Jag gillar att programmera, det är en hobby jag haft sen 12-årsåldern. En gång i tiden närde jag en dröm om att syssla med det på heltid. Men så blev det inte, eftersom jag blev präst i stället. Däremot programmerar jag ibland bara för att det är kul (Python!).
Programmering innebär ett väldigt speciellt sätt att uttrycka sig på, för den man talar med är ingen människa utan en “dum maskin” som tar allt man skriver bokstavligt.
Vi människor kan ju associera när någon annan talar eller när vi lseär. Antagligen såg du stavfelet i förra meningen men kunde ändå förstå att det skulle stått “läser”, det gör inte datorn.
För att få resultatet man vill ha av programmet måste man vara entydig i sina kommandon, annars vet man inte vad som händer. Så är det inte med oss människor, vi funkar mycket intelligentare än så.
Problemet är dock att vi på grund av just detta så lätt missförstår varandra. Vi tror vi kommunicerar tillräckligt tydligt, vilket stämmer för det mesta men inte alltid.
Dubbeltydigheter och brist på information sätter igång fantasin hos den andre och missförståndet är ett faktum. Eller vi lägger förväntningar mellan raderna som skapar ett tryck hos vår nästa att göra något visst, utan att vi säger det rakt ut. Men nästa gång kanske vår nästa tror att det är tal mellan raderna på gång, men så är det inte det; missförstånd.
Lösningen är knappast att bli som datorerna och tolka allt bokstavligt, men däremot kan det finnas en poäng med att försöka bli mer tydlig i kommunikationen, tänker jag.
Om vår medmänniska är värd att talas med är den också värd en genomtänkt tanke, en ansträngning att i alla fall försöka kommunicera på det sätt som den lättast tar emot på.
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort.
PS För titeln på inlägget, kolla Johan Glans “World tour of Skåne” DS