Septuagesima – Afterhomily

I söndags predikade jag i Vaksala kyrka över evangelietexten (extended version). Jag började från Matt 19:16ff och fick då med den rike mannens möte med Jesus. Och det mötet skrev jag lite om för er.

Kamel som träs genom ett nålsöga

Då kom en man fram till honom och frågade: “Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: “Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – “Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: “Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Då sade den unge mannen: “Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Jesus svarade: “Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.
Men Jesus sade till sina lärjungar: “Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” När lärjungarna hörde det blev de bestörta och sade: “Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Ända sedan min ungdom har den här texten varit lite besvärande. Jag har läst den, blivit besvärad av tanken att behöva sälja allt jag äger för att få följa Jesus, och sen fortsatt läsa vidare. Men denna gång högg texten tag i mig på ett annat sätt än tidigare, låt oss gå genom den tillsammans!

Tidigare när jag läst om mannen så har jag tänkt att det är först på slutet som samtalet spårar ur och mannen blir besvärad och går därifrån. Men samtalet (som jag tror mannen tänkte sig det) tappar ju kursen på en gång!

Mannen frågar: “vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?”
Jesus svarar: “Det finns bara en som är god.”

Redan här kan vi ana att mannen inte kommer att få någon bekräftelse från Jesus på att han redan gör allt som han ska, eller att det räcker med någon mindre korrigering ens. Tänk dig att du är mannen som får det svaret från Jesus, visst skulle du också bli lite obekväm? Det skulle definitivt jag bli!

Men samtalet är inte slut där, Jesus inbjuder till fortsatt samtal när han säger åt mannen att hålla buden; men mannen frågar vilka bud Jesus menar och får följande till svar:

Budord Jesus säger Mannen håller?
5 Du skall inte dräpa Ja!
6 Du skall inte begå äktenskapsbrott Check!
7 Du skall inte stjäla Yes!
8 Du skall inte vittna falskt Kyllä!
4 Visa aktning för din far och din mor You bet!
9 + 10 Du skall älska din nästa som dig själv Naturligtvis!

Han är ju riktigt hyvens den där killen! Jesus säger inte ens emot honom om att han håller dem (kanske väljer han helt enkelt att inte gå in på det där med att om vi ens tänker fel så är det samma sak som att göra fel – i relation till Gud).

Men visst är det intressant! Mannen klarar av att hålla buden 4 – 10, men varför var det just de buden Jesus gav honom att svara på?

By Jheald (Own work) , via Wikimedia Commons

Om vi kommer ihåg vår konfirmationsundervisning, så finns det en uppdelning mellan buden 1 – 3 och 4 – 10. Anledningen till det är att de första tre buden handlar om relationen mellan människa – Gud, medan de 7 senare buden handlar om relationen människa – människa.

Mannen klarar alltså av att hålla buden i relation till sina medmänniskor och är i den bemärkelsen rättfärdig genom sina gärningar. Det vet mannen redan om också, så han frågar den ödesdigra frågan “vad är det som fattas?

Och då säger Jesus: “gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.

BAM

Mannen går därifrån, vi känner oss lite fundersamma och beklämda; var det det här evangeliet handlade om? Att göra något för att få vara med Gud?

Jesus (som fått upp ångan och har allas uppmärksamhet) säger: “sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Lärjungarna har (för ovanlighetens skull) fattat galoppen på en gång, trots att de lämnat allt (vilket Petrus påpekar i samband med sin fråga senare) känner de sig också träffade! De säger ju: “Vem kan då bli räddad?

Paus.

Vad hände? Varför säger Jesus detta om att sälja allt efter att han sagt åt mannen att följa de sju buden om mänskliga relationer? Var det också budordsrelaterat på något sätt?

As it happens… så verkar det vara just det! Och mannens reaktion bekräftar saken. Jesus ger mannen det praktiska följden av vad det för honom skulle innebära att följa första budet fullt ut. Alltså, för att hålla första budet (du skall inga andra gudar ha jämte mig) behöver mannen avsäga sig den gud han har i sitt liv utöver Gud, nämligen pengarna.

Jag skulle gärna fått chansen att åka tillbaka i tiden och få träffa Jesus rent fysiskt (en dag i framtiden, kommer jag ju det på riktigt!) men jag skulle samtidigt vara väldigt nervös. För Jesus gör ju det här gång på gång, han ser rakt in i själen på den han möter. Och de som har något att förlora, de som inte redan vet att de behöver hans räddning, får med kirurgisk precision veta vad som står fel till i deras liv. Jesus såg rakt in i mannens själ och såg att hans kärlek till pengar var så stark att den hade blivit en avgud i hans liv. Han lade sin tillit till sina pengar i stället för att lägga den hos Gud. Och Jesus drog ut den praktiska konsekvensen av att leva efter budordet, mannen blev så träffad av Jesus ord att han inte ens förmådde bli förvånad eller stanna kvar för att fråga mer, utan han gick genast skamset bort.

Men, Jesus är inte klar:

“För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Jag ber om ursäkt för den fula animationen!

Alltså, i varandras ögon kan vi uppfylla lagen, men inte i Guds ögon. Som Paulus skriver:

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Romarbrevet 3:21–23

Jesus (Gud) kan med andra ord klämma kamelen genom nålsögat, vad han gjort är mycket större än så; han har offrat sig på korset och tagit på sig vår skuld så vi kan få förlåtelse för våra synder.

Vi kan alltså inte genom våra egna handlingar få det rätt ställt med Gud, det är bara Gud som kan ordna den saken åt oss. Det är inte ens så att vi hjälper till i processen att bli rättfärdiggjorda, det är helt och hållet Guds verk. Dina egna handlingar spelar ingen som helst roll i rättfärdiggörelsen, de är helt ointressanta, allt handlar om Jesus på korset och inget om vad du kan eller inte kan.

Befrielsen vi får genom att leva i detta är oerhörd. Jesus ser rakt in i ditt hjärta (precis som med den rike mannen) och ser vad som står fel till, han hjälper dig att se det, så du kan omvända dig och be om förlåtelse för din synd. När du gör det ger han dig förlåtelse och du blir upprättad och rättfärdiggjord i din Gudsrelation. Och detta oavsett vad du har gjort för fel, din synd kan aldrig övergå Guds förmåga att förlåta dig. Det kan kännas så, som att det är omöjligt att bli förlåten för att just du har gjort något som det inte går att bli förlåten för. Men så är det inte, och om vi verkligen tror att Gud är allsmäktig och den han säger att han är, så är hans förlåtelse alltid större än våra synder.

“Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar.” – Martin Luther

Det finns en missuppfattning om luthersk förkunnelse av lag och evangelium som lyder något i stil med: Det spelar ingen roll hur du lever, du kan ju alltid be om förlåtelse och du kan ändå inte förtjäna den; så lev som du vill!

Men riktigt så är det inte, lagen (buden) är Guds vilja om hur vi ska leva våra liv. De dömer oss mycket riktigt när vi inte förmår leva efter dem, men de är också en guide för vad vi ska sträva efter (i ödmjukhet). För en kristen som lever sitt liv som rättfärdiggjord av nåd frigörs vilja och handlingskraft att göra gott för att det är gott. Inte för att det vi gör är gott rakt igenom, men vi kan och ska sträva efter att leva ett liv i rättfärdighet, i relation till våra medmänniskor.

Sammanfattning

  • Du kan inte göra något själv för att få evigt liv.
  • Bara Jesus kan ge dig den gåvan.
  • Gud vill att du ska leva ditt liv enligt hans vilja (se buden).

Avslutning

För mig fick den här Bibeltexten ett annat djup, den pekar inte alls på sk handlingslära utan tvärtom pekar den rakt på Kristus själv och hans verk på korset. Den är också en hjälp för mig att tänka på: Finns det något i mitt liv jag skulle behöva “sälja och ge bort” för att kunna följa Jesus mer helt?

Dagens Bibelord ;)

När folk såg på spelade han vansinnig, och när de tog hand om honom var han som förryckt, bankade på dörrarna i stadsporten och dreglade i skägget. (1 Sam 21:13).

Bra trick om man inte vill bli tagen som ett hot för makten. Kom ihåg det inför det tätnande kontrollen i samhället, dregla i skägget!

Den konkreta applikationen v detta Bibelord torde alltså vara att män bör odla skägg och kvinnor (likt de i ”Life of
Brian”) bör inköpa och pryda sig med lösskägg. Då undkommer vi lättare NSA och FRA. 😉

”Han” i texten är min namne, kung David, som gör detta när han blir rädd att kungen i staden Gat ska se honom som ett hot för han har nämligen ett rykte om sig redan då (innan han är kung).

Det kokar ned till Jesus

Vi behöver inte tycka lika för att tycka om varandra. Det är ett enkelt påstående som verkar vara väldigt svårt för en del svenskar. I Svenska kyrkan är det just nu något som verkar vara väldigt svårt att förstå. Kritik mot oklar teologi kring ärkebiskopsvalet anklagas för att handla om rasism och islamofobi. Att den önskan om tydlighet om Jesus som givits uttryck för på nätet skulle stå i motsats till en god dialog med just muslimer. Det är naturligtvis humbug. Tanken att vi ska kunna tycka olika och ändå kunna existera tillsammans är själva essensen av vad tolerans handlar om. Det är inte svårare än att skilja på sak och person. Låt oss inte präglas av rädsla utan av glädjen över vår uppståndne Frälsare och låt oss älska våra medmänniskor oavsett deras åsikter!

Vad gäller teologi och att vi alla tror på samma Gud, så vill jag här förmedla ett längre citat om invändningar mot enheten i Treenigheten från Fancis Piepers första bok i serien Christian Dogmatics, sidangivelse kan jag inte, citatet finns 67% in i boken i Kindle-appen.

Objections to the Unity of the Godhead

The First Objection: In His sacerdotal prayer, Christ addresses the Father as “the only
true God” (John 17:3) and
thereby disclaims essential equality with the Father (ho moousia). Answer: The fact is
that Christ very emphatically claims nothing less than this essential equality. In John 10:30
3) He
declares in unmistakable words
that there is absolute unity of essence between Him and the
Father. Any other interpretation of these words is out of the
question, because Christ makes
this statement to prove that it is as impossible to pluck the sheep out of His hand as out of the
Father's. But if Christ claims unity of essence with the Father, why does He demand in John 17:3 that men must know not only the Father, but that in
distinction from, and in addition
to, the Father they must also
know the Son? The answer is
found in the immediate context. First (in v. 2), Christ claims unity of essence with the Father
by ascribing to Himself the
divine work of giving eternal life.
Second, the real scope of John 17
is to answer the practical
question how men can come to
the saving knowledge of the one
true God. And Christ answers
this question when He says: “I
have glorified Thee on earth” (v.
4); “I have manifested Thy name unto men” (v. 6); “I have given
them Thy Word” (v. 14). In other words, the “only true God” is revealed only in the incarnate
Son of God, whom the Father
has sent (v. 4). Christ is the only way by which men can come to
the Father (John 14:6-11). Accordingly, it is not sufficient
for salvation to know the Father,
but men must also know the Son
if they would be saved. Luthardt
is essentially correct when he says: “Men can find life only in
God, who has revealed Himself as the God of our salvation only
in Christ. Hence He is not the only true God to the exclusion of
Jesus Christ, as Arians,
Socinians, and Rationalists
teach"21 In a masterful way
Luther shows that the Arians
pervert Christ's words (John 17:3) "as though Christ excluded
Himself and ascribed the deity only to the Father.” The Arians
press the word “only,” superficially look at the text, and ignore the context entirely. They refuse
to see that Christ “makes our salvation dependent on knowing
both the Father and the Son and makes of the two one knowledge.” Luther continues: “These words [John 17:3] are most
powerfully directed against the
Arians and all heretics, Jews, and unchristians, who claim to
believe, and pride themselves on
believing, in only one God, who made heaven and earth, and on account of that article condemn us Christians as people setting up another God. For He [Christ] means to indicate that they do not know the right, true God,
though they think so and boast of it; for they do not discover Him as the one He is, nor do
they know how they must learn
to know Him, namely, that He is
this one true God who has sent
Jesus Christ. Which amounts to saying: Whoever wants to
discover the one true God, he must seek Him alone in the Lord
Christ, for there is in truth no other God but the One who sent
Christ. Now, whoever has not
Christ, must also miss the right,
true God, even though he knows and believes that there is but one true God. For he does not
believe in Him who has sent
Christ and through Him gives eternal life. Therefore the
important word is Thee' ("that
they might know Thee, the only true God”). Which Thee'? Thee who hast sent Jesus Christ. As
though He said: The Jews and others also have only one God, as they think; but Thee, who alone art the true God, they do not know, because they do not
know Christ sent by Thee, and in
the meantime imagine a god according to their own thoughts, who is in truth no god, but pure nothing. Hence you see that
Christ does not use the little word 'only' to separate Himself
from God according to the divine essence (since this is amply
prevented through the other words), but rather to show the
intimate union between the
Father and Himself against those who seek God outside of
Christ.“ (St. L. VIII:759ff.) In the eleventh sermon on the Gospel of John (St. L. VII: 1702 ff.)
Luther calls the knowledge of
God which does not know Christ "a knowledge of the wrong side of God,” a knowledge in which
God does not show His real face
to man, but “turns His back to man.” The knowledge of God outside Christ leads man no
farther than to the knowledge of
the Law of Moses, which shows us that God will give eternal life
to those who keep the Law, while He will condemn those who transgress it. But that is not
the true and complete picture of
God, for God has not sent His Son into the world to condemn
the world, but to save it (John
3:17; l Tim. 1:15). “Therefore;” says Luther, “face about, and see what the true countenance of
God is.” The true face of God is
He whom God has sent into the world, Jesus Christ. He is the “Angel of His presence” (Is. i6o(1)no
Cor. 4:6). On the face of Jesus is emblazoned the gracious truth
that God does not desire to condemn one sinner, but to save all sinners for Christ's sake. The
inscription on Christ's face reads: “God so loved the world
that He gave His only-begotten
Son,” etc. (John 3:16), and the
Father directs all mankind to look upon this face of Jesus
Christ (Matt. 17:5). Whoever has a different God cannot have the “one true God.” He has painted a
god according to his own fancy;
his god is a caricature, a nonentity, an idol. Hence St. John's earnest warning: “Little children,
keep yourselves from idols” (l
John 5:21), for, as he said in the
preceding verse, the Christian
knowledge of God consists in
this, that “we know that the Son of God is come and hath given us an understanding that we may know Him that is true, and we are in Him that is true, even
in His Son, Jesus Christ. This is
the true God and eternal Life.”
These words state as expressly as do the words in John 17:3,
that there is no knowledge of the
true God outside the incarnate
Son of God. The only difference
between the two statements is
that the implied homoousia of
John 17:3 is here stated expressi's verbis. “This [the Son, Jesus
Christ] is the true God.” 22

Vem ska skipa rätt?

Jag har nu sett tre av fyra hearingar inför ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan. Hittills har alla uttryckt att de inte tror på helvetet, eller i alla fall inte att någon kommer att komma dit. Alla kommer att komma till himlen.

Det är en intressant ståndpunkt, dels är den inte klassiskt luthersk, dels är det inget självklart att ta den ståndpunkten som kristen. Men det är ändå den alla har.

Något som står i kontrast till detta ställningstagande är det ställningstagande vi alla gjort (tror jag) de senaste dagarna då vi hört om och upprörts av att de sex pojkarna som våldtog en flicka alla blev frikända. Trots att de våldtog henne i tur och ordning. Hon hade gjort motstånd, men de hade låst lägenheten och det hemska som inte får ske, skedde. Vi är kollektivt och rättfärdigt arga över att rättsväsendet inte klarade av att stå upp för flickan som råkat så illa ut. Inte nog med skamkänslor och illamående över vad man blivit utsatt för utan nu också en OK-stämpel över vad pojkarna gjort från samhällets sida. Vi är nog många som önskat henne att hon åtminstone fick se att “vi”, samhället i en vidare bemärkelse än rättssalen, står på hennes sida. I den mån det kan vara till någon form av tröst alls.

Vi vill att offret ska få upprättelse, att det som är ont ska bestraffas eller i alla fall markeras mot och att det goda ska få råda. Inte sant?

Ändå förbjuder vi, med lätthet, Gud från att göra samma sak. Samma (delvis) människor blir sedan arga över tanken på att Gud kanske också vill skipa rätt, Gud vill kanske också sätta det onda på plats och inte låta det onda råda. Nu känner vi till fallet med den här flickan för vi läste om det i nyheterna och det skedde i Sverige. Men vad händer med alla kvinnor i världshistorien som blivit våldtagna, förnedrade och mördade i krig och våldsamheter stammar och länder emellan? Vem står upp för dem? Vad händer med alla barn som blivit utsatta för saker som vi inte förmår beskriva eller tänka? Vem står upp på deras sida? Vad händer med alla män som förnedrats och stympats på en annans order? Vem står upp för dem?

Får Gud vara den personen?

Jag tror och hoppas att Gud är den personen, som både älskar oss alla väl, men som också gråter och är arg över orättvisorna och sedan ställer dem till rätta. Till slut.

Hur går tanken där, hos våra #äbval-kandidater?

Valdag

Vi röstade (naturligtvis) idag. I kön hamnar jag bakom en kvinna som förvirrat rotat bland de uppställda valsedlarna, hon är oklar på vad hon ska välja och tycker det varit dåligt med information. En annan kvinna står där och rättar till valsedlar efter den första men också för att fylla på med sedlar för “Borgerligt alternativ”. Hon påpekar för tanten att det är en “ny nomineringsgrupp” vilket på grund av hennes sätt att säga det framstod som att hon därmed försökte sälja in den med det argumentet. Jag påpekade att det var nog bara ett nytt namn för moderaterna varpå tystnad vidtog. Hur står det till med våra kyrkopolitiker?

Medan jag slickade kuverten blev min hustru ovänligt tilltalad angående vår breda dubbelvagn av en tant, som en stund senare känner igen mig som präst i Vaksala och då har en helt annan ton. Hur står det till med våra kyrko-aktiva?

Det där med att leva kristet är ju viktigt inte bara på söndagar i kyrkan utan alltid, och kanske inte minst i kyrkopolitiken (som jag hoppas handlar om mer än nya namn på nomineringsgrupper).

Partipolitik i kyrkan – cirkus absurd

Om du röstar på Socialdemokraterna i kyrkovalet, så stödjer också indirekt Sverigedemokraterna närvaro där. Detsamma gäller förstås om du röstar på någon annan nomineringsgrupp som har riksdagskoppling.

Det är inte märkligt eller konstigt att Sverigedemokraterna använder sig av Svenska kyrkans eget val för att få en plattform inför riksdagsvalet, det var inte konstigt förra gången (då de sedan kom in i riksdagen) och inte heller konstigt i år. För det gör alla andra partier också. Enda anledningen till att det blir sådant ståhej är för att Sverigedemokraterna har en unken människosyn. Men principen är densamma som att kyrkovalet är en del i sossarnas kampanj för att försöka vinna riksdagsvalet nästa år. Unket det med, eller hur?

Samma dag vi fått ut Sverigedemokraterna ur kyrkomötet är samma dag vi har fått ut Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, FiSK och alla de andra. Inte förrän dess, så låt oss hjälpas åt att få den dagen att komma ett steg närmare. Därför vill jag uppmana alla att rösta på nomineringsgrupperna utan riksdagspolitiska kopplingar.

Post-prästmöte

Präst- och diakonmötet 2013 för Uppsala stift är nu slut. Det var mitt andra möte i denna genre och samtidigt ärkebiskop Anders sista. Det är de bägge biskoparna i Uppsala stift som står som inbjudare till dessa möten, och det fungerar på liknande sätt i andra stift.

Ragnar Persenius är min vigningsbiskop men biskop Anders har hela tiden varit biskopen vars tillsyn jag befunnit (och befinner) mig under. Unikt, eftersom inget annat stift har två biskopar.

Nu är det alltså dags för Svenska kyrkan att välja en ny ärkebiskop då Anders lägger ned staven i juni nästa år och går i pension. Diskussionerna och funderingarna har varit många och de lär fortsätta, men efter idag kommer inga ny personer att nomineras då de bägge mötena för plädering nu varit. Den kompletta listan på nämnda personer kan nog snart återfinnas på Svenska kyrkans hemsida och på annat håll.

Jag hör till de som får rösta i valet, eftersom jag hör till Uppsala stift. Att det är så beror just på att ärkebiskopen också är biskop i stiftet och inte enbart övergripande för kyrkan. Därför är det aktuellt även för mig att fundera på vem jag ska lägga min röst på.

Efter denna dag kan jag bara säga att Lunds biskop Antje Jackélen verkar vara storfavoriten i valet. Och inte är väl det så konstigt heller, hon är mycket medialt gångbar, en skarp kommunikatör och en duktig teolog. Hon är även kvinna, vilket är en viktig egenskap för vissa i detta val.

Personligen tycker jag att personens kön är ytterst ointressant i valet av ärkebiskop, men gläds vid tanken på att om Antje väljs så är det ändå inte det skälet som kommer ha varit relevant, eller i alla fall tyngst. Utan för att hon helt enkelt är så pass bra att hon vinner av den anledningen.

Vem jag önskar som ärkebiskop vet jag inte riktigt. Flera av namnen som lyftes idag kan säkert vara intressanta, men känner till dem lite för dåligt. Ska försöka åtgärda det innan valet. Men att biskop Ragnar också skulle bli en utmärkt ärkebiskop, det är jag helt övertygad om. Han är också en skarp teolog, duktig kommunikatör och bra på att möta folk.

Vi får be Gud att rätt person ska bli vald och att Guds rike i Sverige ska främjas både genom vår nye ärkebiskop, Svenska kyrkans närvaro i stort så väl som genom våra kristna syskon i andra samfund.

Och kom ihåg, rösta på en nomineringsgrupp som inte har parti i riksdagen den 15 september!

Uppdatering 2013-08-30: Kyrkovalet sker 15 sept inte 16. Tack Micaela!

Måste man försonas med sina föräldrar?

Måste man försonas med sina föräldrar? – Görel Fred

Försoningen behöver inte alls vara bara en “motion away”, för någon part kan ha varit så kränkt att det inte är möjligt.

Att föräldrar är villiga att försonas med sina barn är välkänt. Det är därför det inte behövdes ett budord om att hedra barnen. Men Görel vill gå lite i polemik med detta, för barn vill försoning och hedra sina föräldrar i mycket större grad än vad föräldrarna tror.

Därför att det är den första relationen, det är där vi lär oss så mycket om vår identitet. Men för att det ska vara möjligt måste föräldarna vara beredda att se sitt barns perspektiv. Inte att ta det, men att se det.

Görel ska prata om:

  • Det finns relationer som är mer påverkade av sina traditioner och roller än av hur man faktiskt behandlar varandra.
  • Barndomen är inte så personlig som man tror att den är.
  • För att bli en hel människa så måste man kunna försona sig med sin barndom.
  • Det kan var så att försonas med sin barndom innebär att man då inte kan försonas med sina föräldrar.

Vad Görel tänker om föräldraskap

Ritar tre rektanglar som ska visa på behovsutrymmesfördelningen i ett samtal.

Den proffessionella relationen, där man har en klient/konfident är man där till 85% för denne. Men det är inte 100% eftersom man måste kunna sätta gränser som proffessionell.

I den privata relationen så behöver man dela på behovsutrymmet. Det måste inte vara delat i prat-utrymmet, men bägges behov måste få plats. Det måste inte vara så att man varje gång man ses att det är lika, för det kan vara total kris och den andre får ta 100%. Men i en vänskapsrelation så vet jag att en annan gång får jag plats och du finns för mig. Det bygger på ett givande och ett tagande. Ibland är det så att personer som är bra på att lyssna hamnar i vänskapsrelationer med människor som inte är så bra på att lyssna och då blir det problem. För i en privat relation behöver bägge personerna få plats.

I relation till barnet, är det 100% på barnet. När bebisen skriker så är det barnet som gäller. Det spelar ingen roll om jag är för trött eller sjuk, för barnets överlevnad bygger på min närvaro. Man kan se det som att man socialiserar barnen genom att sakta men säkert ta tillbaka behovsutrymmet. Det är ju inte bra att växa upp och tro att världen kommer ge mig 100%. Barnet lär sig när du vill se nyheterna fast barnet vill se något annat att det är fler personer som man behöver ta hänsyn till. Ju äldre barnen blir desto mer behovsutrymme tar man tillbaka.

Men när det gäller mina barn kan vi aldrig hamna i den vanliga vänskapsrelationen, för som förälder är jag ändå alltid beredd att stå tillbaka för barnens skull även när de är vuxna. Men kanske när jag blir för gammal så kanske de sätter sina behov tillbaka och tar hand om mig. Men innan dess tänker Görel att det kanske är 40% för föräldern och 60% till barnen.

Var går gränsen nedåt för barnen då? Ja, slutligen är det förstås det fysiska, ett litet barn kan inte ordna mat till sig själv och dör därmed. Men det är inte bara de rent fysiska behoven det handlar om. Det går inte att göra oss människor mindre än att vi är i en relation. Det finns därför en psykisk lägre gräns som handlar om just detta.

Görel berättar om en händelse som många av oss hört om i våra utbildningar: En läkare observerade att de barn som låg närmast dörren överlevde i större grad än de barn som låg längre bort från dörren. Han undrade varför eftersom alla fick lika mycket mat. Men på barnhemmet fanns det en städerska som hade ett ömmande hjärta för barnen. Så när hon såg barnen som behövde så mycket, så började hon jollra och prata med barnen och ju längre hon kom in i salen desto mer behövde hon städa mer och prata mindre.

För många människor är det så att de har fått för lite så de går omkring med ett stort hål inom sig. Görel har mött många föräldrar med detta och de har försökt lösa tomheten genom att “skaffa” ett barn för att fylla hålet i sig. Men det tragiska är ju att när man har missat perioden i sitt liv som man har rätt att bara få kärlek utan att också ge själv så kommer det lilla barnet till världen och inte bara vill gulla eller bli tröstat som man trodde. Utan barnet har sina alldeles egna behov och det provocerar mig och tar av mig som förälder. De föräldrlarna och de barnen har Görel träffat mycket. Hon har träffat vuxna barn som kommit med sina föräldrar och väldigt ofta säger föräldrarna: “Hur tror du det var för mig då?” Görel förtydligar att det inte handlar om att inte orka ibland, utan om när man försöker fylla det där hålet i sig själva med barn. Så finns det en massa barn som försöker fylla sina föräldrars behov och hoppas på att någon gång få igen. Så fortsätter det i generation efter generation.

Men det är inte kört, för man kan lära sig att bli sin egen förälder. Hon återkommer till detta senare.

Det finns barn som är sin egen mormor som försöker ge sina föräldrar det som de borde gett. Hon har mött barn som försökt stifta fred mellan sina föräldrar som femåringar. Barn som sparar alla sina veckopengar för att ge dem till sina föräldrar. Eller pojken som alltid kom för sent till skolan för att han alltid letade upp sin pappas spritflaskor för att hälla ut dem, men pappan blev bättre och bättre på att gömma dem och han kom senare och senare för att han skulle hitta dem. Barn är fantastiska på att gå in på det här sättet för sina föräldrar och det är inte ovanligt.

Det finns relationer som är mer påverkade av sina traditioner och roller än av hur man faktiskt behandlar varandra

I Kina har man stiftat en lag om att barn måste ta hand om sina föräldrar, inte bara ekonomiskt, utan också att man måste besöka dem regelbundet. Det finns traditioner där man skulle se det som hädelse att säga som Görel, att en relation är resultatet av vad som sker i den och inte av satta roller utifrån. För några år sedan försökte mor och farföräldrar lobba för en lag där de skulle ha rätt att träffa sina barnbarn oavsett vad deras barn tyckte.

Men det finns inga rättigheter av det slaget, det finns bara rätt att inte bli slagen och så vidare, men det finns inte rättigheter på det mellanmänskliga sättet. Barn har rätten att bli omhändertagna och de får vara jättejobbiga. När man är 4 år får man bete sig hur som helst och ändå bli älskad, även om föräldern måste fostra. Men vuxna kan inte göra så.

Om det är en rätt spelar försoning ingen roll, eftersom den är beroende av att relationer beror på hur man beter sig mot varandra och hur man förtjänar varandras respekt.

Barndomen är inte så personlig som man tror att den är

Barndomen är inte så personlig som man kan tycka att den är. Vad Göre menar med är att hon träffat så många vuxna som på allvar tror att det som skedde i deras barndom berodde på dem, att om de varit andra barn hade det klarat av att göra sina föräldrar glada, hålla ihop familjen eller stoppa alkoholismen.

För några år sedan träffade Görel en person som ville berätta om hur en manlig klient provecerade henne jättemycket, Görel frågade varför och det berodde på att mannen påminde om hennes pappa. Hon berättade för Görel att när hennes föräldrar skilde sig så började hennes pappa säga till henne att hon var ful och att ingen man någonsin skulle vilja titta på henne. Hon sa i förbifarten att så klart handlade om hennes pappa och inte henne. Några veckor senare fick hon ett mail av henne där hon berättade att det var ett helt nytt perspektiv för henne.

Likaså träffade hon en man som hon sa till att vilken son hans pappa än fått skulle han ändå slagit honom, för det är pappan som hade problem. Görel sa att han trodde henne i kanske tre sekunder, men om det hade fått vara längre hade livet kunnat bli annorlunda för honom.

Barn kan ta på sig en skuld som är helt sanslös, en flicka som varit utsatt för incest som gick i samtal fick tio pennor i handen och fördela dem som skuldpennor. Hon skulle fördela dem mellan sig själv, sin pappa och sin mamma. Hon tänkte och satte två hos mamma, tre hos pappa och fem hos sig själv. Han tog inte bort dem direkt från henne, men nästa gång han träffade henne så höll han alla pennorna och sa att han inte höll med om att hon hade någon skuld alls. Många skulle må väldigt mycket bättre om de kunde få hjälp att inse att de inte bär skuld i relationer till sina föräldrar. Barn kommer att försöka att lösa sådana här problem för de behöver få bli omhändertagna. De kommer slå knut på sig själva och inte klara av det.

Att försonas med sin barndom kan innebär att man inte kan försonas med sina föräldrar

När vi befinner oss i relationer är det svårt att finna en objektiv sanning, då den handlar om våra personers subjektiva upplevelser av varandra.

Tom Andersson: När det gäller förändring kan det man möter vara alltför olika, för likt eller lagom olikt. Om något är för likt sker ingen förändring i min verklighet. Och är något för olikt sker ingen förändring heller för det är för konstigt. Det är bara i det lagom olika kan vi förändras.

Om det är så att mina föräldrar har gett en bild av mig själv som är väldigt olik för att det ska gå att tycka om mig, så blir jag inte begriplig för mig själv. Jag kanske måste gå med på att jag var egentligen ganska oduglig, en som inte klarade av det ena eller det andra men borde klarat det. Men då blir jag inte begriplig för mig själv, för det går inte att begripa en person som det fattas något kring.

Det är flera gånger hon har haft människor i sitt rum som sagt att de är onormala och inte går att förstås sig på. Utifrån KASAM så blir det inget sammanhang eftersom man inte är begriplig. Jag går med på att jag är obegriplig eftersom mina föräldrar säger så, men om jag inte går med på det så blir deras bild för olik min egen.

När man föraktar sig själv tar man inte med sin egen beroendeställning som barn, att man inte kunde tacka nej eller gå. För man försöker att få sina föräldrar att ta hand om en. Då kan det bli så att det blir två helt olika kartor av verkligheten. Det är otroligt viktigt att man hittar den försoningen med sig själv, att man ser att man inte hade ansvaret. Man blir också en bättre förälder som man inser det, för som förälder står man ansikte mot ansikte mot det försvarslösa. Och vet jag att jag som barn inte hade ansvar är det lättare att se att mina barn inte heller har det.

Går det då att försonas med sina föräldrar?

Ja, om jag är villig att se mina barns perspektiv. Jag måste inte ta deras perspektiv, men se det. För bara för att jag inte tyckte att det var som du tyckte kan det vara som du tyckte, utan att jag har fel. Det är så oerhört smärtsamt att som förälder höra att man inte är okej som förälder i alla stycken från sina barn. Det är tungt att höra när barnen säger att man svek dem på någon punkt och inte klarade av att ställa upp. Och då börjar man försvara sig och kanske haka upp sig på detaljer, eller försöker vända perspektiv och så startar man kamp om vilken kartbild som stämmer. Men det är inte förrän kampen slutar som lyssnadet börjar.

För några år sen jobbade Görel med en kvinna som varit grovt utnyttjad av sin pappa, hon hade inte träffat honom på femton år. I processen ville hon bjuda in sin pappa till ett samtal tillsammans med Görel. Görel bad en kollega ha ett samtal med honom för att säkerställa att pappan skulle lyssna på sitt barns perspektiv istället för att fylla rummet med sina behov.

Pappan kom och lyssnade, han försvarade och sa ingenting, han bad henne inte ens om att få förlåtelse. Och det ledde till att hon faktiskt kunde förlåta honom. Detta är en berättelse då det gick så bra, men det måste det inte.

Men tar man på riktigt på allvar ta sitt barns perspektiv så kan det gå att gå vidare från nästan vad som helst ändå.

En väninna till Görel har en mor som försökt fylla sitt hål med ett barn. Denna väninna är nu över femtio år och hennes amma runt åttio. Hon har tagit ut allt på relationskontot och belånat det som fanns kvar. Nu hörde hon av sig i ett brev och ville att dottern skulle komma och besöka henne för hon trodde att hon kanske skulle dö snart. Hon sa till Görel att tänk om mamma istället hade skrivit att hon älskade henne och saknat henne och ville träffa henne för att bjuda henne på en god middag. Då hade hon kommit till sin mamma på stört. Tänk så starkt, att man som femtio-åring så villigt vill försonas med sin förälder.

Som vuxen måste man förstå att det lilla barnet inte kommer att komma tillbaka, men den vuxna kan möta en förälder som är beredd att höra och att ta ansvar. Vi kan som vuxna vända oss till det där barnet som finns inom oss, som inte fick vad det behövde och säga till det att det är helt ok och att det inte behövde göra något.

Vad är en människa?

Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård

Inledning

I dessa dagar, 27 – 29 augusti, pågår präst- och diakonmötet i Uppsala stift. Det arrangeras vart fjärde år med stiftets bägge biskopar som värdar. Jag kommer att blogga från detta möte, men jag lovar inget om omfattningen.

Vad är då en människa att du tänker på henne?

Ett samtal mellan biskop Ragnar Persenius och Katarina Olofsgård, utifrån Ragnar herdabrev “Längtan möte närvaro”.

Herdabrevet återger lite av Ragnars livsresa och han insåg snabbt att den fortsätter ju även efter brevets utgivande, det var bland annat därför han började blogga. Att inte se potentialen vi har som människor, och många är skadade genom andra och kanske innan de själva kunnat göra något. Det är skrämmande. Det är stort att varje människa har resurser. De som är funktionshindrade är inga “andra”, utan också du och jag. Gud har gett oss ett rum och ett utrymme att agera. Det är svårt särskilt när vi kommer in på ondskans kapitel och vi tenderar att ofta projicera över vår ilska på Gud. Vi får aldrig något riktigt svar på det vi är med om.

Ragnar återkommer till detta att vi, var och en, är ett mini-mysterium och har möjlighet att agera. Ibland uppfattar Ragnar det som, att vi ibland lagt ondskan och det mörka som en slags totalbild av människan. Att det stannar där och döljer resurser som finns. Varje människa har förmågan att skapa och att älska, det är inte där problemet i Gudsrelationen finns, utan den handlar om var vi lägger allt det fina vi har fått.

Ragnar har fått lite skäll för att han har tappat bort Guds helighet. Kristi försoningsgärning blir beskriven utifrån kärleken och utblottelsen, och kampen mellan gott och ont. Önskar man då mera helighet har man önskat om betoning på det juridiska med domstolsförfarande eller att det hela syftar till Gud ska bli nöjd.

Ragnar tror att det vore värdefullt att arbeta mer med relationen mellan kärlek och helighet. Heligheten blir obarmhärtig utan kärlek och kärleken tom utan heligheten. Har vi tappat tilliten till att Gud är mer och gör mer än vad vi själva tänker ut? Särskilt med tanke på “gudsbilder”.

Det Ragnar gillar med gudsbilder är att de sammantaget när vi delar dem med varandra, så visar de en rikedom hos Gud.

Många sammankopplar helighet med felfrihet, men det handlar om vad Gud använder för ett visst syfte. Därför kan vi alla kallas heliga, eftersom han vill använda oss. Trons måttstock kan vara svårare med det, ibland.

Tänk vad mycket färre dumheter vi skulle göra mot varandra om vi såg varandra som heliga.

Katarina: Vad består valet i, i vad har vi fri vilja?

Ragnar: Jag tror vi alla har bidningar av olika slag som begränsar oss och våra val. Det är därför väldigt farligt när kristna talar om det onda som sådant vi tänker gör, säger eller låter bli att säga. Det onda är också något som håller oss fångna. Verksyndsbegreppet får inte stå ensamt, eftersom allt i hela vår värld inte är vårt eget ansvar. Det traumatiska sitter även i det strukturella. Se t.ex. på relationer, när en relation går sönder. Det går inte efter tjugo år att vara ansvarig för tjugo år. Ragnar ser att det är en befrielse i det att inte allt börjar och slutar i oss själva.

De samtalar om ondskan som något som utöver enskilda handlingar också är en större helhet där de många små stegen åt fel hål kan leda till helvetet. Han exemplifierar med den tyska kyrkan under nazisttiden, då man tog de många små stegen åt fel håll. Varje steg i sig var inte nog för att leda snett utan som helhet gjorde det det.

Sådant här finns i vår kyrka också, Ragnar vill inte bli för specifik för han är rädd att det ska leda till att personer känner sig utpekade, som inte heller är närvarande. Men han stämmer in i Olofsgårds analys av att det också kan handla om rädsla för att tappa kontrollen.

Bilden av vad det är att vara en troende är ofta trång i andra människors ögon, att livet är en kamp också med tron. Det är något som slagit honom sedan han började som präst i Stockholm som ung. Han har blivit trött på detta att man ska veta att man är älskad och välkommen som man är, för vad händer sen då? Vad kommer efter det? Det är viktigt att starta i, men det som kommer? Han efterlyser att människor ska få känna att de kan göra skillnad, att de faktiskt kan göra skillnad. Det rimmar illa med vad vi är kallade till som människor.

Vi är företrädelsevis bra på att möta människor som är medelklass och ofta kvinnor, säger Olofsgård. Men att möta annan utsatthet då?

Ragnar tycker att det finns vissa saker som har hänt och som är positiva. T.ex. att arbetet har blivit mer utåtriktat, mer en strävan efter att vara där människor finns. Vad gäller det diakonala arbetet är detta allra mest tydligt. Mer av arbete med de allra mest utsatta i frontlinjen. På 80-talet var det mycket mera av internt och äldreorienterat arbete (de är viktiga de med, men inte bara).

Främlingen, änkan och den faderlöse lyfts fram i GT och NT och är även de grupper som idag lyfts fram i sociala rapporter. Vad är problemet? Ragnar undrar, är problemet att vi inte ser eller att vi inte gör?

Ett exempel på felsituationen är att det är avsevärt färre ensamstående som låter döpa sina barn än de som är två. Vi är glada över att det blir större fester för de som låter döpa sina barn tillsammans, men missar vi inte

Olofsgård lyfter det att världen kommer till oss på ett annat sätt idag än förr, t.ex. genom alla flyktingar som kommer.

Katarina: Zygmunt Baumann ska ha lyft det att det finns en avsaknad av helhetsberättelser i våra liv i en tid av stark fragmentarisering. Många unga upplever sig inte ha något värde och ställs utanför i arbetslöshet. Många kämpar med sin leda och sin brist på att ha ett ärende. Är inte detta ett uppdrag för kyrkan, att hjälpa människor att gå utanför sig själva och på vis skapa bärande berättelser för sina liv. Hur kan vi konkret hjälpa människor?

Ragnar: Jag tror det är viktigt att dessa berättelser blir hörda. Någon som lyssnar och man får möjlighet att dela. Kyrkans viktigaste bidrag i enskilda människors situation är att företräda ett hoppets tecken. Bara genom att beskriva och formulera sin situation har man tagit sina första steg mot befrielsen.

Katarina: Du skriver om den fördolde guden.

Ragnar: Även för den troende människan är inte Gud alltid uppenbarad. Man kan ha tillit till uppenbarelsen, men i livet är Gud fördold för oss. Vi ser inte vad Gud menar eller varför saker får ske. Efteråt kan det ändra sig, men just då är det så.

Biktpräst

Daniel Pereyra om att vara biktpräst:

Jesus gav sina apostlar makten att förlåta synder, och det är en allmänkyrklig tro att även präster har den uppgiften. Vi blir försonade med oss själva, med kyrkan och med Gud genom att ta emot förlåtelsen i Jesus försoning. Vi kan sedan gå vidare, stärkta och uppmuntrade.

Fastslaget

In the last few years, with very little fanfare, we’ve conclusively settled the questions of flying saucers, laker monsters, ghosts, and Bigfoot.

Fantastiskt bra bild av hur XX-of-the-gaps funkar. Alltså att det finns ett utrymme för någon att hävda att XX existerar utan att den andre kan säga emot. Idag när någon säger ”Jag såg Loch Ness odjuret!” Kan du lugnt svara ”Var är bilden?” Och finns ingen bild vet du med än större sannolikhet att inget djur skådats. Och framför allt skulle någon annan fotograferat det.

Samma resonemang, fast om Gud, har en del troende använt och använder; alltså där det finns hål i vår kunskap i dem klämmer man in Gud. Något moment i evolutionen etc.

Personligen finner jag det ovärdigt, det är er ovärdigt skäl att vara troende och det är en ovärdig existens för Gud. Om Gud finns1 är ”of the gaps”-tanken feltänkt.


  1. Som kristen har jag ju en personlig relation till Gud, så naturligtvis tror jag att han finns.

Ofrivllig paus

På grund av oförutsedda omständigheter (vår andra dotter, Junia, föddes; whoop whoop!) så kommer resten av mina inlägg om ECIC att få vänta lite. Kanske kommer det en och annan post under tiden 🙂

Junia ett par dagar gammal
Junia Silverkors

Multi-site reality

Jag skrev om Heidi Campbells föreläsning här, hon har fem huvudpunkter i sin föreläsning och artikel:

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

I dag reflekterar jag över den andra punkten, om du missat första reflektionen hittar du länken i listan ovan.

Internetcafé

2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet

Platsfrågan mer och mer ointressant

Huvudfrågan i just denna fråga är att det inte längre är relevant (för väldigt många människor) att göra skillnad mellan vad som sker på nätet och utanför (samtidigt som vi gör det1). Genom att vi har mobiltelefonen i fickan har vi ju Facebook med oss var vi än går och var vi än står (så länge vi har täckning), det märks inte minst på varje vanlig busshållplats eller bussresa. Nätet är inte som TV eller en bok man slår igen och lämnar bakom sig, det finns över allt och vi använder det ständigt och förutsätter det.

Poängen är att vi behöver tänka helhet i vår närvaro i verkligheten, där nätet är en del av den närvaron. Jag tror också det kan vara en viktig del i att hjälpa oss att vara grundande i vårt agerande på nätet och motverka de negativa aspekterna av disinhibition effekten (se Ciaráns föreläsning2).

Så här har vi alltid gjort, annars är det inte på riktigt

Nästa stora poäng var att de rum som skapas påverkas av användarnas offline-värden. Exemplet som gavs var den anglikanska katedralen i Second life, som ju verkligen är byggd som en katedral fast i en virtuell värld och man firar gudstjänster där med stor regelbundenhet. Den är formad av de föreställningar användarna redan bär med sig om hur en kyrka ska se ut eller vara, trots att förutsättningarna inte alls är de samma.

Den skillnaden är nog underförstådd i föreläsningen men väl värd att fundera på. Arkitekturen i katedralerna är präglad av den tidens teknologiska kunskap och utifrån sådant som gravitationen, tingens vikt och hållfasthet. Saker som inte har samma spelregler online, i alla fall inte med nödvändighet.

Det vore spännande att se hur man kan forma virtuella rum som stärker gemenskapen på ett sätt som är unikt utifrån de förutsättningar som ges.

Dock ska vi komma ihåg att virtuella verklighetsvärldar hittills haft ganska korta levnadsspann eller i alla fall popularitet. Den skillnad jag dock kan se är mot ett MMORPG som World of Warcraft som i allra högsta grad är en virtuell verklighet men också ett spel som haft långt levnadsspann och hög popularitet under lång tid. Jag är dock osäker på den intressanta effekten för oss är där, så länge vi inte får bygga kyrkor/kristna församlingar i den världen (vilket går emot dess karaktär av fantasy-värld).

Asynkron bön något för dig?

En annan intressant sak som kom upp under konferensen och som anknyter till detta är frågan om asynkront gudstjänstfirande, t.ex. berättade en engelsk katolik om hur de satt upp webbkamera i kyrkan och att man kunde bevista en begravningsgudstjänst efter att den firats för att på så vis få ta sitt farväl fast man är fler tidszoner ifrån och inte kunnat förrän då. Likaså sker asynkrona gudstjänstfiranden hela tiden, även i Sverige idag och även i Svenska kyrkan. Se till exempel gudstjänstpodden från st Ansgar i Uppsala.

Att be asynkront har kristna och judar gjort i alla tider, i någon mån, då läsandet och bedjandet av Bibelns texter just är asynkron bönegemenskap. Något som sker gemensamt och tillsammans inför Evighetens tron men tidsligt och rumsligt väldigt spritt i världen.

Så jag tycker inte vi ska undervärdera den asynkrona tillbedjan, men inte heller övervärdera den, vår Herre Jesus säger ju själv att där två eller tre har samlats i hans namn är han mitt ibland dem. Det betyder ju ändå att det finns en poäng med att samlas och inte bara att be på sin kammare (vilket ju är en klassisk kyrklig och kristen ståndpunkt).

Detta resonemang leder mig till slutsatsen att en gudstjänst man tar del av i sitt hem asynkront (på TV, radio eller nätet) lättast kan ses som en del av den egna tillbedjan snarare än en del av ett gemensamt gudstjänstfirande. Åtminstone så länge som det sker utan interaktion med andra troende som tar del av samma sak.

Överlapp mellan olika rum i praktik och ideologi

I föreläsningen ges Northland church som ett exempel på en kyrka som försöker kombinera ”multi-site reality” genom att dels fira gudstjänst samtidigt på flera fysiska platser och dels genom live-streaming på nätet så man kan samlas på Northlands hemsida för att delta eller genom Facebook. Man kan lägga fram böneämnen för varandra och man kan få ha enskilt samtal med en av deras pastorer. Ungefär 2000 personer deltar idag i deras gudstjänster över nätet.

Personligen känner jag sedan tidigare till Mars Hill Church i Seattle som sedan lång tid lägger ut sina predikningar och en del gudstjänster online och som är oerhört populära, de är också en (i fysisk bemärkelse) multi-site kyrka men de spelar emellanåt in predikan på första gudstjänsten (och live-sänder samtidigt till de campus som firar gudstjänst samtidigt) och sedan spelar de upp den på de andra. Så där förekommer det en mix. De har dock inte samma möjlighet att skapa en huskyrka som träffas på annan plats och ger inte heller samma möjligheter online.

Tydliga fördelar med detta är ju att man potentiellt kan nå väldigt många fler än annars, människor som inte med nödvändighet har en god andlig miljö att vara del av. Det gäller både undervisning så väl som gemenskap, och där kan nätet vara ett viktigt komplement om än inte den enda källan till kristen gemenskap (det är i alla fall inte önskvärt).

Att experimentera med sådant här kräver förstås både sin organisation men också teknologiska förutsättningar, samt en församling som är villig till det. Utöver detta kommer en viktig teologisk reflektion man behöver föra kring vad predikan är och vad som tappas respektive vinns på att göra på detta sätt.

Med dessa funderingar i ryggen kan vi vända blicken mot spänningen samt utmaningen mot den traditionella kyrkan som vi tog del av i föreläsningen.

Att vi ses fysiskt betyder inte att du har mer rätt

Spänningen formulerades så här: Kontexten offline behöver inte längre fungera som den primära källan för andlig kunskap och relation.

Utmaning för traditionell kyrka: Integration and konvergens. När online blir primärt hur gör vi för att integrera och konvergera med deras andlighet? Hur kopplar vi deras andlighet som upplevs på webbsidor med fysiska gemenskaper?

  • Nätet är överallt, det gör att kyrkan också kan vara det (i ytterligare en bemärkelse).
  • Asynkron bön har kristna i alla tider gjort, ingen idé att haka upp sig på det bara för att nätet är involverat.
  • Överlapp mellan nät och fysiskt rum är inget att motverka utan att omfamna, dock inte förbehållslöst.

Därför behöver inte spänningen vara ett problem, om vi inte gör den till det. Däremot behöver vi fundera genom hur vi gör det vi gör på nätet för att inte tappa något av evangeliet på vägen eller sända oönskade signaler.

Jag tror att vi har mycket att fundera på i utmaningen men också mycket att omfamna och experimentera med. Teologiskt är det ju intressant att koppla samman alla heliga genom alla tider och på alla platser så mycket som möjligt, inte sant? Det är ju inte alls tokigt att tillsammans med många andra kristna ta del av samma undervisning och lovsång till Gud (om den är bra)?


  1. Utifrån Ciarán Mc Mahons föreläsning, kan vi konstatera att det är lätt att göra skillnad mellan vad man gör på nätet och annars, men det som också påpekas där är att det just inte är någon skillnad längre. Alltså vi kanske vill att det ska vara det, men det är inte det och i hög grad agerar vi inte heller längre så. 
  2. Ciarán Mc Mahons föreläsning

Shaped by our tools: effects of modern media

Ciarán Mc Mahon

ECIC

Förra veckan, mellan tisdag och fredag bevistade jag ECIC, European Churches Internet Conference, som i år hölls i Dublin, Irland.

I år hölls den artonde (!) konferensen med temat: “The tensions of a maturing internet”, en undertitel som bestreds av en av konferensens andra huvudtalare – som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

För att läsa mer om vad ECIC är, gå gärna till deras hemsida[1].

Nedan följer ett pseudo-referat där jag ungefärligen återger det som sades och mina tankar. Eventuella dumheter är antagligen helt mina egna och ska inte i första hand skyllas på föreläsaren.

Ciarán Mc Mahon

Ciarán Mc Mahon är forskare i psykologi och specialiserad på cyberpsykologi och sociala media.

Inledning

Ciarán reagerar på konferens undertitel: “The tensions of a maturing internet” med att ställa en fråga. “Växer internet upp?” Han misstänker att det aldrig kommer växa upp, våra erfarenheter som människor, som psykologiska och andliga varelser blir konstruerade av det teknologiska.

Vad händer med oss psykologiskt när vi är online?

I den första delen av föreläsningen utgår Ciarán i hög grad från en artikel skriven av John Suler (2004).

När vi är online sker en disinhibition effekt, vi hålls inte tillbaka i vårt agerande online på samma sätt som när det sker fysiskt.

Det kan vara positivt, t.ex. vissa blir mer generösa än de är normalt sett i världen. De visar känslor, berättar mer och så vidare än vad de skulle göra annars, ansikte mot ansikte. Effekten internet har som Johan Norberg pratar om, som introvert. Men man kan också vara kriminell lättare, bråka lättare av samma skäl. Så det är ett tveeggat svärd.

Dissociativ anonymitet, känslan man får när man inser att man inte med nödvändighet använder sin faktiskta egna juridiska information. T.ex. när man loggar in på en sida kan man använda falska namn, man kan skaffa flera olika personligheter. Man kan vara någon annan än den man är AFK[2]. Många använder flera identiteter. Man kan också uppfatta sig som osynlig, man syns inte när man är online.

Davids fundering: Man kan också fundera på den uppdelning av en person som sker när man skapar separata konton på t.ex. Facebook för ens privata jag och arbetsjag, vad skickar man för signaler till dem som inte får se privatjaget?

Asynkroniserad kommunikation är att kommunikationen inte med nödvändighet sker samtidigt på nätet. När man pratar gör man misstag som följer med i kommunikationen, men när man skriver mail kan man ta bort misstagen, eftersom man inte måste skicka det i samma stund man skrivit det. Tiden på nätet är något annat än tiden man har ansikte mot ansikte.

Davids fundering: Det är ju samtidigt så att vi också förväntar oss det i hög grad. Till exempel i vissa online-sammanhang jag varit i så har det uttryckts frustration eller irritation när deltagare i konversationen inte nyttjar den asynkrona karaktären. Genom att ta bort stavfel, förtydliga resonemang et cetera.

En annan sak som sker online är solipsistisk introjektion, som sker när man läser en bok om en karaktär och gör den till en person i ens egna huvud. Man kan då känna mer än vad författaren ger underlag för i beskrivningen. Effekten syns t.ex. när man sedan ser en film som bygger på boken och märker att personen på filmen inte är som man tänkte sig.

När man får ett mail av en person man inte känner, över nätet, så skapar man sig en bild av vem den personen är. Problemet är att personen man pratar med är en riktig person och att den inte med nödvändighet är som man föreställer sig. Särskilt problematiskt är detta över ett media som Twitter. Man kan få helt fel bilder av varandra, för man ser så mycket av den andre.

Dissociativ fantasi är tendensen att använda internet som ett spel eller en fantasi och där utveckla en online persona. Den egna upplevelsen kan vara att det inte är riktigt på riktigt och att man ska kunna lämna datorn och den personan och leva som vanligt. Men online personan är på riktigt och kan ses av miljoner av människor. En del bygger upp denna personan som en expert eller tyckare av något slag, men de flesta gör inte detta och en del bygger just en persona som blir problematisk för dem i längden.

Internet begränsas inte av fysiska begränsningar, t.ex. så blir effekten i det fysiska rummet av den långa och stora personen i det annan än den smala lilla personen. Men i online-världen är det inte så här.

Väldigt duktiga och vana politiker kan ta över ett rum på en gång när de kommer in för de är vana vid att ta platsen. Men på nätet kan de bli attackerade från många olika håll samtidigt, och det är de inte vana vid. Det blir en utjämnande effekt eftersom din auktoritet inte är självklar på nätet och man talar just om minimering av auktoritet.

Det är inte så att det med nödvändighet är den verkliga personen kommer fram på nätet, utan snarare andra aspekter av personen.

Internet är ett annat rum

När vi är online är vi inte riktigt de samma som vi är när vi ses ansikte mot ansikte. Vissa saker är annorlunda från annars och vissa saker är lika. Internet är ett rum där vi behöver tänka på effekterna detta har på oss och varför vi säger de saker vi säger.

Vi föredrar nya saker, men vi blir också vana efter ett tag. När vi kom hit till Emmaus Retreat Centre så var allt nytt och vi försökte ta in det, men nu kanske vi sitter på samma platser som innan. Och vi börjar bli vana. Vi gillar nya saker men vill också ha vissa rutiner.

Så en Supermarket behöver tänka på detta, man vill att saker ska finnas på samma ställen som förra veckan, men det behöver flyttas lite. Ungefär varje 6 veckor eller lite mer, flyttar de saker för att man ska se andra saker än förut.

Twitter och Facebook gör samma sak, man uppdaterar funktionalitet och kanske inte ändrar så mycket men flyttar på något och på så vis blir det ändå lite nytt och man blir inte riktigt van vid det och behöver då lära sig det på nytt. Så är det överlag online och därför blir man aldrig riktigt van.

Generellt sett säger psykologer att det som händer online är väldigt likt det som sker offline, men Ciarán säger att det inte är så. Utan ser olikheter.

Internet konceptualiserar en annan form av kommunikation, mer som en miljö.

En telefon med två burkar och en tråd är kommunikation, men internet är annorlunda. “Telepresence” är något annat, man ska inte vara medveten om detta. När du är på nätet går en enorm mängd uträkningar genom datorn och ut på nätet. Men du ser inte det när du är online. Allt är dolt för dig. Det är en illusion skapad av web-utvecklarna. Man försöker skapa något som är helt sömlöst i upplevelsen, man försöker så hårt att skapa något annat. Det är en miljö som fungerar annorlunda på grund av detta. Joseph Walter skrev om detta 1996 i ett paper som hette “Computer-Mediated Communication” om Hyperpersonell kommunikation.

När jag kommunicerar ansikte mot ansikte kan man se ansiktsuttryck och höra tonen i rösten. När man kommunicerar online har man inte dessa subtila signaler. Det gör det svårt att kommunicera sarkasm på ett bra sätt i text. Därför används en mängd smileys för att kommunicera detta. Man trodde det skulle vara svårt att göra band med andra människor genom bara text, men på tidigt åttiotal upptäckte man att så inte var fallet, för man ger den andra “benefit of the doubt” i stället.

När vi är online är vi ett annat konceptuellt rum, men det finns ingen emotionell ton, och det är tidsmässigt förvrängt. Det går att redigera det man kommunicerar, med mera. Andra förutsättningar än när man ses ansikte mot ansikte.

Själens placering

När man tittar efter själen i tidig romersk historia, tiden runt de patristiska och de nicenska fäderna under de första århundradena efter Kristus, var det något annorlunda i litteraturen mot nu. När man sedan tittar på platonisterna (och de kristna) som talar om detta har de konceptualiserat var själen finns någonstans. Men redan innan detta talar Plato om själen, evigheten och reinkarnation. Men det är inte på en särskild plats. När man ser i litteraturen så har man lokaliserat själen under det första århundradet hos Plutark, Plotinus mfl. Då sker en viss vändning innåt. Det nämns även i Paulus brev, men också hos en (som jag missade namnet på) stoisk filosof som talar om att titta inåt.

Man läste högt för varandra på Platons tid, men på Augustinus tid läste man för sig själv. Både läsning och skrivande skedde talat, tidigare. Man läste från rullar, högt för orden hade inte mellanslag och för att hålla rullarna bra och läsa så skedde det högt. När man skrev dikterade man för en slav som skrev ned det man sa.

Hos romarna fanns Hipponomater, de tog anteckningar i en anteckningsbok (de första århundradena e. Kr.) och skrev om allt. En del av de dagböckerna blev andliga dagböcker. De kunde skriva ned sina funderingar för sig själva. Marcus Aurelius skrev ned för sin egen skull men blev väldigt publicerad.

Kristendomen var speciell i detta då man var förföljd och inte kunde skriva och läsa högt på samma sätt utan fick göra det i det lilla för varandra och sig själva. Augustinus satt och läste själv, skiftet till det psykologiska inåt-tittandet skedde i samband med detta.

Fokus på vårt andliga jag som något inre hänger ihop med vårt läsande i tystnad.

Ciarán läste Augustinus omvändelse för oss:

So was I speaking and weeping in the most bitter contrition of my heart, when, lo! I heard from a neighbouring house a voice, as of boy or girl, I know not, chanting, and oft repeating, “Take up and read; Take up and read. ” Instantly, my countenance altered, I began to think most intently whether children were wont in any kind of play to sing such words: nor could I remember ever to have heard the like. So checking the torrent of my tears, I arose; interpreting it to be no other than a command from God to open the book, and read the first chapter I should find.

Augustinus hör den inre rösten och tolkar den som en uppmaning att läsa Bibeln, skiftningen till synen på det andliga som något inre har redan skett här.

Vi har en krystallisering av vad vårt interna liv är. Det ställer vissa frågor, utifrån den synen: vad händer med det inre andliga livet om man t.ex. är blind? Eller inte kan läsa?

William Boroughs (1962) säger att ord är virus, om du pausar en stund och försöker att tänka utan att använda ord så går det inte. Språk är ett virus som infekterar människor.

Susan Schaller “En man utan ord”, en man som var 27 som var döv och “dumb” och lärde honom att tala teckenspråk. Han kunde inte “tänka” innan han kunde tala. Ganska skrämmande.

Cyberspace är ett speciellt rum, härligt, och annorlunda. Det är liknande till vårt interna rum, en illusion som är ojämlik.

Vi tänker och hör alltid från tekonolgiskt kunniga att det är en fantastisk sak som ska frigöra oss från tyranni och lösa många problem. Men det finns alltid etiska frågor, för den exkluderar samtidigt som den inkluderar. Han upptäckte detta nyligen när han skaffade en iPhone och insåg att han behövde ett betalkort[3]. Hur inkluderande är det vi gör online och hur exkluderande är det? Ska vi dra in alla i detta rum? Behöver vi det? Vad betyder det för framtida utveckling?

Vad händer med våra egna psykologiska personer i detta?

Frågestund

Vad är din syn på media av annat slag än text på nätet?

Video och bilder är de hjälpande, man väljer ett foto som avatar. Som indikerar vem man är. I virtuella verkligheter som Second Life så är det en ny sådan teknik som blir stor, varje femte år. De verkar inte få bärkraft på riktigt. Det är spännande och intressant om och när det sker.

Barnen som växer upp nu med nätet som något naturligt, de kanske kommer förvänta sig och se saker annorlunda än oss. Vi kommer att bli som dinosaurier och de som gudar. Psykologiska personer online, med tanke på religion.

Reducering av vad tanke är om vi tänker att det är språket?

Vi kan inte reducera tanke till språk eller språk till tanke. Men det är svårt att tala om det ena utan det andra.

När man kan tala flera språk, kan man veta att man tänker på en sak så vet man flera olika ord för det, men de är ändå olika för det är olika känslor. Och man får de en slags post-språklig förståelse, men för de flesta är båda sakerna samma sak.

Skillnader i att kommunicera med samma person i sociala media än ansikte mot ansikte?

Det finns skillnader i hur vi kommunicerar med samma person beroende på om vi är online eller AFK. Det är inte helt självklart att man fortsätter konversationen från Facebook när man ses utan kanske snarare samma konversation som sist man sågs.

Det är oklart med etik online än så länge, “varför skrev du det där i ett mail till mig och inte sa det?”

Vad händer med dem som bor i mammas källare?

Det finns inga bevisade samband av hur t.ex. ledarskap i online-spel som WoW påverkar ledarskap IRL, men det finns de som talar om att de tagit lärdomar.

Hur påverkas kommunikationen av att man är på nätet?

Det blir en spänning av att man är online kanske spelar spel eller på något annat sätt är fokuserad på det. Så man tappar känsla i kanske en haltvtimme efteråt. Man behöver lugna ned sig, lägga undan telefonen och lugna sig.

Marshmallow test. Man har ett litet barn och sätter dem i ett rum och stäter en marshhmallow framför dem. Du får två om du väntar fem minuter. Barnet måste sitta och titta på godsaken och försöka låta bli den. De rör den och vissa äter den. Det är ett test av viljestyrka, delayed graitification. Det säger en del om hur de kommer klara sig i livet.

Försöker du göra det med ett barn och deras mobiltelefon, så kommer det inte inte att gå. Arbetar man i kyrkan kan man försöka se med de man jobbar hur länge de kan låta bli att kolla den. Telefonens skärm är så intressant och skinande att man vill titta på den för det finns så mycket information där.

Det går inte att komma undan detta samhälle, men vi behöver jobba med att försöka hålla det på en armlängds avstånd.

Den psykologiska frågan om vem man är online när man skriver

Den person man visar online när man skriver andligt, t.ex. Finns det någon särskild etik man borde ha när man skriver om sådant?

En del försöker hålla isär sidor från sig själva för att verka mer objektiva online, det är bättre att ge uttryck för vad man tycker. Det är nyttigt att vi är ärliga och berättar om oss själva och kanske kommer det då fram vad som är sant om oss som vi kanske inte alltid sett själva. “Sanningen ska göra er fria”

För några år sedan sa någon att när man ser på t.ex. politiker och går genom deras historia och hittar saker de gjorde som väldigt unga, så sa man att på grund av nätet så kommer det att finnas hundratals bilder på dig som ung, om du är 16 år nu, när du är medelålders. Vi måste bli mer förlåtande i framtiden till ungdomens synder på grund av att det kommer finnas så mycker mer information.

Vi behöver säga till de unga att vara försiktiga med vad de lägger upp online för det kommer att finnas kvar under lång tid och vi är inte så förlåtande än.

Det är inte möjligt för Google att ta bort informaton som lagts upp där. Enligt deras egen utsago i rätten kring ett fall om en man som blev orättvist anklagad för att springa från taxi utan att betala.

Vad tycker du?


  1. Eller ska jag säga “vår”, i konferensavgiften ingick nämligen också medlemskap för det kommande året.  ↩
  2. AFK = Away From Keyboard.  ↩
  3. I strikt bemärkelse behöver man inte ett betalkort för att skaffa ett eget iTunes-konto, men det är klart krångligare.  ↩

Reflektion utifrån Heidi Campbells föreläsning

Reflektion utifrån Heidi Campbells föreläsning om att överväga trender mot nätverkad religion i online och offline kulturer

Jag skrev om Heidi Campbells föreläsning här, hon har fem huvudpunkter i sin föreläsning och artikel:

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Alla dessa är väl värda att fundera över, vilket jag också kommer göra på denna blogg. I dag reflekterar jag kring den första punkten.

1. Convergent practice – Konvergerande praktik


Bild: Convergence by ~Julian-Faylona

Vad betyder egentligen konvergerande praktik?

Konvergens har, så vitt jag förstår, lite olika betydelse beroende på i vilket sammanhang ordet används. Men i detta sammanhang förstår jag det som att konvergens syftar på t.ex. två olika ting som rör sig från olika håll mot en gemensam punkt.

Ett exempel på sådan konvergens är mobiltelefonens och kamerans möte, marknaden för vanliga digitala kameror har blivit minimerad på grund av att ”alla” mobiler numera har tillräckligt hyfsade kameror för att göra det svårare för folk att motivera dels inköp av en separat maskin och dels ska man komma ihåg att ta med den (kom ihåg att den bästa kameran är den du har med dig!).

Kyrklig konvergens

Det var ett exempel på möte i teknikens värld, i kyrkans värld sker det förstås också på en mängd olika sätt. Till exempel kan vi se hur den ekumeniska rörelse som vuxit fram under 1900-talet får en fortsättning och utökning i en bemärkelse som få kanske kunnat förutspå på grund av internet. Helt plötsligt kan var och en läsa om olika religiösa praktiker direkt från deras förespråkare oavsett deras geografiska plats. Det leder till exempel till att man som svensk till stor del kan vara del av en församlings liv och teologi som befinner sig utomlands och kanske har reformerta eller andra influenser samtidigt som man är aktiv och medlem i Svenska kyrkan.

Olika blandningar av teologi från kyrkliga sammanhang stöter vi på titt som tätt och nätet förstärker dem mycket. Men det handlar ju inte bara om blandningar av teologi från kyrkliga sammanhang, den som vill kan enkelt blanda ihop en egen religiös övertygelse bestående av element från olika håll. T.ex. kan man enkelt sätta samman en egen tro bestående av New Age-rörelsens tal om änglar, med spådom toppat med mässfirande i Svenska kyrkan. Möjligheterna är oanade1!

I praktiken kanske man kan prata om en hyperindividualiserad postmodern praktik, alltså: _den sanning jag finner själv, den stämmer_2. Fast jag är osäker på om detta direkt är en epistemologisk diskussion så mycket som ett uttryck för den moderna människan sökande efter andlighet och att internet blir ett naturligt verktyg i detta.

I min upplevelse verkar vi människor ha en tendens att vilja ge varje någorlunda förnuftigt genomfört resonemang tyngd, även om det kanske är motsägande annat vi redan omfattar men vi väljer ändå att internalisera bägge samtidigt. Om du inte har samma upplevelse, testa att leta efter det både i AFK3 sociala sammanhang och på ställen som Twitter och Facebook, jag skulle tro att du hittar exempel på det.

En anledning till den tendens tror jag är risken för förytligande som internet innebär. Vilket berör utmaningen som Heidi lyfte i just denna punkt:

Stanna kvar och ge uppmärksamhet, i en tid av ständiga uppdateringar och snabba skeenden. Hur hjälper vi dem att stanna kvar hos oss?

För när vi inte riktigt tar oss tiden att lyssna klart, att stanna upp och att reflektera kring det vi hört, läst eller sett, så vet vi inte riktigt heller om ifall det vi just tagit emot är något som stämmer med den övertygelse jag redan har eller inte. Och om det inte stämmer med min övertygelse behöver jag ju ta ställning till om det jag nu mött är mer sant och därför värt att undersöka mer.

Slutsatser och utmaningar

Därför tror jag det är viktigt för oss att vi vår vägledning och instruktion till människor som tar sig andlighet från olika håll behöver hjälpa dem att stanna upp och fundera över vad olika trosuppfattningar och praktiker faktiskt innebär och hur de stödjer eller motsäger varandra.

Jag tror också att vi behöver vara tydliga med vår egen trosuppfattning och tradition, för att vara ett tydligt och genomtänkt alternativ i en värld där det förutom den personliga konvergensen av praktiker också finns ett stort brus av åsikter och övertygelser av tveksam kvalitet och sanningshalt.

Det fanns inte mycket av reflektion kring metod i Heidis föreläsning (det var nog inte heller hennes syfte), men jag tror vi måste arbeta med detta också. I dagsläget faller mycket av det som Svenska kyrkan gör på nätet i två fack: Det första facket är det vi gör som officiell organisation och det präglas av försiktighet och tröghet, när vi gör något är det ordentligt godkänt och ok-stämplat men också lite efter utvecklingen4. Det andra facket är det vi gör genom det allmänna prästadömet och individers egna initiativ på fritiden eller i viss på arbetstid på församlingsnivå, men som sällan är ett direkt sanktionerat arbete5.

Jag tycker det vore värdefullt om vi som kyrka uppmuntrande våra medlemmar att göra saker på nätet som hjälper människor att finna vägar in i Svenska kyrkan både online och offline. Kanske genom att ge dem tillgång till verktyg som bara anställda får röra idag, så de kan skriva på församlingens sida/blogg. Vi behöver också ge betalda medarbetare tid att lägga på nät-närvaro och utvecklande av verksamheterna så de överlappar on- och offline och uppmuntra idéella medarbetare i detta. Hur detta exakt kan se ut utöver att man gör en Facebook-grupp för konfagruppen är jag inte säker på och vill också att vi testar oss fram mer!

Detta är förstås mina högst personliga reflektioner utifrån min kristna tro, som på många sätt påverkats och stötts mot åsikter och teologi här på nätet (utöver akademiska studier och personlig läsning).

Vad tycker du?


  1. Därmed inte sagt odelat positiva! 
  2. Något jag just hittade på alldeles själv. 
  3. AFK = Away From Keyboard. 
  4. Se svenskakyrkan.se, Svenska kyrkan Play (läggs ned snart), blogg.svenskakyrkan.se. Men det är förstås inte hela sanningen, jag drog saken till sin spets. 
  5. Se Livet i Svenska kyrkan, Daniel Jakobssons videos på Youtube för att ge ett exempel på varje sort.