Det är väldigt lätt att se saker ur sitt eget perspektiv och väldigt svårt att göra det ur andras.
Jag blev påmind om det idag när jag stötte på ett resonemang från Kierkegaard som går ut på att vi behöver bli subjektiva mot andra och objektiva mot oss själva. Alltså att vi försöker förstå hur den andre ser sig själv och sin värld när vi försöker förstå dennes agerande. Och när vi ska bedöma oss själva, försöka se oss ur andras perspektiv, för att komma över den ofta ursäktande omständighet vi så lätt kan finna.
Det är någonstans i samspelet mellan oss själva och andra, i lyssnandet till samvetet och Guds viskning som vi finner den väg vi borde gått.