentet det som starkast och mest konsekvent funnits med mig genom åren. Den påtagliga upplevelsen av att bli fri från skuld jag bär på, är för mig personligen en av de mest konsekventa andliga upplevelserna. Den kommer inte alltid, naturligtvis och jag får även möta Gud på annat sätt. För er kanske det finns annat som står som den tydliga kärnan där du oftast får en egen upplevelse av Gud.

Det är viktigt att låta upplevelsen finnas med i det kristna livet, även om det inte är den som är allenarådande.

Bekännelsen

när de såg Herren.

När de såg Herren, det är en bekännelse i detta. Den urkristna bekännelsen att Jesus är Herre handlar om just detta. Jesus Kristus har uppstått från de döda och är därmed Herren över alla levande och alla döda. Han är Gud.

Lärjungarna hade den påtagliga upplevelsen av att få möta Jesus och de hade kunskap, ett slags ramverk för att förstå det här mötet på. De visste om vem Jesus var för han hade berättat för dem och när han uppstått och de mötte honom igen kunde de förstå vad som skett på grund av vad de tidigare hade hört.

Så är det även för oss i våra liv, vi får förstå, tolka och uppleva våra liv i hur Gud rör vid dem både genom direkta möten med Honom men också genom de indirekta genom det ramverk av kunskap och förståelse vi har från Bibeln och den kristna tron.

Det är en tro att lita på, eftersom vi har en Gud att lita på.

Amen.

Skärtorsdagens (dagens) predikan

ica-reklamen

Evangelietexten (Lukas 22:7-23)

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.” Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

Inledning (ICA)

Är det några av er som sett ICAs reklamfilm om påsken i år?

De har dragit in den igen nu, så om du inte redan sett den är det kört. Och om man får tro många så har du inte missat något. Den går i korthet ut på att en av karaktärerna citerar Jesus instiftelseord över nattvarden och blir avbruten av en annan karaktär som tolkar det hela så bokstavligt att hon tror att han som säger orden talar om sig själv. Säger något om håriga kroppar och tycker han ska smaka på något annat. Roligt tycker vissa, kränkande tycker andra.

För egen del blev jag också, får jag erkänna, illa berörd när jag såg den på TV. Nattvarden är ju helig för mig, så när någon citerar de orden i ett sådant sammanhang och det sedan skämtas bort så blir jag känslomässigt illa berörd. Kränkt är fel ord, men jag gillar det inte.

Jag passade på att nämna det hela på Facebook och bjuda in till vår mässa här i kväll så man får uppleva ”originalet” i stället.

Hur som helst, nattvarden är något alldeles speciellt och jag tror att om ICAs reklambyrå tagit sig tiden att sätta sig mer noggrant in i saken så skulle de kanske gjort reklamen lite annorlunda.

Nattvarden är ju vårt förbunds måltid, det knyter oss samman på ett alldeles särskilt sätt med Kristus själv.

Och jag tänkte vi skulle titta lite närmare på detta som är så speciellt tillsammans. Finns det anledning att bli upprörd över ICA-reklamen?

Den israelitiska bakgrunden till nattvarden

Den påskmåltid som Jesus och lärjungarna går till Jerusalem för att fira är inte den kristna påsken, för den har inte skett än och lärjungarna vet inte vad som ska hända. Utan de har ordnat med denna lokal de ska vara i, den övre salen. De har förberett med påskalamm som grillats i templet, ett felfritt lamm. De förberett och dukat för den högtid som dels kallas för påsk, eller pesach och dels för det osyrade brödets högtid. Det är den högtid som man firar för att man blev befriad ur slaveriet i Egypten och den firas som en följd av det förbund man ingick med Gud.

Så när Jesus instiftar nattvarden gör han det ”ovanpå” den judiska och det är mycket symbolik och kopplingar däremellan.

Det finns så mycket att prata om och vi hinner så lite, så jag kommer avgränsa mig till att prata lite utifrån brödet och vinet i som finns i nattvarden.

Brödet

Brödet symboliserar Guds plötsliga handlande

Gud har initiativet och folket vet inte när denna befrielse ska ske, den sker enligt Guds egen tidtabell. De får veta att de inte hinner jäsa något bröd, utan de får baka det platt i stället. De ska vara redo att resa på en gång, de äter med reskläderna på och vandringsstaven redo.

Detta är en symbol även för oss, med det platt brödet i nattvarden. Guds plötsliga handlande som sker utanför våra ramar och tidtabeller är ett uttryck för hur Guds frälsande nåd drabbar oss hur och när han vill. Guds frälsning är inget vi förtjänar, i samma stund du har en längtan efter Gud i ditt hjärta, en önskan om att det kanske skulle kunna vara sant, så har du fått trons frö sått hos dig. En gåva från Gud själv, något som sker helt utanför våra förväntningar och tidtabeller. Gud agerar och vi får följa.

Brödet symboliserar syndfrihet

Surdegen man använde för att jäsa med, är i någon mån gammal deg. Det är deg som fått surna och bli gammal. Det är en bild för synden, Jesus använder den själv och varnar för den. Det kraftfulla med surdeg är att det bara behövs lite grann för att hela degen ska påverkas av den. Vilket är bra i brödbak, men mindre bra när det gäller synden i våra liv. Men så är det, synden påverkar hela våra liv, hela vår Gudsrelation är förstörd på grund av synden.

Detta förbund man slöt med Herren var något nytt, då skulle det gamla ut, så man skulle samla ihop all surdeg som fanns i hushållet och på morgonen innan man firade påsken skulle man bränna den. Vilket infaller vid samma tidpunkt som Jesus korsfästelse på långfredagen. Jesus blev gjord till synd och led för vår skull.

När Jesus identifierar brödet med sin kropp så kopplar han just till sitt eget perfekta offer, att han är helt fri från synd, helt ren och fläckfri. Därför är våra nattvardsbröd också platta, för Jesus offer är utan surdeg, utan synd. Och när vi äter det brödet tar vi emot Kristi kropp, alltså hans felfria offer blir en del av oss, av våra kroppar.

**Brödet är ett sätt att minnas befrielsen***

När man i den judiska påskmåltiden äter av brödet minns man kollektivt hur man som folk blev befriade ur Egypten, med hast. Det är befrielsen som står i fokus, inte slaveriet man blev befriad ur. På samma sätt är det för oss. Vi får nåd och förlåtelse i nattvarden och vi minns den befrielse vi fått när vi fick trons gåva – alltså dopet. Nattvarden är alltså en måltid vi firar när vi redan ingått förbundet, därför väntar vi med nattvard till vi är döpta.

Vinet

Vad gäller vinet så tänkte jag också nämna tre saker:

Påskalammets blods beskydd

Israeliterna fick ju slakta ett felfritt och perfekt lamm, som de sedan rostade för att äta. Men de skulle stryka dess blod på dörrposterna. Detta för att Guds ängel skulle gå förbi deras hem och bara drabba de egyptiska hemmen, där ängeln tog den förstfödde sonens liv. Påskalammets blod beskyddade alltså israeliterna.

Så är det också för oss, Jesus offer på korset skyddar oss från döden. Hans offer är perfekt och vi får ta del av hans blod och blir därmed skyddade från döden. Jesus offer kan kopplas just till den förstfödde sonen, Jesus är ju Gud Faderns enfödde Son och hans offer blir i vårt ställe.

Förbundsblodet, håller oss samman med Gud

I 2 Mos kan vi läsa om hur Gud tillfrågar folket om de vill ingå ett förbund med honom. Folket svarar med en mun, står det, att ja det vill de. Då bygger man ett altare som man offrar på. Hälften av blodet stänker Mose på altaret och hälften av blodet över folket.

Ganska äckligt att få blodet stänkt över sig, men det sker för att knyta samman förbundet mellan Gud och folket. Blod är i regel ganska upprörande för oss att se, det beror, tror jag, på att det är liksom förutsättningen för våra liv att vi har blod. Så när det vi ser blod är det en signal på att livet hotas. Men jag tror just att symboliken här handlar om blodet som en symbol för liv. Att folkets liv knyts samman med Guds.

Så är det för oss också, det nya förbundet Jesus instiftar sker också genom blod, hans blod när han offrar sig på korset för vår skull. Vi får genom hans blod bli sammanfogade med Gud, vi blir Guds barn och hålls samman med honom.

Förbundet levs ut framåt

Förbundet som blodet beseglar levs ut i nuet med sikte på framtiden. Så var det för det israelitiska folket då när de ingick det och så är det för oss nu när vi som kristna ska leva våra liv. Vi får leva i det nya förbundet som skyddar oss från döden och i gemenskap med Gud.

Vårt hopp står till framtiden, till den dag då vi får gå hem till Herren och den dag då han skapar nya himler och en ny jord där rättfärdighet bor.

Slutligen några ord till om Jesus

Det som gör allt detta till så mycket mer än symboler och bara ord är det Jesus säger om nattvarden. Han säger att det är hans kropp och hans blod. Inte bara symboler, utan att de faktiskt är det. Och det är vad som gör nattvarden till sakrament, att vi litar på att när Jesus säger att det är hans kropp och hans blod så är det så. Brödet och vinet blir inte bara symboler eller saker som ska påminna oss om något som skett, utan det knyter oss bokstavligt ihop med det som skett. Jesus verkliga närvaro i nattvarden gör att när vi tar emot den så renas vi genom hans offer från vår synd och vår gemenskap med Gud förnyas. Detta är något att lita på.

After preach: Palmsöndagen

Jesus intåg i Jerusalem

Jesus intåg i Jerusalem

Jag har börjat skriva ned mina predikningar i efterhand för att publicera här på bloggen. Men det är just det, vad jag skrivit ned utifrån de punkter jag haft i åtanke när jag predikar. På gott och ont.

Episteltexten (Rom 5:1-5)

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Evangelietexten (Luk 19:28-40)

Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.

Har du varit på bröllop någon gång?

Oavsett om du har det eller inte kanske du har sett något bröllop på TV, eller i alla fall klipp ur bröllop. Innan det drar igång så är alla lite pirriga inne i kyrkan. Brudparet står på andra sidan porten i vapenhuset, de är dödsnervösa (i regel) och förhoppningsvis har de fått något i sig, åtmintone vatten, så de inte riskerar att svimma av ansträngningen. Sedan sätter klockorna igång och sen musiken. Portarna öppnas och de går in, hand i hand, församlingen vänder sig mot dem och tittar på hur fina de är, ler och är glada.

Jesus intåg i Jerusalem kan liknas lite vid intåget till ett bröllop, ett kungabröllop. Jesus är ju kung, till och med kungarnas kung, och det var festligt med intåget i Jerusalem. Folket lade ut sina mantlar och bildade en ”röd matta” för Jesus. Han red på en åsna, precis som kung David gjort en gång i tiden, för att kunna möta sina landsmän öga mot öga och vara deras ledare, inte bara en herre från ovan. Jesus gör samma sak, men då både med motivet att möta folk men också för att anspela på David och uppfylla en profetia (Sak. 9). Folk ropar Hosianna runt honom och man hyllar honom som den kung han är. Det är ett bröllop för att han ska gifta sig med sin brud (kyrkan är Kristi brud, inte någon person. För att lära mer om kyrkan som Kristi brud se t.ex. Ef 5). Jesus blir ”ett kött” med den troendes själ och genom denna förening så sker det saliga bytet. Vi får överlämna vår synd och skuld till honom och han ger oss förlåtelse och rättfärdighet i utbyte. Men samtidigt som detta är ett bröllop så måste det sluta (eller snarare börja) med något annat. Jesus har alla glada människor runt sig, samtidigt tror jag att han också har en växande ångest inom sig inför det som ska komma. Han blir firad och har skäl att vara glad över det och samtidigt ser han kanske korset hägra över Jerusalem medan han rider in. Förhoppningsvis tänkte inte/tänker inte ni på döden när ni gifter er/gifte er…

Men för Jesus finns den där spänningen, han firas rättmätigt i nuet, men snart finns det svårigheter, lidande och till med död i framtiden för honom. Och jag tror det på samma sätt kan finnas spänningar i våra egna liv. Det finns mycket runt om oss som är glatt, positivt och bra. Sådant som det är värt att fira, det kanske går bra med jobbet, familjen, intresset eller vad det nu är. Saker som syns utåt och som vi i regel också delar med andra. Men samtidit kan det finnas annat i våra liv, som inte är lika glatt. Samtidigt. Det kan vara svårigheter och lidanden av olika slag som vi möter eller ska möta, men som inte syns lika väl utåt.

Aposteln Paulus fick vara med om det mesta i sitt liv. Han börjar ju sin karriär (som vi får ta del av den) som en som förföljer och medverkar till att kristna blir dödade. Sedan blir han omvänd på vägen till Damaskus, den ångesten kan inte ha varit rolig att ta itu med (”jag är medskyldig till att människor fått dö oskyldigt, för sin tro på Jesus”). Sedan blir han själv förföljd som kristen, han får firas i korg från stadsmuren för att undkomma sina banemän, han blir jagad, slagen och hånad. Och så småningom fängslad och till sist dödad. När han skriver som han gör i episteltexten kan man knappt tänka sig att det är en man som är med om sådana saker. Och vi ska titta närmare på episteltexten tillsammans, andra halvan av den som är ett slags andligt program.

Där står det att lidandet skapar uthållighet och att uthålligheten skapar fasthet och slutligen att fastheten skapar hopp. Vi börjar med första punkten.

Att lidandet skapar uthållighet

När vi blir vänner med en ny person, blir tillsammans med en som är vi är kära i eller till exempel börjar träna något som vi inte gjort förut. Så är det när lidandet kommer, som vi prövas i vårt val. Kommer jag kunna hålla ut i idrotten? Kommer jag att kunna hålla ut i min kristna tro? Är den här relationen (oavsett vilken sort) värd att satsa på?

Och det är när vi går genom svårigheter och lidanden som vi märker vad vi tycker det är värt att satsa på, men frågan ställs också till oss om vad vi själva vill?

Vi blir också avslöjade, åtminstone inför oss själva, med sådant vi kanske inte vill se hos oss själva. Helt plötsligt dyker avundsjuka upp, eller snålhet, flyktbeteenden, aggression, frustration, otålighet eller annat.

Och det är när vi möter dessa svårigheter som vi mogna och blir uthålliga, vi klarar av att hålla ut.

Men kanske är det så för dig att du inte bara märkt att du håller ut i en del i ditt liv, kanske har du också tänkt på (eller till och med associerade främst till det när du läste vad jag skrivit ovan) alla de gånger du inte har hållit ut. Att du inte förmår att satsa som du borde. Det kan handla om de stora frågorna, om relationer och andra engagemang. Men det kan också vara på ett litet sätt, i de små sakerna, att du inte förmår att göra som du borde eller tänka och känna rätt.

Det är inte svårigheten som skapar det där sakerna hos oss, utan det finns redan i oss men nu syns det. Nu kan vi inte hålla inne med det längre.

Och det för oss över på:

Att uthålligheten skapar fasthet

För när vi står i den kampen och måste möta oss själva och det vi bär med oss, så förändras vi. Sakta men säkert växer vi som människor, om vi tar kampen. Tar vi kampen mot ilskan, otålighten, snålheten eller vad det nu är som dyker upp så förändras vi som människor och vi blir mer fasta. För beslutet att hålla med en annan människa, eller målet som du kämpar för att uppnå kom precis ett steg närmare.

Du har betalat något för det som är värdefullt för dig och du blir därmed fastare i din kamp, i ditt arbete.

Så är det också med den kristna tron, inte bara med relationer och andra intressen. När vår tro prövas, när saker inte är lätta för oss och vi kanske ställer oss frågan om vi verkligen kan hålla ut i tro eller om vi kan bli förlåtna. Så mognar vi och förändras genom den kampen. Många gånger är den svår, men över tid leder den i stället till större fasthet och trygghet i vilka vi är och att vi tillhör Gud.

I viss mån kan man säga, utan prövningar vet du verkligen vem du älskar då?

Något som blivit aktualiserat för mig om och om igen sedan jag blev vuxen är detta att det finns nästan inget riktigt värdefullt i mitt liv som jag inte på något sätt fått betala för. Det kostar på att bygga en bra relation, därför det kräver ödmjukande av det egna egot. Det kostar på att ha barn, därför det kräver att blir slav under hård mästare, som visserligen är en underbar liten varelse. Det kostar på att göra det som är rätt, därför alla vill inte göra det och många kommer kritisera dig. Och så vidare.

Och sen finns alla de där tillfällena då vi inte alls klarar av att göra rätt, då det snarare är besvikelse på besvikelse som sker och någon uthållighet inte syns till alls. I stället blir känslan att ångesten växer, jag klarar inte av att läsa Bibeln som jag ville, jag förmår inte att gå i kyrkan som jag tänkt, jag orkar inte tro som jag önskar och så vidare.

Och att fastheten skapar hopp

Och nu kommer vi in i det sista steget i Paulus andliga program, nämligen det att fastheten leder över i hoppet. För trons del är det så, men också i andra avseenden i livet.

När man går in i något nytt, ett nytt arbete, en ny relation eller något annat kan det vara överväldigande med allt och man undrar hur man ska kunna klara av det hela. Men efter hand som man håller ut i de svårigheter och utmaningar man möter så kommer fastheten, erfarenheten och man blir en tydligare person lär känna sig själv mer och samtidigt börjar man få hoppet, att det här kanske kan gå. Att jag kanske kommer att klara det, fast jag tvivlade på saken tidigare.

Så är det också med tron, när vi får lida för tron, när vi går genom svårigheter i våra liv oavsett om de kommer utifrån eller inifrån så leder de till fasthet som sedan leder till hoppet. Jag kommer över även detta hinder! Detta kan ju gå! Gud förlät även denna synd! Gud var med mig även genom denna svåra tid! Och så får vårt hopp växa.

Men det kan också vara så att vi känner ännu mer ångest när vi läser om detta, att det finns saker i våra liv som inte alls övervunnits och gett oss uthållighet, det har inte gått vidare till fasthet eller hopp utan tvärtom har synden (eller vad det är) bitit sig fast och vi demoraliseras och känner större och större hopplöshet.

Och då är det så fint, att det står som det gör i slutet av episteln: ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” Det är ett hopp som inte handlar om oss själva, utan om något Gud har gjort i våra liv.

För Jesus kommer genomgå lidandet och han är uthållig, hela vägen genom skenrättegång, hån, törnekrona så väl som 39 piskrapp, så väl som att bära på ett kors som han faller under (ajaj, bröstkorgen) och under det att han spikas upp.

Jesus håller inte bara ut, han är fast i sin person också, han förlåter soldaterna (för de vet inte vad de gör) och han lider för våra synders skull till det är ”fullbordat”.

Och Jesus fasthet skapar hopp, för oss. Just för att han kunde vara uthållig och fast hela vägen så får vi ett hopp för våra livs skull. Vi får förlåtelse och rättfärdighet i det saliga byte som sker i våra liv när vi hör till Jesus och han är vår Herre. Vilket för oss tillbaka till intåget igen.

Vi vet, precis som Jesus, vad det är som väntar i Jerusalem. Vi får också känna de där dubbla känslorna. Glädjen över vem Jesus är (vår Gud och Herre) och samtidigt sorgen över att han ska behöva lida och dö för vår skull, att det behövde vara nödvändigt.

Jag tror att vi kan få ut mer av påskens firande och stärkas i vår tro genom att gå in för att följa händelserna under stilla veckan så nära vi förmår. För det finns tröst i att se hur uthållig och fast Jesus var i sitt verk, hur han förmådde det som ingen annan förmår. Och att din synd ryms i hans försoningsverk även idag, även det som du gör i morgon och allt det som i slutändan kommer vara summan av ditt liv. Allt ryms och allt förlåts, Guds kärlek och nåd flödar över och du kan känna dig fri att hylla din konung som ödmjukt kommer ridandes på en åsna.