Skyfall

Varning: Artikeln på andra sidan länken ovan innehåller spoilers.

Stefan Hedmark skriver:

With Craig, the franchise is firmly footed in a tradition that fits our time like a glove.

Jag kan inte annat än hålla med, Craig-filmerna är bra. Men Skyfall tar priset av dem, utan tvekan bäst och utan tvekan en av de bästa. Punkt.

Bonds ogenerade kvinnoslukan, hans bekvämlighet med att döda och hans dödsförakt får en bra bakgrund och skapar en mer trovärdig karaktär.

Hur man är oense

För något år sedan översatte jag essän nedan, den är ständigt aktuell och väl värd sin läsning. Jag ber om ursäkt för känsliga läsare som inte uppskattar svordomar1, men jag ville vara trogen Paul i hans uttryckssätt.

Om du föredrar att läsa essän på originalspråk finns den här: How to disagree.

Översättarens förord

Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år.

Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä ska nå fler och på ett positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier).

Hur man är oense

Mars 2008, Paul Graham

Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan, skrev författare och läsare läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum, och på sina egna bloggar.

Många som svarar på något, är oense om det. Vilket ska förväntas. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren skrev, men han har antagligen redan utforskat de intressantaste följderna. När du inte håller med går du in på områden han kanske inte har utforskat.

Resultatet är att betydligt mer oenighet pågår, särskilt om man mäter i ordmängd. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en fara att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Speciellt online, där det är lättare att säga saker du aldrig skulle säga öga mot öga.

Om vi alla ska vara mer oense, behöver vi vara noggranna med att göra det väl. Vad betyder det att vara oeniga väl? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att ge namn på de mellanliggande nivåerna. Så här kommer ett försök till en oenighets-hierarki:

OH0. Utskällning

Detta är den lästa formen av oenighet, och antagligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna:

> Du é en jävla idiot!!!!!!!!!!

Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som

> Författaren är en uppblåst amatör.

är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.”

OH1. Ad Hominem

En ad hominem attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en senator skrev en artikel om att senatorers löner borde höjas, skulle man kunna svara:

> Det är naturligt att han säger så. Han är ju en senator.

Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med senatorns argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är senator?

Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om hans brist på auktoritet orsakade hans misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är det inte ett problem.

OH2. Svara på tonläge.

På nästa nivå börjar vi se svar på text, snarare än på författaren. Den lägsta formen av dessa är att vara oense med författarens ton. T.ex..

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt.

Det är visserligen bättre än att attackera författaren, men det är fortfarande en svag form av oenighet. Det spelar mycket större roll om författaren har rätt eller fel än vad han har för tonläge. Speciellt eftersom tonläge är så svårt att bedöma. Någon, för vilken ett ämne är känsligt, blir kanske förolämpad av en ton som för andra verkade neutral.

Så, om det värsta du har att säga om något är att kritisera dess tonläge, har du inte mycket att säga. Är författaren nonchalant, men korekt? Hellre det än allvarsam och fel. Och om författaren har fel någonstans, påvisa var.

OH3. Motsägelse/Dementi.

På denna nivå får vi slutligen svar på vad som sades, snarare än på hur och av vem. Den lägsta formen av svar på ett argument är helt enkelt att påstå motsatsen, med lite eller inget stödjande bevis.

Detta kombineras ofta med ett OH2 påstående, som:

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt. Intelligent design är en legitim vetenskaplig teori.

Motsägelser kan ibland vara relevanta. Ibland räcker det med att bara se motsatsen påstådd för att man ska se att det stämmer. Men normalt sett är bevis till hjälp.

OH4. Motargument.

På nivå 4 når vi den första formen av övertygande oenighet: motargument. Former upp till denna nivå kan normalt sett ignoreras som bevislösa. Motargument kan bevisa något. Problemet är, det är svårt att sätta fingret på exakt vad.

Motargument är motsägelse/dementi plus resonemang och/eller bevis. När det riktas direkt mot det ursprungliga argumentet, kan det vara övertygande. Men tyvärr är det vanligt för motargument att riktas mot något aningen annat. Rätt ofta när två personer debatterar passionerat om något debatterar de om två olika saker. Ibland är de till och med överens med varandra, men är så fångade i stundens hetta att de inte inser det.

Det kan finnas legitima skäl att argumentera emot något aningen annorlunda mot vad den ursprungliga författaren skrev: när du upplever att de missade pudelns kärna. Men när du gör det, måste du explicit tala om att du gör det.

OH5. Vederläggning.

Den mest övertygande formen av oenighet är vederläggning. Det är även den ovanligaste, eftersom den kräver mest arbete. Det är så att oenighets hierarkin formas en sorts pyramid, på så vis att ju högre du kommer desto färre exempel finner du.

För att vederlägga någon behöver du antagligen citera dem. Du behöver finna tydliga bevis, ett stycke där allt du inte håller med om är vad du uppfattar som brister, och sen förklara varför det brister. Om du inte kan finna ett specifikt citat att vara oenig om, riskerar du att argumentera med en retorisk halmgubbe.

Vederläggning innebär oftast citat, men citat implikerar inte nödvändigtvis vederläggning. Vissa författare citerar delar av sådant de inte håller med om för att ge intrycket av att ge en legitim vederläggning, sedan följt av ett svar så lågt som OH3 eller till och med OH0.

OH6. Vederlägga huvudpoängen.

Kraften i vederläggningen beror på vad du vederlägger. Den mest kraftfulla formen av oenighet är att vederlägga någons huvudpoäng.

Även på en nivå så hög som OH5 kan vi ibland möta avsiktlig oärlighet, som när någon plockar fram små poänger av en argumentation och vederlägger dem. Ibland är andan detta görs i, mer av en sofistikerad form av ad hominem än faktisk vederläggning. Till exempel, att korrigera någons grammatik, eller kasta sig över mindre misstag i namn eller siffror. Om inte den motsatta uppfattningen faktiskt bygger på sådana saker, är enda syftet i korrigerandet att misskreditera sin motpart.

För att verkligen vederlägga något krävs att man vederlägger dess huvudpoäng, eller åtminstone en av dem. Och det innebär att man explicit måste ge sig hän åt huvudpoängen. Så en verkligt verkningsfull vederläggning skulle se ut så här:

> Författarens huvudpoäng verkar vara x. Eftersom han skriver:

> Men detta är fel av följande skäl…

Citatet du lyfter fram som felaktigt behöver inte vara det faktiska argumentet för författarens huvudpoäng. Det är nog för att vederlägga något det bygger på.

Vad det betyder

Nu har vi ett sätt att klassificera olika former av oenighet. Men vad är det bra för? Vad oenighets hierarkin inte ger oss är ett sätt att hitta en vinnare. OH nivåer beskriver bara formen för ett påstående, inte om det är sant. Ett OH6 svar skulle fortfarande kunna vara helt felaktigt.

Medan OH nivåer inte sätter en lägre gräns för hur övertygande ett svar är, så sätter de en övre gräns. Ett OH6 svar kanske inte är övertygande, men ett OH2 eller lägre svar är aldrig övertygande.

Det mest uppenbara övertaget klassificeringen av oenighetens former är att det kan hjälpa människor att väga vad de läser. Det hjälper dem speciellt mot intellektuellt ohederliga argument. En vältalig talare eller författare kan ge intrycket av att fullständigt utplåna sin opponent endast genom att använda kraftfulla ord. Faktum är att det nog är den definierande kvalitén hos en demagogi. Genom att ge namn på olika former av oenighet, ger vi kritiska läsare en nål för att spränga sådana ballonger.

Sådana etiketter hjälper författare också. Den mesta intellektuella ohederligheten är oavsiktlig. Någon som argumenterar tonläget i något han inte håller med om kanske tror att han verkligen säger något. Att zooma ut och se sin nuvarande position på oenighets hierarkin kanske inspirerar honom att försöka höja sig till motargument eller vederläggning.

Men den största nyttan av att vara oeniga väl är inte bara att det kommer göra konversationer bättre, det kommer göra människorna som har dem lyckligare. Om du studerar konversationer, kommer du finna att det är betydligt fler elakheter nere på OH1 än uppe på OH6. Du måste inte vara elak när du har en poäng att driva hem. Faktum är, att du inte vill det. Om du verkligen har något att säga, är elakhet bara ivägen.

Om människor blir mindre elaka genom att höja sig på oenighets hierarking, kommer det göra de flesta av oss lyckligare. De flesta människorna gillar egentligen inte att vara elaka; de är det för att de inte kan hjälpa det.

Tack till Trevor Blackwel och Jessica Livingston för att de läste utkast till detta.

Och tack till Mattias Thurfjell och Christoffer Skogholt för att de läste utkast till min översättning av detta.


  1. Jag är inte särskilt förtjust i dem själv heller. 

Kristen för att pappa sa så

De senaste dagarna har jag kommit att tänka på detta med min uppväxt som kristen, dels av Twitterstormen (nej, jag länkar honom inte) och dels av en debattartikel på Svd1.

”Du är så klart kristen för att dina föräldrar är det”

Jag tror att de flesta av oss som är uppvuxna i kristna familjer (och som förblivit kristna) får eller har fått höra detta. Budskapet som ligger under uppfattar jag ofta som: För varför skulle man annars frivilligt välja att vara religiös?

Min uppväxt var vad som med rätta kan kallas för en djupt religiös sådan2, vi bad aftonbön varje kväll, vi bad bordsbön innan varje måltid och vi åt ofta gemensamt. Vi gick i kyrkan varje (riktig) röd dag, enbart med undantag för sjukdom, och vi fick lära oss att vi skulle läsa Bibeln varje dag. Mina föräldrar lärde mig mycket om Bibeln och om teologi, när jag var konfirmand visste jag i princip allt som skulle undervisas och mycket mer därtill.

Men vad som också var fallet var att vi diskuterade Bibeln, tron och teologi tillsammans. Vi analyserade, kritiserade och samtalade kring ståndpunkter. Vi blev uppmuntrade till att ta kritisk ställning till det som sades till oss, särskilt om det var präglat av den sekulariserade och ofta anti-kristna åsikter präglade undervisningen. Det har lett till att jag har format min egen åsikt aktivt och i relation till vad som lärts ut, men inte heller alltid till samma sak som mina föräldrar tyckte.

När min SO-lärare på högstadiet ogenerat sa att Islam var den största religionen och jag sa emot honom, så fick jag höra att det berodde på min kristna tro att jag sa det. Han vägrade lyssna på mig och ville inte förstå att jag fått mina siffror från en uppslagsdel i en kalender3 (som då gav siffror på runt 2 miljarder kristna och 800 miljoner muslimer (som var den näst största religionen enligt kalendern)). Han ville inte heller ge någon källa för sin uppfattning.

Min gymnasielärare i biologi4 sa när hon redogjorde för ursoppan och den märkliga uppkomsten av liv att det som gjorde att förutsättningarna för liv inte bara bestod utan att gnistan av liv tändes skulle vara det enda någorlunda goda skälet att tro på Gud. En s.k. God of the gaps-syn som jag mer än gärna betackar mig för.

Samma lärare blev förstås, med rätta, förfärad när jag tidigt gjorde klart att jag var 7-dagarskreationist5. De av er som känner mig lite mer vet hur ödmjuk jag är, tänk er då hur jag var som än mer finslipat ödmjuk 16 åring…

Min poäng med dessa exempel och berättelse om min barndom är att jag haft all anledning under både min uppväxt och efter det att fundera över min tro. Det är inte så att jag bara för att jag vuxit upp i en kristen familj liksom halvt av misstag behållit min barnatro. Och jag har svårt att tro att det är så för särskilt många i min situation, inte heller av dem som går i en kristen friskola. Helt enkelt därför att hela vårt samhälle är så präglat av värderingar som går på tvärs med kristen tro6 att man inte kan undvika dem.

Jag har korrigerat, ändrat, fördjupat mina uppfattningar på en rad punkter hittills i mitt liv. Tron på Gud finns kvar och har fått en än mer cementerad plats i mig, inte av slentrian eller av lättja utan för att jag utifrån det jag läser, hör, ser, känner och tänker kommer fram till att det är vad som är sant.

Ett kortare sätt att säga allt detta på är som att jämföra det med att någon blir förvånad för att du tror på jämlikhet, sen nickar förstående när denne inser att du är uppvuxen i en familj där man tror på jämlikhet. Det gör ju varken till eller från om vad som är rätt och sant, inte sant?

Anti-intellektualism och de förenklade förklaringarna är lika farliga om de kommer från trosiver7 som från lättja.


  1. Det hör inte till dagens fokus för mig, men läs gärna bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer, för en annan vinkling på debattartikeln. 
  2. Ja, jag vet, mitt case blir inte bättre av att jag berättar detta :) 
  3. Jaja 🙂 Men kom inte och säg att Wikipedia är så mycket bättre! 
  4. Jag gick naturvetenskapligt program. 
  5. Ja, jag vet men det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess! :) 
  6. Du är din egen Gud, köp ACME bla så blir du lycklig, bli rik eller dö när du försöker, ”Gud finns nog inte” osv… 
  7. Oavsett riktning och här inkluderar jag förutom religion också nyateisterna mfl. På livsåskådningens scen står vi alla lika. 

Du var ju borta, din amatör

Nytt avsnitt av Sveriges favoritmashup av teologi och teknologi i en saligt nördig blandning:

Efter en plötslig nördexplosion1 i början fortsätter samtalet mellan Mattias och David kring ämnen som publicering, ortodoxa bönerep och förstås den årliga kampanjen att gå ur kyrkan. Till detta lägger vi Amazons maktmissbruk och förstås en läsning ur Ökenfädernas vishet.

Tyvärr missade vi att diskutera Niklas Svensson och Carl Bildt lite närmare, likaså såg jag Kristen Opinions inlägg först efteråt. Så kan det gå. 🙂


  1. Själva explosionen handlade om mina projekt mypod och footnote, reklamen jag gjorde för denna blogg i övrigt är kanske inte så nördigt. Kyrknördigt då. :) 

Död, du dör

Yvs inte, Död, fast man har kallat dig för mäktig, fruktansvärd, är du ej det,

Som Josefin skriver, är döden inte längre mäktig, Jesus har besegrat den.

Allhelgona är helgen framför andra då vi får fundera över vår egen förestående bortgång. Och som kristna har vi ett hopp att hålla fast vid, en tilltro om något bättre.

Ateisten däremot, får hålla sig nöjd med detta liv och det som denne lyckas uppnå här. Hård dom. Inte minst mot de mest utsatta i världen.

De menar förstås å sin sida att det bara är en konsekvens av sanningen och därför är det bara att gilla läget. All heder åt dem för det, men jag kan ändå inte låta bli att se även denna detalj (döden och vår inneboende önskan om att inte ta slut) som en fingervisning mot det basalt rätta i Alvin Plantingas ”Proper basic belief”1 på Gud. Det krävs inga skäl eller argument, du gör helt rätt i att tro på Gud på samma sätt som på dina medmänniskors existens.

Döden skall själv dö, denna kristendomens underbara paradox.


  1. Som du kan läsa om på Wikipedia Det kräver dock att man är anhängare av ”foundationalism”. 

En slags nystart

Jag minns inte längre när jag började blogga, det är säkert runt 10 år sedan i samband med Blogger. Sedan dess har bloggarna avlöst varandra, skiftat mellan egna domäner (eller sub-domäner) men även funnits på Blogger så väl som wordpress.com.

Det verkar inte som att valet av plattform för bloggande påverkat mitt skrivande. Mer än (ny)startens glada entusiasm, då.

Nu är det dags igen, jag vill nämligen berätta min sida. Tillsammans med min vän Mattias spelar jag in Teoknologi, jag är aktiv på Twitter och App.net, men jag tycker ändå det fattas något. En plats att länka intressanta saker och uttrycka mina åsikter från.

Detta är den platsen. Välkommen!