After preach: Palmsöndagen

Jesus intåg i Jerusalem
Jesus intåg i Jerusalem

Jag har börjat skriva ned mina predikningar i efterhand för att publicera här på bloggen. Men det är just det, vad jag skrivit ned utifrån de punkter jag haft i åtanke när jag predikar. På gott och ont.

Episteltexten (Rom 5:1-5)

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Evangelietexten (Luk 19:28-40)

Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.

Har du varit på bröllop någon gång?

Oavsett om du har det eller inte kanske du har sett något bröllop på TV, eller i alla fall klipp ur bröllop. Innan det drar igång så är alla lite pirriga inne i kyrkan. Brudparet står på andra sidan porten i vapenhuset, de är dödsnervösa (i regel) och förhoppningsvis har de fått något i sig, åtmintone vatten, så de inte riskerar att svimma av ansträngningen. Sedan sätter klockorna igång och sen musiken. Portarna öppnas och de går in, hand i hand, församlingen vänder sig mot dem och tittar på hur fina de är, ler och är glada.

Jesus intåg i Jerusalem kan liknas lite vid intåget till ett bröllop, ett kungabröllop. Jesus är ju kung, till och med kungarnas kung, och det var festligt med intåget i Jerusalem. Folket lade ut sina mantlar och bildade en ”röd matta” för Jesus. Han red på en åsna, precis som kung David gjort en gång i tiden, för att kunna möta sina landsmän öga mot öga och vara deras ledare, inte bara en herre från ovan. Jesus gör samma sak, men då både med motivet att möta folk men också för att anspela på David och uppfylla en profetia (Sak. 9). Folk ropar Hosianna runt honom och man hyllar honom som den kung han är. Det är ett bröllop för att han ska gifta sig med sin brud (kyrkan är Kristi brud, inte någon person. För att lära mer om kyrkan som Kristi brud se t.ex. Ef 5). Jesus blir ”ett kött” med den troendes själ och genom denna förening så sker det saliga bytet. Vi får överlämna vår synd och skuld till honom och han ger oss förlåtelse och rättfärdighet i utbyte. Men samtidigt som detta är ett bröllop så måste det sluta (eller snarare börja) med något annat. Jesus har alla glada människor runt sig, samtidigt tror jag att han också har en växande ångest inom sig inför det som ska komma. Han blir firad och har skäl att vara glad över det och samtidigt ser han kanske korset hägra över Jerusalem medan han rider in. Förhoppningsvis tänkte inte/tänker inte ni på döden när ni gifter er/gifte er…

Men för Jesus finns den där spänningen, han firas rättmätigt i nuet, men snart finns det svårigheter, lidande och till med död i framtiden för honom. Och jag tror det på samma sätt kan finnas spänningar i våra egna liv. Det finns mycket runt om oss som är glatt, positivt och bra. Sådant som det är värt att fira, det kanske går bra med jobbet, familjen, intresset eller vad det nu är. Saker som syns utåt och som vi i regel också delar med andra. Men samtidit kan det finnas annat i våra liv, som inte är lika glatt. Samtidigt. Det kan vara svårigheter och lidanden av olika slag som vi möter eller ska möta, men som inte syns lika väl utåt.

Aposteln Paulus fick vara med om det mesta i sitt liv. Han börjar ju sin karriär (som vi får ta del av den) som en som förföljer och medverkar till att kristna blir dödade. Sedan blir han omvänd på vägen till Damaskus, den ångesten kan inte ha varit rolig att ta itu med (”jag är medskyldig till att människor fått dö oskyldigt, för sin tro på Jesus”). Sedan blir han själv förföljd som kristen, han får firas i korg från stadsmuren för att undkomma sina banemän, han blir jagad, slagen och hånad. Och så småningom fängslad och till sist dödad. När han skriver som han gör i episteltexten kan man knappt tänka sig att det är en man som är med om sådana saker. Och vi ska titta närmare på episteltexten tillsammans, andra halvan av den som är ett slags andligt program.

Där står det att lidandet skapar uthållighet och att uthålligheten skapar fasthet och slutligen att fastheten skapar hopp. Vi börjar med första punkten.

Att lidandet skapar uthållighet

När vi blir vänner med en ny person, blir tillsammans med en som är vi är kära i eller till exempel börjar träna något som vi inte gjort förut. Så är det när lidandet kommer, som vi prövas i vårt val. Kommer jag kunna hålla ut i idrotten? Kommer jag att kunna hålla ut i min kristna tro? Är den här relationen (oavsett vilken sort) värd att satsa på?

Och det är när vi går genom svårigheter och lidanden som vi märker vad vi tycker det är värt att satsa på, men frågan ställs också till oss om vad vi själva vill?

Vi blir också avslöjade, åtminstone inför oss själva, med sådant vi kanske inte vill se hos oss själva. Helt plötsligt dyker avundsjuka upp, eller snålhet, flyktbeteenden, aggression, frustration, otålighet eller annat.

Och det är när vi möter dessa svårigheter som vi mogna och blir uthålliga, vi klarar av att hålla ut.

Men kanske är det så för dig att du inte bara märkt att du håller ut i en del i ditt liv, kanske har du också tänkt på (eller till och med associerade främst till det när du läste vad jag skrivit ovan) alla de gånger du inte har hållit ut. Att du inte förmår att satsa som du borde. Det kan handla om de stora frågorna, om relationer och andra engagemang. Men det kan också vara på ett litet sätt, i de små sakerna, att du inte förmår att göra som du borde eller tänka och känna rätt.

Det är inte svårigheten som skapar det där sakerna hos oss, utan det finns redan i oss men nu syns det. Nu kan vi inte hålla inne med det längre.

Och det för oss över på:

Att uthålligheten skapar fasthet

För när vi står i den kampen och måste möta oss själva och det vi bär med oss, så förändras vi. Sakta men säkert växer vi som människor, om vi tar kampen. Tar vi kampen mot ilskan, otålighten, snålheten eller vad det nu är som dyker upp så förändras vi som människor och vi blir mer fasta. För beslutet att hålla med en annan människa, eller målet som du kämpar för att uppnå kom precis ett steg närmare.

Du har betalat något för det som är värdefullt för dig och du blir därmed fastare i din kamp, i ditt arbete.

Så är det också med den kristna tron, inte bara med relationer och andra intressen. När vår tro prövas, när saker inte är lätta för oss och vi kanske ställer oss frågan om vi verkligen kan hålla ut i tro eller om vi kan bli förlåtna. Så mognar vi och förändras genom den kampen. Många gånger är den svår, men över tid leder den i stället till större fasthet och trygghet i vilka vi är och att vi tillhör Gud.

I viss mån kan man säga, utan prövningar vet du verkligen vem du älskar då?

Något som blivit aktualiserat för mig om och om igen sedan jag blev vuxen är detta att det finns nästan inget riktigt värdefullt i mitt liv som jag inte på något sätt fått betala för. Det kostar på att bygga en bra relation, därför det kräver ödmjukande av det egna egot. Det kostar på att ha barn, därför det kräver att blir slav under hård mästare, som visserligen är en underbar liten varelse. Det kostar på att göra det som är rätt, därför alla vill inte göra det och många kommer kritisera dig. Och så vidare.

Och sen finns alla de där tillfällena då vi inte alls klarar av att göra rätt, då det snarare är besvikelse på besvikelse som sker och någon uthållighet inte syns till alls. I stället blir känslan att ångesten växer, jag klarar inte av att läsa Bibeln som jag ville, jag förmår inte att gå i kyrkan som jag tänkt, jag orkar inte tro som jag önskar och så vidare.

Och att fastheten skapar hopp

Och nu kommer vi in i det sista steget i Paulus andliga program, nämligen det att fastheten leder över i hoppet. För trons del är det så, men också i andra avseenden i livet.

När man går in i något nytt, ett nytt arbete, en ny relation eller något annat kan det vara överväldigande med allt och man undrar hur man ska kunna klara av det hela. Men efter hand som man håller ut i de svårigheter och utmaningar man möter så kommer fastheten, erfarenheten och man blir en tydligare person lär känna sig själv mer och samtidigt börjar man få hoppet, att det här kanske kan gå. Att jag kanske kommer att klara det, fast jag tvivlade på saken tidigare.

Så är det också med tron, när vi får lida för tron, när vi går genom svårigheter i våra liv oavsett om de kommer utifrån eller inifrån så leder de till fasthet som sedan leder till hoppet. Jag kommer över även detta hinder! Detta kan ju gå! Gud förlät även denna synd! Gud var med mig även genom denna svåra tid! Och så får vårt hopp växa.

Men det kan också vara så att vi känner ännu mer ångest när vi läser om detta, att det finns saker i våra liv som inte alls övervunnits och gett oss uthållighet, det har inte gått vidare till fasthet eller hopp utan tvärtom har synden (eller vad det är) bitit sig fast och vi demoraliseras och känner större och större hopplöshet.

Och då är det så fint, att det står som det gör i slutet av episteln: ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” Det är ett hopp som inte handlar om oss själva, utan om något Gud har gjort i våra liv.

För Jesus kommer genomgå lidandet och han är uthållig, hela vägen genom skenrättegång, hån, törnekrona så väl som 39 piskrapp, så väl som att bära på ett kors som han faller under (ajaj, bröstkorgen) och under det att han spikas upp.

Jesus håller inte bara ut, han är fast i sin person också, han förlåter soldaterna (för de vet inte vad de gör) och han lider för våra synders skull till det är ”fullbordat”.

Och Jesus fasthet skapar hopp, för oss. Just för att han kunde vara uthållig och fast hela vägen så får vi ett hopp för våra livs skull. Vi får förlåtelse och rättfärdighet i det saliga byte som sker i våra liv när vi hör till Jesus och han är vår Herre. Vilket för oss tillbaka till intåget igen.

Vi vet, precis som Jesus, vad det är som väntar i Jerusalem. Vi får också känna de där dubbla känslorna. Glädjen över vem Jesus är (vår Gud och Herre) och samtidigt sorgen över att han ska behöva lida och dö för vår skull, att det behövde vara nödvändigt.

Jag tror att vi kan få ut mer av påskens firande och stärkas i vår tro genom att gå in för att följa händelserna under stilla veckan så nära vi förmår. För det finns tröst i att se hur uthållig och fast Jesus var i sitt verk, hur han förmådde det som ingen annan förmår. Och att din synd ryms i hans försoningsverk även idag, även det som du gör i morgon och allt det som i slutändan kommer vara summan av ditt liv. Allt ryms och allt förlåts, Guds kärlek och nåd flödar över och du kan känna dig fri att hylla din konung som ödmjukt kommer ridandes på en åsna.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.