Viljan finns men köttet vill sova

Jag vill egentligen skriva något längre om dopet och något längre utifrån dagens predikan, men kraften räcker inte till ikväll.

Pga att jag inte hann, denna min sista vecka i Vaksala, så fick jag gå upp tidigare idag för att slutföra predikan (i regel har jag grundstommen men inte “ordnat” eller pyntat vad jag ska säga), sen var det högmässa med annan serie av liturgisk musik (öva öva), sen kaffe, sen dop, sen ilfart till Salabacke för ledarutbildning. Jag mäktade föra samtal om tro, teologi, kyrka och andra religioner fram till fem. Sen avslutande samtal med pedagogkollegan.

Härligt intensiv dag och rätt talande för mina år i Vaksala (“yngre präster vill ju inte jobba riktigt”, pyttsan). Samtidigt som det inte alltid blivit så här, och inget jag riktigt eftersträvar heller då vilodagen inte blir särdeles vilsam. Men roligt och givande var det och jag är oerhört tacksam för alla fina församlingsbor som så hjärtligt och ärligt delar sina tankar om förkunnelsen.

Och att få ta del av ungdomarnas funderingar om tro är helt fantastiskt samtidigt som man också får inse vilket motstånd de kan få möta.

The Need For A Speedy Baptism

Need For Speed
Need For Speed

Jag hade tänkt skriva något mycket mer omfattande idag än vad jag nu kommer att göra (tur eller otur för dig som läsare? Ja, det är svårt att avgöra…). Jag fick nämligen möjlighet att gå på date med min fru själv, vilket inte händer så väldigt ofta längre då vi har två underbara avelser att ta hand om.

Vi såg Need For Speed på Heron City, mest för att det var action och passade vår tidsplan bra. Det var först när vi satt oss i biosalongen och filmen drog igång efter en 11 minuter lång ”sneak peak” av nya Captain America (som vi hellre sett) som vi insåg att det vad en bilfilm vi skulle se. Lite puckat kanske, med tanke på att jag mycket väl vet att det är ett bilspel titeln kommer från; men när vi kollade imdb så kollade vi bara om den fått bra betyg, inget mer! För att vara en bilfilm var den mycket bra, inte minst för att huvudskådisarna gjorde ett bra jobb.

Så bland annat därför blev det inte längre om dop eller dopteologi idag, det blir inte alltid som man tänkt!

Men uppslutningen kring taggen #mittdop har blivit betydligt större än vad jag föreställde mig när jag startade den och i alla fall tre sittande biskopar (Brunne, Jackelén och Nordin – i twittrande ordning) har delat om sina dop.

Nu är inte biskopar allt, många andra har delat och berättelserna är både fina och underhållande.

Min ansats handlade just om detta som är en enande faktor för oss kristna oavsett tradition, att dopet är så viktigt. Men man får inte alltid nå fram med det man vill som man tänkt sig, det har också kommit mindre lyckliga reaktioner på det hela. Samtidigt kan jag tycka att de också bidrar med något i helheten, även om det kanske inte är så stor dopfestkänsla över själva inläggen.

Så eftersom det är fastetid och därför extra aktuellt att ta tillvara på de allvarliga och självkritiska tankarna, visar jag nu tre tweets att fundera och be över:

Berätta om #mittdop!


Bilden lånad från @svenskakyrkan på Instagram

Bakgrund

Dopfrekvensen i Svenska kyrkan har precis det senaste året gått under 50% av nyfödda, det är en naturlig följd av avskaffandet av statskyrkan år 2000 och införandet av sann religionsfrihet på 1900-talet; samt sekulariseringen.

En del ser det som något enbart nedslående medan jag själv är mer dubbel i frågan. Inte minst eftersom Svenska kyrkan åtnjutit en särställning i samhället som sakta eroderar bort. Inte mest på grund av kyrkan själv utan på grund av djupa samhälleliga förändringar.

I Svenska kyrkan pågår olika satsningar och experiment med dopinbjudan, dopgudstjänster (drop-in) och sätt att nå ut med dopet på (vuxendop, katekumenat mm). I frikyrkan diskuteras barndopet och troendedopet rätt mycket just nu, då det skett en förskjutning på sina håll där man även i baptistiskt präglade miljöer accepterar och välkomnar medlemmar som är barndöpta.

Syfte

När då dopfrågan aktualiseras på olika sätt, kan det vara nyttigt att påminna sig om att det samtidigt är något vi kristna har gemensamt. Att vi är döpta och att vi döper!

I dopet (i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn) blir vi genom Nåden delaktiga i Jesu död och uppståndelse, vi begraver den gamla människan och iklär oss den nya. Vi får trons gåva och Den Helige Ande och vi blir en del av den världsvida kyrkans gemenskap. Vi får öva oss i att leva som kristna och varje dag leva i våra dop. Det är tillhörighet som är en trygghet utan motsvarighet då vi vilar i Guds egen hand som hans barn och hör till Honom och Hans rike för evigt!

Dela ditt dop!

Därför vill jag uppmuntra er kära läsare (och alla som nås av detta indirekt) att berätta om era dop på Twitter och Facebook!

Det behöver inte vara långt, men får vara så långt du vill. Du kan berätta en mening (eller fler) om det lilla du vet utifrån foton, berättelser, omständigheter osv eller om dina egna minnen när du döptes (om du döptes i en ålder du har minnen från).

Tagga det du skriver med #mittdop så vi andra kan ta del av det oavsett om vi följer/är vänner med varandra. Det funkar med taggar både på Twitter och på Facebook.

Låt oss dela med varandra om våra dop, dagen vi blev upptagna i Kristi kyrka!

Leva i reformationen

Svallvågorna efter parets Ekmans officiella uttalande om sin kommande konversion till Romersk-katolska kyrkan går fortfarande höga verkar det som.

Det har tagit mig någon dag att vänja mig vid tanken, men nu känns det mindre främmande. Det som gjort det svårast för mig att förstå är att han började som präst i Svenska kyrkan (vilket jag ju är!) och sen startar Livets ord för att nu tvärt gå i andra riktningen. Rent teologiskt är det väldigt kraftfulla svängningar.

Personligen känner jag mig väldigt hemma i luthersk mylla, det är inte lockande att konvertera åt varken klassiskt frikyrkligt protestantiskt håll eller åt katolskt dito. Vi lutheraner är ju i något av en mellanposition. Det är naturligt att som lutheran se sig i relation till den historiska kristna kyrkan eftersom vi är en del av den. Vi har aldrig brutit med traditionen, däremot reviderat synen på den, då det blev uppenbart att det tillkommit extra-bibliska läror.

Men jag ska inte gå in på djupare kritik av katolicismen nu, jag har ofta mer problem med protestantisk teologi faktiskt. Ytlig, känsloladdad förkunnelse som handlar om att (gissar jag) skaffa sig frälsningsvisshet genom upplevelser så man vet att man har en frälsningsupplevelse och fortsatta bekräftelser på att man verkligen är räddad. Inte för att all protestantisk teologi är sådan, verkligen inte! Men den finns och jag stöter på den ibland och inte minst dess effekt på folk som sen hittar sitt hem i Svenska kyrkan där man inte bedömer på det viset.

Det handlar ju om Jesus, inte om oss och våra gärningar, varken när vi får tron eller när vi lever i den. Vår uthållighet i tron kommer inte av våra ansträngningar utan av att vi är i Guds hand. Visst kan vi kasta oss ur den, men det kräver ansträngning. Tänk vad många tvivlande själar som skulle få tröst om vi pratade mer om det i stället för att få det att låta som att det är avgörande för en uthållighet i tron hur ofta man läser Bibeln eller dylikt. Naturligtvis behöver vi läsa Bibeln, men gör vi gärningslära avser hela hjälper vi ingen.

Det blev en liten spontan “rant” som det kallas på engelska här. Hoppas ingen tagit illa vid sig! Skriv gärna en kommentar i så fall så ska jag försöka redogöra bättre eller be om ursäkt.

Guds välsignelse!

Fastan (igen)

För några dagar sedan (på Askonsdagen) skrev jag om fastan utifrån frågeställningen varför vi fastar i den kristna kyrkan. Idag tänkte jag återkomma till ämnet utifrån mitt eget val av fastemetod.

Jag har uppmärksammat fastan för egen på olika sätt de senaste åren. Det är väldigt olika hur stort allvar jag har haft när jag gått in i den längre tillbaka, men de senaste åren har jag verkligen försökt hålla den.

Ofta har fastan kretsat kring godis för mig, och så har jag försökt undvika att äta godis och kakor eftersom jag är väldigt förtjust i sånt.

Förra året fastade jag från Twitter och Facebook, inte för att jag anser Twitter och Facebooks om onyttiga i sig själva utan att min användning kanske hade blivit det. Vad gällde Facebook kände jag inte av något alls faktiskt, det var lätt att avstå (jag var också mindre aktiv där då än t.ex. nu). Däremot kände jag av Twitter oerhört mycket de första dagarna, ja hela första veckan. Det berodde på att jag hade för vana att när det blev någon minut över ta fram telefonen och kolla flödet; kanske skriva något.

Det är dock dubbelt att fasta från Twitter, för som en vän (Martin Garlöv) på Facebook skrev:

“För mig är fastan bestämt förenlig med att umgås med vänner. Så jag fortsätter att använda Facebook även dessa 40 dagar före påsk.”

Och så känner även jag, därför är det inte naturligt för mig att avstå Twitter i år.

Nä, mitt fastelöfte i år blev i stället matrelaterat. Jag har alltid skyggat det lite eftersom jag tänkt att det kanske blir övermäktigt, men i år ville jag testa.

Så mitt löfte i år (och som jag hållit hittills) är att äta kvar till lunch och middag. Jag får lägga i vatten, frukt, sötningsmedel och kryddor i kvargen men inget annat i eller till.

På så vis äter jag dels vegetariskt men avstår också från vanlig mat helt. Det är ett spännande experiment för min del, jag har aldrig ätit så strängt förut.

Nu är det några tillfällen det inte gått att hålla till 100%, då har jag försökt att äta fisk – vilket inneburit sushi hittills. Jag får se upp där, så jag inte köper sushi för egen del. Men i söndags åt jag för lite soppa (vegetarisk och det var söndag alltså fastefri dag i kyrkan) på kvällen så jag köpte sushi på vägen hem för att inte gå in på ICA och köpa “värre” saker. Likaså har jag och ska äta ute med ett par personer och då blir det sushi jag satsar på. Det är helt enkelt för att inte omöjligt ur socialt hänseende.

Hittills har jag klarat det rätt bra, eftersom kvarg (iaf den jag köper) är väldigt mastig och mättande. Så jag inte känt att jag gått hungrig, men samtidigt märker jag att jag avstår från den mängd kalorier jag är van vid att äta. Det kommer nog också bli rätt enformigt i längden, vilket är en anledning att jag redan från början tillåter frukt, sötningsmedel och kryddor i kvargen.

Sötningsmedel kör jag för att avgifta mig från mitt sockerberoende. 🙂

Hur fastar du i år?

Lite personligare

Idag ledde jag mitt sista ungdomskollegium i Vaksala församling. Eftersom jag snart går på semester ett par dagar innan jag börjar min nya tjänst i Knivsta pastorat 1 april (jag tänkte börja som ett skämt). Eftersom jag på eget initiativ sökt mig till Knivsta och inte från Vaksala, så har jag också privilegiet att få känna lite sorg när det nu börjar bli dags att lämna.

Jag har bidragit med vad jag kan i planeringen för det som ligger framför, men som jag ändå inte kommer vara med att utföra. Det är det bekanta, det jag gjort förut med människor jag redan känner i sammanhang som också är bekanta för mig. Sen på eftermiddagen spenderade jag tid ute i Knivsta och mötte min blivande arbetsledare så väl som kollegor i övrigt (men bara några) och det var roligt och spännande. Här var, det för mig, det nya där vi skulle planera ett dagläger som jag skulle delta i. En helt annan situation, men ändå samma på något sätt, bara jag som var “annorlunda” nu när jag är den nye.

För dem handlade mötet mycket om att planera och diskutera innehållet i daglägret och i hög grad var det så även för mig. Men som det är när man är ny på en plats så är det mycket annat som också snurrar i huvudet, hur är dynamiken mellan dem? Vad säger de? Hur reagerar de på vad jag säger? Vad kommer bli min roll i den här gruppen? Sådant man får lära sig är just del av första fasen i gruppdynamiken i IMGD och FIRO, tillhörighetsfasen. När man är ny i en grupp är man naturligt mest intresserad av sin tillhörighet och relationen till de andra. Det var länge sedan jag var ny i ett sådant här för mig viktigt sammanhang (som arbetsplats), så det är verkligen nyttigt men också intressant. Inte minst med tanke på mitt intresse för just ledarskap och gruppdynamik.

Under mina 6 år som präst har jag enbart arbetat i Vaksala församling, aldrig någon annanstans förrän nu. Vilket gör att det är första gången jag kommer med erfarenhet i bagaget i samband med att börja en tjänst. Det är också intressant och det ska bli spännande att få vara den nye som samtidigt ska lära sig hur gången brukar vara och samtidigt bidra med det jag har med mig. Hittills har jag mest varit på andra änden, den som varit förhållandevis “gammal i gården” och den som tagit emot den nye och försökt göra mitt för att den både ska lära sig gången och samtidigt få bidra med sina erfarenheter. Det är med uppriktigt glädje och förväntan jag ser fram emot att får börja i april.

Jag har också lagt märke till att jag kommer behöva påminna mig en del framöver om att “vi” faktiskt är vi i Knivsta pastorat och inte längre “vi” i Vaksala. Blir spännande att se hur lång tid det tar. Men det är som sagt några veckor kvar innan jag börjar; och jag kommer nog att ta den tiden att sörja lite över att lämna mina fina kollegor, kära församlingsbor och fantastiska ungdomar.

Det luriga med jag kan själv


Ett litet splitter, förstorat 15 gånger med en Micro Phone Lens

För någon månad sedan tappade min dotter iPad:en ordentligt i gatan så den verkligen sprack ordentligt i skärmen och det blev splitter runt hemknappen. Jag stängde snabbt av den och la undan den. Men idag föresatte jag mig att använda lite av min lediga dag (och som gräsänkling, så jag riskerade bara min egen hälsa med allt glas) att använda det kit jag köpt på eBay med nytt glas och verktyg för att göra bytet med.

Processen att enbart lossa glaset tog ungefär fyra och en halv timme! Anledningen till det var de många sprickorna, när jag lyckats trycka ned verktygen mellan glaset och kanten och lyfte liiite på skärmen så gick det bra till en början, men när jag började lossa vid kanterna där sprickorna fanns, så blev det splitterfest av allt.

Jag hade tagit på plastglasögon (de där man får vid 3D-filmer ni vet, eller får – man får betala 40 spänn för dem! mvh griniga gubben) och det var tur, för splittret sköt mot omgivningen, inklusive mina ögon. Sakta men säkert fick jag loss glasbit efter glasbit (och många splitter) och fick en sorgkantad glasskiva som jag sedan kunde lossa slutligt och plocka av iPad:en.

Ont i ryggen, ont i huvudet av att sitta så hårt fokuserad på en enda sak utan rast i så många timmar så reste jag mig en stund innan jag gjorde resten. Resten gick rätt smärtfritt och sluttiden blev 6 timmar. Hade glaset inte varit så illa ute så hade jag nog klarat det hela på en bra bit under 3 timmar.

Det jag ville komma till med denna berättelse (förutom att få tycka lite synd om mig själv och samtidigt skryta om att jag klarade det) är att det finns saker som verkar lätta på ytan, men som inte är det – kit till trots!

Ett kit för att byta glasskiva på en iPad är inte särskilt dyrt och ingår ofta när man köper skivan. Det är ett par skruvmejslar (totalt 6 skruvar ska lossas och sättas tillbaka sen) ett par gitarrplektrum och en sugpropp med nyckelring på. Och sist med inte minst så finns det pedagogiska sidor på nätet som visar hur man gör och förstås massor med videos på Youtube i ämnet.

Alla dessa saker får det att verka rätt lätt att göra en sådan här sak. Och det kan det också vara, om skärmen är i bättre skick. Men ordet “lätt” är nog felvalt oavsett hur hel skärmen är. Men jag trodde ändå att det var avsevärt lättare än vad det i verkligheten var. De som visar hur det går till på videos (de jag tittade på) var antagligen proffs och kunde göra det hela med förbundna ögon. Jag är inget proffs.

Detta går att överföra på andra aspekter av livet också, saker som verkar lätta (enligt fördomen eller ett lättjefullt intellekt) men som i själva verket kräver betydligt mer arbete och/eller eftertanke.

En sådan sak är detta med tron på Gud. Jag märker att många har väldigt svårt att förstå vad en teolog egentligen pysslar med och faktiskt kan. Som tur är, så är jag ju inte enbart teolog utan också präst och det gör det lite lättare att greppa, för en präst döper, viger och begraver. Och utöver det har gudstjänster av andra slag, konfirmander mm som man kanske känner till.

“Men Gud, det är väl bara att man sitter och tänker lite och så kan jag lika mycket som du?”

Det är en attityd jag ibland möter, naturligtvis låter jag den som tänker så få fortsätta tänka så om den vill, men om den visar öppenhet och börjar samtala så märker den nog snart något annat.

För snart visar det sig för den som samtalar med en teolog (behöver ju inte vara just mig) att det där med Gud är ju ingen ny grej och framför allt inte någon lätt sak. Människor har tänkt och bett i millenia och de har argumenterat, kättarförklarat, helgonförklarat, diskuterat, disputerat, sorterat, analyserat och så vidare. Naturligtvis finns det hur mycket som helst att ösa ur när man börjar fundera på livets mening; hur hänger jag ihop med allt? Finns det någon sanning? Vem är Gud? Kan man ha en relation till Gud och hur i så fall?

Sådana frågor är inte nya och som teolog kan jag (vi) hjälpa till i samtalet och ofta kan vi mer än de vi möter och kan därför bidra med nya perspektiv.

Och precis som inom alla andra kunskapsområden så är vi olika bra på olika saker och har inte fullständig kompetens inom alla aspekter av de teologiska frågorna. Men förhoppningsvis kan vi hjälpa dig ett steg på vägen i dina tankar och i din relation med Gud.

Jag är också katolik


Bilden är plockad genom skärmdump från Livets Ord Play.

Jag har nu sett och lyssnat genom hela Ulf Ekmans predikan som han höll på Livets Ord idag, det finns på Livets Ord Play-kanal.

Vad säger man om dagens stora kyrkonyhet? För egen del var jag tvungen att kolla datumet för att försäkra mig om att det inte blivit första april väldigt plötsligt. När jag sedan såg artikeln från Världen idag (som ju har nära kopplingar till församlingen Livets Ord) så förstod jag att det inte var något skämt.

Ulf Ekman har en spännande historia, nu har jag inte läst hans böcker men som jag förstod det var han från början en motståndare till kristen tro. Sen blev han kristen och studerade till präst i Svenska kyrkan, vilket han också arbetade som under en tid. Sedan gick han Bibelskola i USA och kom hem och startade Livets Ord Bibelskola och församlingen Livets Ord. Och nu 30 år senare blir han katolik.

Ej kristen -> Lutheran -> Karismatiker -> Katolik

Det är onekligen en innehållsrik resa som han genomgått. Och jag ställer mig inte till doms över den eller snarare över honom och Birgitta. Tvärtom lyckönskar jag dem och önskar dem Guds välsignelse, precis som jag gjort till lutherska trossyskon som simmat över Tibern.

För mig som lutheran är det dock naturligtvis med viss förvåning jag ser förändringen, eftersom det i den lutherska identiteten ligger just en katolsk natur. Det är inget märkligt för en lutheran att kalla sig evangelisk katolik, eftersom katolsk betyder allmännerlig – precis som Kristi Kyrka är allmännerlig.

Flera av sakerna Ulf nämnde i sin predikan om styrkor hos den katolska kyrkan är sådana saker jag finner som styrkor i Svenska kyrkan (som han gång prästvigdes för). Till exempel sakramenten som en objektiv grund att vila på.

Men i stället för att skriva så mycket mer om deras konversion så vill jag påminna om de sju märken som Martin Luther talade om att den sanna kyrkan har:

  1. Ordets sanna förkunnelse.
  2. Dopets rätta firande.
  3. Nattvardens rätta firande.
  4. Användingen av löse- och bindenycklarna.
  5. Prästvigning.
  6. Bön och lovsång.
  7. De kristnas kors (alltså lidande och martyrium).

God kväll!

Jag är upptagen med just inget alls

Vi vet ju alla inom oss att Ace Wilder borde vunnit kvällens final av Melodifestivalen och att det var robotar som ringde fram Sanna! 🙂

Men första gången jag hörde Aces låt ogillade jag den och det tog ett tag innan jag kunde uppskatta den. Budskapet att inte göra något men tjäna pengar ändå, kändes så tokigt.

Den tar upp två saker jag uppfattar är tankar i vår tidsanda. Dels tanken att man är lycklig när man slipper ansvar som arbete och dels att man bör/ska/drömma om att tjäna mycket pengar.

Att pengar inte gör en lycklig är en sanning som vi inte behöver lägga mycket tid på att bevisa. Det är ju vara att titta på alla miserabla rika som har olika destruktiva mönster trots pengarna.

Det är punkten om arbete jag tänkte kommentera lite mer.

I min ungdom var jag ingen arbetsmyra direkt. Van vid att klara skolan tillräckligt bra utan att anstränga mig gick jag in i universitetsstudierna med samma attityd och hade jag inte förändrats under tiden hade jag väl fortsatt så.

Det finns en slags tillfredsställelse i att klara en kurs eller uppgift med avsevärt mindre insats än andra och det blir också en stolthet att man klarar uppgiften, precis som när man lagt ned mer arbete.

Men jag bar (nästan) ständigt känslan av att jag gjorde ju inte så gott jag kunde. Det var frustrerande, samtidigt som jag kunde försvara mig med tanken att tänkt bara vad jag skulle kunnat åstadkomma om jag ansträngt mig! Och så slapp jag anstränga mig och känna en stolthet över en ansträngning jag aldrig gjort (hängde ni med där?).

Jag var naturligtvis inte en konsekvent latmask utan kunde mycket göra saker med stort engagemang och slutföra, men det var ofta mer undantag än regel. Och ett slags inre missnöje fanns där som grodde.

Så småningom förändrades jag och ju mer jag strävade efter att bli en person som inte bara gjorde saker med minsta ansträngning så började jag mer och mer anstränga mig för att göra saker bra istället. Och en slags inte tillfredsställelse började visa sig och växa. Det är roligt att arbeta! Det är givande att anstränga sig och fullfölja!

Det finns en inre drivkraft i oss människor (tror jag) att göra nytta. Att vilja göra skillnad. Den drivkraften behöver odlas och få växa på rätt sätt. Man ändrar inte världen genom att trycka “gilla” på mobilen när man hänger i soffan, man ändrar världen genom hårt arbete. Ace Wilders låt kom inte till utan ansträngning, hennes nummer producerades inte på en kvart och hon lärde sig inte sjunga genom att bara önska att hon kunde det.

Allt som är värt något, kostar.

Till det kommer, tror jag, att drivkraften att göra nytta kommer från Gud. Det är Guds kallelse i våra liv att göra gott, att ge lov och tack tilllbaka till honom för vad han (alldeles gratis) gett oss genom Jesus offer. När du arbetar, när du anstränger dig så är det en lovsång till Gud, ett uttryck för att du hyllar din Skapare genom att förvalta det skapade.

Varning för ordflatulens

bäst du inte badar här idag

Dåren bryr sig inte om insikt, han vill bara lufta egna åsikter. (Ordspråksboken 18:2)

Det kan tyckas motsägelsefullt att använda ett sånt här ordspråk i en blogg som deltar i bloggutmaningen #blogg100 (att blogga varje dag i 100 dagar from 1 mars).

Men jag tror inte att det betyder att man måste vara tyst, för att följa rådet. Därmed inte sagt att tystnad har sin plats. Och framför allt att vår tid är en tid som gör oss väldigt upptagna av oss själva.

Samtidigt är frågan, hur blir man vis om man inte stöter och blöter sina tankar?

Jag tänker att det hela beror på hur man gör det, för man ut sina tankar som eviga sanningar (åtminstone för mig) och inte tål att bli emotsagd. Ja, då händer inte mycket. Men om ödmjukheten att ta in andras svar finns, så blir man visare även de gånger som invändningen man fick var felaktig.

Därför vill jag passa på att uppmuntra er kära läsare att inte tjuvhålla på era övertygelser utan stöt och blöt dem i olika sammanhang och låt den sida du inte är överens med komma till tals, så du mognar och blir skarpare.

”Jag tror han vill ha en kaka”

meet my swedish wife, her name is

Jag gillar att programmera, det är en hobby jag haft sen 12-årsåldern. En gång i tiden närde jag en dröm om att syssla med det på heltid. Men så blev det inte, eftersom jag blev präst i stället. Däremot programmerar jag ibland bara för att det är kul (Python!).

Programmering innebär ett väldigt speciellt sätt att uttrycka sig på, för den man talar med är ingen människa utan en “dum maskin” som tar allt man skriver bokstavligt.

Vi människor kan ju associera när någon annan talar eller när vi lseär. Antagligen såg du stavfelet i förra meningen men kunde ändå förstå att det skulle stått “läser”, det gör inte datorn.

För att få resultatet man vill ha av programmet måste man vara entydig i sina kommandon, annars vet man inte vad som händer. Så är det inte med oss människor, vi funkar mycket intelligentare än så.

Problemet är dock att vi på grund av just detta så lätt missförstår varandra. Vi tror vi kommunicerar tillräckligt tydligt, vilket stämmer för det mesta men inte alltid.

Dubbeltydigheter och brist på information sätter igång fantasin hos den andre och missförståndet är ett faktum. Eller vi lägger förväntningar mellan raderna som skapar ett tryck hos vår nästa att göra något visst, utan att vi säger det rakt ut. Men nästa gång kanske vår nästa tror att det är tal mellan raderna på gång, men så är det inte det; missförstånd.

Lösningen är knappast att bli som datorerna och tolka allt bokstavligt, men däremot kan det finnas en poäng med att försöka bli mer tydlig i kommunikationen, tänker jag.

Om vår medmänniska är värd att talas med är den också värd en genomtänkt tanke, en ansträngning att i alla fall försöka kommunicera på det sätt som den lättast tar emot på.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort.

PS För titeln på inlägget, kolla Johan Glans “World tour of Skåne” DS

Aska, bot och bättring

Idag är det askonsdagen och i kyrkor runt om i landet har det firats askondagsmässor där man kunnat fått ett korstecken tecknat i pannan med aska under tiden som prästen säger: “Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Eller liknande.

Varför gör vi detta?

Jo, som inledning till fastan så klart, som varar i 40 dagar, alltså fram till påsk. För det var så länge Jesus fastade (och så många år det israelitiska folket vandrade i öknen och så många veckor en graviditet brukar vara).

Men ska vi räkna efter nu så är det ju faktiskt 46 dagar till påskdagen! Detta beror på att söndagar inte är fastedagar utan alla söndagar är små påskdagar när vi firar Jesus uppståndelse. Så det är vardagarna och lördagarna som är fastedagarna.

Men varför vi gör det är jag inte helt klar med än. Den primära anledningen är för att vi ska förbereda oss inför påskens skeende genom att ägna mer tid åt Gud och att leva i bot och bättring i våra liv.

Det är på grund av vår synd som påsken behövde ske, som Jesus offer var nödvändigt. Vår synd är problemet och något vi bör sörja och arbeta emot. Därför har fastetiden en ganska krass karaktär i kyrkan, det handlar om att bli bättre människor och allt som är värt något (på riktigt) kostar (utom Guds förlåtelse för den är gratis).

Olika saker

Man kan fasta från olika saker, inte enbart mat som många nog tänker på. Tex kan man fasta från beteendemönster som shopping eller sociala medier, man kan också fasta från godsaker eller kött. Alternativen är många och motiven till fastan lite olika.

Jag har ibland funderat på vad att avstå från ett tv-program eller Facebook eller godis egentligen har med Gud att göra, särskilt när många (också jag) inte verkar be mer för det. Men utifrån ett lutherskt perspektiv känns det egentligen inte alls konstigt.

Som människor har vi kallelser i våra liv. Du har antagligen viktiga relationer i ditt liv som innebär att du har specifika roller, du kanske är son/dotter, syster/bror, pappa/mamma, fru/man, partner/sambo osv. Du kanske har arbete eller studerar eller är pensionär. Du är antagligen en vän till andra, du påverkar i din omgivning.

Utifrån dessa kallelser i ditt liv, har du fått som uppgift av Gud att leva rättfärdigt i relation till andra människor. I dina relationer får du ge uttryck för den kärlek som Gud ger till dig. Och du får försöka leva och göra det rätta som ett tack till Gud för hans kärlek och nåd till dig.

Därför är fastan viktig och därför kan den också se ganska olika ut beroende på vem man är och vilket år det är.

Däremot mår vi gott av att spendera mer tid med Gud, så jag vill gärna uppmuntra dig till det. För om inte annat kanske Gud kan peka på saker i ditt liv, relationer eller beteenden, som du skulle behöva lägga extra krut på och som du inte tänkt på eller sett själv.

Så: Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.

Att slarva bort ett skratt

en gång var jag i kyrkan två gånger

Idag var det planeringsdag för hela slanten. Man kan fundera varför jag som snart slutar ska vara med och planera för framtiden. Men det har sin grund i en oturlig kombination av sjukskrivning och föräldraledigheter. Därför är jag med gör att bidra med den stabilitet jag kan i ett för tillfället ostabilt läge (som dock väntas bli betydligt bättre inför nästa termin).

Hur som helst, dagen förflöt på ett bra sätt. Men så kom vi till middagen och kvällsunderhållningen. Något som i regel brukar vara riktigt kul. Men inte ikväll.

Jag ska inte nämna vem det var, men en ganska känd person som sjunger och skämtar kom. Han var glad och käck och bombade föreställningen fullständigt. Vi (personalen i Vaksala församling) är en rätt lättflörtad skara när det gäller skämt, även skämt om kyrka och tro. Det har vi sett bevis på förr, men oj vad snett det gick ikväll.

Han drog skämt om det märkliga med att ha ett avrättningsredskap om halsen (kunde lika gärna vara en giljotin), om han växt upp i (fri)-kyrkan men sen fått perspektiv på det där med att ha låtsaskompis, att vi hänger lik på väggarna (krucifix) och att efter hand som vetenskapen förklarar mer så finns mindre plats för Gud (*“God of the gaps”*, kanske inte typisk svenskkyrklig teologi). Såna skämt är typ kul om man är helt oinsatt och ointresserad av tro, inget för oss med andra ord. Att vara smart och vass i sin humor är välkommet, men det här var bara okunnigt och dumt.

Det enda roliga skämtet han drog (med religiösa inslag), var den gamla klassikern om prosten som fick fyra söner och gav dem namnen: Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Men det är ett skämt vi alla dragit och hört förr, om vi säger så.

Går det att reklamera en sådan föreställning och få pengarna tillbaka? 🙂

Omfamna konsekvenserna

the bad meeting suspects

Vi har nyligen fått förre möten på min arbetsplats, det har under lång tid varit en sak många längtat efter. Nu när det skedde har jag kunnat ana paniken bakom ögonen när vi konstaterat hur mycket färre möten det blir. Detta trots att man längtat efter det.

Jag tänker att mycket av det handlar om att vi alla vant oss vid de många mötena och därför är vana vid att kunna lyfta saker på ett sätt och ha en dynamik som inte längre går att ha.

Om det är till det bättre får tiden utvisa, jag tror det är det och att man helt enkelt behöver vänja sig vid de nya förutsättningarna och avhandla fler saker över mail, samt vara än bättre förberedda inför möten och försöka hålla sig aningen mer kortfattade i diskussionerna. Men det kommer ta tid att vänja om sig, hela möteskulturen är ju inkörd sedan länge.

Det för mig in på en annan tanke, denna att ta konsekvenserna av vad man anser, fullt ut. Jag gör ibland tanke-experiment för att utmana mig själv att bli mer konsekvent och genomtänkt. Ett sådant är att försöka hålla kraven och förväntningarna på mig i nivå med vad jag kräver av andra.

I vissa fall väljer jag att inte agera efter det. Igår skrev jag om bilkörning och om hur många jag märkt inte följer reglerna i trafiken. Det är ju inget att ta efter och att hålla på sin rätt leder ju bara till olyckor. Där handlar det om att hålla en högre standard för sig själv och som en kompis uttryckte det “förutsätt att alla andra i trafiken är idioter så kommer det gå bra.”

Men när vi möter människor i andra sammanhang kanske vi vill bli bemötta med förståelse och empati. Och det vill nog andra med. Men har vi tid med det? Att vi behöver der själva är ju en sak men att ge det till andra kan ju vara svårare, jag har ju så mycket att göra och just idag är det ju detta; och så har jag ju så mycket att tänka på i mitt eget liv hur skulle jag orka ta in någon annans problem också?

Men om vi tänker konsekvenserna hela vägen, så inser vi ju att så är det ju för “alla” andra också.

Usla bilförare, robotar och iPhone

Tre tankar jag tänkt idag som bildar en syntes:

  • Usla bilförare
  • Robotarna förändrade industrin
  • Varför vi (jag) egentligen byter smartphone

Usla bilförare

Jag har haft körkort i nästan en vecka nu och kan bara konstatera efter dagens körning; vad många som kör uselt! Är det svårt att hitta till blinkers-spaken? Är man per definition alltid stressad när man kör bil? Är man alltid viktigare än medtrafikanterna?

Nej, nej och nej är ju svaren, naturligtvis och ändå beter många sig inte så. Varför?

Robotarna förändrade industrin

Min svärfar berättade idag om förändringen i industrin (som han är verksam i) som skedde när robotarna kom. Tex hade man tidigare en särskild gripkloskonstruktion för att flytta en del från ett ställe till ett annat. Men sen kom roboten och det blev billigare. Varför då?

Jo, för att roboten var inte så specialiserad i sin konstruktion utan kunde programmeras för sin uppgift. Därför kunde samma robotmodell byggas och användas på andra ställen i företaget och för den delen överallt i industrin. Det unika var inte längre hela konstruktionen utan (i princip) mjukvaran! Mjukvaran var både lättare och billigare att anpassa och ändra. Marknaden för robotarna var enorm till skillnad från gripklorna och därför blev robotarna så billiga, för de kunde säljas med lägre marginal. Mjukvaran gör hela skillnaden!

Varför vi (jag) egentligen byter smartphone

Min iPhone är utmärkt. För 1,5 år sen när den var den nyaste modellen och jag köpte den, så var den blixtsnabb, hade bra batteritid och senaste mjukvaran.

Idag har jag fortfarande senaste mjukvaran (för det är en iPhone, har jag redan sagt det? Ok.) men däremot är batteritiden betydligt sämre för telefonen är väl använd. Likaså är den inte blixtsnabb längre för nyare mjukvara kräver mer och telefonen får svårare att hänga med i allt. Hårdvaran åldras helt enkelt, dels genom försämring i batteriprestanda men också i förmågan att köra nyare system och appar.

Syntes

Precis som hårdvaran i våra mobiler åldras och så småningom lägger av, så gäller det med våra kroppar också; vi blir äldre, kroppen fungerar sämre och en dag dör vi.

Men vi är inte enbart våra materiella lekamen, utan också själsliga varelser med rika inre liv. För många av oss skulle nog inte främst definiera oss som kroppar utan som personer, med en viss tonvikt på att vad som gör oss till personer inte främst är våra kroppar utan våra själar. Mjukvara är allt!

Utifrån detta, vad bör vi göra med mjukvaran i vår hårdvara som åldras?

Effektivisera, eller hur? Ta bort sånt som är oviktigt, skapa rutiner av sådant som är viktigt så vi sparar energi till det som kräver vår särskilda koncentration.

Men kanske framför allt, inte glömma det yttersta hoppet för våra långsamt sämre fungerande kroppar, att Jesus brutit dödens bojor och ger oss en väg hem till Gud; genom död till liv. Ett evigt hopp och ett liv här fyllt av mening.