#ECIC18 : Heidi Campbell – Considering trends towards networked religion in online and offline cultures

Heidi Campbell

ECIC

Förra veckan, mellan tisdag och fredag bevistade jag ECIC, European Churches Internet Conference, som i år hölls i Dublin, Irland.

I år hölls den artonde (!) konferensen med temat: ”The tensions of a maturing internet”, en undertitel som bestreds av en av konferensens andra huvudtalare – som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

För att läsa mer om vad ECIC är, gå gärna till deras hemsida1.

Detta är ett första i, vad jag hoppas blir, en serie blogg-inlägg om ämnena som avhandlades på ECIC och mina tankar om dem.

Nedan följer ett pseudo-referat där jag ungefärligen återger det som sades och mina tankar. Eventuella dumheter är antagligen helt mina egna och ska inte i första hand skyllas på föreläsaren.

Heidi Campbell

Heidi Campbell är ”Associate Professor of Communication” på Texas A&M University där hon undervisar i ”Telecommunications and Media Studies”.

Considering trends towards networked religion in online and offline cultures

Själv titeln på hennes föreläsning är värd att översätta och beakta: Överväga trender mot nätkverkad religion i online och offline kulturer.

Heidi började med att lyfta en tvådelad fråga som väcktes i samband med att world wide web blev populärt: Vilka ska använda internet och på vilket sätt?

Denna fråga kan konstrasteras mot att det idag finns virtuella världar som Second life och att både Jesus och Buddha har många Facebook-konton och twittrar varje dag2.

Religiösa grupper försöker använda de tekniker och sidor som finns för alla, men skapar också egna alternativ så som Godtube.

”Networked religion”

Nätverkad religion

Ett nätverkande samhälle kännetecknas av flödet, att sociala relationer är allt mer decentraliserade och sammankopplade genom sociala-tekniska infrastrukturer. Så med begreppet ”nätverkande religion” uppfattar jag som att Heidi vill åt att det blir en lösare gräns hos den religiösa gemenskapen och att både praktiken och tillhörigheten blir mer flytande och dynamisk än tidigare. Vilket också påverkar maktförhållanden, precis som i övriga samhället.

Under medeltiden och framåt har de historiska kyrkorna varit baserade på den geografiska indelningen av församlingstillhörighet, men så är ju inte med självklarhet fallet längre, sedan 1800-talet. Även om det i Sverige så klart är så för Svenska kyrkan, men även hos oss finns ju ”vistelse”-begreppet och diskussionerna om friare former för församlingstillhörighet är ju ständigt aktuella. Oavsett denna ”regionala” skillnad kännetecknas vår tid och även vårt sammanhang av mer nätverkande och att man utifrån de egna behoven väljer tillhörighet.3

Heidi lyfter fram fem karaktärsdrag för nätverkande religion.

  1. Convergent practice – Konvergerande praktik
  2. Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet
  3. Networked community – Nätverkad gemenskap
  4. Storied identity – Berättad identitet
  5. Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Convergent practice – Konvergerande praktik

Internet fungerar som en andlig samlingsplats som ger människor möjlighet att själva sätta samman och anpassa religiösa beteenden och övertygelser.

Man plockar det man vill ha av information och praktik på nätet. Online-miljöer uppmuntrar till individualiserad praktik och omtolkning.

Heidi exemplifierar med: När Michael Jackson dog samlades man runt händelsen på sociala media och diskuterade. Det blev en plats för att dela tolkning och en gemensam berättelse av det som skett. Som sedan kopplades till deras dagliga liv.

För varje punkt lyfte Heidi fram det som leder till spänning i relation till den traditionella kyrkan och vad som blir utmaningen utifrån denna.

Spänning mot traditionell kyrka: Att ge vägledning och instruktion till människor som tar till sig andlig visdom och praktik från flera källor och traditioner.

Utmaning för traditionell kyrka: Stanna kvar och ge uppmärksamhet, i en tid av ständiga uppdateringar och snabba skeenden. Hur hjälper vi dem att stanna kvar hos oss?

Multi-site reality – Plats-ospecifik verklighet

För var internet något man kopplade upp sig mot, numera bär vi det i byxfickan med oss hela tiden. Det är inte längre skillnad mellan online och offline. I vilket rum rör vi oss? Svårt att säga och göra tydlig skillnad numera.

Rummen påverkas av användarnas offline-värden
Religiösa rum online är medvetet eller omedvetet formade av användarnas offline-värden. T.ex. att man bygger en katedral i Second life:

Överlapp mellan olika rum i praktik och ideologi
Religiösa användare och innovatörer försöker att sammankoppla rum och skapa ideologiska så väl som praktiska överlappningar. Man kopplar samman kyrkor i sk. ”multi-site” kyrkor. Sådana kyrkor bryts ned i mindre lokala kyrkor. Ibland fysiska kyrkor och ibland chatt-rum eller sändningar. Heidi exemplifierar med Northland church, som har fysiska platser och 5000 som kommer till deras stora kyrka men också många som kommer till deras samlingsplatser online. De har skapat en specifik liturgi för att passa in i sitt 60 minuters schema, som krävs när det sänds på så olika ställen.

Spänning mot traditionell kyrka: Kontexten offline behöver inte längre fungera som den primära källan för andlig kunskap och relation.

Utmaning för traditionell kyrka: Integration and konvergens. När online blir primärt hur gör vi för att integrera och konvergera med deras andlighet? Hur kopplar vi deras andlighet som upplevs på webbsidor med fysiska gemenskaper?

Networked community – Nätverkad gemenskap

Mot tio år sedan är det stor skillnad, vi tar för självklart att vi är online. Det är inte längre familjeband eller hierarki som står i fokus, utan den nätverkade gemenskapen.

  • Religiösa gemenskaper online fungerar som lösa sociala nätverk med olika nivåer av samhörighet och åtagande.
  • Religiösa användare kopplar med flera sociala nätverk samtidigt i högt personaliserade rutienr.

Det väcker intressanta frågor när man inte med självklarhet är med på samma sidor samtidigt som man är med i samma kyrka.

Man byggde en angligansk katedral i Second Life. Man hyrde in en arkitekt och byggde katedralen och firar många gudstjänster varje vecka och har till och med själavårdssamtal.

Hur kopplar man det till den existerande formen av kyrka? Vilken församling? Vem blir biskop över cyberspace?

Spänning mot traditionell kyrka: Skiften i medlemskap och åtagande som trosgemenskaper är baserade på andliga preferenser och relationer som i står över institutionella eller ”församlings” åtaganden.

Utmaning för traditionell kyrka: Att skapa och mobilisera nätverk; digital ”tribalism”/stamkultur.

Tribalism: Lättare att dras till de som delar fler åsikter och preferenser med mig, ett problem när kyrkan ska vara för alla och vad händer då?

Storied identity – Berättad identitet

Den egna identiteten är flytande och dynamisk, man spelar och leker mer med sin identitet online. ”Du kan vara den du vill!”

  • Identiteten antas genom en personlig process av självidentifikation och förhandling online.
  • Nya möjligheter att forma en religiös identitet för dem som saknar sådana möjligheter offline.

Man byter ofta och lätt identitet på nätet, man ändrar bilder (avatarer) och så vidare. Hur möter vi människor som omskapar sig själva så ofta?

Hur möter vi dem som inte kan ta del av det religiösa livet offline där de bor?

Några av uttrycken för detta är bloggandet som, bekant, är stort på nätet. Där finns ämnen som ”new monasticism”, bloggande kristna mammor, ”emerging church” osv.

Spänning mot traditionell kyrka: Religiös identitet blir flexibel och högst personaliserad, vilket får vidare genomslag på förståelsen för vad det är att vara kristen.

Utmaning för traditionell kyrka: Remix och mashup för meningsskapande.

Meningskapande kultur handlar om att skapa något nytt genom att blanda av annat, man spelar med religiösa identiteter.

Shifting authority – Förflyttad auktoritet

Samtidigt givande av kraft och utmanande av auktoritet. Religiösa organisationer har inte med självklart auktoritet längre, samtidigt som de etablerar sig på sociala media och därmed tar en plats där och påverkar.

  • Nya religiösa väktare, talespersoner och auktoritetsstrukturer online.
  • Offline religiösa ledare försöker att finna fast mark för sin position i mötet med nya källor för legitimitet och inflytande.

Man kan få påverkanskraft utan doktorsgrad eller en officiell position, genom hur man bloggar och skriver online.

Biktbås

Exempel på detta är spänningen som kommit genom bikt-appen. Den skapades av ett par killar som hade ett katolskt design-företag. Appen blev godkänd i bemärkelsen ”imprimatur” av den lokale biskopen. Den var menad att tas med in i bikten för att bättre jobba med sin synd. Men missförstånd skedde och en del trodde att man kunde använda appen i stället för att gå till bikt. Vatikanen kände sig tvungen att varna.

Spänning mot traditionell kyrka: Traditionella ledare och källor till religiös påverkan får tävla med framväxande alternativa religiösa röster.

Utmaning för traditionell kyrka: Att bytta förtroende online och offline. Vi behöver kunna brygga kyrkostruktur och förtroende hos internet-användarna.

Understruket i nätverkad religion

  1. Hur religion levs ut genom nätverkande handlingar
  2. Traditionella religiösa berättelser, praktiker och strukturer ses som dynamiska och formbara i den digitala kulturen.
  3. Skiften som har betydande teologiska och etiska implikationer för troende personer.

Påverkan av nätverkad religion i kyrkans onlinetjänst

  • Behov av att reflektera och bemöta tranderna mot ”nätverkande individualism” och minskande av traditionella tillhörigheter och medlemskap.
  • Online-tjänster som blandade, bryggande eller ersättande av offline-tjänster och kyrka.

Detta var ett försök att återge vad Heidi Campbell sa första kvällen på ECIC, jag ska försöka återkomma med lite egna reflektioner i ett separat inlägg.

Vad tycker du?

Du kan hitta Heidi Campbells artikel, som denna föreläsning utgår från här.

Uppdaterad 2013-06-14 09:50 med info om Heidi Campbell.


  1. Eller ska jag säga ”vår”, i konferensavgiften ingick nämligen också medlemskap för det kommande året. 
  2. Exempel (jag tar inte ansvar för vad som skrivs på de länkade kontona): @jesus, @IamJesusHChrist, @HoodJesusYo, @MrJChrist, @kingofthejews, @tinybuddha 
  3. Det kanske inte är så långt bort att tänka att vi relativiserar den geografiskt baserade tillhörigheten i och med våra stora pastoratssammanläggningar i och med kyrkomötesbeslutet som träder i kraft från 1 januari 2014 då ekonomiska samfälligheter inte längre finns i Svenska kyrkan (förutom i Göteborg, då). 

Tankar om trons återkomst

Biskop Biörn skriver:

Några gamla är förstås med men framför allt unga, iögonfallande många unga män. Timme efter timme följer de stående och uppmärksamt läsningarna och körens hymner. Det verkar som om mellangenerationen saknas, den som tystades under Sovjettiden, då det i praktiken var förbjudet eller i varje fall högst inopportunt att leva med i kyrkans liv. Men de unga söker upp nationens och kulturens kristna rötter igen.

Det är alltså möjligt att tron kan komma igen trots en lång tids förtryck och försök att kväsa den.

Och kanske mer provokativt mot slutet:

Läget i svensk kristenhet är prekärt med nedslående siffror för gudstjänstliv och ekonomi i flertalet kyrkotraditioner och samfund. Mot det förslår uppenbarligen varken administrativa strukturåtgärder eller sammanslagningar och namnbyten, än mindre nya gudstjänstordningar, förenklade sånger, tillrättalagd kyrkolära eller hurtig anslutning till sekulära sociala engagemang.

Tror dock han har poäng här, även om man inte med nödvändighet måste sätta förändring av struktur och kyrkohandbok i motsats till arbete med det inre. Men det är onekligen så att det finns en del av skeendena inom Svenska kyrkan som leder tankarna åt det hållet när man ser det uppifrån/utifrån1.


  1. Nej, jag har ju knappast ”utifrån”-perspektiv då jag är prästvigd för Svenska kyrkan, men jag har ingen ingång i de över makthierarkierna, så jag är lika lite ”inne” i det sammanhanget som någon annan medlem. 

En trösterik doktrin

Denna tweet:

Har idag predikat den lutherska läran om enkel predestination. Väldigt själavårdande teologi, tack Luther!

Det ledde till två frågor (hittills):

Förhoppningsvis blir det tydligt om jag helt enkelt gör som Samuel bad mig, att berätta om den.

I denna fråga ligger flera frågor sammanbakade:

  1. Dog Jesus för allas synder på korset? Även de som inte inte blir räddade?
  2. Vilka blir räddade och var kommer människans val in?
  3. I så fall, bestämmer Gud vilka som inte blir räddade?

I luthersk teologi talar vi om den ”enkla predestinationen”, vilket framför allt kommer från Martin Luthers behandlande av ämnet i boken ”Den trälbundna viljan” (se länk i slutet av artikeln).

Den enkla predestinationen står i kontrast mot den dubbla, som är vad Jean Calvin höll fast vid. Calvin resonerade utifrån Guds överhöghet och att han håller allt i sin hand, därför bestämmer Gud både vilka som ska bli räddade och vilka som faller i fördärvet.

Luthersk teologi går i kontrast mot detta då Luther i stället utgår från vad Bibeln berättar om predestination och inte från resonemang som först utgår från Guds överhöghet. I luthersk teologi betonar vi i stället att vi inte vet allt om hur Guds resonerar (den dolde Guden), utan vi får helt enkelt utgå från vad Bibeln berättar.

Därför ser vi predestinationen genom korset och inte oberoende av det, därför är det naturligtvis så att vi tror att Jesus dog för allas synder och inte bara för några specifikt utvalda (till skillnad mot många calvinister, dock ej arminianerna).

Utifrån detta blir resonemanget om predestinationen i luthersk teologi följande: Jesus dog för allas synder. De som tror på Jesus är utvalda av Gud sedan evigheten, de som inte tror på Jesus har själva förkastat honom av egen fri och fallen vilja.

Det kan verkade självmotsägande, vilket beror på att vi utgår från vad Bibeln säger och låter det stå som det står, utan att systematiskt fixa till det. Resultatet är en väldigt själavårdande teologi som, i stället för att driva människor in i fatalism och elände, uppmuntrar och stärker den kristne i sin kamp mot självförakt och tvivel.

Gud kastar inte bort någon från sig, utan vi är uppmanade att titta mot korset för att få tröst i Jesus.

Du är utvald av Gud själv, sedan innan du fanns, därför behöver du inte oroa dig för om du tror tillräckligt, eller duger, för din frälsning har inget med dig att göra, bara med Guds verk att göra. Det är Guds Ande som omvänt dig och gjort dig kristen, så slappna av och vila i Guds hand.

I modern tid är det rätt otidsenligt att tala om predestination alls, men problemet med den arminianska ståndpunkten är att den är obiblisk så vitt jag kan se. Gud utväljer, hur ska vi annars för dagens episteltext (Rom 8:28-30)?

Vad säger ni?

Länkar som kan vara av intresse för egen reflektion och fortsatt samtal:

Predikoråd

Ett av de bästa predikoråden jag fått var från en erfaren äldre kollega som sade att man ska vara försiktig med att använda metaforer från naturvetenskapens värld i sina predikningar. Galaxer och universum kan utlösa trosreflektioner som i bästa fall kan passera och inte säga något och i sämsta fall bli pekoral.

Klokt sagt.

Glad påsk!

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes. 53:1-12)

Nästa dag såg han [Johannes Döparen] Jesus komma, och han sade: »Där är Guds lamm som tar bort världens synd. (Joh. 1:29)

Han [Jesus] sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. (Luk. 24:44-48)

Tack Jesus för att du tog på dig min synd, mina brott mot din vilja och alla gånger jag satt något annat i ditt ställe, och betalade min skuld. Tack för att du besegrade döden och gått i förväg för att bereda en boning åt mig, i din Faders hus. Tack Jesus.

Glad påsk!

Jesu rike i mobilen

”Jag föredrar att ses på riktigt”
”Man kan inte bara vara kristen på nätet”
Jag sitter på kyrktorget och hör hur ”det där” internet diskuteras, denna gång av människor som själva knappt kan googla. Någon annan gång sägs samma eller liknande saker av människor som är mer internet-vana, kanske betalar sina räkningar över nätet och bloggar, men samma problem finns i botten. Det finns en rädsla, en oro för nätet och hur det kan påverka den kristne negativt.

Eder förtroliges medverkan i ett nytt nyhetsbrev, artikeln dock publiserad på Teoknologi-bloggen 🙂

Om bön om förlåtelse

Heart Evolution by Shozen at Deviantart

Jag hör till de som vuxit upp i kyrkan med syndabekännelse före i princip varje högmässa. Så när jag läste Mikael Löwegrens artikel Förlåt mig i Tidskriften Evangelium om att det kanske inte var nödvändigt med det momentet i början, blev jag lite fundersam. Om det går det att tänka och skriva en hel del, vilket jag kanske också får skäl att göra i framtiden. Vad jag ville ta fasta på nu, och som gav resonans i mig, var behovet av att vara klar och tydlig med vad syndabekännelse är och inte är.

Det jag lärt mig om den gemensamma bönen om förlåtelse är att den är ett tillfälle för ett slags kollektiv bikt, ett utlopp för vad som står i Jakobs brev kapitel 5, vers 15b – 16:

Och har han syndat skall han få förlåtelse.
Bekänn därför era synder för varandra,
och be för varandra att ni skall bli botade.

Vad jag också lärt mig är att vi ber Gud om förlåtelse för våra synder, precis som vi ska be varandra om förlåtelse. Som liten undrade jag (till mina föräldrar) hur det kom sig att jag (också) skulle be Gud om förlåtelse när det var kompisen jag sårat. Svaret lät inte vänta på sig: ”Det beror på att varje gång du gör fel mot din kompis, gör du också fel mot Gud” (fritt citerat). Resonemanget var enkelt: Gör du fel mot andra, gör du fel mot Gud.

Som vuxen (tyvärr först när jag läste teologi) satte jag mig och läste Luthers stora katekes, där jag hittade följande om första budet:

2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

och lite senare:

5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.

Alltså: Varje gång jag bryter mot ett bud, bryter jag mot första budet, eftersom jag brister i att lita till Gud! Det gör det med andra ord högst relevant att be Gud själv om förlåtelse, vecka ut och vecka in. Resonemanget från barndomen trillade ned igen, fast denna gång med större djup.

Men i veckan blev jag vid en gudstjänst uppmärksammad på ”Bön om förlåtelse 4”:

F: Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Inte alls dålig början, eftersom bönen riktas mot Kristus och uttrycken om längtan efter läkedom och upprättelse inte är tokiga. Däremot rätt tveksamma i en bön om förlåtelse för vad jag själv gjort fel.

När vi sedan ber om förlåtelse, så gör vi det för synder mot skapelsen, medmänniskan och min egen person. Men hallå? Glömde vi inte någon nu? Glömmer vi inte Huvudpersonen själv, den som vår bön riktar sig till. Den som vi rimligen ska be om förlåtelse för vad vi gjort mot?

Jag är helt för att vi diskuterar placeringen av bön om förlåtelse och dess plats i högmässan, den diskussionen är högst relevant och kan nog bli intressant. Men vad jag inte tycker om, är när vi börjar blanda korten och delvis, men ändå inte, gör om delar av gudstjänsten till något de inte är.

Det förvånar mig inte om bönen är formulerad med nutidsmänniskan i åtanke, en människa som enligt Mikael Löwegren snarare frågar om sitt värde än om hur hon finner en nådig Gud. Men jag kan inte låta bli att tänka att om man i vår tid har svårt att förstå vad synd är, så är det ett pedagogiskt problem och inte ett teologiskt. Kyrkan behöver kommunicera både skapelseteologi (du är Guds avbild) och samtidigt behovet av nåden. Bara då tror jag att vi gör vår medmänniska nutidsmänniskan rättvisa i sin fråga om det egna värdet.

Att angöra en fallasi

Christer Sturmark och Patrik Lindenfors har skrivit ett praktexempel på dålig retorik på Svd Brännpunkt idag. De menar att vetenskap och religion inte kan höra ihop. Låt oss titta på deras argument.

De börjar med ett klassiskt ad hominem: ‘Ett antal ”fellows” vid den reaktionärt…’

De skriver med citat-tecken för de underkänner betecknandet av fellows. De skriver att de är reaktionära, alltså har de sagt något om karaktären på personerna i stället för att diskutera resonemanget.

De fortsätter sedan med den genetiska fallasin: ”Men vilken religion som för tillfället hålls som sann av religiösa på en plats på en viss tidpunkt är bara en historisk tillfällighet.”

Det är helt irrelevant för sanningshalten i en religion, huruvida någon annan religion utövats vid en viss tidpunkt och plats eller inte. Lika lite är det relevant hurvida artikelförfattarnas personliga övertygelser är knutna till tider eller platser.

De fortsätter med att skapa en svart-vit situation. Utifrån att personer på Clapham förnekar delar av evolutionsteorin, så drar man slutsatsen att religion inte alls är förenligt med vetenskap. Ett svart-vitt antingen eller resonemang som inte beskriver verkligheten, möjligen vissa individer eller grupper.

”Konflikten mellan tro och vetenskap handlar om metodik. Religioner har föreställningar om en övernaturlig verklighet. Det kan röra sig om gudar, andar eller själar. Eftersom de här påstådda entiteterna är övernaturliga är de oåtkomliga för undersökningar. Vill man tro på deras existens får man istället lita till de auktoriteter som påstår sig veta saker om dem.”

Det var ett saftigt stycke osaklig argumentation!

Fel 1: Bara att definiera vad religion är, är svårt. Det borde Sturmark veta som försökt få in Humanisterna i den definitionen utifrån att de borde få statsbidrag som andra religiösa organisationer.

Fel 2: Eftersom vetenskap inte är en grund för sig själv, så kan du inte bygga din bild av verkligheten på vetenskap direkt. Du måste anta vissa saker för att kunna tala om vetenskap. Därför är den kristna tron, inte ett pålägg på den världsbild vi delar, utan står i direkt konkurrens till den naturalism som artikelförfattarna står för (men inte redogör för). Alltså jämför man äpplen och päron.

Fel 3: Genom att göra svepande sammanfattningar av ”religion” kan man framställa motståndarens åsikter som löjeväckande.

Fel 4: Metoden man beskriver för ”religion” är att man får lita till auktoriteter, vilka man menar är oklart eftersom man är ovillig att diskutera specifikt. Är det kristendom vi pratar om? Varför inte säga det då och komma med specifika påståenden som går att bemöta?

”Claphaminstitutet drar därmed ogiltiga slutsatser, vilket deras ogrundade avvisande av evolutionen visar tydligt.”

Är det tveksamhet eller varför drar man nu fram evolutionen igen, men denna gång avvisar man tydligen evolutionen som helhet, eftersom det inte längre står delar. Det växte till sig med några paragrafer.

Man kan tycka felaktigt i enskilda vetenskapliga frågor, utan att ha fel i hela sitt resonemang. Det artikelförfattarna gör kallas för kompositionsargumentation. Alltså om en del är felaktig, är per automatik resten det också.

Och så avslutar vi storslaget med den genetiska fallasin igen, genom att det dras paralleller till historien. Vilka felaktigheter som än begåtts för att försvara den kristna tron tidigare, så är de inte relevanta i denna specifika fråga just nu. Det som är relevant just nu, är om påståendet som gjorts är sant eller falskt.

Noa rodde för att han trodde

I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (till våren tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson.

Bibeltexten om Noa kan du läsa här, du kan även se Evan Almighty om du vill, som är en rätt hygglig parafras. 🙂

Berättelsen om Noa utspelar sig i början av mänsklighetens historia, bara några kapitel efter historien om Adam och Eva. Jag kommer inte att uppehålla mig vid berättelsens historicitet, även om den är väl värd att diskutera1. Utan i stället vill jag ställa oss frågan.

Vad kan vi lära oss av Noa?

Han levde rätt och höll sig till Gud

Trots att ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.” Så höll sig Noa till Gud. Han räknas som rättfärdig, just för att han förlitade sig på Gud och inte på människor. Han vågade stå för vad som är rätt trots att alla andra sa och gjorde något annat.

Det finns många saker att slåss för i vår tid, mycket utsatthet, många orättvisor och ett överflöd av misär både i vårt eget samhälle så väl som på andra håll i vår värld. Det är rätt, riktigt och gott att slåss för dessa ting och stå upp för det som är rätt för de som inte kan försvara sig själva. Och om du inte har ett engagemang i andras situation kanske det är dags att skaffa ett sådant?

Men jag vill, trots detta, vända blickarna tillbaka mot oss själva och våra relationer. För hur agerar du i din vardag? Är det lätt att stå upp för det är rätt, även när det är något de du känner inte tycker?

När kompisarna vill dricka och att du ska dricka (eller om du är vuxen: när de förväntar sig att du ska dricka och festa hårt fast du vet att det inte leder till något gott), eller vill att du ska testa spice eller andra droger, hur gör du då? Det är lättare att tala om vad som är rätt och fel när det är på avstånd och betydligt svårare när vi ska fundera över våra egna liv.

När du känner någon som blir orättvist behandlad, utanför i skolan eller oschysst bemött på arbetsplatsen eller ständigt tillbakahållen i den grupp ni ses i, hur villig är du att stå upp för den personen fast det inte är accepterat att göra det?

Där är Noa en förebild, han vågade stå för det som var rätt, trots att ingen annan gjorde det.

Noa var rättfärdig

Även om Noa levde på ett bättre sätt än de runt om, så var inte heller han perfekt. I Bibeln ser vi att Noa räknas som rättfärdig trots att han uppenbarligen inte lever helt rätt (vilket går att läsa om man läser mer om Noa). Vad beror det på?

Det beror på att Noa sätter sin tillit till Gud, det är genom sin tro på Gud som han räknas som rättfärdig, inte för att han bara gör rätt.

Där är han en förebild för oss, vi får också räknas som rättfärdiga inför Gud genom vår tro. Gud stirrar sig inte blind på vad du gör, utan intresserar sig för ditt hjärta och vill att du ska höra till honom.

Noa rodde för att han trodde2

Noa stod inte bara upp för att leva rätt, han stannade inte heller i att hålla sin tro privat och att i hemlighet leva med Gud och sina allmänt välmenande tankar (och tweets), utan han lät det bli något som andra kunde se (och då inte främst på Instagram)! Noa vågade bygga båten på torra land trots att det var ett vansinnesprojekt.

Antingen var han galen som gjorde det, eller så litade han på Gud och gjorde det därför. Självklart var det en vansinnessak för alla runt omkring, hur kan man göra något sånt!? Det är först i efterhand vi kan tänka att det var det självklaraste i världen.

I vår tid är det många som skriker och ropar högt över varje gång tro och ”religion” kommer på tal. Det är något som hör hemma i privatlivet, som inte ska få påverka andra människor eller ens de egna barnen. Det hör inte hemma i politiken och det hör inte hemma i nyhetsflödet, det hör heller inte hemma i public service-bolag som SVT och SR och det hör inte hemma i skolan. Att det är en privatsak och att man gärna får tro som man vill, bara man håller det för sig själv, det sägs ofta och gärna.

När behandlar man människor så annars? Jo, när de tycker saker som är felaktiga, tokiga eller onda.

Förklaringsmodeller för varför ”religion” och tro finns, det är däremot rumsrent. Att tro på Gud är som att tro på tomten, man kan lika gärna tro på det flygande spaghettimonstret eller den rosa osynliga enhörningen i vardagsrummet. Tro (berättade Skavlan och Benny Andersson för mig på TV) gör man bara för att få tröst. Tro gör man när man inte vet. Tro som kristen gör man bara för att man är född där man är och har den uppväxt man har3.

Att tro på Gud i vår tid, att våga låta det påverka våra liv och att praktiskt visa det genom handling är nog inte så olikt att bygga en stor ark på torra land, ändå.

Vi kan inte få våra medmänniskor att förstå att floden kommer. Till trons natur hör att det är något som behöver ske i var och en av oss, det är först då då vi får facit i handen och förstår hur självklart det är med Gud.

Vad vi däremot kan göra, är att leva vår tro fullt ut. För om floden kommer (ursäkta att jag håller fast vid bilden) så finns det ju bara ett alternativ, eller hur? Och det är att bygga arken.

Så vad är det att bygga arken i ditt liv?

Ledtråd: gör som Noa och peka på Jesus

Det kan jag inte svara på för din del, däremot kan jag svara på var vi ska börja. Nämligen där det började med Noa: att bli rättfärdig.

Noas relation till Gud var bryggan till att kunna bygga arken. Och precis som Gud då räddade världen genom en enda person, så är det också så han gjorde för oss alla. Genom att Gud offrade sig för oss, Jesus dog på korset för att du och jag ska få förlåtelse för vår del i: ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda”, i det kan vi inkludera alla de gånger vi har fallit till föga och gjort det som är fel fast vi visste bättre, alla de gånger vi inte sa något fast vi borde ha gjort det. På så sätt får vi börja med vårt arkbyggande, att visa för alla att vi inte ser oss som bättre utan i lika stort behov av att få förlåtelse som någon annan.


  1. Och där antydde jag att jag själv inte tror att berättelsen är historisk i samma bemärkelse som t.ex. evangelierna. Jag vill inte diskutera frågan djupare här, för de lärdomar vi kan dra av Noa påverkas inte av den frågan. 
  2. och arkade, för att han såg vartåt det barkade. Ja, jag är full av sånt idag 3:D 
  3. Vilket jag bloggat om tidigare. De övriga invändningaran mot tro, får vi avhandla efterhand här på bloggen :) 

SKUT

Olle Lönneborg skriver:

Människor, som har som arbete att hjälpa, kan ofta ha svårt att ta kritik och det uppfattas som omoraliskt att kritisera den som gör gott, även om det blivit fel eller att det inte räckte till. Denna upprördhet har sin grund i självbilden hos dem som är hjälpare och goda. Men bara för att man vill det goda innebär det inte att man alltid orkar eller har resurser att genomföra det goda.

Mycket intressant, jag undrar hur mycket detta präglar vår kyrkas anställda på hemmaplan?

Lasse ”PP” Nylén död

”Lasse och hans kompisar” kom ut 1975 och det blev början på ett flertal andra produktioner som har präglat många svenska barns uppväxt.

Det stämmer bra för min personliga del också, den (del av en) låttext som genast gjorde sig påmind var:

”Jesus finns fast han inte syns, det är sant, det är verkligen sant. Jesus finns fast han inte syns, ja det är sa-ant.”

Det är föga inspirerande för den som inte själv hörde det som barn, men framför allt var han ofta rolig och skojade om lärjungarna och om hur de agerade. Till på köpet var musiken (som jag upplevde den då) ”röjig” 🙂

Här är en del av en berättelse om Jesus, när han lånar båten av Petrus och Andreas: http://spoti.fi/S29VQZ (Spotify)

Religion Aldrig en Privatsak

Stefan Attefall (trossamfundsminister) skriver klokt på Dagen:

Folkrättsexperten Ove Bring har sagt att religionsfriheten är ett lackmustest för de andra mänskliga rättigheterna. Religionsfrihet är därför en grundpelare i varje demokratiskt samhälle. Därför är det glädjande att FN instiftat en särskild dag för tolerans, och den är värd att uppmärksamma.

Följer man debatten i Sverige verkar det ibland som att religions- och övertygelsefrihet är en ickefråga.

Symeon

I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (snart tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson:

Vi hittar Symeon i Lukasevangeliets andra kapitel:

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

(Luk 2:21-35)

Maria och Josef gjorde vad deras tro föreskrev dem, att på åttonde dagen skulle de låta pojken omskäras och helgas åt Herren. Man offrade ett lamm som betalning för den förstfödde sonen, på samma sätt som man offrat ett lamm och målat dörrposterna med dess blod i Egypten för att försäkra sig om att dödsängeln inte skulle ta hushållets förstfödde då. Maria och Josef var en fattig familj och hade inte råd med lamm, så det blev duvor i stället, vilket lagen medgav. Vad föreskriver vår tro oss?

Symeon var en from man med ett uppdrag från Gud, han skulle proklamera Messias identitet. Nu var stunden inne och han leddes av Guds Helige Ande till Jesusbarnet. Han fullgör sitt uppdrag och berättade för alla närvarande vem barnet var och vad han skulle göra. Till Maria vände han sig särskilt för att betona hur Jesus skulle bli som ett svärd genom folket och även i hennes egen själ.

Varför hade Symeon detta uppdrag, varför var det viktigt? Jesus hade rimligen kunnat växa upp och fullgöra sitt uppdrag ändå, han skulle inte vara mindre Guds Son och den andra personen i Treenigheten bara för att Symeon inte sa sitt.

I vår tid kan det vara passande för oss att fundera över detta med proklamation i sociala medier. På Facebook hänger de flesta svenskar regelbundet nu för tiden. Det gör Facebook till en ganska unik mötesplats, för det som sker där, det sker offentligt och ”alla vet om det”.

Jag har sett hur ungdomar kan lägga sin bästis som sin fru/man eller som syskon/föräldrar på sin profil. Självklart gör man det som en kul grej, men inte minst är det en signal till omvärlden om hur viktig den här personen är för mig själv.

På samma sätt kan vi se hur man agerar när det gäller romantiska relationer. Jag har sett hur ungdomar (på vad som för mig verkar) direkt lägger ut och ändrar sin status till att man är ett par, när man blivit ihop. Men jag har också sett det andra, när två ungdomar är ett par och har varit det i flera veckor innan deras Facebook-sidor reflekterar relationen. Jag är knappast först ut att få veta när de blir tillsammans, så det hinner definitivt gå ett tag innan de ändrar statusen.

Det är intressant och säger något om hur vi fungerar: På Facebook blir det på riktigt.

Självklart kan det vara så att man inte är inne på Facebook så ofta (ha!), eller att man inte lägger någon större vikt vid sin profil (pfft!) och att man därför helt enkelt inte tänker på saken förrän efter några veckor (eller hur!). Men det kan också vara en annan anledning, den jag antyder ovan. Nämligen att man vill känna in sig lite först i relationen, för när man ändrar på Facebook är det på riktigt och man vill inte lägga ut en relation där, innan man själv vet att den är på riktigt.

Och lite av den funktionen, skulle jag vilja hävda att Symeon har. Hans uppgift är att berätta vem detta är, så att de som finns runt omkring (kanske främst Maria och Josef) kan få ta ställning till det och förhålla sig till vem Jesus är1. Det är något ytterst verkligt och viktigt som sker, på samma sätt som något händer när vi lägger ut ändrade relationer på Facebook.

En andra vikt av detta har att göra med vem Gud är. Genom Bibeln ser vi löften som Gud ger och som han gång på gång infriar, inte minst genom Jesus själv. Och det gäller också Symeons proklamation; Jesus är Messias och han kommer med frälsning åt alla folk.

Symeon är en förebild för oss i att låta Gud använda oss för att peka på vem han (Gud) själv är. Hur kan vi växa och ta efter Symeon i hans öppenhet för Guds ledning och uppdrag?

Där tror jag att den första frågan kommer tillbaka till oss: Vad föreskriver vår tro oss?

Som goda protestanter och lutheraner så är vi förstås snabba med att konstatera att det är genom Guds nåd allena som vi blir rättfärdiggjorda (alltså det är bara för att Gud själv vill det, inte genom något vi gör, som vi kan få en levande relation till Gud). Det ska vi naturligtvis inte glömma bort, utan tvärtom bygga vår identitet som kristna på.

Men i vår tid har vi genom sekulariseringen och åtskillnaden mellan livet i allmänhet och vår tro kommit att dela upp oss mer. Det är inte naturligt att be när man vaknar eller lägger sig, när man ska äta eller när man ska gå iväg. I stället ser vi till särskilda platser och böcker som heliga och vi drömmer oss bort från denna värld in i världar där magi och mystik finns2.

Frågan om hur vi bygger våra liv kvarstår ändå, det behöver bli konkreta svar från vår egen sida genom hur vi lever. Och där kan vi titta på de föreskrifter som Maria och Josef följde (fast inte bokstavligen, de levde i gamla förbundet) och som jag tror gäller lika fullt för oss:

Livet tillsammans med Gud handlar om att leva med Gud, att ha Guds lag (ord) för ögonen när man sätter sig upp på morgonen och när man lägger sig på kvällen. När man går ut ur sitt hus och när man kommer hem till det igen3.

Hur kan vi göra det i våra liv?


  1. Snacka om annorlunda föräldraliv, att vara Jesu mor eller plastpappa! 
  2. Inget fel med fantasy och science-fiction, jag är själv en stor anhängare! 
  3. 5 Mos 11:19 

Biskop Ragnar har börjat blogga

Biskop Ragnar har sedan några veckor börjat blogga, besök gärna och följ hans blogg!

Han skriver:

[…] för tolv år sedan fick jag en present av Klara, då cirka 7 år. Det var en fin teckning där hon ritat en ängel. Som budskap hade hon skrivit ”Biskop Ragnars skyddsängel” med en pil till ängeln. När jag kom hem till biskopsgården fäste jag den på kylskåpsdörren. Den har betytt mycket för mig under årens lopp som en påminnelse om att Gud vill beskydda mig. Med sin present visade Klara också att vi ska bry oss om varandra. Jag tänker att Klara själv är en ängel. Hon är en budbärare från Gud till mig. Hon visade omsorg och överräckte evangeliet. Vi behöver många änglar, minst en per människa.