Shaped by our tools: effects of modern media

Ciarán Mc Mahon

ECIC

Förra veckan, mellan tisdag och fredag bevistade jag ECIC, European Churches Internet Conference, som i år hölls i Dublin, Irland.

I år hölls den artonde (!) konferensen med temat: “The tensions of a maturing internet”, en undertitel som bestreds av en av konferensens andra huvudtalare – som jag hoppas återkomma till i ett senare inlägg.

För att läsa mer om vad ECIC är, gå gärna till deras hemsida[1].

Nedan följer ett pseudo-referat där jag ungefärligen återger det som sades och mina tankar. Eventuella dumheter är antagligen helt mina egna och ska inte i första hand skyllas på föreläsaren.

Ciarán Mc Mahon

Ciarán Mc Mahon är forskare i psykologi och specialiserad på cyberpsykologi och sociala media.

Inledning

Ciarán reagerar på konferens undertitel: “The tensions of a maturing internet” med att ställa en fråga. “Växer internet upp?” Han misstänker att det aldrig kommer växa upp, våra erfarenheter som människor, som psykologiska och andliga varelser blir konstruerade av det teknologiska.

Vad händer med oss psykologiskt när vi är online?

I den första delen av föreläsningen utgår Ciarán i hög grad från en artikel skriven av John Suler (2004).

När vi är online sker en disinhibition effekt, vi hålls inte tillbaka i vårt agerande online på samma sätt som när det sker fysiskt.

Det kan vara positivt, t.ex. vissa blir mer generösa än de är normalt sett i världen. De visar känslor, berättar mer och så vidare än vad de skulle göra annars, ansikte mot ansikte. Effekten internet har som Johan Norberg pratar om, som introvert. Men man kan också vara kriminell lättare, bråka lättare av samma skäl. Så det är ett tveeggat svärd.

Dissociativ anonymitet, känslan man får när man inser att man inte med nödvändighet använder sin faktiskta egna juridiska information. T.ex. när man loggar in på en sida kan man använda falska namn, man kan skaffa flera olika personligheter. Man kan vara någon annan än den man är AFK[2]. Många använder flera identiteter. Man kan också uppfatta sig som osynlig, man syns inte när man är online.

Davids fundering: Man kan också fundera på den uppdelning av en person som sker när man skapar separata konton på t.ex. Facebook för ens privata jag och arbetsjag, vad skickar man för signaler till dem som inte får se privatjaget?

Asynkroniserad kommunikation är att kommunikationen inte med nödvändighet sker samtidigt på nätet. När man pratar gör man misstag som följer med i kommunikationen, men när man skriver mail kan man ta bort misstagen, eftersom man inte måste skicka det i samma stund man skrivit det. Tiden på nätet är något annat än tiden man har ansikte mot ansikte.

Davids fundering: Det är ju samtidigt så att vi också förväntar oss det i hög grad. Till exempel i vissa online-sammanhang jag varit i så har det uttryckts frustration eller irritation när deltagare i konversationen inte nyttjar den asynkrona karaktären. Genom att ta bort stavfel, förtydliga resonemang et cetera.

En annan sak som sker online är solipsistisk introjektion, som sker när man läser en bok om en karaktär och gör den till en person i ens egna huvud. Man kan då känna mer än vad författaren ger underlag för i beskrivningen. Effekten syns t.ex. när man sedan ser en film som bygger på boken och märker att personen på filmen inte är som man tänkte sig.

När man får ett mail av en person man inte känner, över nätet, så skapar man sig en bild av vem den personen är. Problemet är att personen man pratar med är en riktig person och att den inte med nödvändighet är som man föreställer sig. Särskilt problematiskt är detta över ett media som Twitter. Man kan få helt fel bilder av varandra, för man ser så mycket av den andre.

Dissociativ fantasi är tendensen att använda internet som ett spel eller en fantasi och där utveckla en online persona. Den egna upplevelsen kan vara att det inte är riktigt på riktigt och att man ska kunna lämna datorn och den personan och leva som vanligt. Men online personan är på riktigt och kan ses av miljoner av människor. En del bygger upp denna personan som en expert eller tyckare av något slag, men de flesta gör inte detta och en del bygger just en persona som blir problematisk för dem i längden.

Internet begränsas inte av fysiska begränsningar, t.ex. så blir effekten i det fysiska rummet av den långa och stora personen i det annan än den smala lilla personen. Men i online-världen är det inte så här.

Väldigt duktiga och vana politiker kan ta över ett rum på en gång när de kommer in för de är vana vid att ta platsen. Men på nätet kan de bli attackerade från många olika håll samtidigt, och det är de inte vana vid. Det blir en utjämnande effekt eftersom din auktoritet inte är självklar på nätet och man talar just om minimering av auktoritet.

Det är inte så att det med nödvändighet är den verkliga personen kommer fram på nätet, utan snarare andra aspekter av personen.

Internet är ett annat rum

När vi är online är vi inte riktigt de samma som vi är när vi ses ansikte mot ansikte. Vissa saker är annorlunda från annars och vissa saker är lika. Internet är ett rum där vi behöver tänka på effekterna detta har på oss och varför vi säger de saker vi säger.

Vi föredrar nya saker, men vi blir också vana efter ett tag. När vi kom hit till Emmaus Retreat Centre så var allt nytt och vi försökte ta in det, men nu kanske vi sitter på samma platser som innan. Och vi börjar bli vana. Vi gillar nya saker men vill också ha vissa rutiner.

Så en Supermarket behöver tänka på detta, man vill att saker ska finnas på samma ställen som förra veckan, men det behöver flyttas lite. Ungefär varje 6 veckor eller lite mer, flyttar de saker för att man ska se andra saker än förut.

Twitter och Facebook gör samma sak, man uppdaterar funktionalitet och kanske inte ändrar så mycket men flyttar på något och på så vis blir det ändå lite nytt och man blir inte riktigt van vid det och behöver då lära sig det på nytt. Så är det överlag online och därför blir man aldrig riktigt van.

Generellt sett säger psykologer att det som händer online är väldigt likt det som sker offline, men Ciarán säger att det inte är så. Utan ser olikheter.

Internet konceptualiserar en annan form av kommunikation, mer som en miljö.

En telefon med två burkar och en tråd är kommunikation, men internet är annorlunda. “Telepresence” är något annat, man ska inte vara medveten om detta. När du är på nätet går en enorm mängd uträkningar genom datorn och ut på nätet. Men du ser inte det när du är online. Allt är dolt för dig. Det är en illusion skapad av web-utvecklarna. Man försöker skapa något som är helt sömlöst i upplevelsen, man försöker så hårt att skapa något annat. Det är en miljö som fungerar annorlunda på grund av detta. Joseph Walter skrev om detta 1996 i ett paper som hette “Computer-Mediated Communication” om Hyperpersonell kommunikation.

När jag kommunicerar ansikte mot ansikte kan man se ansiktsuttryck och höra tonen i rösten. När man kommunicerar online har man inte dessa subtila signaler. Det gör det svårt att kommunicera sarkasm på ett bra sätt i text. Därför används en mängd smileys för att kommunicera detta. Man trodde det skulle vara svårt att göra band med andra människor genom bara text, men på tidigt åttiotal upptäckte man att så inte var fallet, för man ger den andra “benefit of the doubt” i stället.

När vi är online är vi ett annat konceptuellt rum, men det finns ingen emotionell ton, och det är tidsmässigt förvrängt. Det går att redigera det man kommunicerar, med mera. Andra förutsättningar än när man ses ansikte mot ansikte.

Själens placering

När man tittar efter själen i tidig romersk historia, tiden runt de patristiska och de nicenska fäderna under de första århundradena efter Kristus, var det något annorlunda i litteraturen mot nu. När man sedan tittar på platonisterna (och de kristna) som talar om detta har de konceptualiserat var själen finns någonstans. Men redan innan detta talar Plato om själen, evigheten och reinkarnation. Men det är inte på en särskild plats. När man ser i litteraturen så har man lokaliserat själen under det första århundradet hos Plutark, Plotinus mfl. Då sker en viss vändning innåt. Det nämns även i Paulus brev, men också hos en (som jag missade namnet på) stoisk filosof som talar om att titta inåt.

Man läste högt för varandra på Platons tid, men på Augustinus tid läste man för sig själv. Både läsning och skrivande skedde talat, tidigare. Man läste från rullar, högt för orden hade inte mellanslag och för att hålla rullarna bra och läsa så skedde det högt. När man skrev dikterade man för en slav som skrev ned det man sa.

Hos romarna fanns Hipponomater, de tog anteckningar i en anteckningsbok (de första århundradena e. Kr.) och skrev om allt. En del av de dagböckerna blev andliga dagböcker. De kunde skriva ned sina funderingar för sig själva. Marcus Aurelius skrev ned för sin egen skull men blev väldigt publicerad.

Kristendomen var speciell i detta då man var förföljd och inte kunde skriva och läsa högt på samma sätt utan fick göra det i det lilla för varandra och sig själva. Augustinus satt och läste själv, skiftet till det psykologiska inåt-tittandet skedde i samband med detta.

Fokus på vårt andliga jag som något inre hänger ihop med vårt läsande i tystnad.

Ciarán läste Augustinus omvändelse för oss:

So was I speaking and weeping in the most bitter contrition of my heart, when, lo! I heard from a neighbouring house a voice, as of boy or girl, I know not, chanting, and oft repeating, “Take up and read; Take up and read. ” Instantly, my countenance altered, I began to think most intently whether children were wont in any kind of play to sing such words: nor could I remember ever to have heard the like. So checking the torrent of my tears, I arose; interpreting it to be no other than a command from God to open the book, and read the first chapter I should find.

Augustinus hör den inre rösten och tolkar den som en uppmaning att läsa Bibeln, skiftningen till synen på det andliga som något inre har redan skett här.

Vi har en krystallisering av vad vårt interna liv är. Det ställer vissa frågor, utifrån den synen: vad händer med det inre andliga livet om man t.ex. är blind? Eller inte kan läsa?

William Boroughs (1962) säger att ord är virus, om du pausar en stund och försöker att tänka utan att använda ord så går det inte. Språk är ett virus som infekterar människor.

Susan Schaller “En man utan ord”, en man som var 27 som var döv och “dumb” och lärde honom att tala teckenspråk. Han kunde inte “tänka” innan han kunde tala. Ganska skrämmande.

Cyberspace är ett speciellt rum, härligt, och annorlunda. Det är liknande till vårt interna rum, en illusion som är ojämlik.

Vi tänker och hör alltid från tekonolgiskt kunniga att det är en fantastisk sak som ska frigöra oss från tyranni och lösa många problem. Men det finns alltid etiska frågor, för den exkluderar samtidigt som den inkluderar. Han upptäckte detta nyligen när han skaffade en iPhone och insåg att han behövde ett betalkort[3]. Hur inkluderande är det vi gör online och hur exkluderande är det? Ska vi dra in alla i detta rum? Behöver vi det? Vad betyder det för framtida utveckling?

Vad händer med våra egna psykologiska personer i detta?

Frågestund

Vad är din syn på media av annat slag än text på nätet?

Video och bilder är de hjälpande, man väljer ett foto som avatar. Som indikerar vem man är. I virtuella verkligheter som Second Life så är det en ny sådan teknik som blir stor, varje femte år. De verkar inte få bärkraft på riktigt. Det är spännande och intressant om och när det sker.

Barnen som växer upp nu med nätet som något naturligt, de kanske kommer förvänta sig och se saker annorlunda än oss. Vi kommer att bli som dinosaurier och de som gudar. Psykologiska personer online, med tanke på religion.

Reducering av vad tanke är om vi tänker att det är språket?

Vi kan inte reducera tanke till språk eller språk till tanke. Men det är svårt att tala om det ena utan det andra.

När man kan tala flera språk, kan man veta att man tänker på en sak så vet man flera olika ord för det, men de är ändå olika för det är olika känslor. Och man får de en slags post-språklig förståelse, men för de flesta är båda sakerna samma sak.

Skillnader i att kommunicera med samma person i sociala media än ansikte mot ansikte?

Det finns skillnader i hur vi kommunicerar med samma person beroende på om vi är online eller AFK. Det är inte helt självklart att man fortsätter konversationen från Facebook när man ses utan kanske snarare samma konversation som sist man sågs.

Det är oklart med etik online än så länge, “varför skrev du det där i ett mail till mig och inte sa det?”

Vad händer med dem som bor i mammas källare?

Det finns inga bevisade samband av hur t.ex. ledarskap i online-spel som WoW påverkar ledarskap IRL, men det finns de som talar om att de tagit lärdomar.

Hur påverkas kommunikationen av att man är på nätet?

Det blir en spänning av att man är online kanske spelar spel eller på något annat sätt är fokuserad på det. Så man tappar känsla i kanske en haltvtimme efteråt. Man behöver lugna ned sig, lägga undan telefonen och lugna sig.

Marshmallow test. Man har ett litet barn och sätter dem i ett rum och stäter en marshhmallow framför dem. Du får två om du väntar fem minuter. Barnet måste sitta och titta på godsaken och försöka låta bli den. De rör den och vissa äter den. Det är ett test av viljestyrka, delayed graitification. Det säger en del om hur de kommer klara sig i livet.

Försöker du göra det med ett barn och deras mobiltelefon, så kommer det inte inte att gå. Arbetar man i kyrkan kan man försöka se med de man jobbar hur länge de kan låta bli att kolla den. Telefonens skärm är så intressant och skinande att man vill titta på den för det finns så mycket information där.

Det går inte att komma undan detta samhälle, men vi behöver jobba med att försöka hålla det på en armlängds avstånd.

Den psykologiska frågan om vem man är online när man skriver

Den person man visar online när man skriver andligt, t.ex. Finns det någon särskild etik man borde ha när man skriver om sådant?

En del försöker hålla isär sidor från sig själva för att verka mer objektiva online, det är bättre att ge uttryck för vad man tycker. Det är nyttigt att vi är ärliga och berättar om oss själva och kanske kommer det då fram vad som är sant om oss som vi kanske inte alltid sett själva. “Sanningen ska göra er fria”

För några år sedan sa någon att när man ser på t.ex. politiker och går genom deras historia och hittar saker de gjorde som väldigt unga, så sa man att på grund av nätet så kommer det att finnas hundratals bilder på dig som ung, om du är 16 år nu, när du är medelålders. Vi måste bli mer förlåtande i framtiden till ungdomens synder på grund av att det kommer finnas så mycker mer information.

Vi behöver säga till de unga att vara försiktiga med vad de lägger upp online för det kommer att finnas kvar under lång tid och vi är inte så förlåtande än.

Det är inte möjligt för Google att ta bort informaton som lagts upp där. Enligt deras egen utsago i rätten kring ett fall om en man som blev orättvist anklagad för att springa från taxi utan att betala.

Vad tycker du?


  1. Eller ska jag säga “vår”, i konferensavgiften ingick nämligen också medlemskap för det kommande året.  ↩
  2. AFK = Away From Keyboard.  ↩
  3. I strikt bemärkelse behöver man inte ett betalkort för att skaffa ett eget iTunes-konto, men det är klart krångligare.  ↩

Ett svar på “Shaped by our tools: effects of modern media”

Kommentera