En predikan utifrån första årgångens text på sjätte söndagen efter Trefaldighet.
Evangeliet Matt 16:24 – 27:
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.
En intressant reflektion som jag inte vet vad jag ska göra med. Ser så sällan tv-gudstjänster och funderar på vad som är applicerbart i det vanliga gudstjänstlivet. Men här följer ett litet försök.
En sak som Johan uttrycker respekt för är när kristendomen praktiseras ”på riktigt” och det är där jag tror gudstjänster allt för ofta kommer till korta. Det kan bli en föreställning av präst, musiker mfl inför en publik som ska mätta sitt religiösa behov för en vecka eller så.
Därför tror jag att det först är i samarbetet, i det gemensamma firandet av gudstjänsten mellan de som sitter i bänkarna och de som har andra roller som det blir ”på riktigt”. Skillnaden sitter framför allt i bänkarna, om inte annat för att de (förhoppningsvis) är fler än de där framme.
Fantastiska bra om varför kristna inte tror på någon gud.
”Christianity received the unique Jewish understanding of divinity and radicalized it through theological, spiritual, and philosophical reflection. We see this expressed in two patristic assertions: (a) God made the world, not from pre-existent matter, but from nothing (creatio ex nihilo); and (b) the divine ousia is incomprehensible. These two assertions are inextricably woven together. In the words of St Gregory the Theologian: “No one has yet discovered or ever shall discover what God is in his nature and essence” (Or. 28.17).” God is not Odin, God is not Zeus, God is not Marduk
Micael gör (troligen utan intention) en halmgubbe när han lägger in mig i ett teologiskt fack han själv skapat och etiketterat. Jag är inte en inställningsteolog, åtminstone inte så som Micael definierar det – helt enkelt eftersom jag inte tycker det är problemfritt med pengar i Gudsrelationen ”bara man har rätt inställning.”
Jag tror inte någon kristen kan klara av att ha en stor skatt på jorden och samtidigt ha sitt hjärta i himlen. Men jag tror också att i stort sett alla kristna har en stor skatt på jorden eller flera. Om inte materiellt så av andra slag. Pengar behöver inte hålla tillbaka en mer än annat i livet. Det innebär dock inte att jag försöker relativisera problemen just pengar kan innebära.
Min poäng är Martin Luthers (se stora katekesen om första budet), att varje gång vi bryter något av buden bryter vi mot första budet också, eftersom vi då sätter vår yttersta tillit till något annat än Gud, oavsett om det är pengar eller något annat (eller någon annan).
Har man Micaels förståelse av pengar bör, vad jag än så länge förstått, följande Bibelord vara problematiska på grund av att de inte fördömer rikedom utan ”bara” varnar:
”Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den.” – Ps 62:11b
”Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver.” – 1 Tim 6:17
Men förutom att allt-säljande är ett kall till egendomsgemenskap snarare än fattigdom (Apg 2:44-45) så glömmer David att Jesu motivering faktiskt är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Och de fattiga behöver hans pengar oavsett hur hans psykologiska inställning till pengar ser ut.
Micael tar miste i sin tolkning av mötet mellan den rike mannen och Jesus när han säger att Jesus motivering är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Det är Jesus uppmaning till mannen, motiveringen till varför han ska göra det kommer efter: ”då får du en skatt i himlen.” Det implicerar alltså att mannen i stunden inte hade skatten i himlen, för att han hade pengar? Nej, för att hans hjärta inte tillbad Gud utan mammon – det var ju första budet han inte klarade av att hålla.
Bara för att du kan översätta ploutein på det viset innebär inte det att innebörden i sammanhanget är själva varandet i att vara rik. Eftersom det handlar om något man strävar efter, om vi ser till sammanhanget, tycker jag vi kan hålla oss till den betydelsen.
Så motsatsen är ju den som inte önskar bli rik, alltså inte strävar efter det. Det innebär dock inte att man inte blir det ändå – beroende på vad vi menar med rik. I Sverige kan man definitivt ”bli rik” utan att söka det, genom att ha en sådan akademisk utbildning och sådana anställningar i familjen att man tjänar löner därefter. Åtminstone om definitionen på rik är vad Micael säger i sin video.
När David skriver att Jesu poäng i Luk 12:13-21 är ”att det inte är fel att (den rike mannen) har pengar” hittar han på något som inte alls står i texten, tvärtom varnar Jesus för habegär (v. 15) och enligt den samlade nytestamentliga undervisning förutsätter all personlig rikedom habegär.
Micael förutsätter mer eller mindre det vi diskuterar här när han skriver att den samlade NT-undervisningen förutsätter att all personlig rikedom beror på habegär. Jag bestrider att det är NT:s budskap (se 1 Tim 6:17 igen) och för den delen att det skulle vara så i verkligheten.
Jag betraktar den teologi Micael framställde under sin definition av inställningsteologi snarare som inställsam teologi, att den är till för att kristna med stora materiella tillgångar ska känna sig till freds och inte se de svårigheter som mycket pengar innebär.
Nardus nardus nardus på kroppen där
Jag förnekar inte på något sätt att huvudpoängen i passagen är Kristologisk, alltså det handlar om vem Jesus är – när hon smörjer honom, däremot svarade jag på den fråga jag ställde: ”Är kvinnans handling inte ond på grund av att han just då var närvarande i sin fysiska kropp till skillnad mot framtiden?”.
Men frågan är om kvinnan själv förstår vid detta tillfälle vad hon gör, att det handlar om att Jesus är överstepräst (Ps 133:2) och kung (Hv 1:12) och att han smörjs i förväg till sin begravning? Det kan vi inte räkna med. Så vad är hennes motivering då? Hon ger Jesus gåvan i tro (Rom 14:23) och kärlek (1 Joh 4:19), så mycket kan vi säga eftersom han berömmer henne.
Konsekvensen av Micaels eget resonemang är att hennes handling är god på grund av konsekvensen, inte på grund av hennes intention. Men Jesus intresserade sig för intentionen.
Jag menar varken att vi kan ge utan ekonomisk sans eller att hon ger nardusbalsam som allmosa till Jesus, jag skrev att det var en god gärning på samma sätt. Till detta kommer att man kan fundera på vad kvinnan med kopparslantarna ger för typ av gåva, det är ju till templet – inte till de fattiga.
Micaels absurda exempel för att illustrera att det aldrig är ok att ge nardus i stället för mat gör att jag undrar: Använder han deodorant eller parfym för egen del? Är det inte lite väl mycket lyxprodukt? 😉 Micaels resonemang faller dock, som jag visade ovan på att kvinnan inte visste att det var detta hon gjorde. Trots det berömmer Jesus hennes intention.
Hennes handling är naturligtvis inte helt separerad från hennes intention, så är det ju aldrig. Men om hon gav en gåva i kärlek och tro till sin Herre så var det gott nog. Varför kan det inte vara det idag?
Kristi kropp
Davids argument om att kyrkan är Kristi kropp idag är svagt eftersom det Jesus trycker på är att det är just den framtida frånvaron av hans inkarnatoriska kropp som gör att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver.
Det svaga i sammanhanget är att Micael påstår att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver (på bekostnad av allt annat). För det är ju inte så att Jesus ”trycker” på de fattiga, det är ”bara” vad lärjungarna sagt när de började gräla på henne.
Jag tar inte med mig det som påstås: ”hon hällde dyra saker på Jesus så därför kan vi hälla dyra saker på kyrkan/oss själva”.
Jag tar med mig en så enkel sak som att fattigdomsbekämpning inte är det enda våra pengar behöver gå till och att det går att se en koppling till Kristi kropp i bemärkelsen att det handlar om kyrkan. Eftersom en gåva given i tro och kärlek för att ära honom som överstepräst och kung som dekorerar kyrkorummet och berikar gudstjänstlivet rimligen kan ses på liknande sätt (inom rimliga gränser som jag nämnt tidigare).
Matte A
Naturligtvis kan inte samma tusenlapp gå åt två håll samtidigt. Men jag menar inte heller att vi är uppmanade att ge alla våra pengar till fattigdomsbekämpning.
Det är lite oklart för mig vad som avses vara lyxprodukter och lyxkonsumtion?
Vår vanliga konsumtion bidrar till ekonomisk tillväxt i andra delar av världen. Det är ingen spekulation, det är så t. ex. flera asiatiska ekonomier har kunnat växa. De har kraftig export.
Jag säger inte att enda sättet att hjälpa på är att konsumera, men syftet med hjälpen måste vara att hjälpa länder att på lång sikt bli spelare på den gemensamma marknaden (och i det menar jag också att hjälpa dem att etablera sig) så de inte längre behöver hjälp. Och att inte heller vår konsumtion per definition är något dåligt, men det verkar nästan som att Micael måste få det till det för att få sin syn att gå ihop.
