Vad är en människa?

Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård

Inledning

I dessa dagar, 27 – 29 augusti, pågår präst- och diakonmötet i Uppsala stift. Det arrangeras vart fjärde år med stiftets bägge biskopar som värdar. Jag kommer att blogga från detta möte, men jag lovar inget om omfattningen.

Vad är då en människa att du tänker på henne?

Ett samtal mellan biskop Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård, utifrån Ragnar herdabrev “Längtan möte närvaro”.

Herdabrevet återger lite av Ragnars livsresa och han insåg snabbt att den fortsätter ju även efter brevets utgivande, det var bland annat därför han började blogga. Att inte se potentialen vi har som människor, och många är skadade genom andra och kanske innan de själva kunnat göra något. Det är skrämmande. Det är stort att varje människa har resurser. De som är funktionshindrade är inga “andra”, utan också du och jag. Gud har gett oss ett rum och ett utrymme att agera. Det är svårt särskilt när vi kommer in på ondskans kapitel och vi tenderar att ofta projicera över vår ilska på Gud. Vi får aldrig något riktigt svar på det vi är med om.

Ragnar återkommer till detta att vi, var och en, är ett mini-mysterium och har möjlighet att agera. Ibland uppfattar Ragnar det som, att vi ibland lagt ondskan och det mörka som en slags totalbild av människan. Att det stannar där och döljer resurser som finns. Varje människa har förmågan att skapa och att älska, det är inte där problemet i Gudsrelationen finns, utan den handlar om var vi lägger allt det fina vi har fått.

Ragnar har fått lite skäll för att han har tappat bort Guds helighet. Kristi försoningsgärning blir beskriven utifrån kärleken och utblottelsen, och kampen mellan gott och ont. Önskar man då mera helighet har man önskat om betoning på det juridiska med domstolsförfarande eller att det hela syftar till Gud ska bli nöjd.

Ragnar tror att det vore värdefullt att arbeta mer med relationen mellan kärlek och helighet. Heligheten blir obarmhärtig utan kärlek och kärleken tom utan heligheten. Har vi tappat tilliten till att Gud är mer och gör mer än vad vi själva tänker ut? Särskilt med tanke på “gudsbilder”.

Det Ragnar gillar med gudsbilder är att de sammantaget när vi delar dem med varandra, så visar de en rikedom hos Gud.

Många sammankopplar helighet med felfrihet, men det handlar om vad Gud använder för ett visst syfte. Därför kan vi alla kallas heliga, eftersom han vill använda oss. Trons måttstock kan vara svårare med det, ibland.

Tänk vad mycket färre dumheter vi skulle göra mot varandra om vi såg varandra som heliga.

Katarina: Vad består valet i, i vad har vi fri vilja?

Ragnar: Jag tror vi alla har bidningar av olika slag som begränsar oss och våra val. Det är därför väldigt farligt när kristna talar om det onda som sådant vi tänker gör, säger eller låter bli att säga. Det onda är också något som håller oss fångna. Verksyndsbegreppet får inte stå ensamt, eftersom allt i hela vår värld inte är vårt eget ansvar. Det traumatiska sitter även i det strukturella. Se t.ex. på relationer, när en relation går sönder. Det går inte efter tjugo år att vara ansvarig för tjugo år. Ragnar ser att det är en befrielse i det att inte allt börjar och slutar i oss själva.

De samtalar om ondskan som något som utöver enskilda handlingar också är en större helhet där de många små stegen åt fel hål kan leda till helvetet. Han exemplifierar med den tyska kyrkan under nazisttiden, då man tog de många små stegen åt fel håll. Varje steg i sig var inte nog för att leda snett utan som helhet gjorde det det.

Sådant här finns i vår kyrka också, Ragnar vill inte bli för specifik för han är rädd att det ska leda till att personer känner sig utpekade, som inte heller är närvarande. Men han stämmer in i Olofsgårds analys av att det också kan handla om rädsla för att tappa kontrollen.

Bilden av vad det är att vara en troende är ofta trång i andra människors ögon, att livet är en kamp också med tron. Det är något som slagit honom sedan han började som präst i Stockholm som ung. Han har blivit trött på detta att man ska veta att man är älskad och välkommen som man är, för vad händer sen då? Vad kommer efter det? Det är viktigt att starta i, men det som kommer? Han efterlyser att människor ska få känna att de kan göra skillnad, att de faktiskt kan göra skillnad. Det rimmar illa med vad vi är kallade till som människor.

Vi är företrädelsevis bra på att möta människor som är medelklass och ofta kvinnor, säger Olofsgård. Men att möta annan utsatthet då?

Ragnar tycker att det finns vissa saker som har hänt och som är positiva. T.ex. att arbetet har blivit mer utåtriktat, mer en strävan efter att vara där människor finns. Vad gäller det diakonala arbetet är detta allra mest tydligt. Mer av arbete med de allra mest utsatta i frontlinjen. På 80-talet var det mycket mera av internt och äldreorienterat arbete (de är viktiga de med, men inte bara).

Främlingen, änkan och den faderlöse lyfts fram i GT och NT och är även de grupper som idag lyfts fram i sociala rapporter. Vad är problemet? Ragnar undrar, är problemet att vi inte ser eller att vi inte gör?

Ett exempel på felsituationen är att det är avsevärt färre ensamstående som låter döpa sina barn än de som är två. Vi är glada över att det blir större fester för de som låter döpa sina barn tillsammans, men missar vi inte

Olofsgård lyfter det att världen kommer till oss på ett annat sätt idag än förr, t.ex. genom alla flyktingar som kommer.

Katarina: Zygmunt Baumann ska ha lyft det att det finns en avsaknad av helhetsberättelser i våra liv i en tid av stark fragmentarisering. Många unga upplever sig inte ha något värde och ställs utanför i arbetslöshet. Många kämpar med sin leda och sin brist på att ha ett ärende. Är inte detta ett uppdrag för kyrkan, att hjälpa människor att gå utanför sig själva och på vis skapa bärande berättelser för sina liv. Hur kan vi konkret hjälpa människor?

Ragnar: Jag tror det är viktigt att dessa berättelser blir hörda. Någon som lyssnar och man får möjlighet att dela. Kyrkans viktigaste bidrag i enskilda människors situation är att företräda ett hoppets tecken. Bara genom att beskriva och formulera sin situation har man tagit sina första steg mot befrielsen.

Katarina: Du skriver om den fördolde guden.

Ragnar: Även för den troende människan är inte Gud alltid uppenbarad. Man kan ha tillit till uppenbarelsen, men i livet är Gud fördold för oss. Vi ser inte vad Gud menar eller varför saker får ske. Efteråt kan det ändra sig, men just då är det så.

Biktpräst

Daniel Pereyra om att vara biktpräst:

Jesus gav sina apostlar makten att förlåta synder, och det är en allmänkyrklig tro att även präster har den uppgiften. Vi blir försonade med oss själva, med kyrkan och med Gud genom att ta emot förlåtelsen i Jesus försoning. Vi kan sedan gå vidare, stärkta och uppmuntrade.

Fastslaget

In the last few years, with very little fanfare, we’ve conclusively settled the questions of flying saucers, laker monsters, ghosts, and Bigfoot.

Fantastiskt bra bild av hur XX-of-the-gaps funkar. Alltså att det finns ett utrymme för någon att hävda att XX existerar utan att den andre kan säga emot. Idag när någon säger ”Jag såg Loch Ness odjuret!” Kan du lugnt svara ”Var är bilden?” Och finns ingen bild vet du med än större sannolikhet att inget djur skådats. Och framför allt skulle någon annan fotograferat det.

Samma resonemang, fast om Gud, har en del troende använt och använder; alltså där det finns hål i vår kunskap i dem klämmer man in Gud. Något moment i evolutionen etc.

Personligen finner jag det ovärdigt, det är er ovärdigt skäl att vara troende och det är en ovärdig existens för Gud. Om Gud finns1 är ”of the gaps”-tanken feltänkt.


  1. Som kristen har jag ju en personlig relation till Gud, så naturligtvis tror jag att han finns.

Ofrivllig paus

På grund av oförutsedda omständigheter (vår andra dotter, Junia, föddes; whoop whoop!) så kommer resten av mina inlägg om ECIC att få vänta lite. Kanske kommer det en och annan post under tiden 🙂

Junia ett par dagar gammal
Junia Silverkors

Multi-site reality

Jag skrev om Heidi Campbells föreläsning här, hon har fem huvudpunkter i sin föreläsning och artikel:

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

I dag reflekterar jag över den andra punkten, om du missat första reflektionen hittar du länken i listan ovan.

Internetcafé

2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet

Platsfrågan mer och mer ointressant

Huvudfrågan i just denna fråga är att det inte längre är relevant (för väldigt många människor) att göra skillnad mellan vad som sker på nätet och utanför (samtidigt som vi gör det1). Genom att vi har mobiltelefonen i fickan har vi ju Facebook med oss var vi än går och var vi än står (så länge vi har täckning), det märks inte minst på varje vanlig busshållplats eller bussresa. Nätet är inte som TV eller en bok man slår igen och lämnar bakom sig, det finns över allt och vi använder det ständigt och förutsätter det.

Poängen är att vi behöver tänka helhet i vår närvaro i verkligheten, där nätet är en del av den närvaron. Jag tror också det kan vara en viktig del i att hjälpa oss att vara grundande i vårt agerande på nätet och motverka de negativa aspekterna av disinhibition effekten (se Ciaráns föreläsning2).

Så här har vi alltid gjort, annars är det inte på riktigt

Nästa stora poäng var att de rum som skapas påverkas av användarnas offline-värden. Exemplet som gavs var den anglikanska katedralen i Second life, som ju verkligen är byggd som en katedral fast i en virtuell värld och man firar gudstjänster där med stor regelbundenhet. Den är formad av de föreställningar användarna redan bär med sig om hur en kyrka ska se ut eller vara, trots att förutsättningarna inte alls är de samma.

Den skillnaden är nog underförstådd i föreläsningen men väl värd att fundera på. Arkitekturen i katedralerna är präglad av den tidens teknologiska kunskap och utifrån sådant som gravitationen, tingens vikt och hållfasthet. Saker som inte har samma spelregler online, i alla fall inte med nödvändighet.

Det vore spännande att se hur man kan forma virtuella rum som stärker gemenskapen på ett sätt som är unikt utifrån de förutsättningar som ges.

Dock ska vi komma ihåg att virtuella verklighetsvärldar hittills haft ganska korta levnadsspann eller i alla fall popularitet. Den skillnad jag dock kan se är mot ett MMORPG som World of Warcraft som i allra högsta grad är en virtuell verklighet men också ett spel som haft långt levnadsspann och hög popularitet under lång tid. Jag är dock osäker på den intressanta effekten för oss är där, så länge vi inte får bygga kyrkor/kristna församlingar i den världen (vilket går emot dess karaktär av fantasy-värld).

Asynkron bön något för dig?

En annan intressant sak som kom upp under konferensen och som anknyter till detta är frågan om asynkront gudstjänstfirande, t.ex. berättade en engelsk katolik om hur de satt upp webbkamera i kyrkan och att man kunde bevista en begravningsgudstjänst efter att den firats för att på så vis få ta sitt farväl fast man är fler tidszoner ifrån och inte kunnat förrän då. Likaså sker asynkrona gudstjänstfiranden hela tiden, även i Sverige idag och även i Svenska kyrkan. Se till exempel gudstjänstpodden från st Ansgar i Uppsala.

Att be asynkront har kristna och judar gjort i alla tider, i någon mån, då läsandet och bedjandet av Bibelns texter just är asynkron bönegemenskap. Något som sker gemensamt och tillsammans inför Evighetens tron men tidsligt och rumsligt väldigt spritt i världen.

Så jag tycker inte vi ska undervärdera den asynkrona tillbedjan, men inte heller övervärdera den, vår Herre Jesus säger ju själv att där två eller tre har samlats i hans namn är han mitt ibland dem. Det betyder ju ändå att det finns en poäng med att samlas och inte bara att be på sin kammare (vilket ju är en klassisk kyrklig och kristen ståndpunkt).

Detta resonemang leder mig till slutsatsen att en gudstjänst man tar del av i sitt hem asynkront (på TV, radio eller nätet) lättast kan ses som en del av den egna tillbedjan snarare än en del av ett gemensamt gudstjänstfirande. Åtminstone så länge som det sker utan interaktion med andra troende som tar del av samma sak.

Överlapp mellan olika rum i praktik och ideologi

I föreläsningen ges Northland church som ett exempel på en kyrka som försöker kombinera ”multi-site reality” genom att dels fira gudstjänst samtidigt på flera fysiska platser och dels genom live-streaming på nätet så man kan samlas på Northlands hemsida för att delta eller genom Facebook. Man kan lägga fram böneämnen för varandra och man kan få ha enskilt samtal med en av deras pastorer. Ungefär 2000 personer deltar idag i deras gudstjänster över nätet.

Personligen känner jag sedan tidigare till Mars Hill Church i Seattle som sedan lång tid lägger ut sina predikningar och en del gudstjänster online och som är oerhört populära, de är också en (i fysisk bemärkelse) multi-site kyrka men de spelar emellanåt in predikan på första gudstjänsten (och live-sänder samtidigt till de campus som firar gudstjänst samtidigt) och sedan spelar de upp den på de andra. Så där förekommer det en mix. De har dock inte samma möjlighet att skapa en huskyrka som träffas på annan plats och ger inte heller samma möjligheter online.

Tydliga fördelar med detta är ju att man potentiellt kan nå väldigt många fler än annars, människor som inte med nödvändighet har en god andlig miljö att vara del av. Det gäller både undervisning så väl som gemenskap, och där kan nätet vara ett viktigt komplement om än inte den enda källan till kristen gemenskap (det är i alla fall inte önskvärt).

Att experimentera med sådant här kräver förstås både sin organisation men också teknologiska förutsättningar, samt en församling som är villig till det. Utöver detta kommer en viktig teologisk reflektion man behöver föra kring vad predikan är och vad som tappas respektive vinns på att göra på detta sätt.

Med dessa funderingar i ryggen kan vi vända blicken mot spänningen samt utmaningen mot den traditionella kyrkan som vi tog del av i föreläsningen.

Att vi ses fysiskt betyder inte att du har mer rätt

Spänningen formulerades så här: Kontexten offline behöver inte längre fungera som den primära källan för andlig kunskap och relation.

Utmaning för traditionell kyrka: Integration and konvergens. När online blir primärt hur gör vi för att integrera och konvergera med deras andlighet? Hur kopplar vi deras andlighet som upplevs på webbsidor med fysiska gemenskaper?

  • Nätet är överallt, det gör att kyrkan också kan vara det (i ytterligare en bemärkelse).
  • Asynkron bön har kristna i alla tider gjort, ingen idé att haka upp sig på det bara för att nätet är involverat.
  • Överlapp mellan nät och fysiskt rum är inget att motverka utan att omfamna, dock inte förbehållslöst.

Därför behöver inte spänningen vara ett problem, om vi inte gör den till det. Däremot behöver vi fundera genom hur vi gör det vi gör på nätet för att inte tappa något av evangeliet på vägen eller sända oönskade signaler.

Jag tror att vi har mycket att fundera på i utmaningen men också mycket att omfamna och experimentera med. Teologiskt är det ju intressant att koppla samman alla heliga genom alla tider och på alla platser så mycket som möjligt, inte sant? Det är ju inte alls tokigt att tillsammans med många andra kristna ta del av samma undervisning och lovsång till Gud (om den är bra)?


  1. Utifrån Ciarán Mc Mahons föreläsning, kan vi konstatera att det är lätt att göra skillnad mellan vad man gör på nätet och annars, men det som också påpekas där är att det just inte är någon skillnad längre. Alltså vi kanske vill att det ska vara det, men det är inte det och i hög grad agerar vi inte heller längre så. 
  2. Ciarán Mc Mahons föreläsning

Shaped by our tools: effects of modern media

Ciarán Mc Mahon

ECIC

Förra veckan, mellan tisdag och fredag bevistade jag ECIC, European Churches Internet Conference, som i år hölls i Dublin, Irland.

I år hölls den artonde (!) konferensen med temat: “The tensions of a maturing internet”, en undertitel som bestreds av en av konferensens andra huvudtalare – som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

För att läsa mer om vad ECIC är, gå gärna till deras hemsida[1].

Nedan följer ett pseudo-referat där jag ungefärligen återger det som sades och mina tankar. Eventuella dumheter är antagligen helt mina egna och ska inte i första hand skyllas på föreläsaren.

Ciarán Mc Mahon

Ciarán Mc Mahon är forskare i psykologi och specialiserad på cyberpsykologi och sociala media.

Inledning

Ciarán reagerar på konferens undertitel: “The tensions of a maturing internet” med att ställa en fråga. “Växer internet upp?” Han misstänker att det aldrig kommer växa upp, våra erfarenheter som människor, som psykologiska och andliga varelser blir konstruerade av det teknologiska.

Vad händer med oss psykologiskt när vi är online?

I den första delen av föreläsningen utgår Ciarán i hög grad från en artikel skriven av John Suler (2004).

När vi är online sker en disinhibition effekt, vi hålls inte tillbaka i vårt agerande online på samma sätt som när det sker fysiskt.

Det kan vara positivt, t.ex. vissa blir mer generösa än de är normalt sett i världen. De visar känslor, berättar mer och så vidare än vad de skulle göra annars, ansikte mot ansikte. Effekten internet har som Johan Norberg pratar om, som introvert. Men man kan också vara kriminell lättare, bråka lättare av samma skäl. Så det är ett tveeggat svärd.

Dissociativ anonymitet, känslan man får när man inser att man inte med nödvändighet använder sin faktiskta egna juridiska information. T.ex. när man loggar in på en sida kan man använda falska namn, man kan skaffa flera olika personligheter. Man kan vara någon annan än den man är AFK[2]. Många använder flera identiteter. Man kan också uppfatta sig som osynlig, man syns inte när man är online.

Davids fundering: Man kan också fundera på den uppdelning av en person som sker när man skapar separata konton på t.ex. Facebook för ens privata jag och arbetsjag, vad skickar man för signaler till dem som inte får se privatjaget?

Asynkroniserad kommunikation är att kommunikationen inte med nödvändighet sker samtidigt på nätet. När man pratar gör man misstag som följer med i kommunikationen, men när man skriver mail kan man ta bort misstagen, eftersom man inte måste skicka det i samma stund man skrivit det. Tiden på nätet är något annat än tiden man har ansikte mot ansikte.

Davids fundering: Det är ju samtidigt så att vi också förväntar oss det i hög grad. Till exempel i vissa online-sammanhang jag varit i så har det uttryckts frustration eller irritation när deltagare i konversationen inte nyttjar den asynkrona karaktären. Genom att ta bort stavfel, förtydliga resonemang et cetera.

En annan sak som sker online är solipsistisk introjektion, som sker när man läser en bok om en karaktär och gör den till en person i ens egna huvud. Man kan då känna mer än vad författaren ger underlag för i beskrivningen. Effekten syns t.ex. när man sedan ser en film som bygger på boken och märker att personen på filmen inte är som man tänkte sig.

När man får ett mail av en person man inte känner, över nätet, så skapar man sig en bild av vem den personen är. Problemet är att personen man pratar med är en riktig person och att den inte med nödvändighet är som man föreställer sig. Särskilt problematiskt är detta över ett media som Twitter. Man kan få helt fel bilder av varandra, för man ser så mycket av den andre.

Dissociativ fantasi är tendensen att använda internet som ett spel eller en fantasi och där utveckla en online persona. Den egna upplevelsen kan vara att det inte är riktigt på riktigt och att man ska kunna lämna datorn och den personan och leva som vanligt. Men online personan är på riktigt och kan ses av miljoner av människor. En del bygger upp denna personan som en expert eller tyckare av något slag, men de flesta gör inte detta och en del bygger just en persona som blir problematisk för dem i längden.

Internet begränsas inte av fysiska begränsningar, t.ex. så blir effekten i det fysiska rummet av den långa och stora personen i det annan än den smala lilla personen. Men i online-världen är det inte så här.

Väldigt duktiga och vana politiker kan ta över ett rum på en gång när de kommer in för de är vana vid att ta platsen. Men på nätet kan de bli attackerade från många olika håll samtidigt, och det är de inte vana vid. Det blir en utjämnande effekt eftersom din auktoritet inte är självklar på nätet och man talar just om minimering av auktoritet.

Det är inte så att det med nödvändighet är den verkliga personen kommer fram på nätet, utan snarare andra aspekter av personen.

Internet är ett annat rum

När vi är online är vi inte riktigt de samma som vi är när vi ses ansikte mot ansikte. Vissa saker är annorlunda från annars och vissa saker är lika. Internet är ett rum där vi behöver tänka på effekterna detta har på oss och varför vi säger de saker vi säger.

Vi föredrar nya saker, men vi blir också vana efter ett tag. När vi kom hit till Emmaus Retreat Centre så var allt nytt och vi försökte ta in det, men nu kanske vi sitter på samma platser som innan. Och vi börjar bli vana. Vi gillar nya saker men vill också ha vissa rutiner.

Så en Supermarket behöver tänka på detta, man vill att saker ska finnas på samma ställen som förra veckan, men det behöver flyttas lite. Ungefär varje 6 veckor eller lite mer, flyttar de saker för att man ska se andra saker än förut.

Twitter och Facebook gör samma sak, man uppdaterar funktionalitet och kanske inte ändrar så mycket men flyttar på något och på så vis blir det ändå lite nytt och man blir inte riktigt van vid det och behöver då lära sig det på nytt. Så är det överlag online och därför blir man aldrig riktigt van.

Generellt sett säger psykologer att det som händer online är väldigt likt det som sker offline, men Ciarán säger att det inte är så. Utan ser olikheter.

Internet konceptualiserar en annan form av kommunikation, mer som en miljö.

En telefon med två burkar och en tråd är kommunikation, men internet är annorlunda. “Telepresence” är något annat, man ska inte vara medveten om detta. När du är på nätet går en enorm mängd uträkningar genom datorn och ut på nätet. Men du ser inte det när du är online. Allt är dolt för dig. Det är en illusion skapad av web-utvecklarna. Man försöker skapa något som är helt sömlöst i upplevelsen, man försöker så hårt att skapa något annat. Det är en miljö som fungerar annorlunda på grund av detta. Joseph Walter skrev om detta 1996 i ett paper som hette “Computer-Mediated Communication” om Hyperpersonell kommunikation.

När jag kommunicerar ansikte mot ansikte kan man se ansiktsuttryck och höra tonen i rösten. När man kommunicerar online har man inte dessa subtila signaler. Det gör det svårt att kommunicera sarkasm på ett bra sätt i text. Därför används en mängd smileys för att kommunicera detta. Man trodde det skulle vara svårt att göra band med andra människor genom bara text, men på tidigt åttiotal upptäckte man att så inte var fallet, för man ger den andra “benefit of the doubt” i stället.

När vi är online är vi ett annat konceptuellt rum, men det finns ingen emotionell ton, och det är tidsmässigt förvrängt. Det går att redigera det man kommunicerar, med mera. Andra förutsättningar än när man ses ansikte mot ansikte.

Själens placering

När man tittar efter själen i tidig romersk historia, tiden runt de patristiska och de nicenska fäderna under de första århundradena efter Kristus, var det något annorlunda i litteraturen mot nu. När man sedan tittar på platonisterna (och de kristna) som talar om detta har de konceptualiserat var själen finns någonstans. Men redan innan detta talar Plato om själen, evigheten och reinkarnation. Men det är inte på en särskild plats. När man ser i litteraturen så har man lokaliserat själen under det första århundradet hos Plutark, Plotinus mfl. Då sker en viss vändning innåt. Det nämns även i Paulus brev, men också hos en (som jag missade namnet på) stoisk filosof som talar om att titta inåt.

Man läste högt för varandra på Platons tid, men på Augustinus tid läste man för sig själv. Både läsning och skrivande skedde talat, tidigare. Man läste från rullar, högt för orden hade inte mellanslag och för att hålla rullarna bra och läsa så skedde det högt. När man skrev dikterade man för en slav som skrev ned det man sa.

Hos romarna fanns Hipponomater, de tog anteckningar i en anteckningsbok (de första århundradena e. Kr.) och skrev om allt. En del av de dagböckerna blev andliga dagböcker. De kunde skriva ned sina funderingar för sig själva. Marcus Aurelius skrev ned för sin egen skull men blev väldigt publicerad.

Kristendomen var speciell i detta då man var förföljd och inte kunde skriva och läsa högt på samma sätt utan fick göra det i det lilla för varandra och sig själva. Augustinus satt och läste själv, skiftet till det psykologiska inåt-tittandet skedde i samband med detta.

Fokus på vårt andliga jag som något inre hänger ihop med vårt läsande i tystnad.

Ciarán läste Augustinus omvändelse för oss:

So was I speaking and weeping in the most bitter contrition of my heart, when, lo! I heard from a neighbouring house a voice, as of boy or girl, I know not, chanting, and oft repeating, “Take up and read; Take up and read. ” Instantly, my countenance altered, I began to think most intently whether children were wont in any kind of play to sing such words: nor could I remember ever to have heard the like. So checking the torrent of my tears, I arose; interpreting it to be no other than a command from God to open the book, and read the first chapter I should find.

Augustinus hör den inre rösten och tolkar den som en uppmaning att läsa Bibeln, skiftningen till synen på det andliga som något inre har redan skett här.

Vi har en krystallisering av vad vårt interna liv är. Det ställer vissa frågor, utifrån den synen: vad händer med det inre andliga livet om man t.ex. är blind? Eller inte kan läsa?

William Boroughs (1962) säger att ord är virus, om du pausar en stund och försöker att tänka utan att använda ord så går det inte. Språk är ett virus som infekterar människor.

Susan Schaller “En man utan ord”, en man som var 27 som var döv och “dumb” och lärde honom att tala teckenspråk. Han kunde inte “tänka” innan han kunde tala. Ganska skrämmande.

Cyberspace är ett speciellt rum, härligt, och annorlunda. Det är liknande till vårt interna rum, en illusion som är ojämlik.

Vi tänker och hör alltid från tekonolgiskt kunniga att det är en fantastisk sak som ska frigöra oss från tyranni och lösa många problem. Men det finns alltid etiska frågor, för den exkluderar samtidigt som den inkluderar. Han upptäckte detta nyligen när han skaffade en iPhone och insåg att han behövde ett betalkort[3]. Hur inkluderande är det vi gör online och hur exkluderande är det? Ska vi dra in alla i detta rum? Behöver vi det? Vad betyder det för framtida utveckling?

Vad händer med våra egna psykologiska personer i detta?

Frågestund

Vad är din syn på media av annat slag än text på nätet?

Video och bilder är de hjälpande, man väljer ett foto som avatar. Som indikerar vem man är. I virtuella verkligheter som Second Life så är det en ny sådan teknik som blir stor, varje femte år. De verkar inte få bärkraft på riktigt. Det är spännande och intressant om och när det sker.

Barnen som växer upp nu med nätet som något naturligt, de kanske kommer förvänta sig och se saker annorlunda än oss. Vi kommer att bli som dinosaurier och de som gudar. Psykologiska personer online, med tanke på religion.

Reducering av vad tanke är om vi tänker att det är språket?

Vi kan inte reducera tanke till språk eller språk till tanke. Men det är svårt att tala om det ena utan det andra.

När man kan tala flera språk, kan man veta att man tänker på en sak så vet man flera olika ord för det, men de är ändå olika för det är olika känslor. Och man får de en slags post-språklig förståelse, men för de flesta är båda sakerna samma sak.

Skillnader i att kommunicera med samma person i sociala media än ansikte mot ansikte?

Det finns skillnader i hur vi kommunicerar med samma person beroende på om vi är online eller AFK. Det är inte helt självklart att man fortsätter konversationen från Facebook när man ses utan kanske snarare samma konversation som sist man sågs.

Det är oklart med etik online än så länge, “varför skrev du det där i ett mail till mig och inte sa det?”

Vad händer med dem som bor i mammas källare?

Det finns inga bevisade samband av hur t.ex. ledarskap i online-spel som WoW påverkar ledarskap IRL, men det finns de som talar om att de tagit lärdomar.

Hur påverkas kommunikationen av att man är på nätet?

Det blir en spänning av att man är online kanske spelar spel eller på något annat sätt är fokuserad på det. Så man tappar känsla i kanske en haltvtimme efteråt. Man behöver lugna ned sig, lägga undan telefonen och lugna sig.

Marshmallow test. Man har ett litet barn och sätter dem i ett rum och stäter en marshhmallow framför dem. Du får två om du väntar fem minuter. Barnet måste sitta och titta på godsaken och försöka låta bli den. De rör den och vissa äter den. Det är ett test av viljestyrka, delayed graitification. Det säger en del om hur de kommer klara sig i livet.

Försöker du göra det med ett barn och deras mobiltelefon, så kommer det inte inte att gå. Arbetar man i kyrkan kan man försöka se med de man jobbar hur länge de kan låta bli att kolla den. Telefonens skärm är så intressant och skinande att man vill titta på den för det finns så mycket information där.

Det går inte att komma undan detta samhälle, men vi behöver jobba med att försöka hålla det på en armlängds avstånd.

Den psykologiska frågan om vem man är online när man skriver

Den person man visar online när man skriver andligt, t.ex. Finns det någon särskild etik man borde ha när man skriver om sådant?

En del försöker hålla isär sidor från sig själva för att verka mer objektiva online, det är bättre att ge uttryck för vad man tycker. Det är nyttigt att vi är ärliga och berättar om oss själva och kanske kommer det då fram vad som är sant om oss som vi kanske inte alltid sett själva. “Sanningen ska göra er fria”

För några år sedan sa någon att när man ser på t.ex. politiker och går genom deras historia och hittar saker de gjorde som väldigt unga, så sa man att på grund av nätet så kommer det att finnas hundratals bilder på dig som ung, om du är 16 år nu, när du är medelålders. Vi måste bli mer förlåtande i framtiden till ungdomens synder på grund av att det kommer finnas så mycker mer information.

Vi behöver säga till de unga att vara försiktiga med vad de lägger upp online för det kommer att finnas kvar under lång tid och vi är inte så förlåtande än.

Det är inte möjligt för Google att ta bort informaton som lagts upp där. Enligt deras egen utsago i rätten kring ett fall om en man som blev orättvist anklagad för att springa från taxi utan att betala.

Vad tycker du?


  1. Eller ska jag säga “vår”, i konferensavgiften ingick nämligen också medlemskap för det kommande året.  ↩
  2. AFK = Away From Keyboard.  ↩
  3. I strikt bemärkelse behöver man inte ett betalkort för att skaffa ett eget iTunes-konto, men det är klart krångligare.  ↩

Reflektion utifrån Heidi Campbells föreläsning

Reflektion utifrån Heidi Campbells föreläsning om att överväga trender mot nätverkad religion i online och offline kulturer

Jag skrev om Heidi Campbells föreläsning här, hon har fem huvudpunkter i sin föreläsning och artikel:

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Alla dessa är väl värda att fundera över, vilket jag också kommer göra på denna blogg. I dag reflekterar jag kring den första punkten.

1. Convergent practice – Konvergerande praktik


Bild: Convergence by ~Julian-Faylona

Vad betyder egentligen konvergerande praktik?

Konvergens har, så vitt jag förstår, lite olika betydelse beroende på i vilket sammanhang ordet används. Men i detta sammanhang förstår jag det som att konvergens syftar på t.ex. två olika ting som rör sig från olika håll mot en gemensam punkt.

Ett exempel på sådan konvergens är mobiltelefonens och kamerans möte, marknaden för vanliga digitala kameror har blivit minimerad på grund av att ”alla” mobiler numera har tillräckligt hyfsade kameror för att göra det svårare för folk att motivera dels inköp av en separat maskin och dels ska man komma ihåg att ta med den (kom ihåg att den bästa kameran är den du har med dig!).

Kyrklig konvergens

Det var ett exempel på möte i teknikens värld, i kyrkans värld sker det förstås också på en mängd olika sätt. Till exempel kan vi se hur den ekumeniska rörelse som vuxit fram under 1900-talet får en fortsättning och utökning i en bemärkelse som få kanske kunnat förutspå på grund av internet. Helt plötsligt kan var och en läsa om olika religiösa praktiker direkt från deras förespråkare oavsett deras geografiska plats. Det leder till exempel till att man som svensk till stor del kan vara del av en församlings liv och teologi som befinner sig utomlands och kanske har reformerta eller andra influenser samtidigt som man är aktiv och medlem i Svenska kyrkan.

Olika blandningar av teologi från kyrkliga sammanhang stöter vi på titt som tätt och nätet förstärker dem mycket. Men det handlar ju inte bara om blandningar av teologi från kyrkliga sammanhang, den som vill kan enkelt blanda ihop en egen religiös övertygelse bestående av element från olika håll. T.ex. kan man enkelt sätta samman en egen tro bestående av New Age-rörelsens tal om änglar, med spådom toppat med mässfirande i Svenska kyrkan. Möjligheterna är oanade1!

I praktiken kanske man kan prata om en hyperindividualiserad postmodern praktik, alltså: _den sanning jag finner själv, den stämmer_2. Fast jag är osäker på om detta direkt är en epistemologisk diskussion så mycket som ett uttryck för den moderna människan sökande efter andlighet och att internet blir ett naturligt verktyg i detta.

I min upplevelse verkar vi människor ha en tendens att vilja ge varje någorlunda förnuftigt genomfört resonemang tyngd, även om det kanske är motsägande annat vi redan omfattar men vi väljer ändå att internalisera bägge samtidigt. Om du inte har samma upplevelse, testa att leta efter det både i AFK3 sociala sammanhang och på ställen som Twitter och Facebook, jag skulle tro att du hittar exempel på det.

En anledning till den tendens tror jag är risken för förytligande som internet innebär. Vilket berör utmaningen som Heidi lyfte i just denna punkt:

Stanna kvar och ge uppmärksamhet, i en tid av ständiga uppdateringar och snabba skeenden. Hur hjälper vi dem att stanna kvar hos oss?

För när vi inte riktigt tar oss tiden att lyssna klart, att stanna upp och att reflektera kring det vi hört, läst eller sett, så vet vi inte riktigt heller om ifall det vi just tagit emot är något som stämmer med den övertygelse jag redan har eller inte. Och om det inte stämmer med min övertygelse behöver jag ju ta ställning till om det jag nu mött är mer sant och därför värt att undersöka mer.

Slutsatser och utmaningar

Därför tror jag det är viktigt för oss att vi vår vägledning och instruktion till människor som tar sig andlighet från olika håll behöver hjälpa dem att stanna upp och fundera över vad olika trosuppfattningar och praktiker faktiskt innebär och hur de stödjer eller motsäger varandra.

Jag tror också att vi behöver vara tydliga med vår egen trosuppfattning och tradition, för att vara ett tydligt och genomtänkt alternativ i en värld där det förutom den personliga konvergensen av praktiker också finns ett stort brus av åsikter och övertygelser av tveksam kvalitet och sanningshalt.

Det fanns inte mycket av reflektion kring metod i Heidis föreläsning (det var nog inte heller hennes syfte), men jag tror vi måste arbeta med detta också. I dagsläget faller mycket av det som Svenska kyrkan gör på nätet i två fack: Det första facket är det vi gör som officiell organisation och det präglas av försiktighet och tröghet, när vi gör något är det ordentligt godkänt och ok-stämplat men också lite efter utvecklingen4. Det andra facket är det vi gör genom det allmänna prästadömet och individers egna initiativ på fritiden eller i viss på arbetstid på församlingsnivå, men som sällan är ett direkt sanktionerat arbete5.

Jag tycker det vore värdefullt om vi som kyrka uppmuntrande våra medlemmar att göra saker på nätet som hjälper människor att finna vägar in i Svenska kyrkan både online och offline. Kanske genom att ge dem tillgång till verktyg som bara anställda får röra idag, så de kan skriva på församlingens sida/blogg. Vi behöver också ge betalda medarbetare tid att lägga på nät-närvaro och utvecklande av verksamheterna så de överlappar on- och offline och uppmuntra idéella medarbetare i detta. Hur detta exakt kan se ut utöver att man gör en Facebook-grupp för konfagruppen är jag inte säker på och vill också att vi testar oss fram mer!

Detta är förstås mina högst personliga reflektioner utifrån min kristna tro, som på många sätt påverkats och stötts mot åsikter och teologi här på nätet (utöver akademiska studier och personlig läsning).

Vad tycker du?


  1. Därmed inte sagt odelat positiva! 
  2. Något jag just hittade på alldeles själv. 
  3. AFK = Away From Keyboard. 
  4. Se svenskakyrkan.se, Svenska kyrkan Play (läggs ned snart), blogg.svenskakyrkan.se. Men det är förstås inte hela sanningen, jag drog saken till sin spets. 
  5. Se Livet i Svenska kyrkan, Daniel Jakobssons videos på Youtube för att ge ett exempel på varje sort. 

Är det bara svordomen du hör?

Carl-Henric Jaktlund skriver som vanligt bra, i sin krönika på Dagen:

”Förr var det väl lite mesigt – men det skiter jag ju i nu – att säga att man är kristen och troende. Men för mig har det snarare blivit så att det är ett sätt för mig att säga att vissa saker är djävligt viktiga, jag tycker att vi ska uppföra oss lite när vi går omkring här på jorden, vi har liksom ett ansvar.”

Han ställer oss, hårt kyrkligt präglade, frågan om vi låter frågan om svordomar stå i vägen för att se människors tro. Kunde inte sagt det bättre själv, trots att jag personligen har mycket svårt för svordomar (inte minst på grund av min egna kristna uppväxt).

#ECIC18 : Heidi Campbell – Considering trends towards networked religion in online and offline cultures

Heidi Campbell

ECIC

Förra veckan, mellan tisdag och fredag bevistade jag ECIC, European Churches Internet Conference, som i år hölls i Dublin, Irland.

I år hölls den artonde (!) konferensen med temat: ”The tensions of a maturing internet”, en undertitel som bestreds av en av konferensens andra huvudtalare – som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

För att läsa mer om vad ECIC är, gå gärna till deras hemsida1.

Detta är ett första i, vad jag hoppas blir, en serie blogg-inlägg om ämnena som avhandlades på ECIC och mina tankar om dem.

Nedan följer ett pseudo-referat där jag ungefärligen återger det som sades och mina tankar. Eventuella dumheter är antagligen helt mina egna och ska inte i första hand skyllas på föreläsaren.

Heidi Campbell

Heidi Campbell är ”Associate Professor of Communication” på Texas A&M University där hon undervisar i ”Telecommunications and Media Studies”.

Considering trends towards networked religion in online and offline cultures

Själv titeln på hennes föreläsning är värd att översätta och beakta: Överväga trender mot nätkverkad religion i online och offline kulturer.

Heidi började med att lyfta en tvådelad fråga som väcktes i samband med att world wide web blev populärt: Vilka ska använda internet och på vilket sätt?

Denna fråga kan konstrasteras mot att det idag finns virtuella världar som Second life och att både Jesus och Buddha har många Facebook-konton och twittrar varje dag2.

Religiösa grupper försöker använda de tekniker och sidor som finns för alla, men skapar också egna alternativ så som Godtube.

”Networked religion”

Nätverkad religion

Ett nätverkande samhälle kännetecknas av flödet, att sociala relationer är allt mer decentraliserade och sammankopplade genom sociala-tekniska infrastrukturer. Så med begreppet ”nätverkande religion” uppfattar jag som att Heidi vill åt att det blir en lösare gräns hos den religiösa gemenskapen och att både praktiken och tillhörigheten blir mer flytande och dynamisk än tidigare. Vilket också påverkar maktförhållanden, precis som i övriga samhället.

Under medeltiden och framåt har de historiska kyrkorna varit baserade på den geografiska indelningen av församlingstillhörighet, men så är ju inte med självklarhet fallet längre, sedan 1800-talet. Även om det i Sverige så klart är så för Svenska kyrkan, men även hos oss finns ju ”vistelse”-begreppet och diskussionerna om friare former för församlingstillhörighet är ju ständigt aktuella. Oavsett denna ”regionala” skillnad kännetecknas vår tid och även vårt sammanhang av mer nätverkande och att man utifrån de egna behoven väljer tillhörighet.3

Heidi lyfter fram fem karaktärsdrag för nätverkande religion.

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Convergent practice – Konvergerande praktik

Internet fungerar som en andlig samlingsplats som ger människor möjlighet att själva sätta samman och anpassa religiösa beteenden och övertygelser.

Man plockar det man vill ha av information och praktik på nätet. Online-miljöer uppmuntrar till individualiserad praktik och omtolkning.

Heidi exemplifierar med: När Michael Jackson dog samlades man runt händelsen på sociala media och diskuterade. Det blev en plats för att dela tolkning och en gemensam berättelse av det som skett. Som sedan kopplades till deras dagliga liv.

För varje punkt lyfte Heidi fram det som leder till spänning i relation till den traditionella kyrkan och vad som blir utmaningen utifrån denna.

Spänning mot traditionell kyrka: Att ge vägledning och instruktion till människor som tar till sig andlig visdom och praktik från flera källor och traditioner.

Utmaning för traditionell kyrka: Stanna kvar och ge uppmärksamhet, i en tid av ständiga uppdateringar och snabba skeenden. Hur hjälper vi dem att stanna kvar hos oss?

Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet

För var internet något man kopplade upp sig mot, numera bär vi det i byxfickan med oss hela tiden. Det är inte längre skillnad mellan online och offline. I vilket rum rör vi oss? Svårt att säga och göra tydlig skillnad numera.

Rummen påverkas av användarnas offline-värden
Religiösa rum online är medvetet eller omedvetet formade av användarnas offline-värden. T.ex. att man bygger en katedral i Second life:

Överlapp mellan olika rum i praktik och ideologi
Religiösa användare och innovatörer försöker att sammankoppla rum och skapa ideologiska så väl som praktiska överlappningar. Man kopplar samman kyrkor i sk. ”multi-site” kyrkor. Sådana kyrkor bryts ned i mindre lokala kyrkor. Ibland fysiska kyrkor och ibland chatt-rum eller sändningar. Heidi exemplifierar med Northland church, som har fysiska platser och 5000 som kommer till deras stora kyrka men också många som kommer till deras samlingsplatser online. De har skapat en specifik liturgi för att passa in i sitt 60 minuters schema, som krävs när det sänds på så olika ställen.

Spänning mot traditionell kyrka: Kontexten offline behöver inte längre fungera som den primära källan för andlig kunskap och relation.

Utmaning för traditionell kyrka: Integration and konvergens. När online blir primärt hur gör vi för att integrera och konvergera med deras andlighet? Hur kopplar vi deras andlighet som upplevs på webbsidor med fysiska gemenskaper?

Networked community – Nätverkad gemenskap

Mot tio år sedan är det stor skillnad, vi tar för självklart att vi är online. Det är inte längre familjeband eller hierarki som står i fokus, utan den nätverkade gemenskapen.

  • Religiösa gemenskaper online fungerar som lösa sociala nätverk med olika nivåer av samhörighet och åtagande.
  • Religiösa användare kopplar med flera sociala nätverk samtidigt i högt personaliserade rutienr.

Det väcker intressanta frågor när man inte med självklarhet är med på samma sidor samtidigt som man är med i samma kyrka.

Man byggde en angligansk katedral i Second Life. Man hyrde in en arkitekt och byggde katedralen och firar många gudstjänster varje vecka och har till och med själavårdssamtal.

Hur kopplar man det till den existerande formen av kyrka? Vilken församling? Vem blir biskop över cyberspace?

Spänning mot traditionell kyrka: Skiften i medlemskap och åtagande som trosgemenskaper är baserade på andliga preferenser och relationer som i står över institutionella eller ”församlings” åtaganden.

Utmaning för traditionell kyrka: Att skapa och mobilisera nätverk; digital ”tribalism”/stamkultur.

Tribalism: Lättare att dras till de som delar fler åsikter och preferenser med mig, ett problem när kyrkan ska vara för alla och vad händer då?

Storied identity – Berättad identitet

Den egna identiteten är flytande och dynamisk, man spelar och leker mer med sin identitet online. ”Du kan vara den du vill!”

  • Identiteten antas genom en personlig process av självidentifikation och förhandling online.
  • Nya möjligheter att forma en religiös identitet för dem som saknar sådana möjligheter offline.

Man byter ofta och lätt identitet på nätet, man ändrar bilder (avatarer) och så vidare. Hur möter vi människor som omskapar sig själva så ofta?

Hur möter vi dem som inte kan ta del av det religiösa livet offline där de bor?

Några av uttrycken för detta är bloggandet som, bekant, är stort på nätet. Där finns ämnen som ”new monasticism”, bloggande kristna mammor, ”emerging church” osv.

Spänning mot traditionell kyrka: Religiös identitet blir flexibel och högst personaliserad, vilket får vidare genomslag på förståelsen för vad det är att vara kristen.

Utmaning för traditionell kyrka: Remix och mashup för meningsskapande.

Meningskapande kultur handlar om att skapa något nytt genom att blanda av annat, man spelar med religiösa identiteter.

Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Samtidigt givande av kraft och utmanande av auktoritet. Religiösa organisationer har inte med självklart auktoritet längre, samtidigt som de etablerar sig på sociala media och därmed tar en plats där och påverkar.

  • Nya religiösa väktare, talespersoner och auktoritetsstrukturer online.
  • Offline religiösa ledare försöker att finna fast mark för sin position i mötet med nya källor för legitimitet och inflytande.

Man kan få påverkanskraft utan doktorsgrad eller en officiell position, genom hur man bloggar och skriver online.

Biktbås

Exempel på detta är spänningen som kommit genom bikt-appen. Den skapades av ett par killar som hade ett katolskt design-företag. Appen blev godkänd i bemärkelsen ”imprimatur” av den lokale biskopen. Den var menad att tas med in i bikten för att bättre jobba med sin synd. Men missförstånd skedde och en del trodde att man kunde använda appen i stället för att gå till bikt. Vatikanen kände sig tvungen att varna.

Spänning mot traditionell kyrka: Traditionella ledare och källor till religiös påverkan får tävla med framväxande alternativa religiösa röster.

Utmaning för traditionell kyrka: Att bytta förtroende online och offline. Vi behöver kunna brygga kyrkostruktur och förtroende hos internet-användarna.

Understruket i nätverkad religion

  1. Hur religion levs ut genom nätverkande handlingar
  2. Traditionella religiösa berättelser, praktiker och strukturer ses som dynamiska och formbara i den digitala kulturen.
  3. Skiften som har betydande teologiska och etiska implikationer för troende personer.

Påverkan av nätverkad religion i kyrkans onlinetjänst

  • Behov av att reflektera och bemöta tranderna mot ”nätverkande individualism” och minskande av traditionella tillhörigheter och medlemskap.
  • Online-tjänster som blandade, bryggande eller ersättande av offline-tjänster och kyrka.

Detta var ett försök att återge vad Heidi Campbell sa första kvällen på ECIC, jag ska försöka återkomma med lite egna reflektioner i ett separat inlägg.

Vad tycker du?

Du kan hitta Heidi Campbells artikel, som denna föreläsning utgår från här.

Uppdaterad 2013-06-14 09:50 med info om Heidi Campbell.


  1. Eller ska jag säga ”vår”, i konferensavgiften ingick nämligen också medlemskap för det kommande året. 
  2. Exempel (jag tar inte ansvar för vad som skrivs på de länkade kontona): @jesus, @IamJesusHChrist, @HoodJesusYo, @MrJChrist, @kingofthejews, @tinybuddha 
  3. Det kanske inte är så långt bort att tänka att vi relativiserar den geografiskt baserade tillhörigheten i och med våra stora pastoratssammanläggningar i och med kyrkomötesbeslutet som träder i kraft från 1 januari 2014 då ekonomiska samfälligheter inte längre finns i Svenska kyrkan (förutom i Göteborg, då). 

Tankar om trons återkomst

Biskop Biörn skriver:

Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.

Det är alltså möjligt att tron kan komma igen trots en lång tids förtryck och försök att kväsa den.

Och kanske mer provokativt mot slutet:

Läget i svensk kristenhet är prekärt med nedslående siffror för gudstjänstliv och ekonomi i flertalet kyrkotraditioner och samfund. Mot det förslår uppenbarligen varken administrativa strukturåtgärder eller sammanslagningar och namnbyten, än mindre nya gudstjänstordningar, förenklade sånger, tillrättalagd kyrkolära eller hurtig anslutning till sekulära sociala engagemang.

Tror dock han har poäng här, även om man inte med nödvändighet måste sätta förändring av struktur och kyrkohandbok i motsats till arbete med det inre. Men det är onekligen så att det finns en del av skeendena inom Svenska kyrkan som leder tankarna åt det hållet när man ser det uppifrån/utifrån1.


  1. Nej, jag har ju knappast ”utifrån”-perspektiv då jag är prästvigd för Svenska kyrkan, men jag har ingen ingång i de över makthierarkierna, så jag är lika lite ”inne” i det sammanhanget som någon annan medlem. 

En trösterik doktrin

Denna tweet:

Har idag predikat den lutherska läran om enkel predestination. Väldigt själavårdande teologi, tack Luther!

Det ledde till två frågor (hittills):

Förhoppningsvis blir det tydligt om jag helt enkelt gör som Samuel bad mig, att berätta om den.

I denna fråga ligger flera frågor sammanbakade:

  1. Dog Jesus för allas synder på korset? Även de som inte inte blir räddade?
  2. Vilka blir räddade och var kommer människans val in?
  3. I så fall, bestämmer Gud vilka som inte blir räddade?

I luthersk teologi talar vi om den ”enkla predestinationen”, vilket framför allt kommer från Martin Luthers behandlande av ämnet i boken ”Den trälbundna viljan” (se länk i slutet av artikeln).

Den enkla predestinationen står i kontrast mot den dubbla, som är vad Jean Calvin höll fast vid. Calvin resonerade utifrån Guds överhöghet och att han håller allt i sin hand, därför bestämmer Gud både vilka som ska bli räddade och vilka som faller i fördärvet.

Luthersk teologi går i kontrast mot detta då Luther i stället utgår från vad Bibeln berättar om predestination och inte från resonemang som först utgår från Guds överhöghet. I luthersk teologi betonar vi i stället att vi inte vet allt om hur Guds resonerar (den dolde Guden), utan vi får helt enkelt utgå från vad Bibeln berättar.

Därför ser vi predestinationen genom korset och inte oberoende av det, därför är det naturligtvis så att vi tror att Jesus dog för allas synder och inte bara för några specifikt utvalda (till skillnad mot många calvinister, dock ej arminianerna).

Utifrån detta blir resonemanget om predestinationen i luthersk teologi följande: Jesus dog för allas synder. De som tror på Jesus är utvalda av Gud sedan evigheten, de som inte tror på Jesus har själva förkastat honom av egen fri och fallen vilja.

Det kan verkade självmotsägande, vilket beror på att vi utgår från vad Bibeln säger och låter det stå som det står, utan att systematiskt fixa till det. Resultatet är en väldigt själavårdande teologi som, i stället för att driva människor in i fatalism och elände, uppmuntrar och stärker den kristne i sin kamp mot självförakt och tvivel.

Gud kastar inte bort någon från sig, utan vi är uppmanade att titta mot korset för att få tröst i Jesus.

Du är utvald av Gud själv, sedan innan du fanns, därför behöver du inte oroa dig för om du tror tillräckligt, eller duger, för din frälsning har inget med dig att göra, bara med Guds verk att göra. Det är Guds Ande som omvänt dig och gjort dig kristen, så slappna av och vila i Guds hand.

I modern tid är det rätt otidsenligt att tala om predestination alls, men problemet med den arminianska ståndpunkten är att den är obiblisk så vitt jag kan se. Gud utväljer, hur ska vi annars för dagens episteltext (Rom 8:28-30)?

Vad säger ni?

Länkar som kan vara av intresse för egen reflektion och fortsatt samtal:

Predikoråd

Ett av de bästa predikoråden jag fått var från en erfaren äldre kollega som sade att man ska vara försiktig med att använda metaforer från naturvetenskapens värld i sina predikningar. Galaxer och universum kan utlösa trosreflektioner som i bästa fall kan passera och inte säga något och i sämsta fall bli pekoral.

Klokt sagt.

Glad påsk!

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes. 53:1-12)

Nästa dag såg han [Johannes Döparen] Jesus komma, och han sade: »Där är Guds lamm som tar bort världens synd. (Joh. 1:29)

Han [Jesus] sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. (Luk. 24:44-48)

Tack Jesus för att du tog på dig min synd, mina brott mot din vilja och alla gånger jag satt något annat i ditt ställe, och betalade min skuld. Tack för att du besegrade döden och gått i förväg för att bereda en boning åt mig, i din Faders hus. Tack Jesus.

Glad påsk!

Jesu rike i mobilen

”Jag föredrar att ses på riktigt”
”Man kan inte bara vara kristen på nätet”
Jag sitter på kyrktorget och hör hur ”det där” internet diskuteras, denna gång av människor som själva knappt kan googla. Någon annan gång sägs samma eller liknande saker av människor som är mer internet-vana, kanske betalar sina räkningar över nätet och bloggar, men samma problem finns i botten. Det finns en rädsla, en oro för nätet och hur det kan påverka den kristne negativt.

Eder förtroliges medverkan i ett nytt nyhetsbrev, artikeln dock publiserad på Teoknologi-bloggen 🙂

Om bön om förlåtelse

Heart Evolution by Shozen at Deviantart

Jag hör till de som vuxit upp i kyrkan med syndabekännelse före i princip varje högmässa. Så när jag läste Mikael Löwegrens artikel Förlåt mig i Tidskriften Evangelium om att det kanske inte var nödvändigt med det momentet i början, blev jag lite fundersam. Om det går det att tänka och skriva en hel del, vilket jag kanske också får skäl att göra i framtiden. Vad jag ville ta fasta på nu, och som gav resonans i mig, var behovet av att vara klar och tydlig med vad syndabekännelse är och inte är.

Det jag lärt mig om den gemensamma bönen om förlåtelse är att den är ett tillfälle för ett slags kollektiv bikt, ett utlopp för vad som står i Jakobs brev kapitel 5, vers 15b – 16:

Och har han syndat skall han få förlåtelse.
Bekänn därför era synder för varandra,
och be för varandra att ni skall bli botade.

Vad jag också lärt mig är att vi ber Gud om förlåtelse för våra synder, precis som vi ska be varandra om förlåtelse. Som liten undrade jag (till mina föräldrar) hur det kom sig att jag (också) skulle be Gud om förlåtelse när det var kompisen jag sårat. Svaret lät inte vänta på sig: ”Det beror på att varje gång du gör fel mot din kompis, gör du också fel mot Gud” (fritt citerat). Resonemanget var enkelt: Gör du fel mot andra, gör du fel mot Gud.

Som vuxen (tyvärr först när jag läste teologi) satte jag mig och läste Luthers stora katekes, där jag hittade följande om första budet:

2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

och lite senare:

5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.

Alltså: Varje gång jag bryter mot ett bud, bryter jag mot första budet, eftersom jag brister i att lita till Gud! Det gör det med andra ord högst relevant att be Gud själv om förlåtelse, vecka ut och vecka in. Resonemanget från barndomen trillade ned igen, fast denna gång med större djup.

Men i veckan blev jag vid en gudstjänst uppmärksammad på ”Bön om förlåtelse 4”:

F: Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Inte alls dålig början, eftersom bönen riktas mot Kristus och uttrycken om längtan efter läkedom och upprättelse inte är tokiga. Däremot rätt tveksamma i en bön om förlåtelse för vad jag själv gjort fel.

När vi sedan ber om förlåtelse, så gör vi det för synder mot skapelsen, medmänniskan och min egen person. Men hallå? Glömde vi inte någon nu? Glömmer vi inte Huvudpersonen själv, den som vår bön riktar sig till. Den som vi rimligen ska be om förlåtelse för vad vi gjort mot?

Jag är helt för att vi diskuterar placeringen av bön om förlåtelse och dess plats i högmässan, den diskussionen är högst relevant och kan nog bli intressant. Men vad jag inte tycker om, är när vi börjar blanda korten och delvis, men ändå inte, gör om delar av gudstjänsten till något de inte är.

Det förvånar mig inte om bönen är formulerad med nutidsmänniskan i åtanke, en människa som enligt Mikael Löwegren snarare frågar om sitt värde än om hur hon finner en nådig Gud. Men jag kan inte låta bli att tänka att om man i vår tid har svårt att förstå vad synd är, så är det ett pedagogiskt problem och inte ett teologiskt. Kyrkan behöver kommunicera både skapelseteologi (du är Guds avbild) och samtidigt behovet av nåden. Bara då tror jag att vi gör vår medmänniska nutidsmänniskan rättvisa i sin fråga om det egna värdet.